Publicerad 1952   Lämna synpunkter
PASSA pas3a2, v.1 -ade (OPetri Tb. 36 (1524: passar, pr. sg.) osv.); imper. sg. passa (Kolmodin QvSp. 1: 31 (1732) osv.) o. (numera bl. i uttr. pass på o. pass upp) pass (BtFinlH 2: 329 (1670: pass), Mörk Ad. 1: 19 (1742: pas) osv.) ((†) pr. sg. (i förb. passa på) pass (-sz) Gevaliensis Jos. 10 (1601; konj.), Hammarberg Herdinn. 19 (1741); passer (pattzer) G1R 23: 432 (1552), Spegel ÖPar. 37 (1705). ipf. passte (paste) Schück Wivallius 1: 131 (i handl. fr. 1631), Dahlstierna (SVS) 197 (c. 1696)). vbalsbst. -ANDE, -NING.
Etymologi
[jfr dan. o. nor. passe, mlt., holl. o. t. passen, eng. pass; dels inlånat i de germ. spr. från de romanska (fr. passer, it. passare, span. pasar, i samtliga fall med en urspr. bet.: gå, passera o. d., av ett icke anträffat vulgärlat. passare, till lat. passus, steg, se PASS, sbst.1), dels (i bet. V, VII) bildat (l. sekundärt anslutet) i de germ. spr. till vissa där utvecklade anv. av PASS, sbst.1; se vidare under resp. underavd. Imper.-formen pass beror sannol. (åtminstone delvis) på inflytande från t. imper. pass. — Jfr PASS, sbst.1—5, PASSANDE, p. adj., PASSERA, PASSOPP]
I. [av mlt. passen up, t. passen] följa ngt med uppmärksamhet o. dyl. samt i bet. som sammanhänga därmed.
1) vänta ngnstädes l. hålla sig avvaktande l. med uppmärksamhet följa (utvecklingen av vad som händer med) ngt för att vara redo att i rätta ögonblicket ingripa l. göra ngt, invänta, passa på; se upp med; vakta. Serenius (1741).
a) tr. Chenon Heywood 2: 37 (1773). Under storm får minbåten nog att skaffa med att passa sjön för att hålla sig flytande. KrigVAH 1887, s. 178. Just när svikten (i ett svikthopp) efter nerslaget ”går upp” igen och är som högst, ”passar” man svikten och ger sig i väg. NordIdrL 1904, s. 139. Alla väntade .. på tidender och många passade varje båt som kom över. Fridegård Offerrök 202 (1949). — särsk.
α) (ngt vard.) vakta på tillfälle att träffa l. få tag i l. komma åt (ngn), vakta l. lura på (ngn), passa på; ofta med tanke på illvillig avsikt (särsk. att överfalla ngn). Hülphers Ångermanl. 125 (1900). När festen i parken var slut stod .. (en viss person) i närheten av entrén och passade (en annan person). DN(A) 1951, nr 237, s. 3.
β) [jfr PASS, sbst.1 7] i sht jäg. i fråga om inväntandet av villebråd l. fisk på lämplig plats vid jakt resp. fiske; med obj. betecknande dels villebrådet resp. fisken, dels jaktplatsen. Vestman (skulle) sjelf smyga med ökan mellan iskakorna och der passa de flyende (sälarna vid jakten). Strindberg Skärk. 174 (1888). Fatab. 1913, s. 106.
γ) (utom i α’ numera bl. tillf.) med obj. betecknande tid, tillfälle o. d. (jfr 2), angivande att man uppmärksamt följer tidens gång l. händelseutvecklingen (så att man icke försitter rätta tiden l. försummar att göra ngt). (Kalmuckerna) passa så deras tijd att dee kunna smyga sig oförmärkt fram .. när .. ingen wakt synes. KKD 6: 102 (1708). (Det) åligger .. (polismannen) att passa tiden och slå glasen akterut. GHT 1905, nr 197 B, s. 3. jfr (möjl. med anslutning till V 2 l. 3): Om tidhen så kunde passas, att vederet voro ifrån landet. OxBr. 10: 119 (1628). Vagnarne skulle .. så passa tiden, at de Söndags morgonen kommo til Staden. Nordberg C12 1: 73 (1740). särsk.
α’) (fullt br.) i uttr. passa tillfälle(t) (l., numera föga br., tiden) att göra ngt l. (utan följande inf.) passa tillfället (l., numera föga br., tiden), avvakta o. utnyttja ett lägligt tillfälle l. rätta tidpunkten att göra ngt; äv. (mera tillf.) passa sin chans o. d., icke försumma sin chans. När han nu ny årssdagen inställer sigh effter föregången skrifftermåhl, passar han tijden, at gå til altaret ewen tå hon medh sina föräldrar framträder. VDAkt. 1692, nr 87 (1690). Medan vi afvakta startsignalen passar jag tillfället att presentera amatörbesättningen. TIdr. 1894, Julnr s. 29. Passa tillfället! För utrymmes vinnande utförsälja vi .. ett 30-tal begagnade automobiler. SD 1928, nr 79, s. 30. Ynglingen passade sin chans. Hedberg Vild 9 (1949).
β’) (†) taga noga vara på l. icke försumma (tiden). Jag måste passa och stjäla mig till stunder .. för att sköta mitt. Almqvist Grimst. 14 (1839; möjl. till b δ). Wigström Folkd. 2: 173 (1881).
δ) (†) passa på tillfället att göra (ngt). De, som passa ramköp. Bergv. 2: 604 (1752). Scholander 3: 281 (c. 1860).
ε) (numera bl. tillf.) se upp med (ngt); jfr 3, 5 a. Måns går förut, men passar så sin bössa, at Hon smäller. SmålHembygdsb. 1: 22 (1749).
b) [jfr PASS, sbst.1 I 7, 8] i abs. anv. l. intr.: gå l. stå l. ligga l. dyl. o. vänta på ngn l. ngt, gå o. vakta; ligga l. stå på lur; gå l. stå på pass. Sedan general Mörner i 14 dagar gått och passat at få tilfälle hos Hans Maj:t andraga sina negociationer. GJEhrensvärd Dagb. 1: 358 (1779). Ubåtspiraterna .. kunna veckor ligga och passa utanför våra territorialvatten. SvFl. 1942, s. 157; jfr β. — jfr LUR-PASSA. — särsk.
α) [jfr PASS, sbst.1 I 7] i sht jäg. i fråga om inväntandet av villebråd l. fisk på lämplig plats vid jakt resp. fiske. Hemberg ObanStig. 3 (1896). Karlarna fiskade en stund i vattnet, en låg på mage och passade. Koch Arb. 258 (1912).
β) i fråga om vakttjänstgöring l. vakthållning l. patrullering o. d.; stundom närmande sig bet.: tjänstgöra. AtlFinl. 26: 1 (1899). (Röken från skorstenen) förde vaktmannens tankar på frukosten, som väntade honom efter avslutad ”passning”. Hägg Örl. 11 (1943).
γ) (†) i uttr. passa efter ngt, gå o. vänta l. gå ”på pass” för att få tag i ngt. Sen har jag mången natt fått gå til klockan 12, och passa efter bref under Frökens fönster. Stagnell BSjelfklok 27 (1753).
δ) (†) passa på. Belangande .. roffworna som sås på åkeren .., måste man och så passa att the sås när rägn ähr wäntandes, så att fröet icke strax förtårkas. Rosenhane Oec. 78 (1662).
c) (numera föga br.) refl.: taga tillfället i akt, passa på tillfället, passa på; förr äv. i uttr. passa sig med tiden, se upp med tiden. Man (är) alltid nödsakad att noggrant passa sig med tiden, så att teglet ej torkar för hårdt. Gundberg Tegel 20 (1860). Nisse måste beklaga, att han ej passade sig och köpte 3 1/2 mantal för det nämnda röfvarpriset. SöndN 1862, nr 6, s. 2. Berg Sjöf. 95 (1910).
2) punktligt iakttaga l. icke försumma (tid, timme o. d.); iakttaga tiden för (ngt), göra (ngt) i rätt tid; komma i rätt tid till l. se till att man icke försummar (tåg, båt o. d.). Han har aldrig lärt sig passa tiden. Passa tåget, bussen, spårvagnen. Hagberg Shaksp. 9: 159 (1850). Den icke passar mål (dvs. måltiden), får supa kall kål. Granlund Ordspr. (c. 1880). SvD(A) 1928, nr 288, Bil. s. 3. Passa klockslag. Barthel Sill 122 (1929). (Jag har märkt) att herr Levin är den ende som passar tiderna här (på kontoret). Husáhr Mistl. 9 (1949).
3) ha uppsikt med l. tillsyn över (ngt) o. därvid utföra vad som i förekommande fall behöver göras därmed, se till; sköta. PH 10: 391 (1774). Fyren måste passas med omsorg. Torpson Norden 321 (1887). En icke obetydlig del arbetare har endast att passa maskinen, som utför det egentliga arbetet. EkonS 2: 518 (1901). En eller två måste stanna hemma för att ”passa huset” och se till djuren. FrGSkånHem 72 (1926). Då Iris stod ute i köket och passade kaffet, tänkte hon (osv.). Hedberg Fria 213 (1933). — särsk.
a) med avs. på person, husdjur, odlad växt: se till, sköta, vårda. Tersmeden Mem. 3: 230 (1744). Hon gick och passade den sjuka. Lagerkvist Gäst 112 (1925). En rask, ung flicka .. sökes att passa fyra barn. SDS 1925, nr 69, s. 13. Drängen skulle passa hästarna natt och dag. Moberg Utvandr. 388 (1949).
b) (ngt vard.) i uttr. passa sitt, sköta sina åligganden, sköta sitt. Apotekarn fick lof passa sitt. Hedenstierna Svenssons 20 (1903). Sjuk! Ja visst, men man ska väl passa sitt likvisst. Söderlund FamBarr. 2: 41 (1906).
c) om vaktande av telefon, signalapparat o. d. ”Finns någon, som passar telefonen?” pustade majoren. Aminoff Krigsg. 27 (1904). SoldatinstrSign. 1945, s. 23.
d) med obj. betecknande sysselsättning, arbete o. d. Wigström Folkd. 1: 90 (1880). Medan han sorterade sina kort och passade sitt spel, hade han (osv.). Siwertz Sel. 1: 114 (1920).
4) (numera bl. tillf.) icke utebliva från l. komma för sent till l. försumma (skola, andaktsstund o. d.); jfr 2, 3. När som iagh beder Gudh, och passar Kyrckiotijder. Arvidi A 6 a (1651). Barnen ha ingen skola att passa. Nordström Luleåkult. 100 (1925).
5) (vard.) ha sin uppmärksamhet inriktad på ngt med tanke på eventuella risker l. faror, iakttaga försiktighet (med avs. på ngt).
a) tr.: se upp l. vara försiktig med (ngt), akta (ngt); äv. i uttr. passa ngt för ngt, akta ngt för ngt. Här fick man passa livhanken, här bar det bråddjupt ned. Eklundh Folk 96 (1918). Att passa släden för stenar i vägbanan. KyrkohÅ 1934, s. 263. Du ska passa ögona. Johnson Här 32 (1935).
b) refl.: vara på sin vakt, ta sig till vara, se upp, akta sig; äv. i uttr. passa sig för ngt. Agardh (o. Ljungberg) II. 2: 255 (1856). Nu, min käre Geta, är du såld, om ej du passar dig. Andersson Terentius 7 (1896). Sparre Spinnspö 26 (1930: för). Herrarna skulle nog gärna velat ge Fingal ett kok stryk … Bäst att passa sig. Martinson LivF 85 (1949). — särsk.
α) i förb. med negerad inf. l. sats inledd av (så) att. Quennerstedt Torneå 1: 119 (1901). Man fick passa sig att ej bli dragen ut i vattnet och dränkt. Norrl. 14: 15 (1926).
β) i förb. med en icke negerad inf., övergående i bet.: akta sig för (att), undvika. Den nuvarande besättningen .. passade sig att tala för mycket om vad som försiggick ombord. Wilhelm Tall. 57 (1919). GHT 1934, nr 243, s. 9.
γ) i imper., uttryckande en varning l. ett hot. Björkman (1889). Passa dej! För en dag kommer ja igen. Nilsson HistFärs 40 (1940).
6) [jfr d., mlt., holl. o. ä. eng. i motsv. anv.] bry sig om, akta o. d.; i förb. passa om o. .
II. låta bli; i förb. passa på.
III. [jfr holl. o. t. passen, eng. pass; av fr. passer; jfr äv. it. passare o. span. pasar i motsv. anv.; jfr PASS, interj.1 1] spelt. i vissa spel (i sht kortspel): låta sin tur att bjuda l. spela ut gå förbi utan att avge ngt bud som avser visst spel(sätt) resp. utan att göra utspel; numera nästan bl. (i kortspel): bjuda l. säga pass. Jag passar. Han passade på motspelarens hjärter. HC11H 2: 49 (1678). Hörde du, att jag passade på hans klöfver? Engström 1Bok 45 (1905). — jfr LURPASSA. — särsk.
a) i dominospel: tillkännage att man låter resp. låta sin tur att sätta gå förbi (därför att man saknar lämplig bricka att sätta). Berndtson (1880). Wilson Spelb. 132 (1888).
b) [jfr PASS, interj.1 2] (vard. o. i vitter stil) bildl., betecknande att ngn opponerar sig mot l. icke vill vara med om l. säger nej till ngt l. att ngn håller sig utanför l. icke deltager i ngt. Linné Bref I. 2: 199 (1756). Under åttatioåtta års krig skrämde T-felt Flincken bara med hotet om duell, så att den andra passade vackert och låddes vara liknöjd (i fråga om giftermålet). Runeberg ESkr. 1: 162 (1836). England har hittills passat i de senaste årtiondenas tullstrider, men nu synes det vilja vara med i spelet. PT 1903, nr 227, s. 2.
IV. [av eng. pass] komma ngt att passera från en person till en annan o. d.
1) idrott. i fotbollsspel (l. annat bollspel): avsiktligt spela över (bollen) till en medspelare; äv. abs.; ss. vbalsbst. -ning äv. konkretare, om enskilt fall av passande; jfr PASSERA III 9. NordIdrL 1901, s. 192. Att passa till målvakten. IdrBibl. 11: 75 (1919; i bandy). Passning (i fotboll) sker ofta under pågående dribbling. IdrIMar. 1935, s. 183. jfr HUVUD-, KALAS-, KORT-, LÅNG-PASSNING.
2) (mera tillf.) (över)räcka. Medan hon passar mig sin tomma tallrik. NTid. 1949, nr 120, s. 6.
V. [av mlt. (o. t.) passen, till mlt. pas, mått] ge ngt resp. ha ett visst, lämpligt mått samt i bet. som sammanhänga därmed.
A. i tr. o. närstående abs. anv.
1) ge (ngt) en form l. storlek som svarar mot formen l. storleken av ett annat föremål (med vilket det skall sammansättas l. hopfogas l. på vilket det skall anbringas o. d.) l. som är lagom l. lämplig med hänsyn till avsedd användning, forma (ngt efter ngt), avmäta, avpassa, tillpassa; ofta (o. numera företrädesvis) med bibet. av: prova (en l. flera ggr, till dess den rätta formen l. storleken uppnåtts); äv. abs. Kopparblandade Silfuer-tenar, till mindre och mindre wichter passade, och afhuggne. Stiernhielm Arch. F 3 b (1644). Väl passade Lock. Rinman JärnH 412 (1782). En .. form beklädes med mördeg; ett med smör smordt papper lägges i formen och passas efter degen. Montell Frun 102 (1898). HantvB I. 2: 205 (1934). — jfr AN-, AV-, TILL-PASSA, ävensom EFTER-PASSNING. — särsk.
a) med avs. på klädesplagg.
α) (†) reglera, sy (l. sy om) l. rätta till (ngt) så att det får rätt form o. storlek, tillpassa. KlädkamRSthm 1755, s. 470. (År) 1794. är thenna klädning omgiord eller passad och gifven til Söderberg. VLBibl. Bouppt. 1793 (1794).
β) (numera bl. i vissa trakter) prova. (Skräddaren) gick .. sedan han passat kläderne (på Dahlberg), som voro rätt väl träffade. Dahlberg Lefn. 113 (c. 1755; uppl. 1911). De unga jungfrurna voro .. sysselsatta med att passa brudkronan på bruden. Mellin Nov. 1: 367 (1830, 1865). Om ärmarna .. inte sitta väl, måste man .. passa tills allt blir riktigt. Sömnadsb. 75 (1915). Östergren (1934). jfr FÖR-PASSA, v.2
b) (tillf.) i utvidgad anv., i fråga om avvägning av slag. Tryckaren måste veta att likformigt och i behörig grad af starkhet kunna passa slagen. Täubel Boktr. 1: 170 (1823). Så stod han och vägde och passade .. ända tills han lyckades sätta in ett hårt slag med buteljen. Siwertz Sel. 2: 232 (1920).
2) (numera bl. ngt vard.) bildl.: avväga, avpassa; anpassa; jämka, moderera, lämpa; rätta (ngt efter ngt); särsk. i uttr. passa ngt efter l. till ngt; jfr 5, 6. SvTr. V. 1: 137 (1603). At passa orden til ämnet. Tessin Bref 1: 56 (1751). Alla utgifter böra passas efter hvars och ens förmåga. 2RARP 20: 212 (1760). SvLittFT 1834, sp. 824. Östergren (1934). — särsk.
a) med refl. obj.: anpassa sig; äv. med saksubj.: rätta sig, vara avpassad. Varen Rikets hushållare på det sättet, at utgifterne passa sig til inkomsterne. Posten 1769, s. 427. Ungdomen passar sig snart efter omständigheterna. Lundgren Res. 76 (1839).
b) (†) i p. pf. (äv. i uttr. väl l. illa passad) i mer l. mindre adjektivisk anv., närmande sig bet.: passande, lämplig resp. (i uttr. illa passad) illa avpassad, olämplig o. d. Hermelin BrBarck 9 (1702). Titelbladet, som är prydt med en vacker och väl passad Vignette. SvMerc. 1: 541 (1756). Innom k. Collegium torde .. lifmedicus (Dalberg) hafva mer än en gång vist en illa passad myndighet. Hjelt Medicinalv. 2: 515 (i handl. fr. 1774). Liljestråle Fid. 70 (1797).
3) infoga l. anbringa (ngt i resp. på ngt) så att de skilda föremålen l. delarna till form o. läge väl svara mot varandra l. sluta väl till varandra, anbringa (ngt på ngt o. d.) l. jämka (ngt) i förh. till ngt så att det ligger i rätt läge l. på rätt plats; förr äv. allmännare: foga in, sätta, anbringa o. d.; ofta (o. numera företrädesvis) med bibet. av: prova (en l. flera ggr, till dess ngt kommit i rätt läge o. d.). Rålamb 14: 37 (1690). Sedan hufvudet var väl passadt på sin block och handen lagd på den andra (vid avrättningen). MoB 2: 71 (1792). Petrus .. / Passade fötterna sen i värmande strumpor af svartull. Runeberg (SVS) 3: 49 (1832). Innan matrosen vid lovarts nock hunnit passa stickbulten genom reflöddran, började (osv.). Bergdahl Antip. 63 (1906). Ett hufvudvillkor är .. (vid färgtryck) en på håret noggrann passning, så att hvarje ny platta kommer att stå precis på den förras plats. 2UB 10: 262 (1907). — jfr AN-, HOP-, IN-, SAMMAN-, TILL-PASSA. — särsk.
a) (†) i uttr. passa luntan, anbringa luntan på dess rätta plats. Söderman ExBook 54 (1679). Isogæus Segersk. 125 (c. 1700).
b) (†) i utvidgad anv., om inplacerande av en händelse o. d. i ett visst tidsschema l. ngts förläggande till en viss tid o. d.; jfr I 1, 2. HSH 2: 109 (1638). När möthett var här ändatt, skulle uthferden skee, hvilkett man ville passa på den siste Januarij. RP 7: 375 (1639); jfr 5. Tiden til denna byggnad kan bäst passas til instundande Sommarlof. ÅbSvUndH 68—69: 183 (1744).
4) [jfr motsv. anv. i holl.] (†) måtta l. rikta (kast, slag, hugg o. d.); inrikta l. rikta (kanon), sikta med. Han hade de[t]h så passet, att han medh sin kiäp hade them alle råket vnder tijnningen. 3SthmTb. II. 1: 68 (1596). Lät Hans Kongl. Maij:tt .. stella några stykken nedre wid passet, som passades åt det danska högqwar[ter]et utj Hoby. Spegel Dagb. 41 (1680). Richter och Passer edra Stycken. Grundell AnlArtill. 1: 37 (c. 1695). (Han hade) passat slag på honom och även slog honom. Beckman VSkol. 1: 184 (cit. fr. 1727). Tillbaka svärd och passa bättre hugg! Hagberg Shaksp. 1: 372 (1847).
5) (†) avväga gm beräkning, beräkna, uträkna. Huru långdt för:de Lechter skal stige fram i Kyrkian .. dett må du sielf pasze. HB 2: 223 (1588); jfr 3. H(ustru) Cicilia begärer, att th[et] motte sättiass 1 åhr till prooff (för att utröna, hur stora seglationsoffren bli) så kan deraf passass, huru myckit huart åhr löper. Murenius AV 486 (1661). (De som fångat säl på en viss helgdag sade) att the kiörde inthet åstadh vnder tijdgiärden; vthan på den tijdh the passade gudztiensten wara ändat. Därs. 591 (1666). (Hon hade köpt) Krydderij Smor, Saltt och Smått som hon passar kan löpa : 6. BoupptSthm 21/6 1669, Bil. (1668). — särsk.: utmäta o. beräkna vägsträcka l. rutt (till havs) på en karta (med hjälp av en passare); äv.: avsätta l. pricka ut en dylik rutt på en karta; dels tr., dels abs. Rosenfeldt Nav. 20 (1693). Lind (1749).
6) (†) ordna, inrätta, foga o. d.; i abs. anv. Om lyckan så passar, att jag någon gång får komma till stockholm. Linné Bref I. 3: 147 (1767). jfr: Franske Mannen går ther öfwer (dvs. över Rhen) när han wil, / Och lätt kan passa thet at bryggan räcker til. Spegel ÖPar. 39 (1705; bet. oklar).
B. intr. o. refl., om sak l. person; jfr 2 a.
7) om föremål o. d.: ha en form l. storlek som svarar mot formen l. storleken av ett annat föremål l. som är lagom l. lämplig med hänsyn till dess (avsedda) användning; vid sammansättning l. hopfogning med l. anbringande på ett annat föremål svara väl mot l. sluta tätt till l. ha rätt läge o. d. i förh. till detta; dels intr. (i denna anv. äv. med indir. obj.), dels (förr) refl. Locket passade icke till kärlet. Kockeb. A 8 a (1650). De muskött-kulor, som blifvit öfverskickade, passade ej till gevären. Malmström Hist. 4: 310 (1874). Än passar inte en bit här än blir det för trångt där (i bokhyllornas stora pusselspel). Fogelström Vakna 21 (1949). — särsk. om klädesplagg o. d.; jfr 8. Odel Sincl. 24 (1739). De begge passa för hvarannan / Som hjelmen passar sig för pannan. Tegnér (WB) 5: 7 (1822). Hoppas herr Levertin har någon kostym som passar. Husáhr Mistl. 79 (1949). särsk. i det bildl. uttr. passar galoscherna?, är det bra så?, är ni nöjd?, passar det?; jfr GALOSCH a. Strix 1900, nr 50, s. 1.
8) bildl., betecknande att ngt har en beskaffenhet som gör att det går väl ihop med (icke bryter av mot) ngt annat l. lämpar sig med hänsyn till dess syfte l. användning l. andra föreliggande omständigheter: lämpa sig, vara lämplig l. läglig; äv. (i sht i uttr. passa ngn): vara i enlighet med ngns önskan l. smak, falla ngn i smaken, behaga ngn; stundom: vara på sin plats, höra hemma; om klädesplagg äv.: klä ngn; dels intr. (i denna anv. äv. med indir. obj.), dels (numera bl. opers.; se d) refl.; jfr 9, 10, 11. Ngt passar (förr äv. passar sig) för ngn l. ngt l. passar ngn l. ngt. Ngt passar (förr äv. passar sig) till ngt. Glasögonen passa mig precis. Ingenting tycks passa henne, hon är missbelåten med allt. Hans utseende passar utmärkt för rollen. Hatten passade inte till dräkten. Han passade bra till officer. Passa till l. för ett visst uppdrag. Vilken dag ska vi bestämma? — Torsdag skulle passa bra för mig. RP 6: 344 (1636). Jag märker at Ert Lintyg passar sig väl til den öfriga prydnaden. Lindahl L’avoc. sav. 23 (1757). Alla åtbörder och röstens förändringar, som blifva nödvändiga på theatern, och passa der, höra då ej till predikstolen. Leopold 3: 383 (1797, 1816). Den form, som passar för innehållet. Melin JesuL 1: 7 (1842). Arabal .. snokade snart upp en lägenhet deruppe, som han trodde skulle kunna passa mig. Lundgren MålAnt. 1: 167 (1849, 1870). (Han) formade i sitt inre fraser, som skulle passat i en ledare om bevarandet av huvudstadens skönhet. Siwertz JoDr. 147 (1928). (Priset i tävlingen är) En flaska gammal god konjak, passar det? Tjerneld RödAmar. 151 (1951). — jfr AN-, AV-PASSA. — särsk.
a) i ordspr., ordspråksliknande talesätt, stående jämförelser o. d. Byggnaden var .. uppförd i götisk stil, något som i Indien tycktes passa ungefär som en fisk i ett dufslag. Lundgren MålAnt. 2: 106 (1858, 1872). ”Det är mycket som finns, men ej allt som passar.” Carlén Köpm. 1: 25 (1860). Hvad som passar för Per, passar icke för Pål. NDA 1912, nr 323, s. 2.
b) med nära anslutning till 7, i uttr. passa i stycke(t); ofta opers. Snellman Tyskl. 450 (1842). Den kanoniska rätten .. passade illa i stycket med engelsmannens frihet från dogmatism. Hellström RedKav. 179 (1933).
c) i uttr. passa för ngn, lämpa sig (ss. umgänge, sällskap, make resp. maka o. d.) för ngn. Ågren Gell. 45 (1757). De (båda unga) passade väl för varandra. Sjöberg Kvart. 82 (1924).
d) intr. o. refl., opers. (jfr b, e); särsk.: vara lämplig l. läglig, komma lämpligt, lämpa sig; komma l. falla sig lägligt. Kom när det passar sig (för dig) l. passar dig! Det skulle passa utmärkt, om du kom i morgon. Han undrade, när det passade sig att skicka böckerna. Serenius U 2 a (1734). Om det passar, så gå in hos Moster Lithén i G. Carleby äfven. STopelius (1830) hos Vasenius Top. 1: 330. Tycker du det passar att springa sin väg och lämna pepparkaks-spjällen (dvs. -plåtarna) i ugnen? Numers Dram. 1: 18 (1892); jfr 9. Hon placerade .. ungarna hos främmande och slet och skickade slantar när det passade sig. Johnson Här 215 (1935).
e) i numera obr. (l. bl. tillf.) prep.-förb., t. ex. passa (sig) med ngt, passa till l. ihop med ngt, gå ihop med ngt, låta förena sig l. vara förenlig med ngt (jfr 11); passa sig efter ngt, passa (med hänsyn) till l. vara avpassad efter ngt; passa (sig) (e)mot ngt, passa ihop med ngt. KKD 6: 272 (1717: passar sig .. med). Fransyska Skolans Målningar passa sig efter Folkslagets kynne. Tessin Bref 1: 82 (1751); jfr 11. Det passar sig icke emot siälenes tilstånd at skrymta, när hon för allvare känner och ser sin undergång. Nohrborg 528 (c. 1765); jfr 9. Hennes ålder passade ej illa med Lantingshausens. 2SAH 62: 119 (1885). Svart passar väl mot rött. Östergren (1934).
9) intr. o. refl.: vara lämplig l. riktig med hänsyn till moralens bud l. (vanl.) allmän sed l. konvenansen o. d., vara tillbörlig l. korrekt, anstå, hövas; ss. intr. äv. med indir. obj.; ofta opers. Ett sådant uppträdande passar (sig) icke för en man i hans ställning. Sahlstedt (1773). Vet ni, at aldeles inga hviskningar passa sig i den tredjes närvaro? Altén UngaP 26 (1796). Lille Sten ska inte vara nyfiken. Det passar inte en karl! Ullman FlickÄra 148 (1909). Jag (visste) inte, att fröken såg oss. Eljest hade jag inte klappat lille fästman. Jag vet vad som passar sig. Bergman Patr. 52 (1928).
10) intr., förr äv. refl.: lämpligen l. med berättigande kunna användas om ngt, äga tillämplighet på l. giltighet för l. med avseende på ngt; dels i uttr. passa (resp. passa sig) på ngt, dels utan prep.-bestämning; utan bestämd avgränsning från 8 o. 11. At man nappast wänta må / En sinbild utom Linden få, / Som så beqwämt och skickelig / På hennes wäsend passar sig. Brenner Dikt. 1: 215 (1703, 1713). Ett vackert vitsord, som inte passar på alla karoliner. KKD 12: XXXVIII (1918). Det finns en term, som passar rätt bra på denna metod: provokation. Hellström Malmros 53 (1931).
11) (numera bl. ngt vard.) intr., förr äv. refl.: överensstämma l. stämma l. vara i enlighet l. harmoniera l. stå i samklang l. gå ihop med ngt, passa in; särsk. i uttr. passa (resp. passa sig) med (förr äv. l. till l. emot) ngt; utan bestämd avgränsning från 8 o. 10. Stiernhielm Arch. G 4 b (1644; bet. icke fullt säker). Stiernman Riksd. 1194 (1652: passar sigh .. til). Et undervärk hade i sanning nu icke passat sig med en gudomelig vishet, som altid väljer bästa medel til bästa ändamål. Bælter Christen 45 (1743, 1748). Denna gissning (att Aron tänkt göra en kerub) har intet något annat fel, än at den aldeles intet passar sig med Mosis berättelse. Lagerbring HistLit. 68 (1748). I Manuscripterna står (ordet) Donationer, som ej passar med meningen. HC11H 9: 42 (1768). Palmblad Norige 7 (1846: ). De båda (anförda historiska) exemplen synas temligen passa emot hvarandra. Svedelius SmSkr. 1: 261 (1872). Schück AllmLittH 1: 319 (1919).
12) (numera bl. vard.) refl., opers.: slumpa sig, bära l. falla l. foga l. ”vilja” sig (så l. så), bära till. Cousin lilla! vi lära altid vara liktänkta och endå alldrig råkas. det vill alldrig passa sig. CAEhrensvärd Brev 2: 75 (1795). Det passade sig .. icke bättre än att patron själv kom ned i smedjan och fick se den övergivna härden. Johansson SmedBrukspatr. 58 (1933).
13) [jfr motsv. anv. i dan. o. holl.] (†) intr. o. refl., om pänningar: utgöra ”jämna pängar”, ha en sådan valör l. vara så uppdelade i skiljemynt att man kan betala med ”jämna pängar”; äv. i uttr. passa sig i ett mynt av viss valör, utgöra jämnt det belopp som motsvarar ett mynt av viss valör. Han fick nu, när han fördes som fånge 20 kopek om dan, och fick ut det först när det passade sig i 5 Rubels sedel. UrFinlH 93 (1808). Jag måste ha ett halft stop (plommon) … Men penningar? Ack, de passa ej. Gumman måste gå in i en bod och vexla. Bremer Grann. 2: 92 (1837).
14) intr. o. refl., om händelse: vara placerad l. låta placera sig på en viss plats i ett tidsschema; jfr 3 b; i förb. passa in 5.
15) (†) gå i l. ha viss riktning, vara riktad l. syfta l. ”peka” l. leda (åt visst håll); jfr 4. Schroderus Dict. 245 (c. 1635). Hakeskyttare .. moste lada Byszor .. medh krut, sedan lossa af: Men alldeles .. så at the syfta (måtta, passa) rätt åth målet. Dens. Comenius 703 (1639; möjl. till 4). Åshytte sjöändan, där ifrån kosan passade på andre sidan uppå Högeberget, hvarest ett röse lades, som visar i samma streck. NoraskogArk. 4: 51 (1656).
VI. [jfr PASSERA I 5, 6] (†) om sak, i uttr. passa för ngt, (kunna) användas l. tjäna l. duga l. gälla ss. ngt. Då .. (ekorren) färdas mellan trän, passar hon (dvs. svansen) för vingar. Nordholm Djurf. 43 (1749). Flere exemplar tryckas, så att de, när titelbladet ändras och teserna borttagas, kunde passa för en slags bok. Heikel Filol. 280 (1894).
VII. (†) ge (ngn) pass (se PASS, sbst.1 I 10); jfr PASSERA III 11. Spegel (1712). Serenius (1741).
Särsk. förb.: PASSA AV10 4.
1) (†) till I 1 a γ: passa, avvakta; jfr avpassa, v.1 3. CAEhrensvärd Brev 1: 8 (1779). Hvad plåga .., att passa af den stunden, / Då en visit får ske. Franzén Skald. 2: 220 (1799, 1828). särsk. = passa, v.1 I 1 a γ α’. Ekman Dagb. 231 (1790). Bremer Pres. 153 (1834).
2) spelt. till III: passa; gm att passa få budgivningen att avstanna (o. ett givet bud att stå). Nordforss (1805). Lindqvist Stud. 219 (1906). Östergren 1: 195 (1915). jfr avpassa, v.2
3) (numera bl. tillf.) till V 1, 2: avpassa (se avpassa, v.1 1, 2). Sahlstedt (1773). Östergren (1934).
4) (†) till V 3 b: beräkna o. välja (tidpunkt); jfr 1. (Kardinalen) passade så af sin stund, at han kom rätt i det samma, som Kon. August ville gå in i Senaten. Nordberg C12 1: 371 (1740).
5) (†) till V 5: mäta, beräkna. At mäta Trones djup, ell’ passa af dess högd. Strand Tidsfördr. 2: 104 (1763).
PASSA IHOP10 04, äv. TILLHOPA040 l. HOP4. jfr hoppassa.
I. tr.
1) till V 3: sammanfoga (ngt med ngt, olika föremål o. d.) l. infoga l. anbringa (ngt i resp. på ngt) så att de skilda föremålen resp. delarna till form o. läge väl svara mot varandra l. sluta väl till varandra; ofta med bibet. av: prova sig fram; stundom allmännare, närmande sig bet.: sätta ihop, hopfoga. Spegel (1712). När .. (snickaren) utgrundar, huru han bäst må passa ihop sit värk. Dalin Arg. 2: 282 (1734, 1754). Klinckowström Örnsjötj. 22 (1906).
2) i oeg. l. bildl. anv. av 1: foga samman l. sätta ihop (ngt med ngt, olika föremål o. d.) så att föremålen osv. passa till varandra, sätta ihop på ett lämpligt l. passande sätt o. d.; numera bl. i anv. med jämförelsevis nära anslutning till 1. Lagerbring HistLit. 310 (1748). Att säga några enstafviga ord, som sedan mödosamt få passas ihop till meningar. Quennerstedt StrSkr. 1: 334 (1907, 1919). särsk.
a) välja ut o. sätta ihop ett par av personer l. djur (särsk. hästar) l. föremål som passa tillsammans, para ihop; jfr II 2 slutet. Holmberg 1: 100 (1795). Hedenstierna FruW 57 (1890).
b) (†) allmännare: sätta ihop; göra upp. Så väl Messenius som Peringsköld, hvilka passat ihop denna Ätträkning, hafva (osv.). Lagerbring 1Hist. 2: 644 (1773). Björn Barb. 87 (1785).
c) (mera tillf.) få (ngt) att stämma (med ngt), bringa (ngt) i överensstämmelse (med ngt); jfr II 3. Retzius FlVirg. 12 (1809).
d) (†) få (ngt) att gå ihop (så att man fattar det), förstå. Jag tror mig passa ihop hvad som skett. Carlstedt Her. 1: 430 (1832).
II. intr., förr äv. refl., om sak l. person; dels i uttr. passa (resp. passa sig) ihop med (förr äv. mot) ngt, dels (med pluralt l. koll. subj.) utan prep.-bestämning.
1) till V 7: passa till ngt resp. till varandra. Björnståhl Resa 1: 214 (1771). Quennerstedt Torneå 1: 100 (1901).
2) bildl., till V 8: passa till ngt resp. till varandra, passa (bra) tillsammans o. d. ÖB 42 (1712). Hon ordnade .. (blommorna) så att färgerna passade ihop. Benedictsson Peng. 271 (1885). Johnson Se 6 (1936). särsk. till V 8 c. Hagberg Shaksp. 5: 84 (1848). Våra föräldrar tyckte att vi passade ihop. Moberg Utvandr. 364 (1949).
3) (numera bl. ngt vard.) bildl., till V 11: stämma överens l. vara i enlighet l. harmoniera med ngt resp. varandra, gå ihop. All lära bör träffa in ock passa sig ihop med trona. Borg Luther 2: 320 (1753). Vetterlund Skissbl. 216 (1905, 1914).
PASSA IN10 4. jfr inpassa.
I. tr.
1) till V 3: infoga l. anbringa (ngt i ngt) så att de skilda föremålen l. delarna till form o. läge väl svara mot varandra l. sluta väl till varandra; ofta med bibet. av: prova sig fram; stundom allmännare, närmande sig bet.: infoga, (in)placera, sätta (in) o. d. Sahlstedt (1773). Efter att ha passat in sinkorna i sina respektive tapphål. Landsm. XVIII. 1: 18 (1912).
2) i bildl. anv. av 1: foga in (ngt i ngt) så att det passar väl samman l. går väl ihop med ngt; stundom allmännare: foga in, placera l. dyl. Schartau Pred. 265 (1812, 1878). SocÅb. 1939, s. 106.
II. intr. o. (i bet. 5) refl., om sak l. person.
1) till V 3, 7: komma på sin rätta plats o. d. HT 1931, s. 168.
2) till V 8: passa l. vara lämplig o. d. i ett visst sammanhang; särsk. i uttr. passa in i (ngn gg med) ngt. Kling Spect. Gg 4 b (1735). Det talet (om landets farliga ställning) passar icke in i partiprogrammet. Nilsson Kabb. 86 (1916).
3) = passa, v.1 V 10; i uttr. passa in på (förr äv. med) ngt. Med .. erkännande, att detta omdöme .. passar in på de stämplingar, som (osv.). SKN 1841, s. 116. Andersson GrDram. 226 (1885, 1910).
4) = passa, v.1 V 11; särsk. i uttr. passa in på, ngn gg med ngt. Wallin Rel. 1: 131 (1818, 1825). SvLittFT 1834, sp. 818. Hvad betyder det huru ett medel ser ut eller om det passar in med ett bud eller icke? Thomander Pred. 1: 294 (1849). Han passar .. precis in på er beskrivning. Trenter SomRop. 109 (1944).
5) (†) till V 14; intr. o. refl., i fråga om en händelses placering i ett tidsschema; i uttr. passa (sig) in vid en viss tid, till tiden överensstämma med l. kunna ansättas till l. beräknas ha inträffat vid en viss tid. Lars Siggesons ankomst til den Norrska gräntzen passade sig in vid den tid, då Christjern vände sig emot Bohus och Skåne med sin styrka. Celsius G1 2: 65 (1753). Vid hvad tid den berättelsen bör passa in, som Folket har, at (osv.). Fernow Värmel. 356 (1773).
PASSA OM. (†) till I 6: bry sig om. BtÅboH I. 13: 179 (1638).
PASSA OPP, se passa upp.
PASSA PÅ10 4, förr äv. UPPÅ. [fsv. passa upa (Troj. 239)] Anm. 1:o Det är icke möjligt att bestämt avgränsa den här behandlade särsk. förb. från en förb. av verbet o. den obetonade prep. på. 2:o I ä. ex. är det icke alltid möjligt att avgöra, om det föreligger en särsk. förb. passa uppå l. ett uttr. passa upp på (till förb. passa upp). jfr påpassa.
1) = passa, v.1 I 1; äv. abs. OxBr. 1: 284 (1625). Sågramen går, Larsson står där .. och passar på stocken. Johnson Här 254 (1935). särsk.
a) gå (l. stå o. d.) o. vänta ngnstädes för att invänta ngns l. ngts ankomst o. d. Lindfors (1824). När jag går här å passar på ångbåten. Rönnberg Brovakt. 5 (1904).
b) = passa, v.1 I 1 a α. OxBr. 8: 18 (1630). Swedberg SermCens. 149 (1712). (De förenade fienderna) passade på Olof vid ön Svoldern .. och angrepo honom i det ögonblick, då (osv.). Ekelund 1FädH 1: 39 (1829).
c) i uttr. passa på ett tillfälle l. tillfället l. tillfälle o. d., avvakta o. utnyttja ett lägligt tillfälle l. rätta tidpunkten att göra ngt. 2RARP 14: 168 (1743). Industririddaren .. som .. uppträder som emigrantens vän .. men sedan passar på varje tillfälle att plundra (emigranten). Johnson Se 97 (1936).
d) abs. l. i förb. med en följande inf. l. sats inledd av och l. när: (avvakta o.) utnyttja ett lägligt tillfälle l. ta tillfället i akt (att göra ngt); stundom övergående i bet.: taga sig för (att göra ngt). (När drottningen gick i Storkyrkan) passade Sten och Svante Sturar på, at göra henne sin upvaktning. Dalin Hist. 2: 845 (1750). När brudparet stod inför presten, passade bruden på och sköt sin högra fot framom brudgummens. Wigström Folkd. 2: 131 (1881). Han passade nog alltid på när han kunde skryta. Johnson Se 8 (1936).
e) (mera tillf.) = passa, v.1 I 1 a γ β’. (Han rådde) den unge att passa väl på småstunderna. Nyblom Minn. 2—3: 2 (1904).
f) hålla ett vaksamt öga på l. se upp med (ngt). ConsAcAboP 7: 568 (1695). Den som har något skall passa på det han har. Söderberg Mörkn. 46 (1907).
g) (numera föga br.) övergående i bet.: ge noga akt på, uppmärksamt följa l. observera. Den andre paste på Will-diurens Spår och Beet. Dahlstierna (SVS) 197 (c. 1696). De passa på deras ögon, ord och minsta rörelser. Dalin Arg. 2: 57 (1734, 1754). Lindfors (1824).
2) till I 2: punktligt iakttaga l. icke försumma (tid, timme o. d.); äv. abs.: vara punktlig, komma i rätt tid. Jag fruktar Thisbe passar ej på tiden. Hagberg Shaksp. 1: 84 (1847). Rännare-Lena .. är inte kommen ännu. — Förbaskade kona, som inte kan passa på! Hedenstierna FruW 126 (1890). Zahn Fjällv. 141 (1932).
3) = passa, v.1 I 3; numera i sht med bibet. av 1. Siöart. 1685, s. 53. Att passa på en machin. Hägg Fotbeklädn. 82 (1873). Där satt morfadern och passade på elden. Lagerkvist Gäst 56 (1925). särsk.
a) = passa, v.1 I 3 a. Strömborg Runebg IV. 2. 1: 155 (i handl. fr. 1850). (Vallgossen) skall passa på korna. Sandström NatArb. 1: 2 (1908). Rosén Buck GJord. 347 (1932).
b) (vard.) i uttr. passa på sitt, sköta sina åligganden l. sitt, sköta vad man skall. Knorring Torp. 1: 91 (1843).
4) (numera knappast br.) till I 1, 3 a: gå o. vakta för att vara till reds att göra (ngn) vissa tjänster; passa upp. (I Genuas hamn) äro .. de så kallade Barkenarer, som ständigt, emot en viss betalning, passa uppå Capitainerne, när de vilja til eller ifrån bord. SvSaml. 4: 170 (1757). De der egoistiska herrarne, som alltid vilja passas på. Bremer Strid 255 (1840).
5) (numera bl. tillf.) = passa, v.1 I 4. Beslöts, att .. Lärarena noga skulle passa uppå sina Läsetimar. ÅbSvUndH 68—69: 278 (1817). Jag (fick) .. springa och se på kyrktornen, hvad klockan var, för att passa på mina bjudningar i de förnämsta hus. De Geer Minn. 1: 64 (1892).
6) till I 1, 5, i imper., i det interjektionellt använda uttr. pass (ngn gg passa) på, stundom hopskrivet till passpå, uttryckande en uppmaning till ngn att spänna sin uppmärksamhet l. vaksamhet inför ngt som sker l. skall till att ske, ofta tillika innebärande antingen en uppmaning att vara redo att vid behov gripa in l. att icke försumma att göra ngt (i rätta ögonblicket), eller (se särsk. b) en maning att vara försiktig l. att akta sig: se upp!, giv akt!; stundom: hör noga på!, följ noga med!; dels med obj. betecknande det som man bör se upp med l. akta sig för l. dyl., dels abs. Lindahl o. Öhrling (1780). Pass på, där ligger det af baron von Wahrendorff byggda skolhuset. PT 1900, nr 183 A, s. 3. Pass på gipen! UFlott. 1: 131 (1903; kommandoord). Pass på, när jag rycker i repet. Hallström El. 94 (1906). Meng .. säljer på en slump! Pass på, pass på! Man kan hitta dyrgripar bland bråtet. Bergman Patr. 51 (1928). särsk.
a) i förb. med en följande sats inledd av att l. om, utgörande en uppmaning till ngn att vara inriktad på den möjligheten att (vid nekande om- l. att-sats, i sht förr äv. jakande att-sats) det förhåller sig så l. kommer att gå så resp. (vid jakande om- sats) icke förhåller sig l. går så som utsäges i att- l. om-satsen l. ett påpekande att sagesmannen för sin del räknar med en dylik möjlighet. CFDahlgren 2: 242 (1837). Pass på att han sqvallrat, den karnaljen. Wetterbergh Altart. 229 (1848). Pass på, att icke mannen .. förvånar med en hel legion af vackra aqvareller. Scholander 3: 251 (1854). Pass på, om icke gamle krutgubben är stadd i giljareärenden! Rydberg Frib. 195 (1857). Ha ha, den skälmen, pass på, pass på, / om han låter den dyrbara tiden gå! Hallström Sagodr. 8 (1910).
b) uttryckande en maning till ngn att iakttaga försiktighet l. att akta sig: akta dig!, tag dig i akt!; ofta i förb. med en negerad sats inledd av att l. så att. Pass på och tijgh. BtFinlH 2: 365 (1678); jfr 8. Pass på, pass på du, om du också vore noga på din post, så lärer han ändå lura dig. Levin Schiller Cab. 2 (1800). Passa på att du ej kör omkull. Runeberg 6: 30 (1862). Ja, passa på nu så du inte kommer i något slags klammer. Johnson Se 244 (1936). särsk. uttryckande en hotfull varning. Pass på din Bofver, jag skal betala dej. Boding Mick. 55 (1741). Cavallin Kipling Kung 64 (1897).
c) (numera föga br.) övergående i bet.: tänk noga på, kom ihåg, glöm icke. Pass på hvad jag har sagt. Hagberg Shaksp. 1: 296 (1847).
7) (†) till I 6: bry sig om, fråga efter; akta (på); fästa avseende vid, respektera; vilja (ha); i sht i uttr. icke passa på, icke bry sig om, ”strunta i”. SvForns. 1: 385. OPetri Tb. 90 (1525). Passa intet vppå hwadh han sägher. Jer. 18: 18 (Bib. 1541). Om the skulle swelta, dricka watn och spijsööl, passa the ther intet vppå, allenast the måge holla sigh ibland folck, prechtige, stolte och höghferdige. Petreius Beskr. 5: 16 (1615). Somliga villa ha protecteuren (dvs. Cromwell) till kung (i England) … Han själf passar föga på den titelen. Ekeblad Bref 1: 418 (1655; rättat efter hskr.). Att drängen Gudmund Bengdtsson i Slätthög skohlat sagdt, att han har liggit så myckit han passer på hoos .. Elizabet Andersdotter. VDAkt. 1695, Tingsprot. nr 333. At sitta blött (dvs. mjukt) pass jag ei på. Hammarberg Herdinn. 19 (1741). Lysander Faust 90 (1875).
8) (†) till II; i imper. pass l. passa resp. (i pl.) passer på (ngt, att göra ngt, till att göra ngt), låt bli (ngt, att göra ngt)!, låt (ngt) vara! Pass Kärste fru mor på att längre såledz gråta. LejonkDr. 189 (1688). Pass på .. mig mera fråga. Bellman (BellmS) 6: 15 (1766). Weste (1807). Ahlman (1872).
PASSA SAMMAN10 32 l. 40 l. TILLSAMMAN(S)040, äv. 032. jfr sammanpassa.
I. tr.
2) i oeg. l. bildl. anv. av 1, = passa ihop I 2; numera bl. i anv. med jämförelsevis nära anslutning till 1. Borg Luther 2: 391 (1753).
II. intr., förr äv. refl., om sak l. person; till V 7, 8; dels i uttr. passa (resp. passa sig) samman osv. med ngt, dels (med pluralt l. koll. subj.) utan prep.-bestämning, = passa ihop II 1 o. 2. Möller 1: 22 (1745). Detta paret tycks passa sig öfvermåttan väl tilsammans. Riccoboni Catesby 6 (1761).
PASSA TILLHOPA, se passa ihop.
PASSA TILLSAMMAN(S), se passa samman.
PASSA UPP10 4, äv. OPP4. Anm. Beträffande uttr. passa upp på se anm. 2:o sp. 398. jfr uppassa.
1) (numera mindre br.) = passa, v.1 I 1; dels med obj. l. prep.-uttr. (inlett av l. med) betecknande det som man uppmärksamt följer o. d., dels abs.: passa på l. dyl. (Att förgöra mullvadar kan utföras så) adt man passar up om mårgonen bittida wid solgången, då the mäst arbeta och ähre framme. Rosenhane Oec. 111 (1662); jfr d. Passade man bara någorlunda upp och höll reda på vindsidan samt inrättade sig derefter, så redde man sig bra nog för röken. Quennerstedt IndSold. 42 (1887). Hedenstierna Fideik. 176 (1895). särsk.
a) (numera föga br.) = passa, v.1 I 1 a α. Nordberg C12 2: 141 (1740). Quennerstedt Bender 18 (1910).
b) (numera knappast br.) jäg. = passa, v.1 I 1 a β. Gravander Buffon 1: 193 (1806; oeg., om räv). Schröder MinnSkog. 170 (1888). särsk. i uttr. passa upp på ngt; jfr passa på 1 c. BiblJäg. 3: 312 (1896).
c) (†) passa på l. icke försumma (viss tid l. tidpunkt). Elvius Qvadr. 41 (1697). Nu måste I passa upp i morgon klockan 8. Roland Minn. 61 (c. 1748).
d) (†) passa på det lämpliga tillfället för (ngt). VetAH 1748, s. 120.
e) (†) hålla ett vaksamt öga på l. se upp med (ngt). Chydenius 179 (1765).
2) till I 3 a: åt ngn utföra vissa (personliga) tjänster (av skilda slag) som denne i visst sammanhang har behov av (ofta med bibet.: gå o. vakta, hålla sig till reds, se upp; jfr 1), betjäna ngn, vara uppassare åt ngn; dels med obj. l. prep.-uttr. (inlett av prep. på, ngn gg åt) angivande den som betjänas, dels abs. Serenius (1741). Man .. sitter stocklat, låter andra passa upp sig. Topelius Läsn. 4: 66 (1871). (Flickorna) få .. passa upp på modern, då hon lagar mat. DagbrKongo 314 (1911). särsk.
a) om betjäning vid servering av måltid. Serenius (1741). Vid middagen .. passade Margit upp vid bordet. Rydberg Vap. 247 (1891). Vid måltiderna .. var det min skyldighet att passa upp på dem. Nordström Amer. 248 (1923).
b) allmännare, i fråga om uträttandet av vissa (mindre kvalificerade) sysslor (utan tanke på att man betjänar ngn viss person). Schück VittA 5: 49 (i handl. fr. 1747). Jag blev skickad av källarmästarn att passa opp vid ett kök, som han hade i en stor rustvagn. Lagerlöf Holg. 2: 158 (1907).
3) till I 5: se upp, akta sig; äv. i uttr. passa upp för ngt; jfr 4. Tersmeden Mem. 5: 79 (1772). Jag måste passa upp att icke bror väderhane snappar bort en bit, som kunde passa för Konungens mun. Palmstjerna Snapph. 2: 20 (1831). Man måste passa upp för klippor och strömsättningar (vid färd på Kongofloden). Hedin Pol 2: 285 (1911).
4) till I 1, 5, i imper., i det interjektionellt använda uttr. pass upp l. opp (ofta hopskrivet till passupp resp. passopp), = passa på 6; äv. i uttr. pass upp på l. för ngt, se upp med l. akta dig för ngt. Rosenfeldt Tourville 23 (1698). Pass’ opp på roret! Smith (1917). Det oväntade, plötsliga stinget i en tand ger den första varningen: Pass upp, här är någonting ihåligt! Hellström Malmros 31 (1931). Passopp där, snart ramlar han! Lo-Johansson Stat. 1: 42 (1936). särsk.
a) jäg. rop varmed en jaktdeltagare gör sin(a) jaktkamrat(er) uppmärksam(ma) på att villebråd dykt upp l. drivits upp av hundarna. Swederus Jagt 348 (1832). Gripenberg DianV 143 (1925).
b) (mera tillf.) i uttr. pass upp för ngt, pass på om det inte blir ngt o. d. (jfr passa på 6 a). Pass upp för stora överraskningar. DN(A) 1933, nr 249, s. 13.
PASSA UPPÅ, se passa på.
PASSA UT10 4. jfr utpassa.
1) (numera bl. tillf.) till I 1 a α: vänta ut o. passa på. Envallsson Klensm. 28 (1797). Strindberg TrOtr. 2: 270 (1890).
2) (†) till I 1 a γ, = passa av 1. CAEhrensvärd Brev 2: 305 (1799).
3) (tillf.) till V 2: utprova o. avpassa l. avväga. Att passa ut en spiralfjeder (till ett ur). Ericsson Ur. 212 (1897).
Ssgr (Anm. Vissa nedan anförda ssgr, t. ex. -karta, -kort, -plats 1, kunna möjl. äv. hänföras till pass, sbst.1): A: (V 3, 7) PASS-BIT. särsk. tekn. om de stålbitar som tillsammans bilda en kombinationsmåttsats o. som vid sammansättning med varandra i olika kombinationer bilda mätvärktyg som representera olika, med yttersta noggrannhet avvägda längdmått. Patent nr 17017, s. 1 (1904).
(I 1) -BÅT. båt använd i kusttrafik för att transportera passagerare från o. till platser som sakna reguljär trafikförbindelse; äv. ss. benämning på båtar av viss typ lämpliga för dylik trafik, i sht motorbåtar. VeckoJ 1930, nr 24, s. 35.
(V 3, 7) -DEL. el.-tekn. lösdel i en säkerhetsapparat, avsedd att ge passning åt vissa smältproppar (men icke åt andra). KatalInstallAsea 1940, lista 8, s. 10.
(I 3) -FLICKA, f. flicka som (ss. fast anställd l. tillfällig hjälp) hjälper till med mindre kvalificerat arbete i ett hem l. i en affär, passar upp o. d.; äv.: springflicka. GHT 1896, nr 9, s. 4. KristBl. 1950, nr 300, s. 8.
(V 7) -FORM; pl. -er. [jfr t. passform] form som passar; ngts form o. storlek med tanke på hur det passar till l. för ngt; särsk. till passa, v.1 V 7 slutet, om ett klädesplaggs form o. storlek, med tanke på hur plagget passar l. ”sitter”. Modernaste lästfaconer. Utsökta passformer. SvLädSkoind. 1910, nr 3, s. 29.
(V 5 slutet) -KARTA, sbst.2 (sbst.1 se pass, sbst.1 ssgr). [efter holl. paskaart, t. passkarte] (om ä. förh.) sjöt. benämning på sjökartor; dels (under 1600- o. 1700-t.) om sjökartor i allm., dels (under 1700- o. 1800-t.) benämning på vissa slag av sjökartor i skalor omkring 1:200 000 till 1:500 000; jfr -kort, sbst.2 2. BoupptSthm 22/4 1670. 2NF 25: 815 (1916).
(V 3, 7) -KONTAKT. el.-tekn. jfr -del. KatalInstallAsea 1931, s. 161.
-KORT, sbst.2, n. (sbst.1 se pass, sbst.1 ssgr).
1) spelt. till III, i pl.: kort som äro så dåliga att man lämpligen bör passa på dem.
2) [jfr d. paskort; efter holl. paskaart, t. passkarte] (om ä. förh.) sjöt. till V 5 slutet, = -karta, sbst.2 Rosenfeldt Vitt. 180 (1672, 1686). VetAH 1741, s. 264. SvUppslB 24: 1022 (1935).
(V 7) -KULA. [jfr t. passkugel] (förr) mil. o. jäg. kula som passade precis till loppet av ett skjutvapen, trångkula, kaliberkula. GenBesMRulla 19/9 1719. Larsson Jakth. 42 (1893).
(I 3) -LANK, m. [jfr sv. dial. lanker, dagdrivare] (†) springpojke, ”passopp” l. dyl.; anträffat bl. i bildl. anv. På vägen får .. (planeten Mars) den 11 Jan. en liten paszlanck, som heter .. Skorpion-snyte. Hiorter Alm. 1734, s. 31.
(V 3 a) -LUNTA, r. l. f. (†) lunta. Delachapelle ExBook 8 (1669). KKD 1: 72 (1705).
(I 1) -LURA. (†) ligga i bakhåll l. på lur, gå o. vakta l. dyl. CFDahlgren 2: 329 (1819).
(V 3) -MÄRKE. märke avsett till hjälp vid ngts inpassning i ngt l. anbringande i rätt läge o. d. 2NF 16: 792 (1911).
-OPP, sbst., se d. o. —
-OPP, interj., se särsk. förb. ovan (passa upp 4). —
(I 3) -PIGA. (†) = -flicka. VDAkt. 1804, nr 266.
-PLATS.
1) till I 1: plats där en person l. ett fartyg o. d. går resp. ligger på pass, plats för ngns pass. Essén Brilj. 147 (1918).
2) till I 3: anställning att passa ngn l. ngt l. ss. passflicka o. d. GbgAB 1907, nr 69, s. 11. GHT 1934, nr 128, s. 19.
(I 3) -POJKE. (numera mindre br.) passopp, springpojke. Hoppe 66 (1884). Jim var passpojk här på hotellet. Lundström Palm. 62 (1912).
(V 3, 7) -PROPP. el.-tekn. jfr -del. KatalInstallAsea 1931, s. 160.
(V 3) -PUNKT, sbst.2 (sbst.1 se pass, sbst.1 ssgr). jfr -märke. HantvB I. 1: 254 (1934).
-PÅ, se särsk. förb. ovan (passa på 6). —
(V 3, 7) -RING. el.-tekn. jfr -del. KatalInstallAsea 1931, s. 161.
(V 1 a β) -RUM, n. (föga br.) rum för provning av kläder, provrum. GHT 1897, nr 293 A, s. 2.
(V 3, 7) -SKRUV. el.-tekn. jfr -del. KatalInstallAsea 1931, s. 160.
(V 3) -SÄTTNING. boktr. sättning som fordrar särskilt arbete med inpassande av typerna inom ett visst utrymme (t. ex. matematiskt tryck). Elge BoktrK 34 (1915).
(V 3, 7) -TRYCK. boktr. tryck (särsk. flerfärgstryck) utfört med flera formar som efter varandra tryckas på samma yta. Fahlgrén Boktr. 124 (1853). HantvB I. 5: 298 (1937).
-UPP, sbst., se passopp, sbst.
-UPP, interj., se särsk. förb. ovan (passa upp 4).
B: (I 3) PASSNINGS-PLATS. (numera bl. tillf.) = pass-plats 2. GHT 1895, nr 249, s. 4. Östergren (1934).
Avledn.: PASSARE, sbst.1, m.||ig.
1) till I 3; särsk.
a) om person som passar l. sköter en maskin o. d. Anställning såsom passare vid en pappersmaskin. 1NJA 1909, s. 241. jfr maskin-passare.
b) (numera bl. tillf.) till I 3 a: person som passar upp ngn l. passar upp vid en måltid o. d., uppassare. Hülphers Dal. 272 (1762). Bengts Fäd. 253 (1921).
c) person anställd i en filmateljé för att utföra vissa handräckningssysslor o. passa upp med litet av varje. Filmnyh. 1951, nr 1, s. 1.
2) (tillf.) idrott. till IV: person som passar. IdrB 1: 74 (1905).

 

Spalt P 388 band 19, 1952

Webbansvarig