Publicerad 1932   Lämna synpunkter
HÄN 4n, adv.
Ordformer
(hen 15321727. henn (-ä-) 15441712. heen 15961597. hän 1609 osv. häna Beronius Reb. F 4 a (1674; i bet. 3). hinn 1650. — Skrivningen med nn torde beteckna ett dialektiskt alltjämt förekommande uttal med kort vokal. Detta uttal bestyrkes genom rim i åtskilliga källor, t. ex. Lucidor (SVS) 181 (1672), Düben Boileau Sat. 2 (1722), på vilka ställen ordet rimmar med igen resp. Männ)
Etymologi
[av mnt. hen (henne), motsv. t. hin, av mht. hine, hin, av fht. hina, motsv. feng. hin (anträffat bl. ss. första ssgsled), till germ. pronominalstammen hi- (se HIN, HIT, HÄDAN). Anm. 1:o I bet. 2 har ordet delvis uppkommit av HÄDAN liksom DÄN av DÄDAN. 2:o Formen häna torde ha uppkommit av HÄN, snarast genom påvärkan från en dialektisk form häa, utvecklad av fsv. hädhan (gm dialektiskt bortfall av postvokaliskt dh o. slutljudande, svagtonigt n)]
1) för att beteckna rörelse l. förflyttning l. riktning mot visst mål l. åt visst håll.
a) (numera bl. i vitter stil; se dock α, β) i förb. med (utsatt l. underförstått) rörelseverb: bort; i förb. med adverbial angivande mål l. riktning o. i ssgr; ofta mer l. mindre bildl. l. i överförd anv. Sende wij tigh .. it öpit breff ther hen. G1R 8: 29 (1532; möjl. ssg.). (Drufva) red till ynglingen hän med hast. Runeberg 5: 87 (1860). Arma Psyke, .. / Hän du föres till en gåta, höljd i nattens dunkla skrud. Rydberg Dikt. 2: 9 (1885, 1891). Hon gick skyndsamt hän mot Capitolium. Lagerlöf Antikr. 22 (1897). En lång, tung bank (av rökmoln), som svepte hän åt väster. Bergdahl Antip. 134 (1906). Att man borde sträfva dit hän att få stipendierna ökade. PT 1915, nr 205 A, s. 3. Att Tiberius styrde hän mot tyranndömet. Grimberg VärldH 4: 36 (1930). — jfr DIT-, DÄR-, VART-HÄN. — särsk.
α) (i sht i vissa trakter, vard.) i (direkt l. indirekt) frågesats inledd av vart (starkt bygdemålsfärgat äv. var), ofta med skola l. vilja ss. predikat. Atterbom 2: 75 (1827). ”Hvart skall du nu hän, Anders?” frågade svarfvaren. LbFolksk. 36 (1890). Han förstod inte hvart de egentligen ville hän. Åkerhielm GamlRoman 84 (1907). — särsk. mer l. mindre bildl. l. i överförd anv.; särsk. i uttr. vart vill han (du osv.) hän (med detta) o. d., vad är hans osv. syftemål l. avsikt, vart vill han osv. komma? Jag vet ej hvart han vill hän (hvad hans afsigt är). Weste 1: 1159 (1807). Vi (veta) ju ännu icke hvart Geijer vill hän, och sjelf vet han det, med sitt hugskottsgenie, ännu mindre. Tegnér (WB) 8: 520 (1838). (Han) fick .. fara till Nauheim med en sjuksyster … Det var klart för alla, vart det bar hän med honom. Siwertz JoDr. 70 (1928). — särsk. (†) i uttr. vart l. var skall han (osv.) hän? vad skall det bliva av l. vad skall man göra med honom, vad skall han ”ta sig till”? Hwart skal iagh doch nu henn, iagh arme man. Fosz 53 (1621). Blir Barrabas förskont, hvar skal tå Jesus hen? Brenner Pijn. 81 (1727).
β) sjöt. i fråga om kurs. Vi .. länsade förbi den (dvs. ön Madeira) vestsydvest hän med tio mils fart. Gosselman Col. 1: 4 (1828). Fartyget girade styrbord hän. PT 1904, nr 274, s. 2.
b) för att angiva riktning utan att ngn föreställning om förflyttning tydligt framträder för tanken; äv. mer l. mindre bildl. l. i överförd anv.; särsk. i förb. med adverbial angivande väderstreck l. riktning, numera företrädesvis sjöt. i förb. babord hän, styrbord hän. Frese VerldslD M 2 a (1715, 1726). Vägen hän till Hadesgapet. Rydberg Dikt. 2: 134 (1891); jfr a. Grannön Stora Canaria låg som en ljus molnbank babord hän. Melander Långtur 45 (1896). Väster hän famnar mossen med breda armar af ljung Klefvabergets furuklädda branter. TurÅ 1910, s. 129. — särsk.
α) (i vitter stil) i förb. med adverbial inledt dels av från l. ur för att angiva riktning (utsträckning) ifrån ngt (jfr 2), dels av över för att angiva utsträckning över ngt; äv. i överförd anv. i fråga om tid o. d. Bilden af hans (dvs. karolinens) hjelteslägte / den har jag från min barndom hän. Tegnér (WB) 4: 8 (1822). Ett sakta tassel höres / hän ur dunkel förstugång. Vetterlund DagStund. 54 (1896). Vasenius Harm. 231 (1908; med prep. över).
β) (i skriftspr.) i förb. med peka l. syfta l. visa o. d. för att angiva att verbets handling är riktad mot ngt l. ngn. Ärenden af vigt, / Som hän till fredslut och förlikning syfta. Bäckström Frey 85 (1876). De kemiska egenskaperna hos de kristalliniska vätskorna peka hän på en långsträckt molekylform. Svedberg ArbDek. 98 (1915). Frågan för över i svaret, och svaret visar hän på en ny fråga. SvTeolKv. 1928, s. 341. — jfr HÄN-PEKA, -SYFTA, -TYDA, -VISA.
γ) [jfr t. hinhören] i förb. höra hän (ngnstädes) för att beteckna vart ngt hör. Hedberg Bröll. 34 (1865). (Mat o. vin) tycktes .. försatta med kryddor som hörde annanstans hän. Hallström NNov. 293 (1912). — jfr HÄN-HÖRA.
δ) i förb. hän emot, i sht i fråga om tid, se HÄNEMOT 2.
c) (numera bl. arkaiserande) i fall då riktning l. mål icke uttryckligen angives, utan framgår ur sammanhanget l. situationen: bort; dit. Hon hade länt af honom en walh strömingh, och när hon sende strömingen heen, .. sende (han den) .. heem igen. BtSödKultH 12: 87 (1598). Var nu god, konung, gack hän och se på pälsverken. Bååth EgilS 24 (1883).
2) (numera dels vard. i vissa trakter, dels i vitter stil) för att beteckna att ngn l. ngt avlägsnar sig (avlägsnas) från ett ställe, utan tanke på mål l. riktning: bort, härifrån; äv. i bildl. l. överförd anv. Dragher hen j käre barn, dragher hen. Bar. 4: 19 (Bib. 1541; Luther: Zihet hin). S. Barnabæ wijker Solen hen. Bondepract. B 8 a (1662; d. orig.: viger Solen hen). Fly hän! förgäfves är at strida / Mot .. Gustafs här. Kellgren 1: 63 (1786). Jag slipper ej hän (dvs. från Sthm) på flera dagar än. Geijer Brev 430 (1844). Snart kommer hösten och kör oss hän. Sehlstedt Småpl. 49 (1850). En konung, vid namn Ode, som dref hän jättarne. Hyltén-Cavallius Vär. 2: 31 (1868). Solen går hän, .. qvällen nalkas. Böttiger i 2SAH 50: 370 (1874). Melin Dikt. 2: 75 (1904). Hvilken syn att få damer att skämmas / från det råa och bondiska hän. Fröding Reconval. 114 (c. 1908). — särsk.
a) (i vitter stil) i överförd anv., för att angiva (ett gradvis skeende) försvinnande l. upphörande l. förvissnande l. förtvinande o. d. HB 2: 318 (1597). Alleen til Gudh sätt titt Hopp fast, / Ty Menskiors Hielp gåår hän medh hast. Arvidi 193 (i handl. fr. 1626). Krafter och alt fyker hän, och döden kijkar ur ögon. Stiernhielm Herc. 529 (1648, 1658). (Vålnaden) svann i luften hän vid hanegället. Hagberg Shaksp. 1: 278 (1847). (Spohr) levde länge nog för att få se en ny tidsålder blomstra upp och vissna hän. Norlind AMusH 645 (1921). — särsk. för att angiva tidens försvinnande l. förflytande, förr äv. förspillande. G1R 16: 148 (1544). Gif god acht opå glaset (dvs. timglaset), at Tijden i hwijmsku, / Ey löper hän. Stiernhielm Herc. 504 (1658, 1668). Ho som gemakligt wil .. / I lättia, lek och lust förslita tiden hän. Brenner Dikt. 1: 176 (1709, 1713). Hän gick ock vintern lång. Geijer I. 3: 182 (1811). Ahrenberg Männ. 2: 210 (1907).
b) (i vitter stil) i fråga om dödens inträdande; äv. i fråga om domnande l. somnande o. d. Wivallius Dikt. 53 (1625). I säkerheet fara the hinn, / Och döö, för än the wetat å. Kempe Psalt. 263 (1650). Lät mig förnöjsam skiljas hän. Warnmark Songt. 66 (1701). Jag vet två ögon, alltid sköna, / men skönast när de se på mig / och .. / .. domna hän och sluta sig. Tegnér (WB) 7: 25 (1833). Runeberg 5: 280 (1863).
c) i överförd anv., för att angiva uppgivande l. underkastelse l. överlämnande, förr äv. vedervågande; utom i ssgr numera bl. (i vitter stil) dels i förb. giva sig hän, dels i förb. stå hän. O måtte iagh vthfrågha then, / Lijff och godz wågde iagh alt hän. Fosz 459 (1621; nt. orig.: dâr wolde ik lîf unde gût umme wâgen). Det är visserligen mera tillfälligt .. (att kulturmänniskan) ger sig hän under rytmens makt eller betvingas af den. Cederschiöld Rytm. 133 (1905). Om det skedde med eller utan egentlig risk för räddaren får stå hän. Hallström LevDikt 107 (1914). Jensen Carlé Spel. 82 (1920).
3) för att angiva att ngn l. ngt icke (mera) befinner sig på samma plats som den talande: borta; numera bl. (i vitter stil) i överförd anv.: borta, icke mera till, slut, förbi. Mäste deelen af Edre medbröder (som på thenna sidan (dvs. här i Sverge) stadde kunne wara) är hän (dvs. borta från Örebro, där talet hölls). Gustaf II Adolf 107 (1614). Parnassus böriar grönskas; / Huad kan osz bättre önskas! / All olåt är nu hen. Stiernhielm Parn. 3: 2 (1651, 1668). Var ei länge hän, lät se du skyndar dig. Hesselius Zaletta 46 (1740). Ej längre de tinnar lysa, / .. glansen är hän. Ekelund InCand. 35 (1905).
4) (i vitter stil) i fråga om förflyttning med målet för densamma framstående för tanken ss. en obestämd punkt i rörelsens riktning eller utan tanke på mål l. utgångspunkt; stundom: fram, åstad; äv. mer l. mindre bildl. l. i överförd anv. En ringa Skrifware trafwar hen på höghe Pantoflor. Schroderus HofLefw. 173 (1629; i bild). Wägen är jämn, och bred, bland Roser och liufliga Lillior, / Makliga rinner han hän, genom ängiar och fuchtige dälder. Stiernhielm Herc. 261 (1648, 1668). Och måstu (dvs. måste du) på sidston / Treefotat hielpa dig hän, som barnen i börian, å fyre. Därs. 520. Sedan förde .. (Merkurius) mig hän / Öfwer Siö, Strand, Skog ok By / Högt i Wädret up i Sky. Lucidor (SVS) 181 (1672). Upp genom luften, bort öfver hafven, / Hän öfver jorden, i stormande färd! Atterbom 1: 106 (1824). Ljufliga minne, / Följ mig, följ mig genom lifvet hän! Wennerberg 2: 103 (1848, 1882). Elgen skrider som en drömsyn bakom smärta tallar hän. Snoilsky 1: 299 (1878). När julkvällens klocka klingar / långt hän öfver frusen sjö. Fallström VDikt. 2: 74 (1896, 1899). När allt, som födts, en gång / i Lethe drifver hän. OoB 1903, s. 20. jfr (†): J mörkre wandrar man ey rett, / man stöter sich snart illa, / han trädher hen mong owiss fiet. Ps. 1536, s. 75; jfr Ps. 1695, 222: 5.
5) (†) för att angiva att ngt utföres utan (längre) betänkande l. övervägande l. omsorg l. på måfå. Skryf man hän (dvs. tag bara i håll med att skriva) och lätt migh sy (dvs. se). Asteropherus 30 (1609). Läter migh then saken nu rätt wete. / Thet lyster migh fast nu höra än, / Wete j then wäl, så sägher hän (dvs. säg ut bara). Fosz 405 (1621; nt. orig.: segget .. hen). — särsk.
a) i uttr. blindt hän, se BLINDT, adv. 2 a.
b) [efter t. so hin i motsv. anv.] i förb. så hän, utan omsorg, slarvigt; bara, utan vidare; särsk. i uttr. låta ngt så hän passera, låta ngt passera ostört l. utan invändning. (Den flitige uträttar sina sysslor) rätt nogha, .. (den late) så hänn. Schroderus Comenius 886 (1639; t. texten: vberhin). Osz .. anstår (icke), sådant miszbruk (med utförseln av ekvirke) .. längre ut tåhla, och så hän passera låta. Stiernman Com. 3: 337 (1665). Här af läre wi sluteligen at thet är icke nog, säija så hänn tro, hwad Abraham hafwer trodt. Swedberg SabbRo 1119 (1702, 1712).

 

Spalt H 1979 band 12, 1932

Webbansvarig