Publicerad 1935   Lämna synpunkter
KAM kam4, sbst.2, r. l. m.; best. kammen; pl. kammar ((†) -er GripshInvent. 26/5 1547 (: Vlkamber), TullbSthm 13/7 1584 (: Maann kamber); -or TullbSthm 12/9 1549 (: Hornkommor)).
Ordformer
(kamb 15381792 (: Kamb-Elfving). kam(m) 1543 (: Kam hiuler), 1624 osv. komb 15481558; kåmb 1529. kom(m) 1549 (: Hornkommor))
Etymologi
[fsv. kamber, motsv. d. kam, isl. kambr, fsax. kamb, mnt. o. holl. kam, feng. camb, eng. comb, fht. kamb, t. kamm, ävensom gr. γόμφος, bult, nagel (jfr γομφίος, kindtand), fslav. ząbõ, tand, sanskr. jambha, huggtand (i pl.: tänder; jfr äv sanskr. jabh-, jambh-, gripa med tänderna); eg.: med tänder försett redskap; sannol. besläktat med KIM(ME) (i laggkärl). — Jfr KAMMA]
1) redskap av trä, ben, horn, metall o. d., bestående av en skivformig stomme med (inskurna l. insatta) regelbundna, parallella tänder på ena l. vardera långsidan o. tjänande till att reda ut, ordna l. rensa håret (skägget, mustascherna) hos människan (äv. manen hos häst o. d.); äv. om liknande föremål (med färre o. glesare tänder, vanl. mer l. mindre krökt o. utsirat l. besatt med juveler o. d.) användt (av kvinnor) ss. hårprydnad l. -smycke l. till att hålla håret samman. VarRerV 31 (1538). Kambbar med huss (dvs. fodral). TullbSthm 12/8 1560. Långt håår .. kämbas och slätas medh en Kamb. Schroderus Comenius 586 (1639). Rötterna af den gamla hagtorn (äro) öfvermåttan tienlige at arbetas til dosor och kambar. Serenius EngÅkerm. 8 (1727). Om ingen kam vore, blefve man ej qvitt ohyran. Rhodin Ordspr. 105 (1807). Mörkt hår med en kam i nacken. 3SAH 10: 254 (1895; i beskrivning av ett kvinnoporträtt). Den äldsta kända kam i Sverige .. härrör från mitten av 3:e årtusendet f. Kr. och är funnen på en stenåldersboplats i Näs, Gotland. 3NF 11: 200 (1929). — jfr BEN-, BLY-, BUXBOMS-, DIADEM-, DUBBEL-, ELFENBENS-, FICK-, FIN-, FRISER-, FRISÖRS-, GNET-, GRE-, GROV-, GULD-, HORN-, HÅR-, HÄST-, KROK-, LOCK-, MAN-, MUSTASCH-, MÄSSINGS-, NACK-, RED-, SID-, SKÖLDPADDS-, STÅL-, TRÄ-, TÄT-KAM m. fl. — särsk.
a) i uttr. spela på kam, brumma fram l. gnola en melodi med läpparna mot en kam över vars tänder lagts ett tätt åtsittande papper. Dalin Vitt. 5: 454 (c. 1753). ”Krusen” kunde spela både på kam och munharpa. OoB 1892, s. 481.
b) i bild o. bildl.
α) [efter t. alle über einen kamm scheren] i uttr. skära (eg.: klippa), ngn gg taga alla l. allt o. d. över en (ngn gg samma) kam, förr äv. låta allt gå över en kam, behandla l. bedöma alla l. allt osv. i klump o. på ett o. samma (summariska) sätt utan hänsyn till (möjligen förefintliga) individuella olikheter o. d.; stundom (vard.) enbart över en kam, i klump taget, utan åtskillnad. Döden .. går så raada fram och skäär alla öffuer een kam. Rothovius BBielke B 3 a (1624). Man skulle låta gå alt öfwer een kamb och afstå alt på dhe förbudne orther. RARP V. 2: 60 (1655). Då Keiser Claudius de Judars gny förnam, / Skar han hvad Jude var alt öfver samma kam. Kolmodin QvSp. 2: 521 (1750). Jag förstod mig så föga på kvinnor — / Och tar man dem öfver en kam, / Hvad vet man väl, innan man pröfvat? Tengström Kipling 18 (1899). Vi andra (pojkar i klassen) voro öfver en kam ansedda som omöjliga (i matematik). Nyblom Minn. 1: 122 (1904). Ur taktisk synpunkt skär man (inom socialdemokratien) .. höger och nazism över en kam. SvD(A) 1933, nr 225, s. 5.
β) [efter t. einen über den kamm scheren] (†) i uttr. skära (ngn) över kam (äv. kammen), illa hantera (ngn), gå illa åt (ngn). The Lybske hadhe them (dvs. danskarna) skuret öffuer komb, / The wore tå spake som ett lomb. Svart Gensv. H 4 a (1558). På andras Feel stadigt lång Vpsatz the bära, / Och them öfwer kammen the alt för skarpt skära. Törnewall C 5 b (1694). Thet altid är och blir en hustru för en skam, / At rida topp sin man, och skäran öfver kam. Kolmodin QvSp. 1: 21 (1732).
γ) (vard.) i uttr. han har fått (får) kam till håret (sitt hår), om gift man (l. man som står i begrepp att gifta sig): han har fått (får) en myndig o. härsklysten hustru (en sträng ”husbonde”). Han har fått kam til håret. Rhodin Ordspr. 63 (1807); jfr Landgren Ordspr. 73 (1889).
c) (i sht i fackspr.) i oeg. o. utvidgad anv. om ngt som mer l. mindre påminner om en kam (med dess tänder); i sht om varjehanda redskap l. delar av sådana, maskindelar o. d.; äv. om vissa kroppsorgan hos djur. Öfverst uppå denna gärdesgård låg en kamm af träpinnar, som stälte sina taggar på skutt neder åt, eller inåt. Linné Vg. 16 (1747). Gadd Landtsk. 3: 498 (1777; om mejhand på lie). Den (bläckremsa i hästskrapan) som har tänder får namn af kam, den som är dem förutan, af mellanstycke. Billing Hipp. 327 (1836). (Ljusterjärnet) består af tvenne delar: Hylsan och Kammen. SkandFisk. Bih. 30 (1838). Gälarne (hos fiskarna) äro de röda kammar, som sitta under gällocken eller ganen bakom hufvudet. Berlin Lrb. 41 (1852). Kammen (i avfyringsinrättningen på en kulspruta) .. består af en mindre platta, som utefter öfre sidans framkant har 10 uppstående tänder. De Ron o. Virgin I. 8: 12 (1887). Kammarna (som användas vid framställning av marmorpapper) .. bestå av träribbor med i rader inslagna synålar på 6—12 mm:s samt ett par med tjockare nålar på 20 och 30 mm:s avstånd från varandra. Ehrström Konsthantv. 214 (1924). — jfr GÄL-KAM. — särsk.
α) redskap för kamning av ull (äv. lin); äv. om del av ullkamningsmaskin som tjänar samma ändamål. I (dvs. en) Häkla, VIII kåmbar. HSH 37: 3 (1529). Salander Gårdzf. 246 (1758). Sådane kammar, hvilka vid ull-kammning äro brukelige. Fischerström 2: 207 (1780). Pasch ÅrsbVetA 1839, s. 10 (i fråga om ullkamningsmaskin). — jfr BLÅN-, BLÅR-, BRYT-, LIN-, ULL-KAM. — särsk. (†) bildl. i uttr. sätta (ngn) på kammen, (allvarligt) taga itu med (ngn) för att hyfsa till o. sätta pli på (honom); jfr HÄCKLA, sbst.2 a slutet. Foreldranar (skola) altidh settia them (dvs. barnen) på kamben och tagha wara, att the ickie komma på skalckheet, skadha eller skamfall. LPetri Œc. 49 (1559).
β) (numera knappast br.) vävsked (stundom: slagbom o. vävsked sammantagna); äv.: skaft. Serenius (1734; under slay). Väfven .. ljudar, när kammen den slår. Petersson Tib. 35 (1860). Medelst skaften eller kammarna drar (man) en del af varpen uppåt och .. på samma gång hans återstående del nedåt. UB 6: 423 (1874). Väfskeden eller kammen, i hvars spjelöppningar, rör, varptrådarne äro inredda. Andersson Väfn. 9 (1880). — jfr VÄV-KAM.
γ) sjöt. träribba l. avlångt metallstycke med flera hål l. skivgatt gm vilka tåg löpa; äv. om båge med hak i vilka rorpinnen kan sättas fast. En kamsläs (tryckfel för kam slås) under Råån på hwardera sijdan om Masten, hwar uti stoor Seglet häfftas. Rålamb 10: 35 (1691). På Bogsprötets öfverkant .. passas och fastspikas en Kamm med flere hål, hvaruti inskjäres det smärtare löpande Godset. Pihlström SkeppAflöpn. 1: 23 (1796). Ekelöf Ordl. (1898; om solsegelskam). Smith NautOrdb. (1916). — jfr SOLSEGELS-KAM.
δ) zool. gm en springa i näthinnan framträdande, i tvärveck lagd fåll av kärlhinnan i fåglarnas ögon. TLäk. 1833, s. 207. 4Brehm 6: 17 (1924).
ε) (mindre br.) räfshuvud; fäste för knivarna i en ristplog. En Rist med 5 knifvar. Fyra deraf sitta i en kamb .., 3 tum tjock i fyrkant, af Björk; i ståcken sitter den femte och skär, midt emellan de andra. Brauner Åker 165 (1752). Härfven eller räfsan .. har ett skaft .. af 12 qvarters längd, samt kammen eller harf-hufvudet 24 à 27 tum, med 15 à 17 stycken 3 1/2 tums långa pinnar. LBÄ 44—50: 271 (1801). Nordström Luleåkult. 180 (1925). — jfr HARV-, RÄFS-KAM.
ζ) (föga br.) benämning på växter utmärkta gm fint kamdelade blad.
α‘) i pl., om Erodium cicutarium (Lin.) L’Hérit., kamnäva. Linné Sk. 240 (1751; fr. Skåne). Lyttkens Ogräs 63 (1885).
β‘) umbellatsläktet Scandix; jfr KAM-FLOKA. Neuman o. Ahlfvengren Fl. 242 (1901).
η) (numera föga br.) spelt. fana (se d. o. 3 d); förr äv.: markerbräde. HbiblSällsk. 1: 206 (1838). Man markerar med streckar … Fyra raka streckar jemte en tvärstreck utgöra en såkallad kamm eller fana. Lindskog Spelb. 210 (1847). Den som anmäler 3 sjuor, har .. vunnit ett parti, som antecknas på markérbrädet eller kammen. Lundequist KonstSpel. 3: 51 (1849). SöndN 1862, nr 30, s. 3. WoL 1458 (1889).
ϑ) (†) cellkaka bildande ett stekelbo. Et annat slags Getingar .. bygga sina bon helt öpna. Det består allenast af en kamb eller kaka, som har intet skjul omkring sig, och bygges på trädens qvistar. Kalm Resa 3: 83 (1761).
2) [jfr motsv. anv. i fsv.; eg. specialanv. av 1 c] mer l. mindre tandad, röd, köttig (hos hannen särskilt utvecklad) utväxt på huvudet hos vissa fåglar, i sht hönsfåglarna. VarRerV 54 (1538). IErici Colerus 2: 191 (c. 1645). En god Tupp bör hafva .. en kamb af liflig och röd färg. Dahlman Reddej. 112 (1743). På hufvudet hafva någre (fåglar) en tofs, Crista, eller en kamm, Caruncula, som är en kjöttagtig växt. Brander NatH 9 (1785). Vältaligheten svällde opp / som kam på retad hane. Tegnér (WB) 6: 34 (1829); jfr a. Hofsten Ärftligh. 1: 154 (1927). — jfr HAN-, TUPP-KAM. — särsk.
a) (ngt vard.) bildl. i uttr. kammen växer l. sväller på ngn, ngn morskar upp sig, börjar känna sig överlägsen l. viktig l. bli övermodig l. yvas l. stoltsera o. d.; äv. i uttr. resa (stundom resa upp) kammen med samma bet. Sin kläder brukar hon till högfärd reser kammen / Och yfs som en kalckon. Runius Dud. 2: 125 (1712). Resa up kammen. Möller (1790). Kammen växer på de socialdemokratiska ungtupparna. Upsala 1917, nr 217, s. 3. Vid budskapet därom (dvs. om Otto II:s nederlag i Kalabrien) svällde kammen på alla de folk, som hittills varit så underdåniga och ödmjuka. Grimberg VärldH 5: 472 (1931).
b) (vard.) bildl.: panna; ansikte, ”flint”; särsk. i uttr. bli l. vara röd i kammen. Han har slagit sönder mitt hufvud, och herr Tobias har också fått sig en röd kam. Hagberg Shaksp. 7: 345 (1849). Baggböleinspektorn satt i skjortärmarna. Det syntes, att punschen tagit rätt bra på honom .. Han var alldeles röd i kammen. Hülphers Ångermanl. 112 (1900). Medan de väntade, släppte de lös en inbördes diskussion, så att blodet steg dem ända upp i kammen. Koch Arb. 266 (1912).
c) i utvidgad anv., om liknande utväxt på huvudet (o. ryggen) av vissa andra djur, särsk. sagans drake (äv., i överförd anv., drakskepp) o. vissa ödlearter. Då simma drakar (dvs. drakskepp) på vågen fram / med blodröd kam. Tegnér (WB) 5: 36 (1825). 2NF 6: 816 (1906). Hanen (av ödlearten Draco volans Lin., den flygande draken) har en kam på nacken. 4Brehm 10: 613 (1927).
3) [urspr. bildlig anv. av 2] kamliknande upphöjning med mer l. mindre hög rygg på l. längs efter övre delen av en hjälm l. stormhuva; hjälmkam. Cook 3Resa 468 (1787). Hjelmen, bekrönt med kammar af purpur. Adlerbeth Æn. 318 (1804; lat. orig.: rubræ cornua cristæ). Runeberg 5: 230 (1863). Den gyllene hjälmen med den höga fjäderprydda kammen. Åkerhielm Tib. 57 (1929). Stormhuvan hade till en början rätt låg kam eller, som på de äldsta, tre kammar, men sedan blev den så småningom mycket hög. Alm BlVap. 218 (1932).
4) långsträckt (mer l. mindre smal) upphöjning, rygg, ås, köl o. d.
a) i fråga om människa l. djur; särsk. anat. om upphöjd rand l. köl på ben. Rålamb 13: 122 (1690; om övre delen av manken på häst). På halsens kamm eller der mahnen sitter nära vid nacken, undersöker man om hästen är svullen eller öm. Florman HästKänned. 86 (1794). Dens. Anat. 1: 23 (1823). (Bröstbenet är) hos alla foglar, som kunna flyga, försedt med en utefter midten löpande upphöjd list eller köl, den s. k. kammen. NF 4: 1538 (1881). Sollen .. är Wessmans största ö, den ligger och sträcker på sig som en väldig drake med en hög och vass kam på ryggen. Forsslund Djur 151 (1900).
b) (ofta i fackspr.) i fråga om kultur- l. naturföremål; stundom: övre kant l. rand. Kamben på waterbordet. Serenius Qqq 3 b (1734). (De översta stenarna) bildade kammen eller toppen af kumlet. Topelius Fält. 4: 189 (1864). Solens gud rödmantlad vallar / hemåt sin hjord över skyarnas kam. Heidenstam NDikt. 140 (1915). Bågen .. och kammens överkant (på en selkrok). Fatab. 1931, s. 48. — särsk.
α) (numera föga br.) takås, ryggås, kroppås. HT 1910, s. 42 (1667). Münchenberg Scriver Får. 32 (1725). (En flogdrake) nedslog på Malexanders Kyrkotak och lade sig längs åt kammen, en söndagsmorgon. Rääf Ydre 1: 77 (1856). Takåsbekröningen har till uppgift att ornera takets ås eller kam. Adler Meyer 183 (1893). — jfr TAK-KAM.
β) (i sht landt.) rygg l. ås mellan tvenne plogfåror, plogrygg, drill(rygg). Alm(Sthm) 1769, s. 34. Rofsådd på drill, eller på med plog upplagda kammar eller balkar. Arrhenius Jordbr. 2: 249 (1860). Ringvälten upplägger jorden i långsgående kammar. LB 4: 260 (1905). LAHT 1912, s. 130. — jfr MULL-, MYLL-KAM. — särsk. (†) i uttr. lägga (åker o. d.) på kam. (Åkerjorden) lägges på kam, det är, köres helt tätt med fåror, så att det ej blifver mer än en rygg eller mullkam emellan hvar får. Crælius TunaL 337 (1774).
γ) (långsträckt) bärgs- l. fjällrygg; höjdkam; äv. om krönet på en dyn (jfr δ). Lefrén Förel. 2: 41 (1817). Dynerna .. tornade upp sig i vår väg, och vi hade ej väl lämnat en kam bakom oss förr än en ny skymtade fram. Hedin GmAs. 1: 480 (1898). Landsvägen löper fram på åsens kam, som stiger och faller i olika höjd. LfF 1904, s. 148. De högsta topparna (av Uralbärgen) .. nå ej upp till Sulitelmas höjd och själva kammarne äro vida lägre (c:a 600 m.). Rönnholm EkonGeogr. 80 (1907). PåSkid. 1928, s. 86. — jfr BÄRGS-, DYN-, FJÄLL-, KLIPP-, ÅS-KAM m. fl.
δ) om rygg på våg l. bölja, vågkam, böljkam. UB 7: 487 (1875). Sjöarna bröto sig, purpursvarta nere vid foten, djupt gröna på branterna, och när kammarna reste sig som högst lyste det gräsgrönt. Strindberg Hafsb. 7 (1890). Vågorna bli stora, stora som berg, tycker man, med en kam av vitt skum på toppen. Sandström NatArb. 1: 94 (1908). DN(A) 1933, nr 294, s. 12. — jfr BÖLJ(E)-, VÅG-KAM.
ε) jäg. benämning på midtelpartiet av ett hjortdjurs spårstämpel. Kam, tecken i högdjursspåret, som uppstår genom hjortens klöfhoppressning, hvarigenom en smal, tunn, uppstående jord- eller snökam bildas mellan klöfvarna. BiblJäg. 4: 289 (1897).
ζ) tekn. skivformig upphöjning som går rundt en axel o. gm vilken denna kvarhålles i ett bestämt läge. På större fartyg upptages (maskin-)-axelns långskeppstryck af ett bundt- eller kamlager, bestående af lösa kammar, som ligga an mot ett antal ringar eller kammar, anordnade på axeln. 2UB 9: 639 (1906). Den ena axeltappen är cylindrisk, den andra försedd med kammar. HufvudkatalSonesson 1920, 2: 14.
5) kugge, tapp, utsprång o. d.
a) tekn. (avrundad) kugge l. tapp l. utbuktning på hjulaxel l. hjul som vid axelns l. hjulets rotation gm att lyfta l. nedtrycka en dubb l. hävstång på en annan maskindel ger denna en avsedd, reglerad rörelse l. som griper tag i o. frammatar arbetsstycke o. d.; äv. om på samma sätt värkande orund skiva l. excenterskiva. Vallerius PVetA 1744, s. 22. Bälgorne .. drifvas med 4 små Kammar på Hjulstocken. Rinman JärnH 391 (1782). UB 6: 169 (1874). (Timmeruppfordringsvärk) der timret framföres medelst endast en paternosterkedja och parallelt med den samma, .. stock efter stock, gripna af på hjul gående kammar eller dubbar. TT 1885, s. 39. Nerén HbAut. 1: 7 (1911). Lyftningen (av stamparna på stampvärk) åstadkommes medelst ”kammar”, som äro fästa på en vågrät axel och vid axelns rotation fatta tag i klotsar, ”dymlingar”, fästa på stampskaften. 2NF 15: 69 (1911). — jfr BÄLG-, LYFT-KAM.
b) (i fackspr.) vid förbindning av två varandra korsande l. i vinkel mötande bjälkar l. plankor: utsprång uthugget i en bjälke o. dyl. o. avsett att inpassas i en däremot svarande urtagning i en annan, tapp; äv. om fastspikad kloss l. inborrad dymling som tjänar samma ändamål; äv. i fråga om plankor som läggas ”kant i kant”. Kam, den ändan af en bordläggningsplanka, som är fästad i stäfspunningen. Ekbohrn NautOrdb. (1840). Zethelius Fältarb. 87 (1892). 2UB 1: 412 (1898). I lejden (på uthusväggen) har man grävt ut en not, överdelen fylles med lodrätt stående bokplank, vars ena kant är försedd med not, den andra avfasad från båda sidor (”kam”). NordFolkm. 142 (1928).
c) skogsv. utskjutande snyte i rotändan av fälld trädstam (uppkommet därigm att sågskäret råkat komma ovanför det å stammens motsatta sida gjorda inhugget). Fredenberg Sågtimm. 11 (1892). HbSkogstekn. 230 (1922).
6) (kanske enst., †) elliptiskt för: kamgarnstyg. (Jag lät) giöra migh en väst af kamb. APihlström (1712) i HH XVIII. 4: 58.
Ssgr (oftast till 1): A: KAM-ASK. ask (på toalettbord) avsedd till förvaring av kammar, hårborstar o. d. Seitz Glas. 128 (i handl. fr. 1853). NKKatal. 1903—04, s. 120.
(5 a) -AXEL. [till AXEL, sbst.1 I 2] tekn. axel med kam l. kammar. JernkA 1883, s. 461. Nerén HbAut. 1: 4 (1911).
(2) -AXING. (föga br.) kamäxing. SFS 1900, Bih. nr 53, s. 10. Därs. 1901, Bih. nr 82, s. 4. —
-BLAD.
1) (†) kambräken. Liljeblad Fl. 517 (1816). Fries Ordb. 151 (c. 1870).
2) (föga br.) (individ l. art hörande till) växtsläktet Myriophyllum Lin. (med kamlikt findelade blad), vattenslinga. Hartman ExcFl. 136 (1846). Svensson NorrlKärlv. 39 (1885).
-BORSTE. [jfr t. kammbürste] borste avsedd för rengöring av kammar. BoupptSthm 21/1 1679. Dalin (1852).
-BRÄKEN. [jfr t. kammfarn] ormbunkssläktet Blechnum, särsk. arten B. Spicant (Lin.) Sm. (med kamliknande fertila blad), björnkam; jfr -BLAD 1. Hartman ExcFl. 153 (1846). Krok o. Almquist Fl. 2: 2 (1886).
-DELAD l. -DELT, p. adj. bot. o. zool. jfr -FLIKAD. Kammflikad, kammdeld, pectinatus, blad, blomskärm m. m., som äro delade mot medelnerven i smala parallela flikar; i förra fallet mindre djupt än i det sednare. Hartman ExcFl. 168 (1846). Mellantåns klo (är) kamdelad på insidan (hos nattskärran). Lönnberg RyggrDj. 2: 123 (1915).
(4 b) -ELEMENT. (i sht i fackspr.) värmeelement med kamflänsar, kamflänselement. SJ 3: 166 (1906). HufvudkatalSonesson 1920, 4: 56. —
-ETUI. BoupptVäxjö 1883. PT 1904, nr 9 B, s. 1.
(1 c γ) -FALL. [till FALL XVI 1] sjöt. vid ett solsegels kam fäst tåg varmed seglet upphissas. NF 8: 112 (1884). Ekelöf Ordl. 92 (1898).
-FAT, sbst.1 (KAMFAT, sbst.2 se sp. 250). (avlångt) fat (på toalettbord) för kammar, hårborstar o. d. NKKatal. 1916 17, s. 89. Östergren (1929).
(4 a) -FETT. [jfr t. kammfett] (i fackspr.) ur halsen (kammen) på häst (l. nötkreatur) utvunnet fett o. överhuvud underhudsfett av nämnda djur (användt till läder- o. maskinsmörja, ävensom vid framställning av tvålar, pomador o. d.). Camfett, thet är Ister aff Hästahalsen. IErici Colerus 2: 333 (c. 1645). (Ekenberg o.) Landin (1892).
(2) -FINGERSVAMP~002. svamparten Clavaria cristata Holmsk. (med ofta nästan kamlikt tandade grenspetsar). Romell Lindblad 88 (1901).
-FJÄLL. zool. fiskfjäll vars bakre, fria brädd är tandad l. taggig. Thorell Zool. 2: 247 (1861). 4Brehm 12: 13 (1929).
-FLIKAD, p. adj. bot. om (ört- l. skärm)blad: försedd med smala, jämnbreda flikar; jfr -DELAD. Hartman Fl. XXV (1838). Lundström Warming 271 (1882).
-FLOKA. umbellatsläktet Scandix, särsk. arten S. pecten Veneris Lin. (med långa, nålliknande, om tänderna i en kam erinrande frukter), nålkörvel; jfr -KÖRVEL. Hartman ExcFl. 41 (1846). Nyman FanerogFl. 73 (1873).
(4 b) -FLÄNS. tekn. fläns å kamflänselement l. kamflänsrör (varigm värmeutstrålningen ökas); vanl. i pl. Nerén HbAut. 1: 48 (1911).
Ssgr (tekn.): kamfläns-element. värmeelement med flänsar. TT 1896, Extrah. s. 9. BtRiksdP 1902, 6Hufvudtit. s. 283.
-radiator. kamflänselement. KatalInstallAsea 1931, s. 233.
-rör. rör tätt besatt med utstående, ringformiga, med röret koncentriska flänsar. GHT 1893, nr 247, s. 1. Bildmark Entrepr. 224 (1921).
-FODER. (kam- 16371911. kambe- 1581) [jfr t. kammfutter; till FODER, sbst.2 1] (numera knappast br.) kamfodral. TullbSthm 11/9 1581. 1 kamfoder medh spegell. BtÅboH I. 13: 313 (1638). De Kam- eller bref-foder, hvilka hängas på väggarna hos oss. Kalm Resa 1: 56 (1753). SamlFörfArméen 5: 409 (1795). Högberg Baggböl. 1: 5 (1911; om plånbok med fack för kam).
Ssg: kamfoder(s)-spegel. (†) i ena sidan av ett kamfodral infälld spegel. OxBr. 11: 695 (1637). BoupptSthm 15/6 1668.
-FODRAL. DA 1808, nr 41, Bih. s. 5. Björkman (1889).
-FORMIG. särsk.
1) i sht zool. o. bot. till 1 c. VetAH 1818, s. 115. Hos idegranen äro de (dvs. barren) .. kamformiga. Cnattingius 13 (1873, 1894). Benet af en spindel visar dig (under mikroskopet) de kamformigt inskurna klorna, med hvilka djuret styr sina trådar och griper sitt byte. Norman GossLek. 188 (1878). Gälarna (hos taggfeningarna) äro kamformiga. Lilljeborg Fisk. 1: 43 (1881).
2) i sht geogr. o. geol. till 4 b γ. Höga vall- eller kamformiga bildningar, som tiotals km oafbrutna genomstryka landskapet. TurHb. 21: 5 (1913).
(4 b) -FRÖ. [jfr t. kammsame] trädg. individ l. art av det till familjen Scrophulariaceæ hörande växtsläktet Lophospermum Don (med frön som äro försedda med en kamformig ås). Lilja FlOdlVext. 93 (1839). HbTrädg. 6: 149 (1876).
(2) -GAM. [jfr t. kammgeier] zool. benämning på vissa, i Amerika inhemska gamfåglar (med en hög kam vid näbbroten hos hannen), tillhörande familjen Cathartidæ, särsk. Gypagus (Sarcorhamphus) papa Lin., kungsgamen, o. Vultur (Sarcorhamphus) gryphus Lin., kondoren. 1Brehm 2: 330 (1875). 4Brehm 9: 232 (1926).
(2) -GIDING kam3~ji2diŋ, m. l. r.; best. -en; pl. -ar. [senare leden utvecklad ur ett gyding, som gm i-omljud uppkommit ur guding, sidoform till gudung (se GUDUNGE)] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat)
1) = -GUDUNGE. Meurman (1846; med hänv. till praktgås). Holmgren Fogl. 1112 (1871; fr. Södermanl.).
2) simfågeln Mergus albellus Lin. (med kam l. plym på bakhuvudet), salskrake. Wright SvFogl. pl. 178 (1837). Holmgren Fogl. 1042 (1871; fr. Bohusl.).
-GRAN. skogsv. gran (grantyp) med kamlikt nedhängande smågrenar. SkogsvT 1909, Fackupps. s. 223.
(4 a) -GROP. (föga br.) anat. om vardera av de urgröpningar l. fält som ligga över resp. under kammen på skulderbladet (övre resp. undre, äv. nedre kamgropen). Florman Anat. 1: 377 (1823). Müller LbAnat. 30 (1905).
-GRÄS. (föga br.)
1) till 1: vattenväxten Potamogeton pectinatus Lin., borstnate; jfr -NATE. Högberg Fl. 2: 41 (1843).
2) [jfr t. kammgras, kamäxing] till 2: gräsarterna Koeleria cristata (Lin.) Pers. o. K. glauca (Schkuhr) DC, tofsäxing (med småax som erinra om kammar resp. tofsar på fågelhuvuden); äv. om Cynosurus cristatus Lin., kamäxing; jfr -TÅTEL. Wahlberg Foderv. 145 (1835). Fries Ordb. (c. 1870: ”namn .. som bör .. utgå”).
(2) -GUDUNGE~020 l. ~200. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) simfågeln Somateria spectabilis Lin. (med en hoptryckt knöl på pannan hos hannen), praktejder; jfr -GIDING 1. Meurman (1846; med hänv. till praktgås). Wahlström ExkFauna 59 (1861; fr. Södermanl.). 1Brehm 2: 519 (1875).
-GÄL, r. l. m. zool.
1) gäl (med parallella, tätsittande gälblad) som påminner om en kam. 2NF 37: 846 (1925). 4Brehm 15: 177 (1931).
2) i pl. benämning på en grupp, Ctenobranchia, inom ordningen Prosobranchia av snäckdjurens klass (vilken grupp utmärkes därav att djuret har en kamlik gäl). Thorell Zool. 2: 304 (1865). 4Brehm 15: 158 (1931).
(5 a) -HAMMARE. tekn. (lyft)hammare med kammar. Zidbäck (1890).
-HJUL. (kam- 1543 osv. kamba- 1544) [jfr t. kammrad] (i sht tekn.) kugghjul med kuggarna på hjulringens sida; jfr KRON-HJUL; motsatt: stjärnhjul. ArkliR 1535: 1 (1543). Triewald Förel. 1: 247 (1728, 1735). TT 1898, Byggn. s. 57. —
-HORNING. zool. individ l. art l. släkte hörande till familjen Passalidæ inom skalbaggarnas ordning (med i spetsen kamlikt sågade antenner), sockerbagge. 1Brehm III. 2: 16 (1876). Sjöstedt Västafr. 546 (1904).
-HUS. (kamb- 15571578. kamba- 1538. kambe- 15431563) (†) kamfodral. Hallenberg Mynt 211 (i handl. fr. 1538). TullbSthm 14/5 1578.
(4 b γ) -HÖJD, r. [jfr t. kammhöhe] geogr. en bärgskedjas medelhöjd, medelhöjden av den linje som förbinder de högsta punkterna av en bärgskedja. Nyström Svedelius 4: 234 (1891). BonnierKL (1925).
(2) -HÖNS, pl. [jfr t. kammhühner] zool. benämning på släktet Gallus Briss. bland hönsfåglarna (utmärkt bl. a. gm en röd köttkam på huvudet). Scheutz NatH 99 (1843). 4Brehm 8: 458 (1926).
-IS. (mindre br.) Är jordartstypen sådan, att vattnet med stor lätthet kapillärt ledes uppåt från grundvattnet och upp till ytan, bildas i ytan ett lager stänglig is s. k. kamis eller pipkrake, som kan verka totalt förstörande på sädesbrodden. LAHT 1926, s. 734.
-JÄRN. stenhugg. mejsel med tänder, använd vid framställning av räfflade ytor, tandjärn. Möller 2: 114 (1785). SvTyHlex. (1851, 1872).
-KERAMIK. arkeol. förhistorisk, övervägande östeuropeisk keramik utmärkt av lerkärl vilka äro utsmyckade med fina, parallella linjer av på varandra följande intryck, utförda med ett kamliknande redskap. De finska boplatsernas ”kamkeramik”. AntT XX. 1: 27 (1914). Fornv. 1926, s. 275.
(2) -KIS. [jfr t. kammkies] miner. markasit, rombisk svavelkis (ofta förekommande i tvillingkristaller som bilda tuppkamliknande grupper). ASjögren Min. 90 (1865). 2NF 17: 999 (1912).
(jfr 1 c α) -KNUT. (†) i häcklan vid häcklingen kvarstannande, korta blånor; vanl. i pl. HushBibl. 1755, s. 338. Möller (1790, 1807; under kämling).
-KÖRVEL. (föga br.) kamfloka. Liljeblad Fl. 107 (1792). Kindberg SvFl. 142 (1877).
(4 b ζ) -LAGER, n. tekn. axellager (stödlager) med fördjupningar motsvarande kamtappens kammar l. ringar, buntlager; äv. om dylik stödanordning i dess helhet med inräknande av kamtappen. Axellagren (vid turbin) äro konstruerade såsom kamlager för att hindra förskjutning åt ena eller andra sidan. JernkA 1872, s. 2. Ett bundt- eller kamlager. 2UB 9: 639 (1906).
(2) -LAV. lavarten Collema cristatum (Lin.) Hoffm. (med bålens flikar ngt påminnande om tuppkammar). VetAH 1795, s. 8. Acharius Lich. 127 (1798).
-LIK, adj. som (mer l. mindre) liknar l. påminner om en kam; särsk.
1) till 1. Rudbeck CampElys. 1: 100 (1702). Gälarne utgöras af röda, kam- eller frans-lika organer. Sundevall Zool. 80 (1835). Silfvergranen .. har barren platta, nästan kamlikt ordnade åt två sidor. NF 1: 44 (1875). Lönnberg RyggrDj. 3: 42 (1915).
2) till 2: som påminner om en tuppkam l. tuppkammar. Cronstedt Min. 22 (1758). Den kamlika högmössan (i häverödräkten). TurÅ 1915, s. 72.
-LIKNANDE, p. adj. som liknar l. påminner om en kam. Kamäxing .. med glänsande ljusgrönt, ensidigt skenax, bildadt af småax i små kamliknande gyttringar. 2NF 5: 1013 (1906); jfr KAM, sbst.2 2.
(4 b γ) -LINJE. geogr. linje som i längdriktningen tänkes förbinda en bärgskedjas toppar; äv. allmännare: linje som markerar högsta krönet av en höjdsträckning, en dyn o. d. KrigVAT 1859, s. 605. Dynens vindsida .. stupar (ofta) öfver åt den skarpt markerade kamlinien. Hedin GmAs. 2: 117 (1898). Gränsen mellan Tyskland och Tjechoslovakien följer .. högsta kammlinjen (av Riesengebirge). Ymer 1924, s. 279.
-LÅDA, r. l. f.
1) låda avsedd till förvaring av kammar o. d. WoJ (1891). KatalÅhlénHolm 1916—17, s. 267.
2) [jfr t. kammlade] (†) till 1 c: slagbom (i vävstol). 1. Wäfstohl uthan bohm och Camlåda. BoupptSthm 19/5 1671.
-MAKARE. [jfr t. kammacher] (i sht förr) BoupptSthm 14/10 1668. Rüdling 357 (1731). Sverges enda kammakare bor här på Söder (i Sthm). DN(A) 1934, nr 247, s. 4.
Ssgr (förr): kammakar(e)-lack. tekn. spritfernissa använd till lackering av kammar. AHB 113: 57 (1883).
-ålderman. Runemarck SthmVägv. 46 (1789).
-ämbete. Kammakareämbetet i Stockholm år 1686. RedNordM 1910, s. 21.
-MAKERI1004, äv. 0104, sällan 3~002. (i sht förr) Stiernman Com. 3: 88 (1662). RARP 16: 123 (1693). DN(A) 1934, nr 247, s. 4.
Ssg: kammakeri-arbete. (i sht förr) äv. konkret. SFS 1889, nr 54, s. 29.
-MANET. zool. individ l. art l. släkte hörande till gruppen Ctenophora inom kavitetsdjurens klass (vilken grupp utmärkes därav att hithörande djur förflytta sig med tillhjälp av i kamlika rader ordnade simskivor). Thorell Zool. 2: 462 (1865). FoFl. 1930, s. 166.
(1 c) -MARMOR. (i fackspr.) medelst användande av ”kam” framställt marmorerat papper. Thon o. Kirsch 73 (1856). Dahl BibliotHb. 1: 454 (1925).
-MASSA. [jfr t. kammasse] (numera föga br.) tekn. hårdgummi, ebonit (som bl. a. användes att göra kammar av). UB 2: 350 (1873).
(3) -MOSSA. mossväxten Hypnum crista castrensis Lin. (påminnande om en hjälmbuske). Krok o. Almquist Fl. 2: 25 (1907).
-MURBRÄKEN. (†) ormbunksarten Asplenium trichomanes Lin. (med blad som ngt påminna om kammar), bärgspring. Lilja SkånFl. 775 (1870).
-MUSKEL. [jfr t. kammuskel] anat.
1) [efter nylat. (musculus) pectineus (Riolan Anthrop. 547 (1618)), till lat. pecten (eg.: kam) i bet.: blygd (vilken betydelse föranledts därav att blygdhåren förliknats vid den i ullkammen vid kamningen kvarstannande ullen), blygdben] hos människan: avlång, platt lårmuskel som utgår från övre delen av blygdbenet o. fäster sig strax nedanför lilla vändknölen. Sönnerberg Loder 199 (1799). Müller LbAnat. 104 (1905).
2) till 4 a; hos häst, oxe o. d., i uttr. främre kammuskel, muskel som ligger på yttre sidan av skulderbladet framför skulderbladskammen, bakre kammuskel, muskel som ligger bakom den nyssnämnda o. bekläder den del av skulderbladet som ligger bakom kammen. ARetzius hos Billing Hipp. 63 (1836). LB V. 2: 28 (1908).
-MUSSLA. [jfr t. kammuschel] zool. individ l. art l. släkte av musselfamiljen Pectinidæ (med regelbundet, stråligt räfflade o. därigm om en kam påminnande skal); särsk. om släktet Pecten Müll. VetAH 1793, s. 180. Sundevall Zool. 170 (1864). Kammusslorna (fam. Pectinidæ) äro de rörligaste av alla musslor. 4Brehm 15: 78 (1931).
-MYGGA. zool. individ l. art av släktet Tanyptera (Ctenophora) inom harkrankarnas familj (med kamtänder å hannens antenner). 1Brehm III. 2: 113 (1876). En av de vackraste inhemska harkrankarna är den svarta kammyggan, Tanyptera (Ctenophora) atrata L. 4Brehm 13: 467 (1930).
-NATE. vattenväxten Potamogeton pectinatus Lin. (med trådsmala, om tänderna i en kam erinrande blad), borstnate; jfr -GRÄS 1. Nyman HbBot. 355 (1858). Lilja SkånFl. 105 (1870). Uppl. 1: 114 (1902).
-NÄBB. (†) = -NÄVA. Nyman HbBot. 308 (1858).
-NÄBBA, r. l. f. (föga br.) = -NÄVA. Nyman VäxtNatH 1: 367 (1867).
-NÄV. (föga br.) = -NÄVA. Hartman ExcFl. 97 (1846). Torén Rebau o. Hochstetter 122 (1851). Svensson Kulturv. 236 (1893).
-NÄVA. (numera mindre br.) växten Erodium cicutarium (Lin.) L’Hérit. (med parbladigt findelade blad), skatnäva, skatnäbba; äv. om odlade erodiumarter. Hartman Fl. 131 (1854). SvensonFrökatal. 1894, s. 18 (om E. gruinum Lin.).
-ONDULERING. (i fackspr.) ondulering av hår med användning av (elektriska) kammar i st. f. tång. ÖrebroD 1932, nr 157, s. 8.
(4 b γ) -PASS. geogr. brant pass i kambärg. Hagman FysGeogr. 23 (1903). Hedin Transhim. 3: 88 (1912).
-PLATTA, r. l. f. tekn. särsk. om stålkam med pinnar på vilka maskorna uppsättas o. avtagas i stickningsmaskin. TT 1871, s. 156. HufvudkatalSonesson 1920, 1: 130.
(1 c α) -POTTA. [jfr t. kammpott, eng. combpott] (†) järngryta (l. ugn) för uppvärmning av ullkammar; jfr -UGN. 1: Kampotta för 3 och 1: för 2: man. BoupptVäxjö 1781 (efter ullkammare).
-RENSARE, r. l. m. apparat varmed kammar rengöras. WexjöBl. 1846, nr 42, s. 4. Kamrensare av böjda ståltrådar. VeckoJ 1931, nr 19, s. 52.
(4 b) -RÖR. tekn. rör med kammar l. flänsar, flänsrör. TT 1891, s. 120. För ånga användas med fördel såsom värmekroppar kamrör och kamelement. HufvudkatalSonesson 1920, 4: 56.
Ssg: kamrörs-radiator. SD 1915, nr 284, s. 1. Ramsten o. Stenfelt (1917).
-SJÖSTJÄRNA~020. zool. sjöstjärnan Astropecten aurantiacus Lin. (med armarnas kanter o. vinklar besatta med stora, taggbärande plattor); jfr -STJÄRNA 2. 4Brehm 15: 338 (1931).
(2) -SKEPLING. växten Melampyrum cristatum Lin. (med vasstandade, tuppkamliknande skärmblad), korskovall. Alcenius FinlKärlv. 152 (1863). Neuman o. Ahlfvengren Fl. 149 (1901).
(5 a) -SKIVA, r. l. f. tekn. med en på olika sätt utformad kam försedd skiva som är fäst på en axel o. vid dennas rotation ger en annan maskindel en reglerad rörelse. TT 1887, s. 203. (I induktionsapparaten) försiggår ett brytande och slutande af strömmen, så länge strömkretsen af kamskifvan hålles sluten. Nerén HbAut. 1: 28 (1911).
(4 b) -SKYL. landt. långskyl, trave. LB 2: 98 (1900).
-SNÄCKA. individ l. art tillhörande snäcksläktet Valvata (med en kamliknande gäl). 1Brehm III. 2: 280 (1876). Valvata cristata Müll. Platt kammsnäcka. .. Valvata piscinalis Müll. Vanlig kammsnäcka. FoFl. 1912, s. 196.
-STJÄRNA.
1) buksvampsarten Geaster pectinatus Pers. (vars hylle har kamlikt fårad l. veckad mynning). Krok o. Almquist Fl. 2: 189 (1907).
2) zool. kamsjöstjärna. FoFl. 1926, s. 162.
-TAG. (vard.) handlingen att föra kammen ett tag gm håret. At låcken hänger längre ned .. kan ändras med ett kam-tag. Stagnell BSjelfklok 12 (1753). OoB 1892, s. 263.
-TAND.
1) till 1, om var särskild pigg i en kam. Schulthess (1885). särsk. zool. till 1 c, i fråga om organ som mer l. mindre påminna om en kam, t. ex. antennerna hos vissa insekter, näbbet hos vissa simfåglar, gälräfständerna hos fiskar m. m. Marklin Illiger 301 (”311”) (1818). (Skedandens) känsliga näbb med sina tätt sittande långa kamtänder begagnas som trefvare och sil. Nilsson Fauna II. 2: 390 (1835). Gälbågarna (hos fliran) .. hafva på inre sidan tvenne rader kammtänder. SkandFisk. 113 (1840). Antennerna (hos spinnarna) äro trådformiga eller tandade, hos hannarna ofta med långa kamtänder. 2NF 26: 729 (1917).
2) zool. till 2 c. Alla dessa hudflikar (hos mindre vattenödlan) fällas och försvinna efter parningstiden, då ryggen blir utan kamtänder. Nilsson Fauna 3: 114 (1842).
-TANDAD, p. adj. zool. om antenn hos insekt: försedd med kamtänder. 2NF 14: 434 (1910). Adlerz Skalbagg. 2 (1916).
(4 b ζ) -TAPP. tekn. axeltapp med kammar l. kragar som hålla axeln i ett bestämt horisontalläge. NF 8: 140 (1884). Starck Hållf. 67 (1903).
-TINNE. (i Finl.) = -TAND 1. Bergroth FinlSv. 310 (1917).
(2) -TÅTEL. (†) grässläktet Koeleria, särsk. arterna K. glauca DC, tofsäxing, o. K. cristata Pers. Wahlberg Foderv. 145 (1835). Hartman ExcFl. 17 (1846). jfr Fries Ordb. (c. 1870).
(1 c α) -UGN. (†) ett slags (grytformig) ugn för uppvärmning av ullkammar; jfr -POTTA. VgFmT I. 6—7: 62 (i handl. fr. 1755).
(4 a) -UTSKOTT~02, äv. ~20. anat. kamlikt utskott å ben. Sönnerberg Loder 66 (1799). Lilljeborg Däggdj. 747 (1874).
-VIS, sbst. o. adv. (kam- 18731894. kambe- 1640)
I. (†) sbst., i uttr. i kamvis. I kambewijs, medh strålar såsom en kamb. Linc. (1640; under pectinatim).
II. adv.: på samma sätt som i l. på en kam. Hos silfvergranen sitta .. (barren) kamvis på båda sidor om skotten. Cnattingius 13 (1873, 1894).
-VÄSKA. (upphängbar) väska att förvara kammar i. Hallstén o. Lilius (1896). Kamväska .. att hänga. KatalÅhlénHolm 1916—17, s. 103.
(2) -ÄLVING. (†) kamäxing. Liljeblad Fl. 58 (1792). Dalin (1852; med hänv. till kamexing).
(2) -ÄXING. gräset Cynosurus cristatus Lin. (med småax som erinra om tuppkammar). Linné Fl. nr 81 (1745). Holmström Naturl. 2: 171 (1889). SFS 1925, s. 1000.
(1, 4 a) -ÖDLA. (numera föga br.) zool. ödla med kam längs ryggen; särsk. om individ l. art av släktet Iguana Laur., iguan, leguan. Linné MusReg. 43 (1754). Scheutz NatH 128 (1843). Rebau NatH 1: 519 (1879).
B (†): KAMMA-HJUL, -HUS, se A.
C (†): KAMME-FODER, -HUS, -VIS, se A.
Avledn.: KAMMA, r. l. f. till 1, benämning på växtsläktet Myriophyllum Lin. (med kamlikt pardelade blad); bl. ss. senare led i ssgr; jfr AX-, KRETS-KAMMA.
KAMMAD, p. adj. zool. till 1 c: som i ngt avs. påminner om en kam; numera nästan bl. om antenn hos insekt: kamtandad. Strimiga ceylonska Ödlan som är kammad (dvs. försedd med en kamliknande rad taggar längs ryggen). Linné MusReg. 44 (1754). Dahlbom Insekt. VII (1837). Adlerz Fjär. 3 (1905).
KAMMIG, adj. som har (så l. så beskaffad) kam; bl. ss. senare led i ssgr.
1) till 2; i ssgn GULD-KAMMIG.
2) till 4 b γ; i ssgn SKARP-KAMMIG.

 

Spalt K 221 band 13, 1935

Webbansvarig