| Publicerad 1935 | Lämna synpunkter |
KARRING kar3iŋ2, r. l. f.; best. -en; pl. -ar.
(i sjömansspr.) om det förhållande att vinden friskar i; vindkåre; äv. om av vindkåre uppkommen krusning på vattenytan. Rosvall Skeppsm. 1: 151 (1803). Labra nordostliga karringar fyllde bowenbramseglen. Gosselman SAmer. 26 (1842). Stenfelt (1920).
Spalt K 615 band 13, 1935