| Publicerad 1935 | Lämna synpunkter |
KARSK kar4sk, adj. -are. adv. -T.
— jfr O-KARSK.
1) (numera knappast br.) om person: som är kroppsligen frisk o. sund, vid god hälsa; förr äv. om kropp: frisk, sund, stark; förr äv. om hälsa l. hälsotillstånd: stark, god; ofta i förb. karsk och sund l. frisk och karsk o. d. G1R 2: 248 (1525). (Gud) hafwer skapat oss .. medh een .. karsk, sund och helbredigh lekamen. Carl IX Cat. O 2 b (1604). Unge och gamble, sjuke och karske. AOxenstierna Bref 4: 285 (1646). Then, som hafver en mycket karsk hälso. Rydelius Förn. 174 (1722, 1737). Min k. hustru (har) .. lyckligen blifvit förlöst med tvenne karska och välskapade gossar. CFDahlgren 3: 276 (1828). Östergren (1929; angivet ss. förekommande ibland). — särsk.
b) (†) i utvidgad anv., om djur l. växt. Schroderus KonFörär. 47 a (1606; om hästar o. hundar). Lökarne .. voro alla friske och karske. Linné SvArb. 1: 348 (1762). Tranér Anakr. 147 (1833; om trädtoppar).
2) (numera mindre br.) som i utseende, hållning l. uppträdande ger intryck av hälsa o. kraft, pigg o. kry, vid god vigör, rask, spänstig, kraftig; förr äv.: som är i sin krafts dagar l. i sina bästa år. The ynglingar warda trötte och vpgiffuas, och the karske män falla. Jes. 40: 30 (Bib. 1541; Vulg.: juvenes; Luther: die Jünglinge; Bib. 1917: unga män). Medan Man ännu karsk, ung och helbregda är. Brahe Oec. 44 (1581). Den hundraelfvaårige Choat Bek .. (satt) så karsk och säker i sadeln som trots någon af de andra. SHedin i SD(L) 1895, nr 27, s. 6. Cannelin (1921). — särsk.
a) i överförd anv., om tid l. ålder: då man är i sin krafts dagar, då man är rask o. spänstig. VDAkt. 1772, nr 22. Du är en ung man i dina karskaste år. Mellin Nov. 1: 195 (1832, 1865).
b) (†) övergående i bet.: vacker; särsk. om kvinna; äv. om ansikte. Dauid .. huilkom Gudh hade giffuit een heel frustugu full medh karska qwinnor. PErici Musæus 5: 164 b (1582). Är ansichtet .. blidt, gladlynt, karskt och dägeligit (så osv.). Swedberg Schibb. f 4 b (1716).
3) i fråga om sinnesbeskaffenhet l. yttringar därav.
a) (manligt) oförskräckt, orädd, modig; numera nästan bl. med anslutning till b. Carl IX Rimchr. 56 (c. 1600). Casper von Oldenbocken .. / Theres (dvs. de tyska ryttarnas) öffwerste karsk och snar. Hund E14 191 (1605). Sardinerna (ha) kommit igen, tack vare de karska bretagniska madamerna. SvD(B) 1927, nr 190, s. 6.
b) (ngt vard.) morsk, kavat, (själv)säker; äv. i överförd anv., om min l. ton l. om yttrande l. uppträdande o. d.: som vittnar om denna egenskap. Berndtson (1880). Ett beskedligt slägte, som man nog får bugt med, bara man visar sig riktigt karsk. VL 1897, nr 236, s. 2. Sätta upp en forcerat karsk min. Karlgren BolsjevRyssl. 258 (1925). DN(A) 1931, nr 142, s. 4.
c) i uttr. hålla sig karsk, (vid motgång l. i en påfrestande situation) till det yttre, i sitt beteende l. uppträdande visa sig lugn l. oberörd, icke giva efter för sin sorg l. förtvivlan l. rädsla o. d., hålla sig ”tapper”, hålla sig uppe. Lidforss DQ 1: 225 (1889). Hallström Sagodr. 150 (1910).
a) morska upp sig, börja ”ta sig ton”; jfr KARSK 3 b. Utan större anledning karskade Skjäl upp sig mer och mer, blev högljudd och (osv.). Reuter Sydv. 130 (1922). DN 13/1 1929, Söndagsbil. s. 3.
b) rycka upp sig, fatta mod; jfr KARSK 3 c. Bååth EgilS 45 (1883). Karska opp sig nu och bär huvudet högt! Lindberg Teat. 215 (1916). —
KARSKHET, r. l. f. (karscheet 1530. karskhe(e)t c. 1540 osv.) egenskap(en) l. förhållande(t) att vara karsk; särsk.
1) (numera knappast br.) till 1: godt hälsotillstånd, god hälsa; god vigör. (Gud) giffuer sundheet och karscheet. OPetri 2Post. 203 b (1530). Visb. 3: 35 (1599). Auerbach (1909).
2) (†) till 2 b: skönhet, fägring. Storfursten skulle taga hans dotter til sin Gemåhl, hwilken monga Jungfrur både i deielighet, karskhet och dygdh öffuergick. Petreius Beskr. 2: 33 (1614).
3) till 3; särsk. (ngt vard.) till 3 b: morskhet, självsäkerhet. Berndtson (1880). Den karskhet, som utvecklades från statsrådsbänken, är mycket egnad till att inbilla lättroget folk, att (osv.). VL 1895, nr 101, s. 2.
Spalt K 619 band 13, 1935