Publicerad 1926   Lämna synpunkter
FÄST, sbst.2, r. l. f.; pl. (i bet. 1) -ar. Anm. Ordet förekommer numera bl. i bet. 2 föregånget av prep. i med fsv. dat.-form, numera bl. med den fsv. dat.-formen i pl. fästom fäs3tom2 i uttr. i fästom (se 2).
Etymologi
[fsv. fäst, f., stadfästelse, trolovning, fäste, fästning, motsv. isl. festr, f., tåg, fånglina, i pl. äv.: trolovning; avledn. till FAST, adj.1, o. med hänsyn till uppkomsten av bet. 2, 3 sannol. påvärkat av FÄSTA, v. — Jfr FÄSTA, sbst.2, FÄSTE, FÄSTMAN, FÄSTMÖ samt FÄSTA, v. ssgr B o. D]
1) (†) fånglina (att förtöja båtar med). Peringskiöld Hkr. 1: 254 (1697). Lind (1749).
2) förhållandet att ngn är ”fäst” l. trolovad; numera bl. (i fråga om ä. förh., i sht rättshist.) i uttr. (avla, föda, lägra o. d.) i fästom (förr äv. i fästine), (avla osv.) under tiden efter trolovningens ingående till äktenskapets fullbordan gm vigsel. Han .. är ij fästom aflat. RARP V. 1: 47 (1652). Schulthess (1885). Hahnsson (1896).
3) (†) ”fästningsgåva”. HSH 12: 212 (1599).

 

Spalt F 2187 band 9, 1926

Webbansvarig