Publicerad 1924   Lämna synpunkter
BÅT 4t, sbst.1, r. l. m. ((†) n. NAv. 31/8 1657, s. 2, Därs. 4/12, s. 2); best. -en; pl. -ar ((†) -er (GR 2: 191 (1525), NAv. 1/12 1658, s. 4); -or (HFinlKamF 4: 128 (1582))).
Ordformer
(bått GR 26: 416 (1556: borgere bått), Murenius AV 387 (1658: båtthuset), VDAkt. 1736, nr 69 (: båtte wed). bott BtFinlH 2: 47 (1545: bott hus), BtÅboH I. 1: 15 (1553). bat(h) (baath) GR 1: 153 (1523: baathspiik), RA 1: 494 (1546). i uttr. till båts: båts (-z) GR 14: 336 (1542) osv. båttz GR 17: 227 (1545). i ssgr: bots- (-z-) Rosenfeldt Tourville 121 (1698), Möller 1: 63 (1745). båttz- GR 17: 346 (1545), OxBr. 1: 28 (1614). bås- Fatab. 1915, s. 106 (c. 1635), Roland Minn. 47 (c. 1748). båss- GR 18: 176 (1546), ConsAcAboP 1: 147 (1644), Dryselius Måne 330 (1694). batz- GR 2: 83 (1525). Se vidare under BÅTSMAN)
Etymologi
[fsv. bater, motsv. d. baad, isl. bátr, mnt. bōt, m. l. n., holl. boot, f., t. boot, n.; af feng. bāt, n. (eng. boat) o. besläktadt BITA, l. möjl. till stammen i lat. fodio, gräfva (se BÄDD, FOSSIL)]
1) benämning på olika slag af fartyg.
a) jämförelsevis mindre, vanl. öppen farkost som framdrifves med åror, segel, maskinkraft l. dyl. o. som efter storlek, bestämmelse o. byggnadssätt får olika namn, ss. roddbåt, segelbåt, barkass, slup, joll, snipa. Skjuta ut, draga upp, fira, hissa båten. Sätta in, sätta ut båtarna. Sätta båtarna i sjön. Öppen, öfverbyggd, odäckad, flatbottnad, lättrodd båt. Lägga till vid badhusbryggan med båten. Ösa (vattnet ur) båten. Tjära, måla, dikta en båt. Gå i båtarna (dvs. räddningsbåtarna). Färdas i båt. Han köpte två båtar ved. (Severin Norby) lather beredha (dvs. utrusta) alla the skwthor iagther och baathar som han kan wtöffuer komma. GR 3: 50 (1526). (De) kastadhe vth båten. Apg. 27: 30 (Bib. 1541; NT 1526: skepbåten). Rätt nu kom en Skoomakare Mästerswen hijt medh ett Bååt ifrån Helsingöör. NAv. 4/12 1657, s. 2. Sakta glida vimpelprydda båtar, / Mälarn speglar röda aftonskyn. Snoilsky 1: 164 (1874). Alla örlogsfartyg äro utrustade med båtar för kommunikation med land och mellan fartygen. Hägg Flottan 65 (1904). — jfr BEVAKNINGS-, BOGSER-, DÄCKS-, FENKÖLS-, FISKAR-, FORS-, FÅNGST-, HVAL(FÅNGAR)-, HÖ-, IS-, KAJUT-, LIF(RÄDDNINGS)-, LOTS-, LUST-, LÅRINGS-, MOTOR-, NOT-, RODD-, RÄDDNINGS-, SEGEL-, SKEPPS-, SKÄR-, SKÄRGÅRDS-, SKÖT-, STOR-, STRÖM-, SUMP-, TULL-, VAKT-BÅT m. fl. — särsk.
α) (†) sjöt. om ett särskildt slags båt. Båt är et flatt och trubbigt kårt Fartyg med slupsegel och fock brukas större och smärre, äro svåra at ro. Dalman 5 (1765).
β) (mindre br.) i uttr. (stiga, komma l. dyl.) i båt, ombord (i en båt l. i båten). (Kristus) motte stiga i båt och leggia vt på siön. Swedberg SabbRo 143 (1704, 1710). (Lotsen till sin son:) ”Laga dig i båt nu, så gå vi till sjös.” Strindberg Fagerv. 32 (1902).
γ) (†) i uttr. till båts, dels: i l. med båt, båtledes, dels (efter gå, stiga o. d.): ombord. På then stadh, ther man kunne komma til Båtz noget longt in i landet. GR 15: 568 (1543). När .. de skulle stiga till båts. SUFinlH 5: 300 (1618). Siöröffuare .. gåå till båts och till skeps. AOxenstierna 1: 591 (1644). Ekeblad Bref 1: 147 (1652). Lind (1749).
δ) [jfr d. give (hive) paa baaden; uttrycket sannol. elliptiskt för: ge (dvs. sätta l. skicka) ngn på den båt som går till helvete, blåkulla l. dyl.; jfr de båda första språkprofven nedan; se för öfrigt JSahlgren i NoB 1915, s. 125 f.] i uttr. ge ngn l. ngt på båten, förr äfv. på en båt (äfvensom i fylligare, ursprungligare form), strunta i, öfvergifva, icke längre befatta sig med, ej bry sig om, låta ngt fara. Derföre gifver jagh och hermed .. alle hans obroderlige stemplingar rett uppå den båten, som Gyrid och Sisza droge till Blåkulla medh. VgFmT II. 6—7: 116 (i handl. fr. 1587). (Jag vill) giffve Palnes stemplingh och prachtiseringh på båten, der Krockhasses (dvs. fans) moder är styreman före. Därs. 124. Jag ger dieten på båten. Wetterbergh Altart. 126 (1848). (Jag hoppas) att du är belåten, / att du tog Erk och gaf på båten / en fattig skrädaregesäll. Fröding Guit. 49 (1891). jfr: (De gamla) haa .. sagt, när dhe wille önska enom något ondt, Jagh gieer honom på Båthen. Grubb 149 (1665).
ε) i vissa talesätt: (mindre br.) vi ro alla i en båt l. dyl., alla äro vi lika (illa) ställda, i samma belägenhet; äv. i sjömansspr., om god sammanhållning l. dyl. 2RARP 5: 609 (1726). ”Då det gäller adelns välfärd”, utropade han, ”hvarför skola partier skingra oss? vi ro alla i en båt.” Odhner G3 1: 36 (1885). den som tagit hin l. fan osv. i båten, får ro l. föra honom i land (förr öfver sund l. sundet) o. d., när man en gång har inlåtit sig på ett svårt l. obehagligt företag l. dyl., får man också bringa det till slut. Hoo som tagher fanen j båthen han måste föra honom öffuer sundh. SvOrds. B 1 a (1604). Dhen som taar Biörnen i Bååten, han måste föhran öfwer Sundet. Grubb 99 (1665). Har jag tagit den onde i båten, så vill jag ock med heder föra honom i land. Knorring Torp. 1: 37 (1843). jfr (†): Oaktadt alt sådant förutseende (af den olyckliga utgången af tyska fälttåget), har jag uppå en fast förtröstan til Gud .. med gladt mod satt mig med trollet i båten, i hoppning at ändteligen alt wäl ginge. MStenbock (1713) hos Loenbom Stenbock 4: 299. — i ordspr., t. ex. Tillijka roos Båthen bäst. .. (dvs.) När hwar hielper willigt til, så går all ting wäl. Grubb 805 (1665). Så godt önska sig en skuta som en båt, man får lika mycket åf’t. Rhodin Ordspr. 37 (1807). Det måste altid någon binda båten. Därs. 44.
b) [urspr. elliptiskt för ÅNG-BÅT; jfr motsv. anv. i dan. o. eng.] om (ång)fartyg; ofta om sådant som gör regelbundna turer mellan vissa orter. Från M. kan man fara till K. med båt eller med färja. Båten på, till Visby går 4,15. Båten från Amerika kommer i dag. Jag far med första båten i morgon, om jag inte hinner med den sista i kväll. Ska du med båten, får du minsann raska på. HReuterdahl (1837) i HTSkån. 2: 220. Lönen är 1500 kronor om året jemte .. hyttplats å båt. PT 1904, nr 242, s. 1. Det var med den tryggaste rätt i världen han stod där (dvs. på högsta däcket af fregatten Hoppet), ty han var högsta man på båten. Hallström NNov. 253 (1912). (För öfverförande af amerikanska undersåtar från England till Amerika) kommer en mängd båtar att tagas i anspråk. PT 1914, nr 192, s. 3. jfr: Grosshandlar Hageman .. kom ut om qvällarna (till familjens sommarvilla) och återvände hvarje morgon med halfåtta-båten (till Stockholm). Lundquist Profil. 1: 21 (1884). — jfr HJUL-, KANAL-, KANON-, MOTOR-, OCEAN-, PAKET-, PANSAR-, PASSAGERAR-, POST-, TORPED-, UNDERVATTENS-, ÅNG-BÅT m. fl.
c) i uttr. med, äfv. på båt, båtledes, sjöledes; förr i bet. 1 a, numera företrädesvis i bet. 1 b. Fara, resa med båt till Stockholm. Engelbrect redde sich til att fara med bååt åth Stocholm. OPetri Kr. 188 (c. 1540). Dedt faller honom svårtt att reesa på båått emellan Stregnääs och här. RP 6: 241 (1636).
2) (utom i a o. b ofta hvard. l. skämts.) om vissa föremål som i ett l. annat afseende likna en båt. Det var ett par väldiga båtar till galoscher. 2 st. större båtar. BoupptVäxiö 1827 (om båtformig karott). Lundquist Zola Grus 75 (1892; om stora skor). — jfr PLATINA-, SNÖ-BÅT. — särsk.
a) (†) bot. benämning på kölen i ärtväxternas blommor. Celsius Alm. 1745, s. A 11 a. Linné Öl. 143 (1745).
b) (†) zool. (individ af) musselsläktet Chama Lin. Retzius Djurr. 108 (1772). Heinrich (1814).
Ssgr (i allm. till 1 a): A: BÅT-ANKARE. (båts- 17531795) sjöt. mindre ankare (användt vid förankring af fartygsbåtar o. d.). Kalm Resa 1: 106 (1753).
-BEFÄLHAFVARE~00200, äfv. ~02100. Frick o. Trolle 226 (1872).
(jfr 2) -BEN. [jfr nylat. os naviculare, d. baadben] anat. benämning på ett af handlofvens o. vristens ben som har en ansenlig urgröpning o. därigenom i viss mån erinrar om en båt; jfr JULL-BEN. Thorell Zool. 1: 232 (1860).
-BESÄTTNING. särsk. sjömil. om det manskap som tilldelats en båt för dess manövrerande. Mellin Nov. 2: 172 (1849, 1867).
-BORD. jfr BORD, sbst.1 3. Strindberg Hems. 18 (1887).
-BOTTEN. Kalm Resa 3: 221 (1761).
-BRO.
1) (mindre br.) = -BRYGGA 1. PT 1892, nr 277, s. 1.
2) (†) = -BRYGGA 2. Carlstedt Her. 2: 75 (1833). Därs. 76. Wingård Minn. 10: 92 (1849).
-BROK. (båts- 1884) [jfr t. bootsbroks, pl.] sjöt. benämning på hvarje särskild af de brokar som gå från båtdäfvertarnas yttersta ändar rundt omkring de under dessa upphissade båtarna för att stötta dem mot slingring; jfr BROK, sbst.2 Frick o. Trolle 224 (1872).
-BRYGGA.
1) brygga vid hvilken båtar lägga till o. förtöjas. Dalin (1850). Sthm 3: 342 (1897).
2) brygga hvilande på båtar l. pontoner. Dalin (1850).
3) sjöt. å somliga fartyg förekommande lätt öfverbyggnad å hvilken en del af fartygets båtar ha sin plats, då de äro ”insatta”; jfr BRYGGA 4 a. 2NF (1905).
-BRÄDD. (knappast br.) = -KANT. Runeberg ESkr. 1: 232 (1832). Ekström Sättet 114 (1845).
-BYGGARE. (båts- 15431545) GR 15: 452 (1543).
-BYGGE. = -BYGGERI 1.
-BYGGERI1004, stundom 3~002.
1) abstr. verksamheten l. konsten l. yrket att bygga båtar. Holmberg Bohusl. 3: 192 (1845).
2) konkret: verkstad för yrkes- l. affärsmässigt bedrifvande af båtbyggeri i bet. 1. TIdr. 1881, s. 18.
-BYGGERI-VARF.
-BYGGNAD. (båts- 1741) = -BYGGERI 1. VetAH 1741, s. 15.
-BYGGNING. (båte- 15391600. båts- 1543) (knappast br.) = -BYGGNAD. GR 12: 156 (1539). SUFinlH 1: 52 (1600).
-BÖSSA. [efter eng. punt-gun] jäg. stor o. tung, stundom mycket långpipig bössa afsedd för säl- l. sjöfågeljakt i båt. Källström Jagt 98 (1850).
-DRAGG. (båts- 18251833) DA 1825, nr 158, s. 2.
-DÄCK. (mindre br.) sjöt. (öfversta) däck å (större) fartyg hvarå lifbåten o. andra fartygsbåtar äro upphängda; jfr -BRYGGA 3. 2UB 9: 622 (1906). PT 1911, nr 260 A, s. 2. —
-DÄFVERT. (båts- 1893) [jfr holl. bootsdavid] sjöt. jfr DÄFVERT 2. Ramsten NautHlex. 3 (1866).
-FARDER. [efter holl. bootvaarder] (†) båtfraktare. Directeuren öfwer Fohrmännerna, Bååth- och Skutefarder. SthmStadsord. 1: 187 (1662).
-FART. (båts- 1741)
1) (knappast br.) färd i båt. Möller (1790). Klint (1906).
2) sjö- l. flodfart med mindre farkoster, båttrafik. Om någon .. Båtsfart idkas emellan hvita Hafvet och Norre botten. JFaggot i VetAH 1741, s. 16. Båtfarten i Elfven .. går utan hinder genom de många (forsarna). Hülphers Norrl. V. 1: 272 (1789). Båtfarten på .. Weixeln. Fryxell Ber. 6: 105 (1833). Blott i sin mellersta del äro (floderna i Sibirien till Norra ishafvet) lämpliga för båtfart. Rönnholm EkonGeogr. 100 (1907).
3) (†) båtled, i sht om kanal. JFaggot i VetAH 1741, s. 14. Den från äldre tider projecterade Båtfart emellan Mälaren och Saltsjön genom Söder-Telje. Dens. 4: 125 (1792). Båtfarter och segelleder. BL 3: 267 (1837).
-FAST. (†) uppehållen af svårt väder l. motvind; jfr BÖR-FAST. Serenius P p p 1 b (1734). Deleen 2: 319 (1807).
-FLOTTILJ.
-FOLK. (båts- (i ä. tid den regelbundna formen) 15421906) [jfr holl. bootsvolk] sammanfattande benämning på personer som göra manskapstjänst på skepp l. båtar; numera nästan bl. om roddare o. om besättningsmän på båt(ar) i bet. 1; jfr BÅTSMAN 1, 4. GR 14: 115 (1542). Den, som stiäl på skepp, det ware sig båtzfolck .. eller andre slike … FörarbSvLag 2: 254 (1705). Besättningen bestod blott af en styrman, med 12 man båtsfolk. 1VittAH 4: 169 (1783). För böter och skadestånd af befälhafvare och båtfolk .. ansvarar fartyget. SFS 1891, Bih. nr 28, s. 10. —
-FORM, pl. -er. 7 st karotter i båtform. BoupptVäxiö 1858.
-FORMIG. Weste (1807). Båtformig st(järt). Marklin Illiger 204 (1818). Yttre blomfjäll båtformigt. PBolin i UtsädT 1893, s. 225. särsk. (†) anat. i förb. båtformiga benet, båtbenet. Florman Anat. 1: 407 (1823).
-FRAKT. (båts- 1627) frakt för forsling i båt. BtÅboH I. 1: 116 (1627).
-FRAKTARE. person som åtager sig transporter med egen båt; jfr -FARDER. Konow (1887).
(1 a, b) -FÄRD. färd l. resa med l. i båt. DA 1808, nr 111, s. 6.
-FÄST l. -FÄSTA. (båts- 1608) [fsv. batfästa] (numera föga br.) sjöt. lina l. rep hvarmed en båt förtöjes. Phrygius MRosengren C 8 a (1608). WoJ (1891).
-FÖRARE. (båts- 1669) person som leder en båts färd, oafsedt huruvida han därvid själf fortskaffar båten l. icke; jfr -KARL. Båtföraren (patronen) (utkastar) garnet från bakstammen af båten; båtkarlarna ro friskt. Nilsson Fauna 4: 526 (1855). Tavaststjerna var en ypperlig båtförare, lugn, påpasslig och oförvägen. Söderhjelm Tavaststj. 53 (1900). särsk. om person som har till yrke att fortskaffa gods l. personer i båt.
a) (numera mindre br.) (skut)skeppare, fraktare. Risingh Kiöph. 29 (1669). I händelse en dylik bevisningsrätt af Skepparen eller Båtföraren yrkas. SFS 1836, nr 6, s. 1. Auerbach (1908).
b) om person som gm rodd l. dragning l. dyl. själf fortskaffar båten. Düben Lappl. 93 (1873). Veneziansk båtförare. Schulthess (1885). De starka, kraftiga båtförarna .. rodde stående för att få bättre fart. Lagerlöf Jerus. 2: 43 (1902). 2NF 19: 775 (1913).
-FÖRAR(E)-GILLE. (förr) (skut)skepparskrå, fraktarskrå. PrivÖstersjö-Compagniet 1815, § 10. —
-GALGE. sjöt. ställning bestående af stöttor (”knektar”) i relingen med därpå hvilande, tvärs öfver fartyget gående balkar hvarpå de omstjälpta båtarna hvila, kobryggegalge. Lundell (1893).
-GAST. (båts- 1788) [jfr t. bootsgast] sjöt. (i sht på örlogsfartyg) sjöman tillhörande besättningen (roddarna) på en fartygsbåt. (Sv.) Båtsgastar, (eng.) Boat’s crew. Widegren (1788).
-GILLE. (båte- 1748) (förr) = -FÖRAR-GILLE. GbgMag. 1759, s. 108.
-GINA. sjöt. hissanordning till däfvert med mer än två skifvor i hvarje block. Frick o. Trolle 182 (1872).
-GRAF. arkeol. (i fråga om förh. under den yngre järnåldern) forngraf utmärkt därigenom att den döde blifvit begrafven i en båt (i sittande l. liggande ställning). Uppl. 1: 185 (1902).
-GUNGA, r. l. f. gunga med båtliknande sittkorg. Norman GossLek. 50 (1878).
-GÖLING. sjöt. göling (hissanordning med enkelt block) att hala upp en fartygsbåt (till l. under vaterbommen) l. ”sacka” ned den (till fallrepet). Ekelöf Skeppsm. 231 (1881).
-HAMN. (båte- 1725) sjöt. för smärre fartyg afsedd l. tillgänglig hamn. InstrLandtmät. 1725, s. D 2 b. —
-HJÄLP. (förr) kam. visst belopp som ingick i de löneförmåner som tillkommo lots- o. fyrpersonalen (eg. för fullgörande af skyldigheten att hålla båtar); jfr HEMVÄGSERSÄTTNING. Gynther Förf. 2: 421 (efter handl. fr. 1820).
-HUS. (båte- 1636c. 1645) [jfr t. bootshaus] hus l. skjul hvari båtar (o. fiskredskap) förvaras, i sht under vintern; jfr -SKJUL. BtFinlH 2: 47 (1545).
-HVALF. särsk. sjöt. om den afrundade delen af en båts akter. AB(L) 1902, nr 25, s. 8.
-HYRA.
1) (mindre br.) betalning för att ngn i sin båt forslar ngt, frakt; jfr -LEGA 1. Hans Kyro för booth hyro effter wedhen .. 1 1/2 march. BtÅboH I. 1: 40 (1556). Schulthess (1885).
2) = -LEGA 2. Björkman (1889).
-KANON. sjömil. mindre kanon afsedd att anbringas i förstäfven af en skeppsbåt. Bæckström Sjökr. 1: 80 (1887).
-KANT.
-KAPELL. sjöt. segelduk som spännes öfver en på sin plats om bord stående fartygsbåt för att utestänga vatten o. smuts. Larsen (1884).
-KARL. (båss- 1644 (: båsskar enckia)) karl tillhörande en båts besättning, karl som fortskaffar en båt, i sht gm rodd, roddare; äfv. (numera mindre br.): färjkarl; jfr -FÖRARE. SAgrell (1713) i HC12H 4: 353. Båtskjuts .. vägrades .., så vidt icke den resande ville .. betala båtkarlen tredubbelt mera än hvad taxan föreskref. Santesson Nat. 195 (1880). Hafsfiskare och båtkarlar. EkonS 2: 39 (1894). jfr: En gammal båsskar enckia. ConsAcAboP 1: 147 (1644).
(jfr 2) -KAROTT. (†) båtformig karott. BoupptVäxiö 1827. Därs. 1843.
-KEDJA. jfr -LINA. Almqvist Ekols. 1: 344 (1847).
-KISTA. sjöt. till en båt hörande träkista hvari fyrverkspersedlar m. m. ständigt förvaras. Grundell AnlArtill. 1: 23 (c. 1695).
-KLAMP l. -KLAMPA. (båts- 17571906) [jfr holl. bootsklamp, t. bootsklampe] sjöt. träkloss som anbringas på ett fartygs däck l. på båtgalge för att (jämte en l. flera af samma slag) utgöra stöd o. underlag för fartygsbåtar. Serenius G g g g 2 b (1757).
-KLOSS. sjöt. = -KLAMP. Björkman (1889).
-KLYKA. sjöt. (med läder klädd) ställning af järn hvari fartygsbåt nedsättes på däck. Ekelöf Skeppsm. 256 (1881).
-KNÄ. skeppsb. knäformig tvärslå som fasthåller sittbräde i en båt vid dess kant. Hannikainen (1893).
-KOMPASS. [jfr t. bootskompass] sjöt. mindre, för båtar afsedd, lättransportabel, flytande kompass. Dalin 2: 763 (1853).
-LADDNING. (båts- c. 16061660) = -LAST. Lagförsl. 378 (c. 1606).
-LAG, n. lag af personer som tillsammans ro l. segla (osv.) i samma båt, båtbesättning; särsk. (på västkusten, förr) om sammanslutning af fiskare som tillsammans äga en l. flera båtar o. med dem bedrifva (storsjö)fiske. De Deputerade som voro i båtlag med mig. HSH 1: 237 (c. 1750). Porthan BrefCalonius 126 (1794). Fiskrarne .. dela sig i båtlag .. Ett båtlag består af tvenne .. segelbåtar, hvardera bemannad med 5 man. Palmblad Norige 100 (1846). Nilsson Fauna 4: 720 (1855). Båtförmannen i det båtlag, som ansågs hafva ernått bästa resultatet, belönades med en silfverbägare. TIdr. 1882, s. 108.
-LAGARE. (†) medlem af båtlag. ÅngermDomb. 3/12 1641, fol. 185.
(1 a, b) -LAST. Verelius 68 (1681). 20 a 30 läster (kalk) giöra en full båtlast, med hvilken de gå til Stockholm, och få der 7 a 9 Daler Km:t Lästen. Linné Öl. 141 (1745). TLev. 1908, nr 25, s. 2.
-LAVETT. sjömil.
-LED, r. l. f. (båta- 16931734. båte- 16741693. båts- 15421769) [fsv. bata leþ] farled för båtar, båtväg; förr stundom öfvergående i bet.: kanal; jfr SEGEL-LED. GR 14: 37 (1542). At gräfwa een graaf, båtheleedh eller fahrt, emellan Euphratem och Tigrim. Sylvius Mornay 492 (1674). (Norrköping) hade på Bråviken fri segelled ut åt Östersjön .. på Motala ström båtled till det inre af landet. Fryxell Ber. 8: 147 (1838).
(1 a, b) -LEDES, förr äfv. -LEDS. (-leds 18501884) med l. på l. i båt. Komma, fara, färdas båtledes. Södra Wassdalen .. kan båtledes befaras ända in til sjelfva Riks-linien imellan Sverige och Norige. Tilas PVetA 1765, s. 64. En mängd barn .. hade .. kommit skogs- och båtledes. Hemberg ObanStig. 27 (1896).
-LEGA. (båta- 1734. båte-, se BÅTE-LEGE-LÖN)
1) (numera mindre br.) betalning för resa l. transport i båt, båtpengar, frakt, liktarafgift. BB 28: 7 (Lag 1734). AdP 1800, s. 414. Klint (1906).
2) betalning l. omkostnader för begagnande af båt. Palmblad Norige 116 (1846).
-LIK, adj. Retzius Djurr. 137 (1772). särsk. (†) anat. i förb. båtlika benet, båtbenet. Sönnerberg Loder 73 (1799).
-LINA.
-LÄGENHET~002 l. ~200. tillfälle att fara l. sända ngt ngnstädes i l. med båt. Almqvist JK 71 (1835).
-LÄNGA. (mindre br.) sjöt. lång, enkel l. dubbel, med en kaus i bukten försedd stropp, hvilken begagnas vid in- o. utsättning af fartygsbåt, då detta sker med tillhjälp af en enda däfvert l. hissbom. Dalin 2: 763 (1853). Ekelöf Ordl. (1898).
-LÄNNING. (i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgadt) landningsplats för (fiske)båtar. NorrlS 54 (c. 1770). Nog ligger .. (slupen) bra till — i en båtlänning här nere vid ån. Högberg Frib. 270 (1910).
-LÄNGD. afstånd motsvarande en båts längd. Några båtlängder från vraket. CVAStrandberg 3: 480 (1856).
-MAN, se BÅTSMAN.
-MANSKAP~02 l. ~20. sjömil. (hela) bemanningen i en fartygsbåt. —
-MAST. SPF 1812, s. 285.
(jfr 2) -MUSSLA. zool. individ af musselsläktet Chamacea. Rebau NatH 1: 719 (1879).
(jfr 2) -MÖSSA. (†) ett slags båtliknande kvinnlig hufvudbonad. OrdnLilleTull. 1658, s. D 1 b. VDAkt. 1676, s. 338. jfr: 1. Sabbel båtmössa. BoupptRArk. 1671.
-NYTTIG. (†) tjänlig till båtfart. (Undersöka) strömmarna .. Om de kunna göras bååt nyttige eller navigable. BtKyrkRiksdH 3: 71 (1630).
(jfr 2) -NÄBB. zool. den med stor, en omstjälpt båt liknande näbb försedda vadarfågeln Cancroma cochlearia Lin., savaku; äfv. (i sht i pl.) ss. sammanfattande benämning för denna art o. vadarfågeln Balæniceps rex Gould. 1Brehm 2: 459 (1875).
-PARTI. lustfärd l. utflykt som företages i båt. Blanche Band. 210 (1848).
-PENNINGAR l. -PENGAR. pl. afgift för personbefordran medelst båt. Gynther Förf. 2: 422 (1852).
-PLANKA. planka i en båt(s bordläggning); äfv.: för båtbyggnad afsedd planka. Dalin (1850).
-PLATS. tilläggsplats för båtar. Johansson Noraskog 2: 92 (1882).
-REDSKAP ~02 l. ~20. (föga br.) benämning på åror, roder, öskar m. m. Abrahamsson 474 (1726). Blanche Våln. 227 (1847).
(1 a, b) -RESA, r. l. f. (mindre br.) jfr -FÄRD. NorrlS 73 (c. 1770). Ödmann MPark 220 (1800).
-RIDARE, r. l. m. sjöt. Å mellangajen (dvs. kättingen som upptill förenar däfvertarna) äro ofta påträdda s. k. båtridare eller liflinor för båtbesättningen, som ”lättar sig” i dessa under båtens firning och hissning. 2NF 18: 53 (1912).
-RIK. [jfr ä. d. skibrig, t. schiffreich i motsv. bet.] (†) farbar för båtar. (Ryssen) hafwer .. haft beqwämliga och båtrijke strömmar. Gustaf II Adolf 178 (1617).
-RODD. Öfningar i båtrodd. Jfr D.
-RODDARE.
-SEGEL.
-SEGLARE.
-SEGLING.
-SIGNAL. särsk. sjöt. om med enklaste material (näsduk, mössa, tygstycke l. dyl.) afgifven signal. 2NF 25: 435 (1916).
(jfr 2) -SKALLE. etnogr. skalle med en ås i midtlinjen uppkommen därigenom att hjässbenen sammanstöta i vinkel. AB 1892, nr 229, s. 2.
-SKEPPARE. skeppare som idkar fraktfart o. d. med båt; äfv. allmännare, om den som är förste man på en segelbåt; jfr -FÖRARE. SP 1780, s. 268. Åstundas en kunnig .. Båtskeppare att föra en Storbåt. DA 1824, nr 105, s. 7.
-SKJUL. jfr -HUS. Landell Bligh 198 (1795).
-SKJUTS. (båts- 18021848) (af skjutsanstalt ombesörjd) personbefordran medelst båt; äfv. konkret, om båten med dess roddare l. manskap. FBurman (1802) i NorrlS 118. Santesson Nat. 195 (1880; se under -KARL). Tillfälle att medfölja någon ”båtskjuts”. TurHb. 1: 33 (1894).
-SKROF.
-SKRÅ, n. l. m., pl. -n l. -ar l. -r. [senare ssgsleden af ovisst urspr.; möjl. urspr. BÅTS-KRÅ, jfr holl. krauwel hake med vanl. tre klor] sjöt. med hakar i båda ändarna försedd tåg- l. kättinglänga hvarmed båtar o. båtklampar fastsurras vid däck; äfv. om järnställning l. en af de båtklampar hvari skeppsbåt hvilar, då den är insvängd l. insatt på fartygets däck; jfr -KLAMP, -SURRNING, BÅTS-GRABBE, BÅTS-KRAVOR. Pihlström Skeppsafl. 1: 291 (1796). 2NF (1905). VFl. 1907, s. 135.
-SLÄPARE, r. l. m. [jfr holl. bootssleeper] sjöt. från ett fartygs akter nedhängande grof tross hvari båtar förtöjas. Rajalin Skiepzb. 174 (1730). Pihlström Skeppsafl. 1: 320 (1796).
(jfr 2) -SNÄCKA. zool. = BÅT 2 b. Schulthess (1885).
-SPIK. tekn. ett slags platt l. tunn spik, eg. afsedd att nyttjas till sammanfogning af bräderna (borden) vid byggande af mindre fartyg (båtar). GR 1: 153 (1523). Dubbel eller stor Båt-spik. Arnell Stadsl. 484 (cit. fr. 1683). JernkA 1870, s. 266.
-STAD. (båts- 1586 (: båtzstadsbroerne)) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgadt) tilläggs- l. landningsplats för båtar. Lagerbring 1Hist. 4: 133 (1783). Till båtstaden leder en smal stenbro. Fatab. 1909, s. 49. jfr: Botzmannen gör både båtzstadsbroerne färdige ij Kärreth. VgFmT 10: 92 (1586).
-STAM. (†) båtstäf. Sylvius Curtius 502 (1682). Topelius Fält. 4: 21 (1859, 1864).
-STANDARE, r. l. m. sjöt. benämning på hvart o. ett af de mellan båtdäfvertarna o. lämpliga bultar i skeppssidan (vattengången) styft ansatta tåg som tjäna till att hindra fartygsbåt från att vid firning l. hissning under sjögång slå emot skeppssidan. Ekelöf Skeppsm. 113 (1881). Därs. 252.
-STRAND. särsk. (i Finl.): båtplats. Collan Kalev. 1: 65 (1864).
-STYRARE. sjöt. den (af manskapet) som har befäl öfver den öfriga besättningen i en båt o. som under rodd styr densamma. Gynther Förf. 5: 56 (i handl. fr. 1856). Båtstyrarne stå upprätta i båtarne, de ange takten med sina vaggande kroppar. Trolle Sjöoff. 1: 184 (1869). Vid en fullständig (räddnings-)station äro anstälda en uppsyningsman, en båtstyrare och tio roddare. UB 7: 524 (1875). Stenfelt Skepp. 22 (1903).
-STÄF.
-STÄLLE. (numera mindre br.) = -PLATS. Juslenius (1745). WoJ 123 (1891).
-SUD, förr äfv. -SUDA. [jfr motsv. anv. i sv. dial.] (numera bl. i Finl.; föga br.) båtkant. ÅngermLandstingsprot. 20/9 1637, fol. 27. Hahnsson (1884).
-SUMP. båt inrättad till fisksump. DA 1772, nr 89, s. 4.
-SURRNING. (båts- 1779) sjöt. tåg (l. kättingar) hvarmed en båt är surrad, då den står på båtklamparna; vanl. i pl.; jfr -SKRÅ. SP 1779, s. 270.
-TACKLING. sjöt. master o. segel jämte därtill hörande tåg till båtar o. småfartyg. Frick o. Trolle 108 (1872).
-TALJA. (båts- 1730) sjöt. för fartygsbåtar afsedd o. använd hissinrättning, som består af två dubbelblock o. en löpare (o. hvaraf i allm. två finnas för hvarje båt); jfr -GINA. Rajalin Skiepzb. 220 (1730).
-TIMMERMAN~002 l. ~200. (båts- 1543) (mindre br.) skeppsb. jfr -BYGGARE. GR 15: 452 (1543). TT 1899, Allm. s. 40. —
-TJÄNST. sjömil. Utbildning i infanteriexercis och båttjänst. SD(L) 1901, nr 441, s. 3.
-TRALL. sjöt. gallerverk af trä som lägges i bottnen af en båt för att erhålla ett horisontalt bottenplan o. för att skydda fötterna mot bottenvattnet. PT 1902, nr 36 A, s. 4. —
-VARF. arbetsplats där båtar byggas l. repareras. TIdr. 1882, s. 12.
-VIRKE. virke till båtbyggnad. Lagförsl. 200 (c. 1609).
-VRÅNG. (i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgadt) spant (”refben”) i en roddbåt; nästan bl. i pl. Smärre krokar på Ekgrenar kunna begagnas till båtvränger. Ström Skogsh. 178 (1830).
-VÄG. = -LED. IllSv. 2: 225 (1886). 2NF 13: 1358 (1910).
(jfr 2) -YXA. arkeol. båtformig stenyxa med skafthål. Heidenstam Skog. 37 (1904). Fornv. 1913, s. 196.
B (†): BÅTA-LED, -LEGA, se A.
C (†): BÅTE-BYGGNING, se A.
-DRÄNG. jfr BÅT-KARL. Båtedrängar och Arbetskarlar, som höra til Ström- och Hemförare-Båte-Gillerne. BrandordnGbg 1748, s. 66. —
-GILLE, -HAMN, -HUS, -LED, se A.
-LEGE-LÖN. = BÅT-LEGA 1. BtÅboH I. 1: 3 (1553).
D: BÅTS-ANKARE, -BROK, -BYGGARE, -BYGGNAD, -BYGGNING, -DRAGG, -DÄFVERT, -FART, se A.
-FAT. (förr) (för båtar afsedt) vattenfat innehållande 70 kannor. Wallenberg Gal. 100 (1771; uppl. 1921). ReglVirkeslefv. 1859,
-FOLK, -FRAKT, -FÄST(A), -FÖRARE, -GAST, se A.
-GRABBE. (bås-) [liksom d. baadskrabbe efter nt. l. holl. bootskrabber, tåg hvarmed en båt surras] (†) Garn eler båsgrabbe som skiötar (dvs. sillnät) bindz vthi. Fatab. 1915, s. 106 (c. 1635).
-HAKE, 3ts~, äfv. (hvard.) bos3~ l. ngn gg 3s~. (båss- 1694. bås- 1730c. 1748) [fsv. batshaki, isl. bátshaki; jfr holl. bootshaak, t. bootshaken] redskap för fasthållande o. afsättande af båtar m. m. hvilket utgöres af ett längre träskaft med därpå fäst järn som slutar i en klufven spets hvars ena del är böjd till en hake; i utvidgad anv. om liknande redskap (af gröfre dimensioner) användt till andra ändamål, t. ex. vid timmerflottning (”flotthake”) l. vid eldsvådor (”brandhake”). Hugga fast med, hålla fast med, inhala med, sätta af med båtshake. VarR 39 (1538). Hwar Huuswärd skal vthi sitt Huus hafwa .. een godh Båtzhaka. SthmBrandordn. 1675, s. D 4 b. Båtshaken är som bekant en flottares förnämsta redskap. TT 1899, B. s. 41. —
-HAKS-KROK. VGR 1794, Verif. s. 131. —
-KARL, -KLAMP(A), se A.
-KNEKT. [efter t. bootsknecht] (†) roddare; jfr BÅT-KARL. Dähnert 26 (1746). Heinrich (1814).
-KRAVOR, pl. [jfr d. baadskraver l. baadsgraber äfvensom holl. bootskrabber (se -GRABBE)] (†) sjöt. båtsurrning; jfr -GRABBE. Röding 1: 355 (1794). Björkman (1889).
-KRÅ, se BÅT-SKRÅ.
-LADDNING, -LED, se A.
-LYDER, pl. [jfr mnt. lūt (pl. lude) folk] (†) = BÅT-FOLK. Folkit som ær kneckther Skepare oc Batzlyder etc. GR 2: 83 (1525).
-LÖN. (båss- 1546) (†) = BÅT-LEGA 1. GR 18: 176 (1546). Florinus Voc. 188 (1695).
-MAN, se d. o. —
-RODD. [jfr sv. dial. (Finl.) rodd i samma bet.] (†) roddbänk och därtill hörande tullpar. Den båtzrodd som Påål i Gröönsswijk hafwer såld Pädher Månsson i Bölestadh. ÅngermDomb. 1647, s. 110. Jfr A.
-SKJUTS, -STAD, -SURRNING, -TALJA, -TIMMERMAN, se A.
-TULL. (†) årtull. Verelius 128 (1681).

 

Spalt B 4712 band 5, 1924

Webbansvarig