Publicerad 1911   Lämna synpunkter
DIADEM diade4m l. -dä4m (-dä´m Dalin; jfr Wallin Vitt. 1: 48 (1839; i best. pl. rimmande med purpurbrämen)), n. ((†) r. l. m. (mest i bet. 1 b) Eldh Myrt. 45 (1723, 1725), Nicander G. sann. 32 (1766), Bellman Skr. Ny saml. 1: 413 (c. 1770), J. G. Oxenstierna 5: 419 (1814), Konst- o. nyhetsmag. 1819, s. 3, Bremer Pres. 16 (1834), m. fl.); best. -et, ss. r. l. m. -en (Nicander G. sann. 32 (1766), J. G. Oxenstierna 5: 198 (c. 1817)); pl. = l. -er. Anm. I ä. tid användes ordet (i bet. 1 a) med lat.-grekisk form o. böjning, t. ex. diadema (sg.) L. P. Gothus Mon. pac. 528 (1628), Bliberg Acerra 37 (1737), diademata (pl.) L. P. Gothus Mon. pac. 528 (1628).
Etymologi
[jfr t. diadem, n., eng. diadem, fr. diadème, m., af lat. diadema, n., af gr. διάδημα, n., till διαδεῖν, binda om(kring), fastbinda, af διά, genom, tvärsöfver, längsefter (jfr DI-), o. δεῖν, binda (jfr ASYNDETON m. fl., SYNDETIKON). Ordets reala l. maskulina genus i ä. tid, liksom väl äfv. uttalet 4m, torde bero på inflytande från fr.]
1) i eg. bet. om pannbindel l. hufvudprydnad af visst slag.
a) [jfr motsv. anv. i t., eng., fr., lat. o. gr.] ett slags pannbindel (af växlande utseende vid olika tider o. hos olika folk) som fordom (innan kronan kom i bruk) bars af regenter (o. deras gemåler) ss. tecken till deras (kungliga l. kejserliga) värdighet; äfv. om liknande utmärkelsetecken för öfversteprästen hos judafolket; stundom, i sht förr, i mera poetisk framställning äfv. med syftning på (konunga-, drottning)krona o. d. Björkegren (1784; under diadème). Med Petri diadem (dvs. den påfliga tiaran) och nycklar guldbesydda, / Sjutusen kämpar gå i präktig väpning prydda. J. G. Oxenstierna 5: 23 (c. 1817). Norrmann Eschenburg 2: 109 (1818). Diocletianus .., som först (af de romerska kejsarna) antog diademet, ville försäkra sitt välde genom en orientalisk hofordning och etikett. Geijer I. 6: 19 (1839). Den skönaste prinsessa, som någonsin flätat sina lockar kring det svenska diademets juveler. Crusenstolpe Mor. 5: 186 (1843). Centerwall Rom. fornk. 216 (1883). Du skall sätta hufvudbindeln på hans (dvs. Arons) hufvud och fästa det heliga diademet på hufvudbindeln. 2 Mos. 29: 6 (öfv. 1904). — jfr: (Kärlekens gudomlighet) had’ en prächtig Diadem rätt ned til Ögnebrynen. Eldh Myrt. 45 (1723, 1725). — jfr DROTTNINGS-, KEJSAR-, KUNGA-DIADEM.
b) [jfr motsv. anv. i t., eng. o. fr.] af kvinnor (till ’stor dräkt’) stundom begagnad, numera vanl. (mer l. mindre) halfcirkelformig, öfver panna o. tinningar gående, midt framtill oftast högre o. bredare hufvudprydnad (af guld l. silfver, med l. utan ädelstenar, pärlor o. d.); äfv., i sht förr, om enklare prydnader af liknande form samt, särsk. med afs. på antiken, om rundt kring hela hufvudet gående guld- l. silfverband o. d. Tofsen pryder en häst, Diademen pryder en Hustru. Nicander G. sann. 32 (1766). Venus bar en ponceauröder / Diadem. Bellman Skr. Ny saml. 1: 413 (c. 1770). Täckaste kropp, / I snörlif fängslad, grann i salopp, / Och diademet i hufvu’t står opp. Dens. 5: 279 (c. 1780). Halmhattarne nyttjas til en oräknelig mängd, ömsom mycket enkla med hvita band, ömsom med en Diadème af band. Konst- o. nyhetsmag. 1819, s. 3. En Diadem af hvita perlor. DA 1824, nr 19, s. 5. Midt i soffan satt .. ett fruntimmer i blå sammetsklädning, och en diadem af juveler, strålande öfver den skönaste panna. Bremer Pres. 16 (1834). Karlin Kult. mus. 58 (1888). — jfr: Halft utstående framhår, dubbel blomsterguirland, hvars första rad med ena hårflätan bildar ett diadem. N. journ. f. dam. 1854, s. 80; jfr DIADEM-FLÄTA. — jfr GULD-, HÅR-, JUVEL-, PÄRL-, SILFVER-DIADEM m. fl.
2) (i poesi o. högre stil) i (mer l. mindre) öfverförda o. bildliga anv. af 1.
a) [jfr motsv. anv. i t. samt eng. the crescent moon, the diadem of night] i poetisk bild om ngt som likt ett (strålande) diadem (l. en krona) höjer sig öfver (hjässan på) o. smyckar ngt hvilket tänkes (mer l. mindre tydligt) personifieradt. Tegnér 1: 259 (1804). Atterbom i Phosph. 1811, s. 109. Sånggudinna! Du, som .. / .. lyser, himlens barn, i oförgänglig glans / Af stjernors diadem. J. G. Oxenstierna 5: 2 (c. 1817). Skön är du, ädla Mor till fria Söner, / Du Sveas sydligare Systerland! / Ett diadem af is din panna kröner. Nicander Minnen 165 (1831; i apostrofering till Schweiz). Långt där uppe i norr, .. där himlen sätter sitt norrsken som ett diadem på vårt älskade land. E. H. Tegnér i 3 SAH 5: 16 (1891).
b) [jfr motsv. anv. i t., eng. o. fr.] användt symboliskt för att beteckna en konungs l. kejsares höga ställning, makt o. värdighet o. d.; ofta rent af öfvergående i bet.: konungslig l. kejserlig makt o. värdighet l. dyl.; numera nästan bl. med direkt syftning på antika förh. Du kommer, Son af Carl, den Andra Vasas like, / Carl Johan, Sverge dubbelt kär! / Och till den Far, som lemnar Dig ett rike, / En vunnen diadem till gåfva återbär. J. G. Oxenstierna 5: 419 (1814; med syftning på Norge). O, att magtens purpurkläder, / Kungars diadem jag bar; / Ägde folk och land och städer! Stagnelius 2: 319 (c. 1815). Visst är diademet en tryckande börda, / Väl ger det bekymmer om rike och land. Wadman 2: 107 (c. 1830). Det anade henne (dvs. Ulrika Eleonora d. y.) icke, att det kungliga diadem, hon missunnade Hedvig Sophias efterkommande, skulle en gång förvandlas i Rysslands kejserliga krona. Crusenstolpe Tessin 4: 53 (1849). Diademets glans. Dalin (1850). Välj diademet eller döden! Tag purpurn eller vi sönderslita dig! Rydberg Rom. d. 11 (1882; framställdt ss. yttradt af romerska soldater till Gordianus).
c) [jfr motsv. anv. i t. samt eng. the diadem of honour] (föga br.) bildl. för att beteckna utmärkelse, ära, berömmelse o. d. Gack, dotter, att förvärfva ärans diadem: / Mot Orpheus lyfta hämndens fruktansvärda thyrs! Stagnelius 1: 265 (1822).
Ssgr (till 1): A: DIADEM-BÄRARE103~200. [jfr gr. διαδηματοφόρος, adj.] Mindretalet .. hade önskat .. en stoiker till diadembärare (dvs. kejsare). Rydberg Rom. d. 152 (1882); jfr 1 a.
-FINK~2. [jfr t. diademruderfink; benämningen föranledd däraf att hos fågeln i fråga tvärs öfver pannan går en om ett diadem påminnande guldgul fjäderkrans som starkt afsticker mot de mörkfärgade partierna af hufvudet] zool. (den i nordvästra Sydamerika förekommande, till finkfåglarna hörande) fågeln Catamblyrhyncus diadema Lafr. 1 Brehm 2: 27 (1875).
(1 b) -FLÄTA~20, sbst. [jfr fr. arranger ses cheveux en diadème] hårfläta lagd upp öfver hjässan o. ställd på kant på ett sådant sätt att den erinrar om ett diadem. Vågigt hår med en diademfläta öfver. Sthms modejourn. 1852, s. 95.
(1 b) -KAM~2. (diadems- DA 1824, nr 123, s. 9) (till hårprydnad använd) kam som till formen påminner om ett diadem. Hårklädseln består af en krans hvita törnrosor .. samt en diademkam af guld, neråt nacken. Sthms modejourn. 1854, s. 5. Redog. f. Nord. mus. 1907, s. 19.
-LIK~2, adj. Coiffyrerna .. äro .. än .. diademlika, d. v. s. framtill breda och höga, än åter .. smala öfver hjessan. N. journ. f. dam. 1861, s. 4; jfr 1 b. Vestalerna äro .. igenkännliga på det diademlika band de bära kring hufvudet. Rydberg Kulturh. förel. 1: 49 (1884).
-LIKNANDE~200. —
-PRYDD~2. (Zeus) som med diademprydt ännes nick / bevingar blixtens flykt och skakar jordens grund. Rydberg Dikt. 2: 30 (1891); jfr 1 a.
-SMYCKAD~20. En hvit diademsmyckad turban. Rydberg Kulturh. förel. 4: 338 (1887); jfr 1 a.
B (knappast br.): DIADEMS-KAM, se A.

 

Spalt D 1150 band 6, 1911

Webbansvarig