Publicerad 1961   Lämna synpunkter
RÅGÅNG 3~goŋ2, sbst.2, r. l. m.; best. -en; pl. -ar ((†) -er LPetri Kr. 60 (1559), PH 4: 2506 (1748)).
Ordformer
(ra- 1527. rå- (rhå-, råå-) 1536 osv. råd- 1626. Se för övr. GÅNG)
Etymologi
[fsv. raganger, uppgående av rågång, rågång; av RÅ, sbst.3, o. GÅNG]
1) (†) uppgående l. utstakande av rågång (i bet. 2) l. gräns; äv. konkretare, om förrättning varvid gräns utstakas o. d. Szådana rågong (skall) bliffue i then ackt giordt, ath man på beggie szidor må wette ther epter tess bettre huad som huart riige tilkomber. G1R 11: 197 (1536); jfr 2. När tijdhenn nw förlupen är, och Rågongen ther wijd gräntzen holles skal. Därs. 18: 232 (1547). Han biwistade Rågången emellan Söder-Telje och Slem Sochn den 23 Novemb: 1609. Peringskiöld MonUpl. 98 (1710).
2) gräns l. gränslinje mellan mark- l. sjöområden (numera i sht mellan jordegendomar l. ägor), som är utmärkt gm gräns- l. råmärke(n) av ngt slag; stundom liktydigt med: gräns- l. rågata; äv. allmännare: gränslinje, gräns; ägogräns. Jämkning av rågång. G1R 4: 128 (1527). Hörnestenar vtwijsa Råågångerna emillan alla Häraderne. Raam Åkerm. 77 (1670). Swänska Rågången, går långz uth medh lille strömmen Megositz. Palmquist ObsRyszl. 62 (1674). Twänne utaf wåre grannar .. äro uti twistighet angående deras egors rågång. Österling Ter. 2: 87 (1700). Den breda rågång som är upphuggen i gränsen mellan Sverige och Norge. IllSv. 2: 66 (1886); jfr b. Här gick rågång mellan Hobo och Bjursjö socknar. Koch GudVV 1: 22 (1916). SFS 1926, s. 585. — särsk.
a) (numera bl. ngn gg, arkaiserande) i uttr. rätt rågång, om laglig o. giltig l. officiellt fastställd rågång. BtFinlH 4: 364 (1568).
b) i uttr. som beteckna utstakande l. fastställande av gräns (o. dess utmärkande med råmärken l. på annat sätt), t. ex. gå upp l. uppgå l. hugga upp l. upphugga l. utstaka (äv. l. upprätta l. uppdraga, förr äv. utgå) rågång. Jag .. (begärde) at Berthil Jörrennssen wijlle draghe sielff wdt [met] och lathe gå rethe råganng them jmellenn. BtFinlH 4: 364 (1568); jfr a. Grannar skola rågång sin å alla sidor upgå, åtminstone hvart tridie år. FörarbSvLag 6: 158 (1731). Berättelser eller bevis öfver upgångne eller uprättade Rå-gånger. PH 4: 2506 (1748). Freden (mellan Sverige o. Ryssland skulle) med Korskyssning bekräftas: samt rå-gången updragas efter Hertig Jörgens i Novogrod gjorda afhandling med Kong Magnus i Sverige. Celsius G1 2: 155 (1753). Rågångarnes utgående. LandtmFörordn. 69 (1765). KyrkohÅ 1929, s. 233 (: uppgingos).
c) (i sht i vitter stil) med tanke väsentligen på det område som avgränsas gm en gränslinje l. området för ngt l. ngns l. ngts ägor l. mark; särsk. i uttr. inom (förr äv. innan) l. utanför ngts l. ngns rågång o. d. Sa[m]me dagh syntte vy i Sundby oc Åk[er]by szåå att alle de ååk[r]e som ligye i[n]nan rå oc röör skole Sundbona behalle oc Ak[er]by behalle dh[et] inan sin råå gångh. UpplDomb. 7: 144 (1565). (Agenterna som förmedla jord till emigranter) vädra upp en främling så snart han kommer inom deras stads rågång. Beckman Amer. 1: 63 (1883). Sådan mark, som uppodlats inom ett hemmans rågång. Thulin Mant. 2: 7 (1935). — särsk. (†) oeg., mer l. mindre klart liktydigt med: (ngns) område l. ägor l. mark; i sådana uttr. som höra till ngns rågång, höra till ngns ägor; beträda ngns rågång, beträda ngns mark l. ägor. Hvad Granne! .. denna åker-ren, / Tror Ni til eder rågång höra? Bellman Gell. 55 (1793). Faunus, du som flyende Nymfer älskar, / Må du blid beträda min jord och rågång. Adlerbeth HorOd. 118 (1817).
3) (i vitter stil) i bildl. anv. av 2: gräns (se d. o. 2), gräns- l. skiljelinje; (ngts) yttersta gräns l. slutpunkt o. d.; äv. i uttr. motsv. de under 2 b o. c angivna uttr. SvMerc. 6: 622 (1761). Den i 1809 års regeringsform utstakade rågång emellan lagstiftande och verkställande magterna. Livijn 2: 90 (1831). Med sådana (små) inkomster och prestens välvilliga absolution för små snedsprång kan man ej mycket undra på att .. (daglönarna) en smula flytta sjunde budets rågångar. Beckman Påfv. 151 (1880). Att poesien ej låter rågången mellan genus animatum och genus inanimum gå fram på det ställe, där prosan utstakat den. EHTegnér i 3SAH 6: 283 (1891). En rågång, som man 1810 uppdragit mellan Riksdagen och Konungen i fråga om den förras befogenhet gent emot förvaltningen. PT 1909, nr 63 A, s. 3. Särskilt blir han rasande, när man beskyller honom för att icke hålla rågången klar mellan högern och nazisterna. Spångberg BanbrHövd. 198 (1939). Inom snillets och diktens rågångar. Lo-Johansson Förf. 56 (1957).
Ssgr (i allm. till 2): A (†): RÅGÅNG-RANNSAKNING. = rå-rannsakning. SynodA 1: 157 (1678).
B: RÅGÅNGS-BESKRIVNING. (i fackspr.) vid rågångsförrättning uppgjord beskrivning över rågångarna omkring en fastighet o. över de råmärken varmed dessa markeras; företrädesvis i förb. rågångs- och rösebeskrivning. Rågångs- och röse beskrifningen bör innehålla råstenarnes beskaffenhet, om de äro femstena rör eller visare. PH 8: 349 (1766).
-BESTÄMNING. (i fackspr.) fastställande av en rågång. 2VittAH 20: 185 (1852).
-BREV. (numera bl. ngn gg om ä. förh.) = rå-brev. G1R 28: 203 (1558). Rig 1951, s. 43.
-DIKE. dike som bildar rågång. MosskT 1892, s. 32.
-DOKUMENT. 2VittAH 15: 28 (1831, 1839).
-DOM ~dωm2. dom varigm en rågång fastställes; äv. konkret(are), om den skriftliga utformningen l. skriften. 2VittAH 15: 44 (1831, 1839).
-FÖRENING. jur. av berörda parter träffad överenskommelse om rågång; äv. konkret, om aktstycke som innehåller sådan överenskommelse; jfr förening 3. PT 1914, nr 40 B, s. 1. Hovrätten som .. finner sig överhopad av .. oläsliga rågångsföreningar. Nilsson HistFärs 184 (1940).
(1, 2) -FÖRRÄTTNING. (i fackspr.) lantmäteriförrättning för utstakning av rågång. Calonius 3: 277 (1794). SFS 1926, s. 568.
-GATA. rågata. LandtmFörordn. 39 (1765).
-GÄRDSGÅRD~02 l. ~20. gärdsgård som bildar rågång l. gräns. AdP 1800, s. 747.
-HANDLING. konkret, = -dokument. 2VittAH 14: 166 (1828, 1838).
-KARTA, r. l. f. karta utvisande rågång(ar) mellan vissa områden o. därtill hörande råmärke(n). SPF 1848, s. 192. Globen 1928, s. 47.
-KNÄ. jfr knä II 5 samt -vinkel. SvNat. 1912, s. 12.
-KOMMISSARIE. hist. gränskommissarie. SUFinlH 5: 196 (1617).
-LINJE. rålinje. Calonius 5: 98 (1799). Bredt upphuggna rågångs- och skifteslinier. SkogsvT 1904, s. 290. särsk. (i vitter stil) bildl.: gränslinje, gräns. SvLittFT 1835, sp. 515. Denna .. rågångslinie emellan myth och sann historia. Melin JesuL 2: 122 (1843).
-MÄRKE. råmärke. Adlerbeth HorOd. 175 (1817).
-MÄTNING. (i fackspr.) uppmätning av rågång; mätning för utstakning l. fastställande av rågång. PH 5: 3383 (1752).
-PROCESS. process rörande en rågång. Martinson Nässl. 248 (1935).
(1, 2) -PROTOKOLL. protokoll över rågångsförrättning l. dyl. LandtmFörordn. 41 (1765).
-REGLERING. reglering av rågång(ar); jfr gräns-reglering 1. BtRiksdP 1870, I. 1: nr 1, Bil. nr 5 a, s. 22. —
-RÖSE. råröse. 2SvKulturb. 3—4: 15 (cit. fr. 1713).
-STEN. råsten. Sturzen-Becker 5: 188 (1862).
-STRÄCKNING. = rå-sträckning. AdP 1800, s. 737 (konkret).
-STÄNGSEL. stängsel som markerar l. är utsatt i rågång. AdP 1800, s. 738.
-SYN. (officiell) besiktning av rågång(ar). Schrevelius CivPr. 266 (1853).
-TRAKTAT. (numera bl. om ä. förh.) gränstraktat. Widekindi KrijgH 926 (1671).
-TVIST. tvist rörande rågång, gränstvist. Schröderheim Fjäsk. 15 (1791).
-UNDERHÅLL~102, äv. ~200. underhåll av rågång. LAHT 1932, s. 1055.
-UTSTAKNING~020. utstakning av rågång. SFS 1829, s. 234.
-VINKEL. råvinkel. Björkman Skogssk. 299 (1868).
Avledn. (till 1, 2): RÅGÅNGARE, m.
1) (numera knappast br.) person som går upp l. utstakar en rågång. Lind (1749; under marckscheider). Högberg Vred. 3: 434 (1906).
2) (†) = råmärkes-flyttare. GHT 1896, nr 107 B, s. 3.

 

Spalt R 3615 band 23, 1961

Webbansvarig