Publicerad 1945   Lämna synpunkter
MYNT myn4t, n. (G1R 1: 30 (1521) osv.) ((†) r. l. m. l. f. G1R 6: 257 (1529), 2RA 1: 20 (1719; koll.), BoupptVäxjö 1828); best. -et; pl. = ((†) -er Zettersten AnmMynt 18 (1771); jfr SvTidskr. 1873, s. 522); förr äv. MYNTE, n.; best. -et; pl. = (Balck Musæus C 3 b (1596)).
Ordformer
(mijnt 15551599. mijntte 1633. mint(h) 15271564. mynt (-nnt, -dt, -tt, -th) 1521 osv. mynt(h)e 15291740. mön(n)t(h) 1538c. 1750)
Etymologi
[fsv. mynt, n. o. f., motsv. fd. mynt, d. mønt, isl. mynt; jfr fsax. munita, mnt. munte, fht. muniz(a), t. münze, feng. mynet, n., eng. mint; ytterst av lat. moneta, mynthus, myntvärk, mynt, eg. namn på en gudinna (i klassisk tid identifierad med Juno) i vars tämpel i Rom mynt präglades; jfr MONETÄR, PORTMONNÄ. — Jfr MYNTA, v.]
1) metallstycke av bestämd vikt o. halt, vanl. format som en rund skiva, som användes ss. bytes- o. betalningsmedel o. för detta ändamål av statsmyndighet försetts med prägling angivande garanti för ett visst metallinnehåll m. m., pänning; slant; ofta koll.: myntstycken, pänningar; stundom svårt att skilja från 2. Klingande mynt, se KLINGA, v. 1 b α. Metalliskt mynt, se METALLISK 1 a. Gångbart mynt. Gott, ngn gg redbart, förr äv. fett l. viktigt mynt, som innehåller så mycket av ädel metall som motsvarar det angivna värdet, resp. dåligt l. underhaltigt, förr äv. ont l. fördärvligt mynt, mynt som icke innehåller sådan mängd ädel metall; jfr f. Falskt mynt, förfalska mynt, se FALSK, adj. III 1 a, FÖRFALSKA. Slå l. prägla mynt, tillvärka mynt gm prägling. Förderffueligit mynth. G1R 1: 30 (1521). Fförst skall han slåå eth mynth kalladt halff örtogher. Därs. 4: 332 (1527). Ett ganska godt och fedtt mynt. Svart G1 65 (1561). Ondt Mynte. Forsius Fosz 218 (1621). Nu brukas til Mynt förnembligast Guld, Silfwer och Koppar. Risingh KiöpH 35 (1669). Vigtigt mynt. Schultze Ordb. 3188 (c. 1755). Ingen förändring i Rikets Mynt til skrot eller korn .. må äga rum utan Riksens Ständers bifall. RF 1809, § 79. De äldsta kända mynten slogos i Mindre Asien i sjunde århundradet före Kristus. SvSlöjdFT 1921, s. 98. — jfr BANKO-, BLIND-, BRAKTEAT-, BRONS-, DALER-, FALSK-, FYRK-, FYRKANTS-, GULD-, HUVUD-, HÅL-, JUBILEUMS-, JÄRN-, KAROLIN-, KOPPAR-, KRON-, KRÖNINGS-, NICKEL-, NÖD-, PLÅT-, RIKSDALER-, SILVER-, SKILJE-, SMÅ-, SPECIE-, ÅMINNELSE-MYNT m. fl. — särsk.
a) (†) i uttr. blint mynt, myntämne som saknar prägling; jfr BLIND 13 c. NoraskogArk. 6: 33 (1768).
b) (†) i uttr. bedriva falskt mynt, idka falskmyntning. SkrGbgJub. 6: 177 (1590).
c) (föga br.) i inskränktare anv., om det ss. egentlig värdemätare använda huvudmyntet (i motsats till skiljemynt). Lindeberg MåttVM 15 (1873).
d) (†) med inbegrepp av minnespänningar, medaljer o. d., som icke äro avsedda att användas ss. betalningsmedel. Mynt af allehanda Metaller äro i gemen af 2:ne slag: Skådepenningar och gångbart Mynt. (Gjörwell o.) Bergklint Sam. 101 (1775). (Rydberg o.) Tegnér Engelhardt 3: 196 (1837). jfr SKÅDE-MYNT.
e) i utvidgad anv., om sedlar o. d.; förr äv. i uttr. representativt mynt, myntrepresentativ. Chydenius 167 (1765). Liljencrantz PVetA 1770, s. 25. Sedlar, som för Mynt i Riket må erkännas. RF 1809, § 72. jfr KREDIT-, NÖD-, PAPPERS-, SEDEL-MYNT.
f) närmande sig l. övergående i bet.: slag l. sort av mynt, myntslag, myntsort. Drachma war itt mynt när the greker så gott som itt quintin silff. VarRerV 47 (1538). Rüdling Suppl. 113 (1740). särsk.
α) [jfr t. nach deutschem gelde] i sådana uttr. som i, förr äv. efter svenskt, utländskt, förr äv. runt, stort mynt o. d. I rundt mynth. G1R 1: 59 (1523). (Ett hundra) {marker} rede peni[n]ge j swenst mÿnt. OPetri Tb. 57 (1525; uppl. 1929). Bittale effter tisk mynte. BtÅboH I. 4: 57 (1629). Een fierdedeel uti fyrkar och thet öfrige i stoort mynt. RP 8: 369 (1640). JB 5: 1 (Lag 1734). Klint (1906).
β) (†) med föregående adj., ss. apposition till ett uttr. betecknande en så l. så stor pänningsumma i visst myntslag. Jtem saa sænder iak med thenne hans pungamakare ij: M (dvs. 2000) gyllen runt mynt. G1R 1: 60 (1523). KOF II. 2: 482 (c. 1655).
g) närmande sig l. övergående i bet.: myntordning, myntväsen. BtSödKultH 12: 45 (1595). Vid utvecklingen hänemot demokrati spelade tidigt två .. moment av grundläggande betydelse in, dels domsrätten och lagstiftningen, dels myntet. Almquist VärldH II. 1: 55 (1931).
h) mer l. mindre bildl. (Geijers) historiska epigrammer och infall gå och gälla man emellan såsom klingande mynt. Fryxell Arist. 1: 58 (1845). Karlgren BolsjevRyssl. 58 (1925). (†) Här med är korteligen nu förtalt, / Hwad Swenskes mynt på then tijd galt (dvs. vilket anseende svenskarna åtnjöto). Svart Gensw. I 2 a (1558). särsk.
α) i uttr. betala (ngn) med (förr äv. i) samma, äv. lika mynt o. d., handla mot ngn på samma sätt som denne handlat; stundom få sin lön i samma mynt, bli behandlad på samma sätt som man behandlat en annan; jfr f. PErici Musæus 4: 64 b (1582: medh lika mynt). Betala en i samma mynt. Serenius (1734; under requite). Den trätgirige .. som med rättegångar .. ofredar andra, får sin lön i samma mynt. Nohrborg 748 (c. 1765). Nog ville jag / Betalt med mynt af samma slag. CVAStrandberg 3: 317 (1853). Hemmer Lermontov VTHjälte 184 (1926). jfr (†): Han betalte min vänskap med ett mycket olika mynt. 3SAH LII. 2: 359 (cit. fr. 1795).
β) i uttr. slå mynt av, stundom på ngt, förr äv. slå ngt till mynt, begagna sig av ngt, draga fördel av ngt. Topelius Vint. I. 2: 350 (1860, 1880: slås till mynt). Quennerstedt Agnost. 18 (1888). Den knipige luvern Jonke .. visste slå mynt på det gynnsamma tillfället. Högberg Frib. 234 (1910). Grimberg VärldH 8: 260 (1938).
2) (numera ngt vard.) koll. (utan särskild tanke på själva myntstyckena): pänningar, pängar, kontanter; förmögenhet; kapital; nästan bl. i sg. obest. Aff alla är iagh nu wist försmått, / Ty godz och mynte är frå migh gått. Forsius Spec. A 7 a (1620). Ondt gå på Krogen vthan Mynnt. Grubb 641 (1665). Per Brahe lånade .. på eget namn det erforderliga myntet (till resan). Fryxell Ber. 12: 205 (1843). Jag är i total saknad af mynt. Fröding Brev 45 (1885). Grimberg VärldH 9: 347 (1940). — särsk. (vard.) i uttr. göra mynt (av ngt), omsätta (ngt) i pängar. Lättheten att af .. (växeln) ”göra mynt”. Fliesberg Handel. 14 (1891).
3) (†) om avbildning l. inskrift på mynt; prägel. Läter mich see myntet på skatpeningen. Mat. 22: 19 (NT 1526; Bib. 1917: Låten mig se skattepenningen). Weste (1807).
4) byggnad där mynt (i bet. 1) tillvärkas; anstalt l. institution som tillvärkar mynt. Mynthet i westeraars. G1R 1: 135 (1523). (Karl Knutson) vprettade .. mynt i Stocholm, Åboo, Suderköping och Calmarne. OPetri Kr. 218 (c. 1540). På Kungsholmen ligger .. Myntet .., den enda anstalt af detta slag i Sverige. Thomée IllSv. 71 (1866). SvD(B) 1944, nr 249, s. 8.
Ssgr (i allm. till 1, i sht i fackspr. Anm. Här nedan anföras äv. ssgr som kunna hänföras till mynta, v.): A: MYNT-ANORDNING. (†) bestämmelse angående tillvärkning av mynt. 2VittAH 23: 359 (1857, 1863).
(4) -ARBETARE~0200. arbetare vid myntvärk. DA 1808, nr 23, s. 4.
(jfr anm. ovan) -ATTEST. (mynt- 1829 osv. mynte- c. 1721) (i fackspr.) intyg att guld (förr äv. silver) inlämnats till myntvärket för att utmyntas. NumismatMedd. 22: 182 (c. 1721). SFS 1918, s. 2433.
-AUKTION. auktion på äldre mynt o. medaljer (med värde för samlare). NDA 1867, nr 274, s. 4.
-BANKRUTT. (†) om nedsättning av myntets värde; jfr bankrutt 1. (Agardh o.) Ljungberg I. 3: 22 (1853).
-BERÄKNING. antaget värde på mynt; jfr beräkning 1. PH 13: 353 (1786). 30 dal. S:mt, som efter nu gängse myntberäkning .. betalas med 10 R:d. Porthan 5: 416 (1799). Norrl. 1: 21 (1906).
-BESTÄMNING. fastställande av (nytt) värde på mynt. SFS 1830, s. 246. SvRiksd. II. 13: 19 (1934).
-BETECKNING. namn på mynt. Rydqvist SSL 2: 330 (1857). 3SAH 6: 317 (1891).
(4) -BETJÄNING. (†) jfr betjäning 3 b. Möller (1790, 1807). LBÄ 5—6: 74 (1797). Hahnsson (1897).
(4) -BETJÄNT, m. (mynt- 17401863. mynte- 16611727) (†) jfr betjänt, sbst. 2 a. Stiernman Com. 3: 37 (1661). 2VittAH 23: 207 (1857, 1863; om förh. 1714).
-BILD. porträtt o. d. på mynt. Rydberg RomD 107 (1877). Fornv. 1940, s. 107.
-BLÄCK. (†) valsad plåt varav mynt framställes. Rothof 456 (1762). Rinman 2: 678 (1789).
-BOK; pl. -böcker. (mynt- 16411804. mynte- 16411693)
1) till 1: bok innehållande beskrivning på mynt. KyrkohÅ 1906, s. 264 (1641). Hallenberg Myntcab. 257 (1804).
2) (†) till 4 (jfr äv. anm. sp. 1718): räkenskapsbok förd vid myntvärk. 2VittAH 23: 42 (cit. fr. 1665).
(jfr anm. sp. 1718) -BREV. (mynt- 1857. mynte- 1524) (†) skriftlig fullmakt att vara myntmästare. G1R 1: 206 (1524). Herman Fossert fick myntbref 1527. 2VittAH 23: 35 (1857, 1863).
(1, 2) -BRIST. Möller (1807).
-BRONS. använd till mynt. 2NF 19: 935 (1913).
(jfr anm. sp. 1718) -BROTT. (i fackspr.) om falskmyntning, myntförfalskning l. utprångling av falskt mynt. Biberg 3: 316 (c. 1823). Minnesskr1734Lag 2: 798 (1934).
-CIRKULATION. jfr cirkulation 4 b α. (Agardh o.) Ljungberg I. 3: 50 (1853).
-DEPUTATION. hist. under frihetstiden: utskott tillsatt av sekreta utskottet för frågor rörande myntväsendet; jfr deputation 2 b. 2VittAH 23: 378 (1857, 1863; om förh. 1738). SvRiksd. I. 5: 50 (1934).
(4) -DIREKTÖR. chef för myntvärket; jfr -mästare. DA 1771, nr 231, s. 3 (om förh. i Pommern). BtRiksdP 1876, I. 1: nr 23, s. 11. SvStatskal. 1944, s. 176.
(4) -DRÄNG. (mynt- 18041828. mynte- 16721743) (†) jfr -arbetare. BoupptSthm 16/12 1672. Heinrich (1828).
-ENHET~02 l. ~20. räkneenhet inom ett myntsystem. Liljecrona RiksdKul. 539 (1841).
-EVALVATION. (i fackspr.) = -evalvering. HSH 31: 219 (1667).
-EVALVERING. (i fackspr.) fastställande av värde på mynt. Hernberg Rättsh. 210 (1922).
-FJÄRDING. (förr) fjärding (se d. o. 4) använd för förvaring av mynt. 2VittAH 23: 430 (1857, 1863).
(4) -FOLK. (mynt- 16971863. mynte- 16251636) (†) om myntvärkets personal. Stiernman Com. 1: 925 (1625). 2VittAH 23: 284 (1857, 1863; efter handl. fr. 1716).
-FOT. (mynt- 1747 osv. mynte- 17231744) om den gm lag bestämda myntningsgrunden för huvudmyntet i ett lands myntväsen. Enkel myntfot, då huvudmyntet präglas i endast en metall (vanl. guld l. silver), dubbel myntfot, då huvudmyntet präglas i två metaller. CivInstr. 98 (1723). Staten har .. att .. fastställa myntfoten, d. v. s. bestämmelserna rörande vikten och finheten af de mynt, som skola präglas. EkonS 1: 254 (1893). Cassel TeorSocEkon. 460 (1934). (†) Ofria kopparen (har) stigit öfver myntefoten, samt (kan) således med avance .. utrikes afsättas. Bergv. 2: 302 (1744). jfr guld-, pappers-, silver-myntfot.
(jfr anm. sp. 1718) -FRIHET~02 l. ~20. (i fråga om ä. förh.) rätt att slå mynt. Dalin Hist. III. 1: 97 (1761).
-FYND. äv. (arkeol.) konkret. 2SAH 62: 68 (1885). Rig 1939, s. 44.
-FÖRBUND. = -union. Samtiden 1873, s. 18.
-FÖRBÄTTRING. (mynt- 1922. mynts- 1592) förbättring av myntets halt o. d. 3SthmTb. 1: 50 (1592).
-FÖRDRAG. = -konvention. Jungberg (1873). Fornv. 1932, s. 39.
-FÖRENING. konkret.
1) = -konvention. 2VittAH 2: 10 (1787, 1791). Frey 1847, s. 460.
2) = -union. SvH 10: 209 (1909).
-FÖRFALSKARE. Lind 1: 176 (1738).
-FÖRFALSKNING. förändring i bedräglig avsikt av ett mynts beskaffenhet; äv.: falskmyntning. Lind 1: 1010 (1749). Cassel TeorSocEkon. 363 (1934).
-FÖRFATTNING. författning (se d. o. 6) rörande myntväsendet. Zettersten AnmMynt 63 (1771).
-FÖRORDNING. (mynt- 1908 osv. mynte- 1719) jfr förordning 3, ävensom -författning. PH 1: 55 (1719). Hernberg Rättsh. 146 (1922).
(jfr anm. sp. 1718) -FÖRPAKTARE. (mynt- 1857, 1863. mynte- 1719) (förr) privat företagare som (av Kronan) arrenderade mynttillvärkningen. 2RA 1: 47 (1719). 2VittAH 23: 56 (1857, 1863).
-FÖRSÄMRING. försämring av myntets halt o. d. BL 2: 284 (1836). Cassel TeorSocEkon. 364 (1934).
-FÖRVANDLING. omräkning av ett belopp i ett myntsystem till ett annat. Schulthess (1885). SFS 1893, nr 66, s. 1.
-FÖRÄNDRING. (mynt- 1718 osv. mynts- 1593) förändring av myntets halt o. d. 3SthmTb. 1: 152 (1593). Odhner G3 1: 448 (1885).
(4) -GESÄLL. (†) jfr -arbetare. BoupptSthm 28/7 1687.
-GRAVÖR. jfr medalj-gravör; särsk. ss. titel för viss tjänsteman i mynt- och justeringsvärket. Bergv. 4: 854 (1833). SvStatskal. 1944, s. 176.
-GUARDIEN. (-gardejn 1876. -gardie 18051807. -gardien 18241852. -guardian 1928. -guardien 17691934) (†) tjänsteman vid myntvärket med uppgift att pröva myntens halt m. m.; jfr -proberare. SthmStCal. 1769, s. 40. BtRiksdP 1876, I. 1: nr 23, s. 14. —
-GULD. använt till mynt. Myntguld, som är en legering af Niohundra vigtdelar fint guld och Etthundra vigtdelar koppar. SFS 1873, nr 31, s. 2.
-HAMMARE. (mynt- 1785 osv. mynte- 1710) (förr) hammare (se hammare, sbst.2 1, 2) använd vid prägling av mynt. Stiernman Com. 6: 10 (1710). Dalin (1853).
-HANDEL.
1) om in- o. utväxling av olika, i sht främmande myntslag. Modéer SvarVetA 42 (1774).
2) handel med äldre mynt o. medaljer (av värde för samlare). Hildebrand Medelt. 1: 836 (1894).
-HANDLARE.
1) jfr -handel 1. Rosenberg Bankv. 3 (1878).
2) jfr -handel 2. PT 1917, nr 64 A, s. 4.
(jfr anm. sp. 1718) -HERRE. (i sht i fråga om ä. förh.) person (vanl. regent) l. samhälle l. korporation som har rätt att prägla mynt. Pregel på (myntets) bägge sidor .. består i bilder, vapen eller bokstäfver, hvarutaf Mynt-Herrn och värdet kan kännas. Zettersten AnmMynt 39 (1771). Cassel TeorSocEkon. 363 (1934).
-HISTORIA. framställning av ett l. flera länders l. ett visst tidsskedes myntväsen; äv.: utveckling(en) av ett lands osv. myntväsen. Zettersten AnmMynt 14 (1771). Fornv. 1935, s. 287.
(jfr 4 o. anm. sp. 1718) -HOV, n. (mynt- 1669. mynte- 1669) (†) = -hus. Barckhusen Cotossichin 102 (1669).
(jfr 4 o. anm. sp. 1718) -HUS. (mynt- 1652 osv. mynte- 16631746) (i fråga om ä. förh.) hus där mynt tillvärkades. Wollimhaus Ind. (1652). Celsius G1 1: 216 (1746). Fornv. 1930, s. 290.
(jfr anm. sp. 1718) -HÖGHET~20 l. ~02. om uteslutande rätt för staten (l. härskaren) att bestämma om myntets beskaffenhet o. att prägla mynt. EkonS 1: 254 (1893). Minnesskr1734Lag 2: 705 (1934).
(jfr anm. sp. 1718) -INRÄTTNING~020.
1) (†) till 1, om bruket att prägla o. använda mynt; jfr inrättning, sbst.2 1 b. Lyceum 2: 97 (1811).
2) (numera knappast br.) = mynt 4. PT 1758, nr 4, s. 4. Schybergson FinlH 2: 388 (1889).
(4) -INSPEKTOR. (mynt- 17881863. mynte- 1612c. 1721) (†) viss tjänsteman vid myntvärket. Hallenberg Hist. 2: 760 (i handl. fr. 1612). 2VittAH 23: 15 (1857, 1863).
-JÄRN. använt till mynt. SFS 1918, s. 2442.
-KABINETT. (mynt- 1740 osv. mynte- 17161735)
1) systematiskt ordnad samling av äldre o. nyare mynt o. medaljer; äv. i uttr. mynt- och medaljkabinett. LinkStiftsbibl. Brev 16/5 1716. Mynt- och medaljkabinettet vid universitetet i Lund. SFS 1920, s. 229. särsk. (skämts., †) bildl.: förråd av pänningar, kassa; jfr mynt 2. Porthan BrCalonius 461 (1798).
2) (numera knappast br.) förvaringsrum för en myntsamling. Carlberg SthmArchitCont. D 3 a (1740). Sundén (1887).
(jfr anm. sp. 1718) -KAMMARE. (mynt- 1749. mynte- 15921651) (†) jfr -hus. 3SthmTb. 1: 46 (1592). Lind (1749).
(4) -KAMRERARE. vid myntvärket. Stiernman Matr. 860 (1755; om förh. 1680). Östergren (1932).
-KAPITAL. bestående av metalliskt mynt. AdP 1800, s. 625. 2VittAH 19: 346 (1850).
-KATT. (†) om pänningpung av kattskinn; jfr katt I 6. Dalin Arg. 1: 166 (1733, 1754). Leopold (SVS) II. 1: 21 (1775).
-KLIPPARE, i bet. 1 m.||(ig.), i bet. 2 r. l. m.
1) (numera knappast br.) person som i bedrägligt syfte bortklipper l. bortfilar metall från guld- l. silvermynt. Lind 1: 1010 (1749). Björkman (1889).
2) apparat för tillklippning av metallstycken som skola präglas till mynt. Östergren (1932).
-KLIPPNING.
1) (numera knappast br.) jfr -klippare 1. Lind (1749; under kipperey). Dalin (1853).
2) jfr -klippare 2. Östergren (1932).
Ssg (till -klippning 2): myntklippnings-maskin.
(4) -KNEKT. (mynt- 17451853. mynte- 1637) (†) viss arbetare vid myntvärk. Rudbeckius MemPubl. 125 b (1637). Dalin (1853).
-KONFERENS. sammanträde mellan ombud för flera stater för rådplägning angående staternas myntväsen. NDA 1867, nr 151, s. 2.
(jfr anm. sp. 1718) -KONST(EN). konst(en) att tillvärka mynt. Wallerius ChemPhys. 1: 4 (1759). Flodström SvFolk 247 (1918).
-KONVENTION. fördrag l. överenskommelse mellan två l. flera stater om helt l. delvis gemensamt myntväsen. Underhandlingar .. (ha) ledt till afslutande af en myntkonvention (mellan Sverge, Norge o. Danmark). SFS 1873, nr 3, s. 47.
-KOPPAR. (mynt- 1661 osv. mynte- 1625) använd till mynt. Stiernman Com. 1: 925 (1625). Heckscher SvEkonH 1: 612 (1936).
(jfr anm. sp. 1718) -KOSTNAD. myntningskostnad. 2VittAH 23: 364 (1747).
-KUNNIGHET. (†) = -kunskap. 3SAH 17: 206 (1752).
-KUNSKAP~02 l. ~20. läran om mynt o. medaljer m. m., myntvetenskap, numismatik. SvMerc. 1765, s. 57.
-KURS. jfr kurs 6. DA 1771, nr 7, s. 1.
-KÄNNARE. (mynt- 1759 osv. mynte- 1775) numismatiker. SvMerc. IV. 3: 238 (1759).
-KÄNNEDOM~002 l. ~200. = -kunskap. Wikforss 2: 178 (1804).
-LAG, r. l. f. l. m. lag rörande myntväsendet; jfr lag, sbst.1 1, samt -författning. Dalin (1853). Cassel TeorSocEkon. 367 (1934).
-LEGEND. (i fackspr.) jfr legend 4 a. 2NF (1913).
-LYSING. (knappast br.) bot. växten Lysimachia nummularia Lin., pänningört; jfr lysing, sbst.1 2. Nyman VäxtNatH 1: 196 (1867).
-MARK. (förr)
1) viktenhet för vägning av ädla metaller; jfr mark, sbst.3 1 a. Scheffer PVetA 1753, s. 15. Myntmarken håller 16 lod. Forshæll OorgPharm. 174 (1838). 2UB 6: 574 (1904).
2) räknemynt, urspr. lika med en mark silver (jfr 1), senare med lägre värde; jfr mark, sbst.3 2 a. Botin PVetA 1771, s. 10. Heckscher SvEkonH 1: 206 (1935).
(jfr anm. sp. 1718) -MASKIN. för prägling av mynt. VetAH 1740, s. 444.
(jfr anm. sp. 1718) -MASKINERI. jfr -maskin. SFS 1834, nr 2, s. 75.
-MATERIAL. ämne varav mynt tillvärkas. 2VittAH 19: 196 (1850). EkonS 1: 296 (1893).
-MATERIEL. (föga br.) = -material. PT 1892, nr 265 A, s. 3. —
-METALL. använd till mynt. Stiernhielm Arch. H 3 b (1644).
(jfr anm. sp. 1718) -MONOPOL. ensamrätt att tillvärka mynt. EkonS 1: 63 (1891).
(1, 4) -MÄRKE.
1) på mynt: märke (bild l. bokstav) angivande präglingsorten. NF (1887). Östergren (1932).
2) (förr) myntmästarmärke. 2VittAH 23: 59 (1857, 1863).
(jfr anm. sp. 1718) -MÄSTARE. (mynt- 1629 osv. mynta- 15231530. mynte- 15231723. mynto- 1564) [fsv. mynta mästare] (förr) person som hade högsta ledningen över myntvärk; urspr. ofta enskild person som arrenderade myntningen, senare alltid en avlönad tjänsteman; fr. o. m. 1877 ersatt med: myntdirektör. G1R 1: 142 (1523). Stiernman Com. 3: 662 (1668). SFS 1836, nr 16, s. 2. BtRiksdP 1876, I. 1: nr 23, s. 11. Heckscher SvEkonH 1: 210 (1935).
Ssgr (om ä. förh.): myntmästar(e)-arbete. RP 8: 769 (1641).
-befattning. 2VittAH 23: 21 (1857, 1863).
-hustru. (-mæstara-) hustru till myntmästare. AntT XVI. 1: 112 (1564).
-lön. Zettersten AnmMynt 46 (1771).
-märke. detalj i präglingen (bild l. bokstäver) som myntmästaren påsatte av honom tillvärkat mynt o. som angav att myntet var tillvärkat enl. föreskriven myntfot. 2VittAH 23: 15 (1857, 1863).
-sven. (†) biträde åt myntmästare. OPetri Tb. 245 (1528; uppl. 1929).
-syssla, r. l. f.
-tjänst.
(jfr anm. sp. 1718) -OMKOSTNAD~020. (mynt- 1857 osv. mynte- 16691721) = -kostnad. Risingh KiöpH 46 (1669).
-ORDINANS. (†) jfr -författning. Stiernhielm Arch. D 3 a (1644).
-ORDNING. (mynt- 1559 osv. mynte- 15561751. mynts- c. 15851635) lagbestämmelser l. förordning rörande myntväsendet o. vad därtill hör; stundom övergående i bet.: myntsystem (i bet. 1). G1R 26: 698 (1556). Stiernman Com. 2: 25 (1634). Kopparskiljemynt, prägladt enligt 1855 års myntordning. SFS 1875, nr 63, s. 10. Heckscher SvEkonH 1: 653 (1936).
(jfr anm. sp. 1718) -ORT. (mynt- 1786 osv. mynte- 1686) ställe där mynt tillvärkas; särsk. om ställe där visst mynt tillvärkats. Dijkman Obs. K 8 b (1686). Falkman Mått 1: 347 (1884).
-PARITET. (i fackspr.) likvärdighet mellan innehållet av ädel metall i tvenne länders huvudmynt i förhållande till myntens guld- l. silvervärde. NordT 1892, s. 437.
-PJÄS. = -stycke 1. Berzelius Kemi 2: 385 (1812). Forssell Hist. II. 2: 53 (1872, 1875).
-PLAKAT, n. (mynt- 1669 osv. mynte- 1665 c. 1721) (i fråga om ä. förh.) jfr -författning. Stiernman Com. 3: 346 (1665). 2VittAH 23: 61 (1857, 1863). SvRiksd. I. 3: 537 (1933).
-PLANTS l. -PLANS. (i fackspr.) = -platt. SvTyHlex. (1851, 1872). RedStHMus. 1916, s. 15.
-PLATT, r. l. m., äv. -PLATTA, r. l. f. (i fackspr.) tillklippt l. utstansad skiva avsedd att präglas till mynt. VetAH 1740, s. 444. SFS 1910, nr 62, s. 10.
-PLÅT. (mynt- 1627 osv. mynte- 16441800) (förr)
1) plåt av koppar, avsedd för prägling av plåtmynt. OxBr. 3: 124 (1627); möjl. till 2. Hülphers Dal. 19 (1762). SvFolket 6: 204 (1938).
2) stort, fyrkantigt mynt av koppar, plåtmynt. RP 10: 438 (1644). 2VittAH 23: 20 (1857, 1863). Dædalus 1934, s. 23.
-PLÄTT. (†) = -platt. Rinman 2: 681 (1789). Heinrich (1828).
-POLLETT. (förr) pollett gällande ss. mynt inom ett visst område o. d. 2VittAH 23: 64 (1857, 1863).
-POST. särsk. (i fackspr.) om viss mängd mynt som på en gång gjorts färdig vid myntvärket. Rinman 1: 298 (1788). SFS 1918, s. 2434.
(jfr anm. sp. 1718) -PRESS. för prägling av mynt. Möller 1: 139 (1745). SFS 1919, s. 2180. särsk. (förr) övergående i bet.: myntvärk. Nio Myntpressar blefvo då (dvs. år 1285) i riket inrättade. Dalin Hist. 2: 299 (1750). Hagström Herdam. 1: 11 (1897).
-PROBERARE. (mynt- 1640 osv. mynte- 16611669) (förr) tjänsteman vid myntvärket med uppgift att undersöka guld o. silver som inkommit till myntvärket samt de färdigpräglade mynten, innan de utlämnades; jfr -guardien. Linc. G 1 a (1640). Triewald Förel. 2: 139 (1736). BtRiksdP 1876, I. 1: nr 23, s. 11. Fatab. 1936, s. 155.
-PROV. (mynt- c. 1721 osv. mynte- 16611723) undersökning av halten i guld- o. silvermynt. 2RA 1: 539 (1723). särsk. konkret. Stiernman Com. 3: 38 (1661). Hallenberg Mynt 291 (1798).
-PROVARE. (†) = -proberare. Schultze Ordb. 3189 (c. 1755).
-PRÄGLARE. HTSkån. 2: 34 (1904; om medeltida förh.).
-PRÄGLING. Nordforss (1805). Fornv. 1940, s. 105.
-PRÄGNING. (†) = -prägling. Möller (1790). Heinrich (1828).
-PÄNNING. (mynt- 16871821. mynte- 1538) (†) mynt, pänning. VgFmT I. 8—9: 79 (1538). Diverse g(amla) Myntp(ännin)g(a)r i en trädlåda. BoupptVäxjö 1821.
-RAND. utsirad rand i kanten på mynt. Nordforss (1805).
-REALISATION. statlig åtgärd varigm ett oinlösligt o. deprecierat kreditmynt göres inlösligt i reellt mynt (enl. viss kurs), myntreglering. SPF 1842, s. 166. Heckscher EoH 302 (1922).
(jfr anm. sp. 1718) -REDSKAP. (mynt- 1746. mynte- 1627) (†) om maskiner o. d. för myntning. OxBr. 3: 123 (1627). Dähnert 197 (1746).
-REDUKTION. nedsättning av myntvärdet, vanl. i samband med myntrealisation. 2VittAH 23: 418 (1857, 1863). Skarstedt o. Borgström Reg1NJA 1914—23 271 (1925).
-REFORM. reform i myntväsendet. BtRiksdP 1871, I. 1: nr 4, s. 4.
(jfr anm. sp. 1718) -REGALE, n., förr äv. -REGAL, n. om uteslutande rätt för staten att bestämma om myntets beskaffenhet o. att prägla mynt. SvMerc. 2: 480 (1757). SvRiksd. I. 5: 33 (1934).
-REGLERING. = -realisation. AB 1830, nr 2, s. 3. SvUppslB (1934).
-REPRESENTANT, r. l. m.
1) (knappast br.) = -representativ. Agardh (o. Ljungberg) II. 1: 3 (1854). 2VittAH 23: 64 (1857, 1863).
2) om myntstycke ss. representant för viss myntsort. 2VittAH 21: 73 (1843, 1857).
-REPRESENTATIV, n. (i fackspr.) om banksedel, check l. annat betalningsmedel som ersätter mynt i den allmänna rörelsen. Skogman Bank II. 1: 84 (1846). Heckscher SvEkonH 1: 459 (1936).
(jfr anm. sp. 1718) -RÄKENSKAP~002 l. ~200. (mynt- 1857 osv. mynte- 15441589) om räkenskaper rörande myntvärket o. utmyntningen där; numera bl. i pl. G1R 16: 654 (1544). Heckscher SvEkonH 1: 67 (1935).
-RÄKNING. (mynt- 1644 osv. mynte- 16861727)
1) till 1: räkning av myntstycken.
2) till 1, om det nominella förhållandet mellan myntenheterna, gm vilket myntets värde beräknas. (Dalerräkningen) är een gammal Swänsk myntte räckningh. Dijkman Obs. H 5 b (1686). Botin Utk. 622 (1764). särsk.
a) övergående i bet.: myntsystem (i bet. 1). Mynt-räkningen hos oss i de äldre Tidhvarfven. Botin PVetA 1771, s. 3. Östergren (1932).
b) (†) övergående i bet.: mynt(värde). (Man hoppades att) Mynt-räkningen skulle .. kunna återbringas til sit förra och rätta värde. PH 10: 744 (1776).
3) (numera knappast br.) = -räkenskap; jfr anm. sp. 1718. Stiernhielm Arch. G 3 a (1644). 2VittAH 23: 76 (1857, 1863).
Ssg (till -räkning 1): mynträknings-maskin. 2NF (1913).
(jfr anm. sp. 1718) -RÄTT, r. l. m. (i fackspr.)
1) rätt att prägla mynt, myntningsrätt. RP 11: 517 (1646).
2) om rättsregler rörande myntning. Mynträttens historia i alla Germaniska stater. 2VittAH 19: 236 (1850). Därs. 23: 32 (1857, 1863).
(jfr anm. sp. 1718) -RÄTTIGHET~002 l. ~200. (i fackspr.) = -rätt 1. HSH 26: 275 (1633). Snellman o. Osterman (1903).
-SAMLARE. person som samlar på (äldre) mynt o. medaljer. Dalin Arg. 1: 299 (1733, 1754).
-SAMLING. särsk. konkret: samling av (äldre) mynt o. medaljer. Lagerbring 1Hist. 3: 587 (1776).
-SAX. (mynt- 17491885. mynte- 1663) använd vid tillvärkning av mynt. Stiernman Com. 3: 171 (1663).
-SEDEL. (mynt- 1718 osv. mynte- 17171769)
1) (†) sedelmynt, sedel; särsk. om ett slags statsobligationer (av papp) som utgåvos 1716 o. 1717. SthmStadsord. 2: 439 (1717). Heckscher SvEkonH 1: 634 (1936).
2) (i fackspr.) myntattest; jfr anm. sp. 1718. BonnierKL (1926).
-SILVER. använt till mynt. SFS 1830, s. 585.
-SKATT.
1) till 1: större samling av mynt; slutet myntfynd. SvMerc. 1765, s. 61. Fornv. 1939, s. 79.
2) (jfr anm. sp. 1718; om ä. förh.) avgift som erlades av den som inlämnade guld, silver l. koppar till utmyntning; jfr myntar-lön, slag-skatt. SFS 1830, s. 587. BtRiksdP 1873, I. 1: nr 37, s. 18.
(4) -SKRIVARE. (mynt- 1578 osv. mynte- 15441638) (förr) viss tjänsteman vid myntvärket. SkeppsgR 1544. Henel 1735 119 (1736).
-SKROT. (mynt- 1738, 1749. mynte- 1632) (†)
1) avfall från mynttillvärkning. 2VittAH 23: 109 (1632).
2) bruttovikten hos mynt. (T.) Schrot und Korn in der Müntze, (sv.) mynt-skrot och korn. Lind (1738, 1749; under schrot).
-SKÅP. för förvaring av mynt(samling). Porthan BrSamt. 1: 289 (1803).
-SLAG. (mynt- 1644 osv. mynte- 16691748) myntsort. Stiernhielm Arch. D 1 a (1644).
-SLAGARE. (mynt- c. 1755. mynte- c. 1650) (†) person som slår mynt. HT 1896, s. 76 (c. 1650). Schultze Ordb. 4489 (c. 1755).
-SLAGNING. Möller (1790). Moll Fys. 1: 91 (1897).
-SLÅENDE, n. (†) myntslagning. Stiernhielm Arch. B 2 a (1644).
(4) -SMED. (mynt- 16641801. mynte- 16861689) (†) viss arbetare vid myntvärk. Stiernman Com. 3: 256 (1664). JernkA 1819, s. 162 (1801).
-SNÄCKA. (†) den till porslinssnäckorna hörande arten Cypræa moneta Lin., vars skal brukas ss. mynt i vissa delar av Afrika o. södra Asien, kaurisnäcka. Wikström ÅrsbVetA 1837, s. 237. Rebau NatH 1: 707 (1879).
-SORT. (mynt- 1644 osv. mynte- 16251758) sort l. slag av mynt. Stiernman Com. 1: 924 (1625). Minnesskr1734Lag 2: 701 (1934). särsk.
a) (†) övergående i bet.: mynt, myntstycke. (Han) lät der (på ön) lemna .. några små Myntsorter (åt infödingarna). Fréville Söderh. 1: 49 (1776).
b) (†) övergående i bet.: angivet värde på mynt. Wi .. (ha) resolveradt, at låta förhöja Mynte-sorten på Plåtarne, til en god del öfwer deras rätta wärde uti Kopparen. Stiernman Com. 6: 190 (1715).
-SORTERARE, r. l. m. apparat för sortering av mynt efter deras olika valör. Östergren (1932).
(jfr anm. sp. 1718) -STAD. (mynt- 1771 osv. mynte- 1740) jfr -ort. Rüdling Suppl. 251 (1740). SvH 2: 79 (1904).
-STADGA, r. l. f. jfr -författning. Myntstadgan af 1489 har .. (biskop Olofs i Västerås) namn. Reuterdahl SKH III. 2: 145 (1863).
(jfr anm. sp. 1718) -STAMP, r. l. m. för prägling av mynt. Serenius Mm 2 a (1734).
-STANDARD. (i fackspr.) jfr -fot. NF 11: 590 (1887). Med myntfot eller myntstandard förstås egentligen den i ett land antagna myntenhetens halt af ädelmetall. Fliesberg HbKöpm. 2: 236 (1899).
(jfr anm. sp. 1718) -STANS. för prägling av mynt. JernkA 1864, s. 351.
-STOCK.
1) (†) stock tjänande ss. underlag för mynt som skola präglas. Möller 1: 188 (1745).
2) om beloppet av i ett land befintliga l. cirkulerande mynt. Zettersten AnmMynt 101 (1771). SvFolkH I. 1: 340 (1914).
-STYCKE.
1) enstaka mynt. Atterbom Minn. 22 (i senare bearbetat brev från 1817). SFS 1942, nr 640, s. 1.
2) (föga br.) = -platt. Weste (1807). Dalin (1853).
-STYVER. (mynt- 17191779. mynte- 17191727) (†) om de till lägre värde nedsatta mynttecknen från Karl XII:s tid. VGR 1719, Verif. s. 187. VDAkt. 1779, nr 88.
(jfr anm. sp. 1718) -STÅL. för förfärdigande av stämplar till prägling av mynt. VetAH 1820, s. 208.
(jfr anm. sp. 1718) -STÄLLE. (mynt- 17761866. mynte- 1686) (mindre br.) jfr -ort. Dijkman Obs. K 8 b (1686). Reuterdahl SKH 4: 45 (1866).
-STÄMPEL. stämpel för prägling av mynt; äv. om själva prägeln i myntet. BlBergshV 18: 28 (1687). Hildebrand Medelt. 1: 923 (1894).
(4) -SVEN. (mynt- 1907. mynte- 15421625. myntes- 1565) (†) jfr -arbetare. G1R 14: 240 (1542). Hallman MålUrmak. 11 (1907; om förh. på 1630-talet).
-SYSTEM.
1) sammanfattningen av de förhållanden som karakterisera ett lands myntväsen, t. ex. de olika myntens vikt o. halt samt deras inbördes värde, vilken l. vilka metall(er) som tjänstgör(a) ss. värdemätare o. d. PrestP 1834, 5: 140. Ett .. myntsystem med guld såsom värdemätare. BtRiksdP 1871, I. 1: nr 4, s. 3. SFS 1873, nr 31, s. 7. Heckscher SvEkonH 1: 206 (1935).
2) om sammanfattningen av de lagbud som reglera myntsystemet (i bet. 1). NF (1887). 3NF (1931).
-TECKEN. (mynt- 1719 osv. mynte- 17151810)
1) mynt vars nominella värde är högre än metallvärdet, skiljemynt; ofta om sådant mynt vars nominella värde avsevärt överstiger metallvärdet (o. icke inlöses av staten efter sitt nominella värde); stundom om sedlar av låg valör o. d.; nödmynt. Lagerbring 1Hist. 3: 586 (1776). Almquist VärldH 5: 56 (1933). särsk.
a) (förr) om i Sv. under åren 17151719 utgivna mynt av koppar med angivet värde av en daler silvermynt, nödmynt. Carl XII Bref 140 (1715). Myntetecknen stiga öfver 40 millioner, som inalles slagne äro. 2RARP I. 1: 68 (1718). jfr krono-mynttecken.
b) bildl. Kellgren (SVS) 6: 204 (1788). (De slitna skolfraserna) hör till de falska mynttecknen i undervisningsväg. SvLittFT 1838, sp. 538.
2) tecken l. bild o. d. i prägeln på mynt. Jungberg (1873). Rig 1928, s. 70.
3) (i fackspr.) beteckning för myntslag. Öfverskriften (på en växel) innehåller .. till höger växelbeloppet, utfördt med siffror och mynttecken. Fliesberg Handel. 17 (1891).
Ssgr (till -tecken 1 a, förr): myntteckens-belopp. 2VittAH 23: 318 (1857, 1863).
-myntning. 2VittAH 23: 34 (1857, 1863).
-sedel. = mynt-sedel 1? Officerarens begiäran .. att få deras 14 öre sillfvermynts mynteteckens zedlar betalte. 2RA 1: 54 (1719). (Agardh o.) Ljungberg I. 3: 13 (1853).
-TEN. gm gjutning framställd ten av guld, silver l. koppar, avsedd att användas för tillvärkning av mynt. 2VittAH 23: 38 (1857, 1863). Mynttenarnas utvalsning till plåtar. 2UB 6: 620 (1904).
(4) -TJÄNSTEMAN~002, äv. ~200. vid myntvärket. BtRiksdP 1874, I. 1: nr 1, Bil. 6 b, Bil. D, s. 3. Lundin (o. Strindberg) GSthm 408 (1881).
-UNION. sammanslutning av flera stater med helt l. delvis gemensamt myntsystem; jfr -konvention. Latinska myntunionens länder. EkonS 1: 256 (1893). Den s. k. skandinaviska myntunionen. Cassel TeorSocEkon. 369 (1934).
-VALUTA. (mynt- 1852. mynte- 1678)
1) (†) fastställt värde på mynt. (Ständerna önska) at mynte valuten icke så stegras ock ändras måtte, som hit in til .. skedt är. HC11H 8: 55 (1678).
2) valuta i form av metalliskt mynt. SvT 1852, nr 18, s. 4.
-VALVATION. (mynt- 1706 osv. mynte- 1685c. 1721) (numera föga br.) fastställande av visst värde på ett mynt (gentemot ett annat mynt); äv. konkret: fastställt värde på mynt; jfr -bestämning. LMil. 1: 492 (1685). Aldrig (har) någon Penninge-Löntagare alt sedan 1715 års mynt-valvation fått efter 1696 års Stat. Posten 1769, s. 411. BtRiksdP 1898, I. 1: nr 54, s. 31. —
-VALÖR, förr äv. -VALOR. (mynt- 1850 osv. mynte- 16441687. -valor 1676. -valör (-eur) 1644 osv.)
1) myntvärde. Risingh KiöpH 58 (1669). Heckscher SvEkonH 1: 439 (1936).
2) på mynt: stämpel angivande myntets värde. Myntmästaren .. skall på mynteplåtarne slå .. myntevalören .. midt i plåten. 2VittAH 23: 122 (cit. fr. 1644).
3) mynt av visst värde. 2VittAH 19: 307 (1850). Indragning af de smärre myntvalörerna. Forssell Stud. 2: 127 (1888).
-VETENSKAP~002, äv. ~200. myntkunskap, numismatik. Möller 1: 59 (1745). Fornv. 1935, s. 279.
-VIKT. (mynt- 1634 osv. mynte- 16611744)
1) viktsystem som användes vid vägning av mynt(metall); viktenhet använd vid vägning av myntmetall; äv. konkret, om viktloden. Stiernman Com. 2: 27 (1634). Enheten för Rikets myntvigt skall vara det franska grammet. BtRiksdP 1873, I. 1: nr 37, s. 13. SFS 1881, nr 67, s. 1 (om viktlod). jfr (†): Tvänne stora och nijo små gullringar, om 131. lods myntevigt. Björner HjältPrydn. 44 (1739).
2) ett mynts vikt; äv.: vikten av en viss mängd mynt(metall). NF 20: 1663 (1898).
Ssgr (till -vikt 1 a): myntvikt(s)-mark. (förr) jfr mark, sbst.3 1. Hildebrand Medelt. 1: 759 (1894).
-system. (-vikt-) 2VittAH 19: 259 (1850).
-VÅG, sbst.1; pl. -ar. för vägning av mynt(metall). Möller 1: 51 (1745). 2UB 6: 624 (1904).
-VÅG, sbst.2; pl. -or. (tillf.) bildl.: stark tillförsel av mynt. 3NF 8: 872 (1928).
-VÄRDE. (mynt- 1776 osv. mynts- 1594) Rääf Ydre 3: 396 (1594). Plåtmyntet (hade) stundom .. större varuvärde, än det derå präglade myntvärdet. 2VittAH 23: 124 (1857, 1863). Myntvärdets fall. Almquist VärldH 9: 176 (1934).
-VÄRDERING, förr äv. -VÄRDERNING. (mynt- 17901828. mynte- 1630. -ing 1790. -ning 1630) uppskattning av mynts värde. Gödel SvMedeltLitt. 280 (i handl. fr. 1630). Heinrich (1828).
-VÄRDIE l. -VÄRDIEN. (mynt- 17721909. mynte- 1723. -värdie 17231909. -värdi(e)n (-ver-) 1772 (möjl. best.)1909) (†) = -guardien. 2RA 1: 539 (1723). VetAH 1772, s. 321. D’Ohsson PVetA 1826, s. 21.
-VÄRK, n. (mynt- 1644 osv. mynte- 16351723)
1) (jfr anm. sp. 1718) (statlig) anstalt där mynt tillvärkas; ämbetsvärk som har hand om tillvärkningen av mynt; i Sv. sedan 1910 benämnt Kungl. mynt- och justeringsvärket. RARP 2: 162 (1635). 2RA 1: 16 (1719). Först på 1600-talet blef myntningen inskränkt till kronans myntverk i hufvudstaden. (Agardh o.) Ljungberg 4: 356 (1863). BtRiksdP 1940, 6: nr 7, s. 22.
2) (†) myntväsen. Schrot och Korn. I Thesze tu ord eller ting består förnämbligast Myntwercket. Stiernhielm Arch. D 1 a (1644). PH 9: 158 (1770).
(jfr anm. sp. 1718) -VÄRKSTAD~20 l. ~02. för tillvärkning av mynt. SP 1792, nr 223, s. 4. Cassel TeorSocEkon. 365 (1934).
(jfr anm. sp. 1718) -VÄRKTYG~20 l. ~02. jfr -redskap. Hallenberg Mynt 80 (1798).
-VÄSEN. (mynt- 1627 osv. mynte- 16361731. mynts- 1634) om allt som rör ett lands mynt, dess prägling o. omlopp ss. betalningsmedel m. m. OxBr. 10: 292 (1627). Guld skall ensamt vara värdemätare i Riket och således utgöra grunden för dess myntväsen. SFS 1873, nr 31, s. 1. Den fordom ofta rådande oredan i myntväsendet. EkonS 1: 308 (1893).
-VÄXLING. Agardh (o. Ljungberg) II. 1: 31 (1854).
-ÄMNE. = -platt. Serenius D 3 a (1734).
B (†): MYNTA-MÄSTARE, se A.
C (†): (jfr anm. sp. 1718) MYNTE-ACKORD. överenskommelse mellan staten o. privatföretagare som arrenderade mynttillvärkningen. RP 12: 121 (1647).
-ATTEST, -BETJÄNT, -BOK, -BREV, se A.
(jfr anm. sp. 1718) -DOKUMENT. rörande myntning. Stiernman Com. 3: 37 (1661).
-DRÄNG, -FOLK, -FOT, -FÖRORDNING, -FÖRPAKTARE, se A.
-FÖRSTÅNDIG. som förstår sig på myntväsendet. AOxenstierna 1: 487 (1633).
-HAMMARE, -HOV, -HUS, -INSPEKTOR, -KABINETT, -KAMMARE, -KNEKT, -KOPPAR, -KÄNNARE, se A.
(jfr anm. sp. 1718) -LÖN. myntarlön. RP 6: 619 (1636). Därs. 8: 780 (1641).
-MÄSTARE, -OMKOSTNAD, -ORDNING, -ORT, se A.
-PATENT. kunglig förordning rörande myntväsendet. RP 8: 571 (1641).
(4) -PERSON. tillhörande personalen vid myntvärket. 3SthmTb. 1: 40 (1592).
-PLAKAT, se A.
(jfr anm. sp. 1718) -PLATS. jfr mynt-ort. BenzelBr. 18 (1728).
-PLÅT, se A.
(jfr anm. sp. 1718) -PRIVILEGIUM. privilegium att slå mynt. Stiernman Com. 2: 465 (1646).
-PROBERARE, -PROV, -PÄNNING, -REDSKAP, se A.
-REMEDIUM. lagligt medgiven avvikelse från myntets rätta vikt o. halt; särsk. om medgiven undervikt o. d. 3SAH 43: 184 (1674). Schück VittA 2: 98 (i handl. fr. 1680).
-RÄKENSKAP, -RÄKNING, -SAX, -SEDEL, se A.
-SKEPPARE. skeppare som brukade transportera mynt. SkeppsgR 1544, s. 15 b. —
-SKRIVARE, -SKROT, -SLAG, -SLAGARE, -SMED, se A.
(4) -SNICKARE. anställd vid myntvärket. BoupptSthm 28/7 1687.
-SORT, -STAD, -STYVER, -STÄLLE, -SVEN, se A.
-TAL. = mynt-räkning 2. Thet andra Mandat om Myntet, at ingen skall kiöpslage opå Ricksdaler, vtan alt opå Swänst myntetaall marck och öre. ÖstkindDomb. 17/11 1602. Dijkman Obs. B 7 a (1686).
-TECKEN, -VALUTA, -VALVATION, -VALÖR, -VIKT, se A.
-VÄLVNING. förändring i myntets värde. Schönberg Bref 3: 277 (1778).
-VÄRDERING, -VÄRDIE, -VÄRK, -VÄSEN, se A.
-VÄXLERI. myntväxling. SthmTb. 23/11 1584.
D (†): MYNTES-SVEN, se A.
E (†): MYNTO-MÄSTARE, se A.
F (†): MYNTS-AVLYSNING. indragning av ett mynt. RP 2: 135 (1632).
-FÖRBÄTTRING, -FÖRÄNDRING, se A.
(jfr anm. sp. 1718) -HANDLING. förhandlingar angående myntning(?). OxBr. 3: 125 (1627).
-ORDNING, -VÄRDE, -VÄSEN, se A.

 

Spalt M 1716 band 17, 1945

Webbansvarig