Publicerad 2012   Lämna synpunkter
UR- ɯ3r-, ssgsförled.
Ordformer
(förr äv. v-, w-, -hr-, -rh-)
Etymologi
[liksom d. ur- av t. ur- (se UR, prep. o. adv.). — Jfr UR-ALSTRING, URBERG, URKVED, URSKOG]
ss. förled i ssgr.
1) i fråga om tids- l. ordningsförhållanden: som är det l. den första i sitt slag l. har att göra med första början av ngt l. är ngts l. ngns ursprung l. utgångspunkt, ursprunglig; primär-; i sht i substantiviska ssgr.
2) [utvecklat ur 1, urspr. ss. förled i ord angivande hög ålder o. d., ss. UR-GAMMAL, UR-ÅLDRIG] ss. förstärkande led: oerhörd, ”jätte-”; i mycket hög grad; obeskrivlig, utomordentlig, komplett (se d. o. 3); i sht (vard.) i adjektiviska ssgr.
Ssgr (i allm. till 1): UR-ADEL. i sht hist. om adel(ssläkt) som erhållit adelskap före ca 1420 (o. därmed hör till de äldsta i landet); motsatt: sköldebrevsadel. Granfelt Vap. 1 (1888). Avkomlingarna själva hävdade, att Anders var av uradel från Norrala. Hälsingerun. 1980, s. 68.
-ADLIG. jfr -adel. Majoren von Segbad hafver .. undfått Kongl. remiss at naturaliseras, aldenstund han icke allenast är gift med adelig person i Sverie, utan ock utom dess af uradelig släkt från Rügen. 2RARP 6: 641 (1731).
-ALT. [senare leden är t. alt, gammal, besläktat med got. alan, aljan, se alster] (†) urgammal. Nårrige .. ähr nu en provincie vnder Danmark, afskild ifrån alla sina rättigheter och uhralte privilegier och frijheter. Gustaf II Adolf 216 (1625). En vhralt och berömmeligh sedwana. VDAkt. 1663, nr 493.
-ANOR, pl. äldsta anor l. härstamning. Inom denna rymd eger, med Sveriges folk och samhälle, äfven Sveriges vitterhet sina ur-anor. Atterbom Minnest. 2: 423 (1845). Sannolikt .. så räkna alla de tusende pyramidpopplar, som nu frodas i våra alléer, sina uranor från några få eller måhända blott ett enda träd. Santesson Sv. 78 (1887).
(2) -ARG. (vard.) oerhört l. utomordentligt arg. Ljungquist Ossian 243 (1958). Urarg över nya tidsstudier i departementen. Jersild Grisjakt. 115 (1968).
-ARISK. (numera bl. tillf.) jfr arisk 2 o. sam-arisk. Slavernas traditionella litteratur .. ofta sträckande sina rötter djupt ned i den panslaviska eller urariska forntiden. Landsm. 1: 498 (1880).
-ATOM. ursprunglig atom l. grundbeståndsdel; särsk. [efter fr. l’atom primitif; benämningen given av G. Lemaître 1931] om ursprunglig punkt l. komprimerat tillstånd varur hela universum sägs ha uppstått. Hvarje ur-atom .. som blef nedlagd i den jordiska naturen. Ehrenheim Phys. 1: 225 (1822). Uratom (dvs.) det singulära tillstånd i vilket universum enligt vissa kosmologer .. befunnit sig i tidernas morgon, då all materie var koncentrerad inom ett litet område av rymden. Wallenquist AstrUppslB (1981).
-BEBYGGARE. jfr bebyggare 3. Holmberg Nordb. 25 (1852).
-BEFOLKNING. ursprunglig (se d. o. 1 c) befolkning; särsk. i fråga om folkrätt; jfr -folk, -invånare o. ursprungs-befolkning. Möjligt är .. att dessa flintvapen tillhört slagna fiender af landets urbefolkning. AntT 1: 241 (1864). Det (är) viktigt att klargöra begreppet urbefolkning i folkrättslig mening .. I det s k folkrättsbetänkandet sägs att det som är avgörande är huruvida folkgruppen bebott området under en längre tid och har en långvarig och fast anknytning till detta. SvD 22/2 1990, s. 13.
-BEGREPP. för människan grundläggande begrepp (se d. o. 5 b). VetAH 1804, s. 126. Det röjer sig klart, att genom alla tider fortplantats vissa urbegrepp från menniskoslägtets morgonålder. Strinnholm Hist. 2: 494 (1836).
-BERG, se d. o.
-BERLINARE. jfr berlinare 1. Henriksson Tyskl. 244 (1901).
-BESLÄKTAD. som har gemensamt första ursprung. Rydqvist SSL 1: 496 (1852).
-BESTÅND. äldsta l. ursprungligt bestånd (se bestånd, sbst.1 11 a). Urbestånden uti Svenska barrskogarne utgöras af Gran och Tall. JernkA 1851, s. 232.
-BESTÅNDSDEL~020 l. ~002. ursprunglig beståndsdel. Blomstrand NatGrundämn. 5 (1875).
-BETYDELSE. jfr betydelse 2 c. Claëson 1: 201 (1858).
-BILD. [av t. urbild] ursprunglig bild (se bild, sbst.1 1), original; äv. (o. i sht) i mer l. mindre bildl. anv., särsk.: idealisk bild, ideal (jfr bild, sbst.1 4); jfr prototyp 1. Dähnert 20 (1746). Herr Kant gör helighet til en Urbild, d. ä. något, hvaraf vi icke kunne komma i besittning, men som väl kan eftersträfvas. Fremling KantGrund. 53 (1798). Om dessa taflor .. föres mellan Nürnbergs och Münchens konstälskare en stor strid; de finnas nemligen äfven i München, och man påstår på båda ställena att äga urbilderna. Atterbom Minn. 211 (1817). Hon med det blonda håret / Och svarta ögonbrynen .. En urbild utaf ungdom / Och öfverdådig helsa. Wennerberg 1: 77 (1881). Det moderna slagskeppet daterar sig från 1906, då urbilden för detsamma, det engelska skeppet ”Dreadnought” sjösattes. VFl. 1933, s. 105.
-BILDLIG. som utgör en urbild, fulländad; äv.: ursprunglig (se d. o. 1). Phosph. 1810, s. 117. En af Europas erkändt skönaste qvinnor, hvars bländande hy och urbildliga former tvänne Kejsare egnat sin hyllning. Crusenstolpe CJ 1: 152 (1845). Ett porträtt kan vara idealiseradt och dock sant, därför att det låter det urbildliga, som eljest ofta skymmes af småsaker, framträda. 3SAH 11: 265 (1896). Idéns väg tillbaka till sin urbildliga värld är identisk med människoandens metamorfoser i konstens eller poesins historia. IllSvLittH 3: 84 (1956).
-BO. (numera bl. tillf.) ursprunglig (se d. o. 1 c) invånare; jfr bo, sbst.2 1. Man har betecknat Urboernes tid i Norden med stenåldern. Agardh o. Ljungberg I. 1: 29 (1852). Ett byggbolag köpte, sålde ut bostadsrätter, urborna försvann. DN 4/3 1989, s. 16.
(2) -BUSSIG. (vard.) oerhört bussig l. hygglig. Cederblad BjörnSp. 127 (1934).
-BY. jfr by, sbst.2 2. Flodström SvFolk 407 (1918). En vanlig förklaring till existensen av byar med identiska namn, typen Östra Vram: Västra Vram, är att det rör sig om uppdelning av en ursprunglig urby. Kulturen 1990, s. 22.
-BYGD. tidigast bebyggd l. uppodlad trakt. Vid Härrö by .. tog vägen af inåt urbygden vid Härjån. Modin Olofsm. 13 (1906). (Man höll fast) vid trakten kring Slyån som själva den härjedalska urbygden, utgångspunkten för landets odling. JämtlHärjedH 1: 56 (1948).
-CELL. i bildl. anv., om det varur ngt utvecklas; jfr primär-cell. Urcellen till detta rätvinkliga system var tegelstenen, vars rektangulära form bestämt det enskilda husets rätvinkliga grundfigur. Strömbom EgyptK 100 (1928). Den svenska folkmusikens urcell. Norlind SvFolkmusik 28 (1930).
(1, 2) -DJUP, n. om oerhört l. omätbart stort djup; äv. bildl. Broman Glys. 1: 157 (c. 1730). Efter lekstiden .. flytter (norsen) utföre strömen igen, och ut från stranderne, til urdiupet, och fångas intet. Broman Glys. 3: 619 (c. 1740). Urdjupet öppnar sin mund. Ling As. 211 (1833).
-DJUR. zool. encellig djurorganism, protozo; vanl. i pl., sammanfattande. Thorell Zool. 2: 472 (1865). Sömnsjukan, liksom syfilis, förorsakas ej av en bakterie utan av ett litet urdjur, en protozo, som lever i blodkärlen och förstör de vita blodkropparna. Bolin KemVerkst. 114 (1942). Urdjur .. skiljer sig från encelliga växter genom en tydlig cellkärna och genom att dela sig på längden. Lindskog (1997).
(2) -DJÄVLIG. (starkt vard.) jfr djävlig 2. Härifrån är det minst fem mil .. (till barnmorskan) och vägarna är urdjävliga. Lange Rosor 53 (1953).
-DRIFT. jfr drift 11 a o. -instinkt. Sjelfva urdriften, af hvilken alla öfriga drifter både sättas och upphäfvas. Claëson 1: 83 (1857).
(2) -DUM. (vard.) jfr -fånig, -idiotisk, -larvig. Vem har sagt, att jag har rätt att leva? Det är urdumt. Ingen har rätt till att leva. Didring Malm 2: 101 (1915).
(2) -DÅLIG. (vard.) jfr -kass, -usel. (Systern) retades jämt .. Dessutom var hon urdålig i att spela fotboll. Hesslind Sista 72 (1974).
-EGEN. (†) som sedan gammalt l. ursprungligen (enbart) tillhör l. tillkommer ngn. Fackföreningarnas uregna gebit, afvägandet af lönerna inom olika yrken. Cassel SocPol. 94 (1902). Vannérus Metaf. 86 (1914).
-ELD. om elden betraktad ss. urämne (utgörande ett av de fyra elementen). Atterbom SDikt. 2: 130 (1812). Alla jordiska företeelser .. (härstammar) från solen, denna ureldens härd, krafternas moders-sköte. Björling Sol. 78 (1869).
-ELEMENT. ursprungligt element (se d. o. 1, 2). Ehrenheim Phys. 1: 60 (1822). I det stora hela kommer man säkerligen aldrig att lyckas klarlägga det indogermanska urelementet i indiernas .. religion. IllRelH 225 (1924). Smedens konst ger något av de urelement, med vilka han rör sig, elden framför allt. Form 1945, s. 47.
-ENHET. (†) ursprunglig enhet (se d. o. II 3). Atterbom PhilH 132 (1835). Den gudomliga ur-enhet af logos och mythos, som strålar uppenbarad i lifvets och historiens midtpunkt. Atterbom VittH 10 (1845). Vannérus Metaf. 185 (1914).
(1, 2) -ENKEL. ursprungligt (se ursprunglig 1 a) enkel; äv.: oerhört enkel l. lätt. Atterbom PhilH 482 (1835). Den urenkla, traditionella kinesiska grundsatsen att egga en barbar mot den andre. Nyström NKina 2: 230 (1914). Bjud på snackbuffé. Gott, uppskattat och urenkelt. Expressen 10/1 2003, s. 20.
-EVANGELIUM. ursprungligt evangelium (se d. o. 2) (som gett upphov till andra senare evangelier). NF 4: 848 (1881).
-EVIG. (numera bl. tillf.) som alltid funnits o. som alltid skall bestå. SvLitTidn. 1819, sp. 75 (”91”).
-EXPLOSION. jfr -smäll. SvD(A) 12/10 1965, s. 34. Den urexplosion (Big Bang) som enligt 99 procent av alla astronomer och astrofysiker gav upphov till universum inträffade kanske för ”bara” 10 miljarder år sen. GbgP 21/11 1986, s. 56.
-FADER. stamfader (se d. o. 2, 4); äv. dels: upphov, dels upphovsman (jfr stam-fader 3); i sht i pl.; jfr -moder. Schück VittA 4: 593 (i handl. fr. 1741). Våra urfäder .. delade hela sin tid mellan åkerbruk och boskapsskötsel, jagt och sjöresor. 1SAH 2: 9 (1787, 1802). Salomo .. har här plats såsom en af kristendomens urfäder. 2SAH 50: 413 (1874). Hönsen äro sedan så lång tid tillbaka domesticerade, att urfädren hunnit dö ut, men ändå behåller fågeln sin vana att sofva på en pinne. Strindberg TjqvS 2: 25 (1886).
-FADERLIG. (numera mindre br.) som härrör från l. har samband med urfäder; äv.: urgammal. Gamle Johan inbar en urfaderlig, blänkande silfverbägare, fullbräddad af vin. PoetK 1818, Suppl. s. 124. TySvOrdb. 690 (1932).
(2) -FAGOTT. (†) ”hedersknyffel”; jfr fagott III. Ja, du gamle urfagott! Bondeson Chronsch. 1: 204 (1897).
-FENOMEN. ursprungligt l. grundläggande fenomen l. sådan företeelse. Bremer GVerld. 2: 296 (1860; om vulkanutbrott). Ett urfenomen är, kanske man kan säga, ett slags paradigm, ett böjningsmönster, en fundamental iakttagelse som blir vägledande för andra iakttagelser. SvD 22/12 1993, s. 23.
(1, 2) -FIENDE. fiende av hävd (o. för evigt), arvfiende. Jonierne och deras urfiender Dorierne. Almqvist GrSpr. 244 (1837). Tyskarne förbanna Svenskarne som lockat urfienden Romaren (Gallo-Romanen) in i landet. Strindberg Brev 14: 309 (1903). Isen ger bara svalka och skrämmer inte mer. Men en gång var den livets och odlingens urfiende. Näsström FornDSv. 1: 11 (1941).
-FINSK. som är ursprungligt finsk; äv. i fråga om ngns handling l. tänkesätt o. d.: som är konsekvent l. orubbligt finsk. Yttringar af förkärlek för det urfinska. Frey 1849, s. 65. Hon var så urfinsk, att hon deltog i upprättandet af en elevskola vid Svenska Teatern i Helsingfors, där nykomna svenskar skulle lära sig finska uttalet. Strindberg GötR 86 (1904). I söder fanns de urgermanska och urfinska bondesamhällena, medan de ursamiska fångstsamhällena fanns i norr. ForsknFramst. 1987, nr 4, s. 30.
-FOLK. ursprungligt folk i ett land l. inom ett landområde; ett lands o. d. första bebyggare; jfr -bebyggare, -befolkning, -inföding, -innevånare, -invånare o. ursprungs-folk. Lyceum 2: 16 (1811). Urfolkets eller den stenbrukande folkstammens ankomst till Vermland. Borgström ResVerml. 13 (1845). Amerikas urfolk bära ännu namnet indianer. Svensén Jord. 499 (1887).
-FORM. ursprunglig (se d. o. 1 a) form (se d. o. I 1, 3). Phosph. 1811, s. 576. (Kärlekens) ursprung är qvinnans hjerta, och dess urform är hennes kärlek till mannen. Hwasser VSkr. 1: 87 (1852). Urformen för allt organiskt liv är Cellen. Hylin Munn. 1: 20 (1930).
-FORMATION. särsk. geol. jfr formation 2 a. De bergarter, som nu följa emellan Mittån och Ljusnan, bestå af yngre bergarter af Ur-formationen. Hisinger Ant. 2: 60 (1820).
-FORNTID~02 l. ~20. (tillf.) om den allra äldsta forntiden (se forntid 2). Verd. 1883, s. 110.
-FRAMFÖRANDE. uruppförande; jfr framföra 4 o. -premiär. Tonsättningen till Atenarnas sång fick sitt urframförande. Björck HeidenstSek. 128 (1946).
-FÅGEL. särsk. om den utdöda fågelarten Archaeopteryx lithographica Meyer hörande till underklassen ödlesvansfåglar; äv., i sht i pl., om ordningen Archaeopterygiformes. Den märkvärdige Archaeopteryx (urfågeln), hvilken i vissa afseenden var en fågel, i andra åter ett kräldjur. Adlerz MännUrspr. 23 (1889). De s.k. urfåglarna eller jurafåglarna, av vilka man påträffat två exemplar plus en enstaka fjäder i lager från övre jura i Bayern. DjurVärld 8: 101 (1960).
(2) -FÅNIG. (vard.) jfr fånig 2 o. -dum, -larvig. Det var ju så fånigt, alldeles urfånigt. Benedictsson Peng. 69 (1885). Men sluta! Jag ser urfånig ut på kort! Bredow BaraInte 133 (2009).
-FÖDING. (†) person hörande till lands o. d. urbefolkning, inföding; anträffat bl. i pl. Västra kusten (av Grönl.) hava Danskarne intagit, samt där anlagt åtskilliga små Nybyggen, och ditsändt Missionärer at omvända Urfödingarne. Djurberg GeogrUngd. 407 (1800). Svensén Jord. 348 (1886).
(2) -FÖRBANNAD. (vard.) jfr förbanna 5 e o. -arg. Om hennes farsa vill ha de där papprena i kväll så blir han väl urförbannad om de inte finns. Fogelström Vakna 97 (1949).
-FÖRSAMLING. första församling; särsk. dels (motsv. församling 2 a): primärförsamling, dels (o. numera bl.) (motsv. församling 3 a) om den första kristna församlingen i Jerusalem. Weste (1807). Högsta magtens öfwerlemnande åt en i folkets urförsamlingar wald Lagstiftande Församling. Ekelund NAllmH II. 2: 37 (1838). Omedelbart efter Jesu död och uppståndelse finna vi i Jerusalem den s. k. urförsamlingen under apostlarnas, speciellt Petrus’, ledning. SvTeolKv. 1936, s. 307.
-FÖRÄLDRAR, pl. om de första föräldrarna i mänsklighetens historia l. (oeg.) i djurvärlden; jfr -fader, -par o. stam-föräldrar 2. Fries BotUtfl. 1: 185 (1842).
(1, 2) -GAMMAL. som funnits sedan de äldsta tider; oerhört l. mycket gammal, av hög ålder; förr särsk. i förb. med tider; jfr -alt, -faderlig, -grå, -åldrig, -äldst o. of-gammal. Theras argument bestå uthi en Urgammal Grentzbeskrifning. Stiernhielm (SVS) III. 1: 151 (1652). The Swears och Göthers af urgamla tjder här ifrån til America giorde utfärder. Holm NSv. b 2 a (1702). En urgammal, illaluktande bil med trasigt baksäte. Anderson Brev. 290 (2004).
-GERMAN. person tillhörande de första germanerna; i sht i pl., om folkgruppen. Nordenstreng EurMänRas. 73 (1917). Då germanerna ännu bodde inom det område i norr, där de innehade Sydskandinavien och det närmaste området längs Östersjöns och Nordsjöns kuster .. får man snarast beteckna dem som urgermaner med i stort sett gemensamt språk. SagSed. 1935, 50.
-GERMANSK, förr äv. -GERMANISK. som tillhör l. är utmärkande för l. har avseende på urgermanerna; särsk. (språkv.): som tillhör det språk varur de germanska språken utvecklats. Det ur-germaniska begreppet om folkfrihet. Livijn 2: 278 (1834). Ett par av dessa (fiske)termer äro urgermanska: ’nätet’ och ’vaden’. SagSed. 1935, s. 18.
-GERMANSKA. språkv. om ett icke belagt ur-germanskt språk. Cederschiöld Skriftspr. 10 (1897). Urgermanska, gotiska, fornhögtyska, medelhögtyska. BtRiksdP 1903, 8Hufvudtit. s. 19.
-GIGANT. (†) jfr gigant 1. Rydberg Gudas. 8 (1887).
-GRANIT. geol. om den äldsta graniten som förekommer i urberget; särsk. i pl., om de äldsta intrusiva bergarterna i svekokarelium. Von Buch träffade på sin resa ur-granit endast emellan Kautokeino och Leppajerfvi i Lappmarken. Hisinger Ant. 1: 27 (1819). TNCPubl. 86: 211 (1988).
-GRUND. ursprunglig l. innersta grund (se grund, sbst.1 I 1 (d slutet)). JGOxenstierna 4: 55 (1815). Om nu inte skrattet i sig är alla tings urgrund. Tunström Julorat. 36 (1983).
(1, 2) -GRÅ. om tid o. d.: som ligger mycket långt tillbaka (jfr grå 3); äv.: urgammal; jfr urtids-grå. Att genom choren (i det gr. dramat) åskådarnes reflexion lämpligast fasthölls i uppmärksamheten på Ödets makt, urgråa forntidsspådomar, som skulle uppfyllas på hjelten. SvLittFT 1836, sp. 26. (Vägarna) voro i mångt och mycket .. som de varit sedan urgrå tider. Fatab. 1944, s. 60.
-HAV. hav i jordens första tid; äv. oeg. l. mer l. mindre bildl., särsk. om fostervatten. Urhavens stora enformighet i afseende på de organiska formerna. Hammargren Jordkl. 30 (1854). I sju år arbetade .. (L. Nilsson) med sin bok ”Ett barn blir till”. Det 18 veckor gamla fostret simmar i sitt urhav med tummen i munnen. Expressen 26/12 1999, s. 92.
-HEM. ursprunglig l. äldsta hemvist; äv. oeg. l. bildl.; jfr hem I 4 o. sam-hem, stam-hem, ursprungs-hem. Törneros (SVS) 4: 89 (1826). Svinnegarn, ett gammalt kultcentrum i Svealand, urhem för sveanamnet. Rig 1937, s. 28. Det (stöder) antagandet av att lapparnas ”urhem” legat någonstädes i .. Centraleuropa och att de sedan följt isen norrut och efterföljts av skandinavernas förfäder. Ymer 1956, s. 99.
-HISTORIA. (mänsklighetens l. ett lands l. folks) tidigaste historia; jfr forn-historia. SvLitTidn. 1821, sp. 438. En sammanträngd översikt av vad man bäst behöver känna om detta lands geografi, mytologi, litteratur och urhistoria. 3Saml. 5: 20 (1831).
-HISTORISK. jfr -historia. Urhistorisk forskning. SvLitTidn. 1821, sp. 438.
-HOVDJUR~02 l. ~20. pl. zool. om den utdöda däggdjursordningen Condylarthra. Ramsay GeolGr. 302 (1909).
-HÄVD. [fsv. urhäfdh] (†) äldsta hävd; särsk. dels (motsv. hävd 2) i fråga om rättighet, dels (motsv. hävd 3) om jordegendom, dels (motsv. hävd 8) om historiskt dokument. Ert välde och er urhäfds rättigheter. JGOxenstierna 4: 75 (1815). Nordström Samh. 1: 175 (1839; i fråga om ödeshemman). Urhäfdernas dolda skattkamrar. Valerius 2: 248 (1839). Cannelin (1939).
(2) -IDIOTISK. (vard.) jfr -dum. Engström 1Bok 106 (1905).
-INDOEUROPEISK. språkv. jfr indo-europeisk. Det är ett öfverraskande faktum, att det i lefvande bruk finnes former (i litauiskan), som .. nästan sammanfalla med former, hvilka vi anse oss kunna förutsätta som urindoeuropeiska. 2NF 16: 778 (1911).
-INDOEUROPEISKA. språkv. hypotetiskt språk ur vilket de indoeuropeiska språken tänks ha utvecklats. Nordenstreng EurMänRas. 58 (1917).
-INFÖDING~020. (numera bl. tillf.) jfr -folk; utom i ordböcker anträffat bl. i pl. Törneros (SVS) 4: 101 (1826).
-INNEVÅNARE. urinvånare. Richert Ljudlag. 2 (1863). Majsen (har) varit typisk för Amerikas urinnevånare. Bolin VFöda 246 (1933).
-INSEKT~02 l. ~20. zool. särsk. i pl.: insekter utgörande klassen Entognatha (som omfattar ordningarna hoppstjärtar, trevfotingar o. larvborstsvansar). FoFl. 212 (1906).
-INSTINKT~02 l. ~20. ursprunglig, nedärvd instinkt; jfr -drift. Siwertz JoDr. 317 (1928). Urinstinkter vaknade hos de tröttaste av besökarna. Lo-Johansson Kungsg. 474 (1935).
-INTELLIGENS. särsk. (†) om Gud; jfr intelligens 4. Boström 2: 230 (1844). Betraktas Gud såsom den yttersta grunden till de ändliga väsendenas Tillvaro .. så är han i allmänhet .. deras Urpersonlighet eller Urintelligens. Boström Propæd. 55 (1859).
-INVÅNARE. jfr -folk, -innevånare. 2VittAH 12: 104 (1822, 1826).
-JAG. om individs ursprungliga identitet l. personlighet l. sanna natur; jfr jag II 2 c. Atterbom PhilH 484 (1835). Du kunde icke leta opp ditt ur-jag och med detta tukta de andra konventionella jagen som andra pillat ner i din själ. Strindberg Brev 10: 151 (1894).
-JÄTTE. särsk. om Ymer. Som Urjätten Ymer sig vältrade opp / ur Ginunga-svalgets oändliga öcken .. så (osv.). Ling As. 349 (1833).
-KALK. (i fackspr.) jfr kalk, sbst.2 1, o. -kalksten o. berg-kalk 1. JernkA 1832, Bih. s. 120. Urkalken gynnar många växter och de förekommer därför rikligare på det här underlaget än annars. TurÅ 1983, s. 187. Ssg (i fackspr.): urkalks-bildning. särsk. konkret. Svea 1: 36 (1824).
-KALKSTEN~02 l. ~20. (i fackspr.) kalksten tillhörande urberget; jfr -kalk. Hisinger Ant. 1: 87 (1819). I Glanshammar i Närke .. finns vit urkalksten, som visade sig nära nog jämbördig med italienska marmorsorter. TurÅ 1990, s. 27.
(2) -KALL. oerhört kall. Rydberg Myt. 1: 392 (1886).
(2) -KASS. (vard.) oerhört ”kass” l. dålig; jfr -usel. Att de få (idrotts)timmar vi (flickor) har .. slösas bort på några meningslösa armviftningar eller några lika meningslösa ”hoppsasteg” är både psykiskt och fysiskt ”urkass”. IdrBl. 1970, nr 36, s. 7.
-KLOROFYLL. (tillf.) om det första existerande klorofyllet. Urklorofyllets natur är ännu hypotetisk. Euler VäxtK 1: 220 (1907).
-KO. mytol. om den enl. nordisk mytologi av rimfrost skapade kon Audhumbla. Höga, heliga urkon / höjdes ur Ginnungagap; / äldst bland besjälade väsen, / blef hon åt jättar och gudar / stammor, dottern af köld och eld, / heliga kon Ödhumbla. Lönnberg Ragnf. 120 (1873).
(2) -KOMISK. oerhört komisk. PT 1900, nr 3 A, s. 2.
(2) -KONSERVATIV. ytterst konservativ. GHT 18/5 1897, s. 2.
-KRAFT. [av t. urkraft] ursprunglig naturkraft l. andlig kraft; äv.: obändig l. okuvlig kraft l. styrka hos en person l. ett folk o. d. Denne sällsynte Konstnär, som aldeles med egen urkraft danat sig. Linnerhielm 1Br. 114 (1796). Kärleken är naturens allmänna underdrägt, den i skilda gestalter synbara urkraft, som allt fostrar och allt underhåller. Elgström o. Ingelgren 158 (c. 1809). Vatten och eld, köld och värme heta lifvets urkrafter, som hålla hvarandra i hvila genom strid. Strindberg SvÖ 2: 64 (1883). Bohus fästnings ruin (kunde) ses som en symbol för nordisk urkraft och storhetstid. TurÅ 1964, s. 167.
-KRAFTIG. [jfr t. urkräftig] som har samband med l. hänför sig till urkraft. Atterbom PoesH 2: 99 (1848). Ur själen som en källvåg springa / Urkraftigt skönt de tankar fram, / Som gå till hjertan och betvinga. Rydberg Faust 29 (1878). Strindbergs urkraftiga och målande språk. Höglund Branting 1: 519 (1928).
-KRISTEN. som tillhör l. avser den kristna religionen under dess tidigaste skede. Återgående till det urkristna, det äkta nytestamentliga. Framtiden 1877, s. 358. Den urkristna bönen var först och främst enskild bön. Giertz Kyrkofr. 102 (1939).
-KRISTENDOM~002 l. ~200. om kristendomens tidigaste skede (från ca år 30 till ca år 130). ConvLex. 4: 305 (1826). En framställning av urkristendomen, sådan denna speglar sig i Nya testamentets skrifter. Segerstedt Händ. 15 (1920, 1926).
-KRISTLIG. (numera bl. tillf.) som är ut-märkande för l. överensstämmer med kristen-domen under dess tidigaste skede. Det urchristliga begreppet om Jesu uppenbarelse. Rydberg o. Tegnér Engelhardt 1: 28 (1834). Den urkristliga församlingen. Göransson UndersRel. 1: 210 (1904).
(2) -KUL. (vard.) oerhört kul, ”jättekul”. Det låter väl urkul! Hedberg Häx. 17 (1950).
-KULTUR. jfr kultur 8. Atterbom PhilH 352 (1835).
-KVÄDE. [jfr urkvädins] (†) urgammalt kväde. Högström ÅmVetA 1756, s. 3. Att .. (med gissningar) täfla i ållderdoms sagor och urqväden med andra Folkslag, är .. en osmakelig fåfänga. Botin Hist. 1: 3 (1789). (Sv.) Urqväde .. (t.) uraltes Volkslied. Heinrich (1814).
-KYRKA. ursprunglig kristen kyrka l. församling; särsk. i sg. best., om den första kristna församlingen i Jerusalem; jfr kyrka 4 o. -församling. Crusenstolpe CJ III. 2: 14 (1846). Utgångspunkten är diakonernas tjänande vid borden i urkyrkan och därmed också frågan om diakoner som utdelare av vinet i nattvarden. KyrkohÅ 1958, s. 285.
-KYRKLIG. som avser l. har samband med urkyrkan. Enligt katolsk ståndpunkt härledes arkan-disciplinen från apostolisk tid, och man söker härigenom vindicen en tillfredsställande förklaring därpå, att flera såsom urkyrkliga uppfattade trosläror, t. ex. transsubstantiationsläran, icke nämnas i kyrkans äldsta skrifter. 2NF 1: 1377 (1904).
-KÄLLA. särsk. i oeg. l. bildl. anv.: ursprung, upphov; jfr källa 2. CAEhrensvärd Brev 2: 340 (1799). Gud, vårt lifs urkälla. Wikner Pred. 596 (1883). Själva urkällan till missnöjet vidrördes försiktigtvis inte. SvD(A) 1928, nr 350, s. 10.
-KÖLD. (numera bl. tillf.) köld som vittnar om forntida istid; äv. övergående i bet.: mycket sträng kyla. Fahlcrantz 1: 105 (1846, 1863). Det var tretti grader kallt .. och när man från denna urköld kom in i barackens värme och starka kamratanda brukade man somna som en klubbad säl. DN 9/11 1968, s. 10.
-LAND. särsk. (numera bl. tillf.) land (se d. o. 3) som anses vara äldst på jorden (o. varifrån all kultur o. d. anses härstamma). Fahlcrantz 2: 36 (1825, 1864). Olof Rudbecks Atlantica, som vill göra Sverige till världens urland och till modern för hela världskulturen. 3SAH 15: 149 (1900).
-LAPSK. (numera bl. tillf.) som avser l. tillhör de första samerna; förr äv. substantiverat, om detta folks språk. (K. B. Wiklunds) ”Urlapska ljudlära”. BtRiksdP 1904, 8Hufvudtit. s. 118. 2NF 32: 403 (1921).
(2) -LARVIG. (vard.) jfr larvig 1 o. -dum, -fånig. Östergren (1965).
-LERSKIFFER~020. (i fackspr.) i urberg förekommande lerskiffer; jfr horn-berg. Hisinger Ant. 1: 80 (1819).
(2) -LESS. (vard.) som är oerhört trött (på ngt l. ngn); jfr led, adj. 5. Jag är urless på alla lastbilschaufförer i den svenska filmen. DN 9/2 1976, s. 8.
-LIV. (numera bl. tillf.) ursprungligt liv l. tillstånd. Först sitt urlif han i döden når. PoetK 1818, s. 108.
-LJUD. ljud (se ljud, sbst.1 2) som härstammar från l. erinrar om urtiden. PoetK 1816, s. XXXV. Dessa urljud, som naturen eller en himmelsk fader i skapelsens morgon själf skulle hviskat i den första människans öra. SvTidskr. 1874, s. 110. Snäckans dova, suggestiva urljud fyller vardagsrummet. DN 15/2 1999, s. C6.
-LJUS. jfr ljus, sbst. 1 (a). PoetK 1816, s. XLIX. ”Varde ljus! Och det vart ljus.” .. Som en väldig glans eller eldflamma bröt detta urljus fram i den dunkla materien för att göra den synlig och formbar och ge tingen skönhet och fullkomning. Nordström hos Stiernhielm (SVS) II. 1: 296 (1924).
(2) -LÖJLIG. (vard.) oerhört löjeväckande; förr äv.: oerhört tokig l. stollig. Kåss för Jissingen så urlöjligt roligt! Heidenstam o. Belfrage BrDikt. 59 (1889). Det var urlöjligt att en gammal surkärring som hon gjorde sig till. Gardell Prärieh. 100 (1987).
-MARK. orörd, obrukad mark (se mark, sbst.1 2); vildmark. Voionmaa SuomKeskTutk. 67 (cit. fr. 1558). Den pessimistiska uppfattningen, att verkliga urmarker knappast mera kunde uppletas i Finland. SvNat. 1923, s. 172.
-MATERIA, äv. -MATERIE. ursprunglig materia; jfr -stoff, -ämne. Phosph. 1813, s. 236. Skapelsen har, med få undantag, tänkts ha ägt rum från ett moln av kemiskt homogen urmaterie. ForsknFramst. 1969, nr 7, s. 2.
-MATERIAL. ursprungligt material (som utgör grund för bearbetning l. utveckling o. d.). Urmaterialet för en statistik öfver Sveriges adel. Fahlbeck Ad. 1: 27 (1898). Urmaterialet för brunkol är i huvudsak trädartade växter. Bolin OrgKem. 50 (1925).
-MATERIE, se -materia.
-MINNE. [fsv. urminne; delvis till ur, prep. o. adv. — Jfr urminnes] (numera bl. tillf.) minne från långt tillbaka; förr särsk. dels om gammal hävd (se d. o. 7), dels i uttr. av ålder och urminne, sedan gammalt, så långt tillbaka man kan minnas; jfr minne, sbst.1 4, o. urminnes. Urminne efter lagh är det, som ingen minnes eller efter sanna sagu seija veet. RP 9: 433 (1642). Af ålder och urminne har således här varit obygder och urskogar. HT 1895, s. 37. Det är så många urminnen hon bevarat utan obehag. Isaksson KvHuset 63 (1952).
-MINNES, se d. o.
-MODER. jfr -fader o. stam-moder 2, 4. Atterbom Minn. 93 (i senare bearbetat brev fr. 1817). Ormen .. som tömde sitt gift i vår urmoders öra. Ruin SjunknH 10 (1956). Att alla mitokondrietyperna härstammar från en ursprungs-mitokondrie hos en ”urmoder” i Afrika för cirka 200 000 år sedan. SvD 16/4 1989, Vetenskap s. 10.
-MONOTEISM. relig. teori om monoteism som den ursprungliga formen av religion. Nilsson PrimRel. 200 (1911). Religionslex. (1999).
-MUN. (i fackspr.) hos embryo under gastrulastadiet: urtarmens öppning utåt; jfr mun, sbst.1 6 (c). Wirén Zool. 1: 299 (1898). Lindskog (1997). Ssg: urmun-bildning. särsk. konkret. BokNat. Liv. 230 (1951).
-MYT. ursprunglig, äldsta myt. Lyceum 2: 16 (1811). Den jämförande mytologien, som genom jämförelse sökte framkonstruera urmyterna och i dessa såg uttryck för naturföreteelserna, särskildt på himmelen. 2NF 19: 151 (1913).
-MÄNNISKA. [efter t. urmensch] särsk.: människa härstammande från urtiden; äv. (tillf.) om den första enskilda människan, Adam; jfr människa 1 a α o. proto-plast 1. Palmblad HbGeogr. 1: 61 (1826). Urmänniskan Adam (är) bärare av den rena och fulländade uppenbarelsen om Gud. KyrkohÅ 1927, s. 15. Upptäckten av urmänniskan, Sinanthropus pekinensis, i grottorna vid Chou Kon Tien sydväst om Peking. Dædalus 1956, s. 145.
-MÖNSTER. (numera bl. tillf.) jfr mönster, sbst.3 2, 5. Bergklint MSam. 1: 161 (1781). En rad löpande romber står tämligen nära urmönstret, och som jämförelsevis betydande relikter kunna ensamma sneda rutor .. betraktas. AntT XIX. 2: 146 (1911).
(1, (2)) -MÖRKER. om mörkret före skapelsen; äv. övergående i bet.: fullständigt mörker, kolmörker. Ling As. 311 (1833). Då Ahriman motarbetade Skaparen, störtades han ifrån ljusets våld till urmörkrets. Agardh BlSkr. 1: 111 (c. 1855). Jag reste mig, famlade mig sakta fram i urmörkret. DN(A) 10/1 1965, s. 12.
-NEBULOSA. jfr -töcken. 3SAH 16: 462 (1902). Urnebulosa (dvs.) den nebulosa, bestående av gas- och stoftmassor, ur vilken solen och planetsystemet anses ha uppstått. Wallenquist Astr-UppslB (1981).
-NJURE. (numera mindre br.) i fråga om utvecklingsstadier hos njure, om det mellersta stadiets njure, mellannjure (tidigare betraktad ss. den första i njurens utveckling). NF 1: 469 (1875). (Hos pungdjuren) fungera ännu en tid efter födelsen urnjurarna, hvilka hos de högre däggdjuren uteslutande tjänstgöra under fosterlifvet. 2NF 22: 595 (1915). Lindskog (1997).
-NORDISK. jfr nordisk 3 (b). 2Saml. 4: 170 (1820). Under århundradena närmast före vikingatiden kalla vi språket ”urnordiskt” eller ”samnordiskt”; det var då gemensamt för alla skandinaver. Cederschiöld Skriftspr. 10 (1897). Den förmenta urnordiska kulten av solens gudomlighet. Björck HeidenstSek. 266 (1946). Avledn. (språkv.): urnordiska, r. l. f. om det språk som talades i Norden före vikingatiden (ungefär mellan år 500 o. 800) o. från vilket de nordiska språken har utvecklats. Munch FsvFnoSpr. 3 (1849). Den nordiska språkgrenen .. (har) fördelen att hafva minnesmärken från det för de nordiska språken gemensamma urspråket .. Detta språk är den s. k. urnordiskan. Noreen VS 1: 81 (1903).
-NÄRING. (i fackspr.) särsk. om näring som utgörs av plankton. FoFl. 1909, s. 273. Man studerar primärproduktionen av växtplankton. Denna urnäring omvandlas via de olika stegen i näringskedjorna till fisk. ForsknFramst. 1977, nr 1, s. 4.
(1, 2) -OND. särsk. till 1: evigt ond (se d. o. 17); vanl. substantiverat i n. sg. best., om ursprunglig ondska. Ur verldssjälen emanerar materien, som är det lägsta och ofullkomligaste af allt, ja det uronda sjelft. Rein Psyk. 1: 91 (1876). Den eviga, uronda glädjen. Bergman Loew. 52 (1913).
-ORD. om mänsklighetens första ord (se ord, sbst.2 4). Polyfem II. 2: 2 (1810). De flesta antaga ännu, att urorden väsentligen utgjorts av enstaviga känsloutbrott av typen aj, puh, tvi, hm eller ljudmålningar som pang, vov(-vov), jam(-jam). Flodström SvFolk. 187 (1918).
-PAR. (numera bl. tillf.) jfr par, sbst.1 1 a α, o. -föräldrar. Atterbom PhilH 353 (1835).
-PATRIARK. (numera bl. tillf.) jfr patriark 1. Urpatriarkernas slägttafla i Genesis. Rydberg Urpatr. (1873; titel).
-PERSONLIGHET. (†) jfr personlighet 1 (a). PoetK 1818, s. XXXVI. Urpersonligheten har, i det den fattar sig i sin egen bild, utvecklat sig till tvänne personer: Faderns och Sonens. NF 4: 132 (1880).
-POETISK. (tillf.) jfr poetisk 1. Den romantiska poesin .. (vill) ernå alla poesiens verkningar, de episka, lyriska och dramatiska .. En sådan urpoetisk form är det Tieck gifvit det romantiska sagodramat. Ljunggren SmSkr. 1: 15 (1872).
-PREMIÄR. [efter t. urpremiere] jfr premiär 4 o. -framförande, -uppföra. Detta stycke (dvs. Kronbruden) som .. nu för första gången blifvit uppfördt, till heder för vår svenska teater, som alltså har äran af hvad tyskarna kalla urpremiären. Söderhielm Upps. 59 (1906).
-PRINCIP. grundläggande l. primär princip, grundprincip. Söderblom Gudstr. 398 (1914).
-PRODUKTION. (i sht i ä. fackspr.) produktion av råvaror (inom jord- l. skogsbruk l. fiskenäring o. d.); jfr produktion 3 a. ConvLex. 8: 370 (1839). Urproduktionen har till huvudsaklig uppgift tillgodogörandet av naturrikedomar och jordens växtkraft. Sommarin EkonL 1: 19 (1915).
-RAS. ursprunglig ras, särsk. dels om folkslag, dels (o. numera i sht) om djurras. Palmblad LbGeogr. 255 (1835). Wrangel HbHästv. 1430 (1887).
-REALITET. (numera mindre br.) grund i vilken allt annat existerande l. varande har sitt ursprung; jfr realitet 3 o. -grund. Lyceum 2: 8 (1811). (Leibniz kunde inte) inse, huru monaderna voro modificationer af den absoluta urrealiteten. Boström 1: 101 (c. 1830). I sin bestämning av denna sanna verklighet eller ur-realitet följer Grubbe den gängse metafysiska idealismen. Ur-realiteten kan inte existera i tid eller rum. SvFolket 9: 84 (1939).
-RELIGION. ett lands l. ett folks ursprungliga religion. Törneros (SVS) 4: 159 (1827). Japans urreligion shintoismen. GHT 25/10 1895, s. 2.
-ROT. (numera bl. tillf.) ursprunglig rot (se rot, sbst.1 7). Du, o Konung, tidhvarfs tidhvarf, / Så vidt lofligt är dig prisa. / Dig ske ära, verldens ur-rot. Thomander 2: 614 (1828). Larsson Kunsk. 157 (1909).
-ROVDJUR~02 l. ~20. om den utdöda däggdjursordningen Creodonta. Ramsay GeolGr. 302 (1909).
-RÄTT. (numera bl. i skildring av ä. förh.) ursprunglig rätt (se rätt, sbst.2 2, 4). Boström 2: 127 (1838). 1800-talsgermanistikens tro på en gemensam urrätt för germanerna liksom på ett gemensamt urspråk. HT 1975, s. 206.
-SEMITISK. jfr semitisk. Rydberg Urpatr. 12 (1873).
(2) -SEXIG. jfr sexig 2. Djupt ringade ursexiga baddräkter. DN 19/4 1968, s. 30.
-SKOG, se d. o.
-SKRIFT. första (hand)skrift, förlaga, original (se original, sbst. 2); jfr -text, -upplaga, -version. Öfversätningen .. är så noga, at Urskriften följes vers för vers och phrase för phrase. Björnståhl 4: 121 (1782). Den historiska specialforskningens uppgift bleve sedan att .. rekonstruera den förlorade urskriften. HT 1933, s. 87.
(1, 2) -SKÖN. särsk. (numera mindre br.) till 1; ofta i n. sg. best. substantiverat. Phosph. 1813, s. 305. Han dör för att i en annan verld med henne återförenas, finna och försmälta i det ursköna. Ljunggren SmSkr. 1: 44 (1867, 1872). Siwertz Sel. 2: 114 (1920). Avledn. (numera mindre br.): urskönhet, r. l. f. Tegnér FilosEstetSkr. 229 (1808). Att Platons ande före jordlivet skådat urskönheten speglad i Lethes vågor. Nilsson SvRoman. 87 (1916).
-SLEM. [efter t. urschleim] särsk. (numera bl. tillf.) om protoplasma (med växtslem) (jfr slem, sbst. 4); äv. (numera bl. tillf.) oeg. l. bildl. Urslem är ett ämne, hvilket bildar sig genom solens verkan på vattnet, och hvarutur sedan framkomma organismer af mångahanda slag. Agardh Bot. 2: 252 (1832). Ute i sensommarnatten kokade ån / sin rykande häxbrygd av iglar och urslem, / tills gryningen kom. Ekelöf Köp 50 (1938).
-SMED, sbst.2 (sbst.1 se ur, sbst.4 ssgr). (tillf.) jfr smed 1. Det är .. följdriktigt, att mythen gjort .. (Mimer) till sin ursmed. Rydberg Myt. 1: 275 (1886).
-SMÄLL. om den händelse då enl. kosmologisk teori universum blev till (o. därefter snabbt expanderade); i sht i sg. best.; jfr -explosion. Årets nobelpristagare i fysik .. har upptäckt något som anses vara ett bevis för den stora ursmällen – Big Bang. SvD 3/12 1978, Söndagsbil. s. 2.
-SPRÅK. språk (se d. o. 4) som utgör annat (l. andra) språks ursprung (jfr grund-språk 2, moder-språk 2, stam-språk 2); förr äv.: originalspråk (jfr grund-språk 1). Wulf Köppen 2: 519 (1800). Kan Ni ej nog Engelska för att läsa Shakespeare .. på urspråket, så skaffa Er August Schlegels förträffliga öfversättning. 2Saml. 27: 30 (1817). De ord, som kunna ledas tillbaka till urspråket, måste naturligtvis ha uttryckt bestämda, för de talande existerande begrepp. VetenskIDag 87 (1940).
-SPRÅKLIG. som avser l. sammanhänger med urspråk. SAOL (1900). Ända sedan urspråklig tid håller en liten grupp av släktskapsord ihop: fader, moder, broder, dotter, syster. OoB 1936, s. 310.
-STADIUM. ursprungligt, första (utvecklings)stadium; jfr stadium, sbst.3 2. Ett folk på urstadiet. Söderblom Gudstr. 151 (1914).
-STAM. ursprunglig (se d. o. 1 c) stam; särsk. motsv. stam, sbst.3 II 1, 7, 11, 12 a. Fréville Söderh. 2: 154 (1776). Fischerström 4: 349 (c. 1795; i fråga om växt). Såsom vår åsnas ur-stam anser man .. Onager .. han är större men mera finlemmad än hans tröga, förslafvade afkomlingar. Palmblad HbGeogr. 1: 38 (1826). Pettersson HebrGr. 245 (1829; om ordstam).
(2) -STARK. oerhört stark (se d. o. 2, 3 (a)). Österling Fränd. 2: 77 (1916). Han är urstark, stor i maten, godmodig. Martinson ArméHor. 267 (1942). ICAKurir. 1995, nr 37, s. 35 (om buffelskinn).
(2) -STILIG. jfr stilig II 1, 2 o. -tjusig. Vilken urstilig kvinna! Cederschiöld Banbr. 96 (1882).
-STOCKHOLMARE. person vars förfäder bott i Stockholm i flera generationer, ”äkta” stockholmare. Holmiana 1: 50 (1941). Bara en fjärdedel av invånarna i regionen är riktiga urstockholmare. Tre fjärdedelar av dagens stockholmare är första eller andra generationen av inflyttare. DN 21/3 2004, s. A6.
-STOFF. jfr stoff, sbst.1 5, o. -materia. Lovén Dante 3: XV (1857). Elden förtätas till luft, luften till vind, vinden till moln, molnen till vatten, vattnet till jord, jorden till sten. Detta urstoff, som genom att förtätas och förtunnas kan omvandlas till alla i naturen förekommande ämnen kallade Anaximenes pneuma. Gerholm NatFilFys. 70 (1971).
-STRÖM-DAL, äv. -STRÖMS-DAL. [efter t. urstromtal] geol. om var o. en av de breda dalgångar (i norra Mellaneuropa med öst-västlig sträckning) som bildats under istid gm det parallellt med o. framför isranden strömmande smältvattnet. Äldst framflöto flodernas och isälvarnas vattenmassor i en dalgång mellan Breslau och Magdeburg, men i den mån isranden drog sig norrut bildade sig ”urströmdalar” allt närmare Östersjön. Ramsay GeolGr. 434 (1909).
(2) -STYV. (numera bl. tillf.) jfr styv, adj. 8, 15. Hvarför rata Hjernornas Kamp som är urstyf! Strindberg Brev 7: 19 (1888). Jag skall fråga min bror Valter .. han är så urstyv i alla språk. Hedberg Prins 215 (1936).
-SUBSTANS. ursprunglig substans (se d. o. 1, 3). Att Gud är ett med Verlden, är dess själ .. den enda Ursubstansen, men att han föröfrigt icke finnes till annat än i naturen och menniskotanken. Palmblad Fornk. 1: 564 (1844). 2NF 34: 357 (1922; om väte).
-SVENSK, m.//ig. person som tillhör den (tänkta) sv. ursprungs-befolkningen. Den linhåriga och blåögda ursvensken. Didring Malm 2: 126 (1915).
-SVENSK, adj. som är l. varit svensk sedan urminnes tider. Almqvist Amor. XV (1839). Säg oss .. något riktigt ursvenskt, något som vi stolt kunna peka på och säga: – Detta är svenskt! Strix 1905, nr 38, s. 5. Avledn.: ursvenskhet, r. l. f. Sylwan SturzenB 173 (cit. fr. 1838).
-SVENSKA. det äldsta, ursprungliga sv. språket; jfr svenska, sbst.1 2. Enberg SvSpr. III (1836). (Stiernhielm kunde) inte tänka sig mindre, än att ursvenskan måste vara alla de andra tungomålens moder. Heidenstam Svensk. 2: 118 (1910).
-SYND. ursprunglig synd; äv. om arvsynd. Den hela menniskomedwetandets och det inre lifwets twedrägt, som i ett ursprungligt affall eller en ursynd har sin grund. SvLittFT 1835, sp. 81. Genom ett långt umgänge med många människor har jag slutligen upptäckt att ursynden, alla lasters moder, är högfärden. Strindberg GVasa 46 (1899).
-TARM. (i fackspr.) hos embryo: (gm urmunnen utåt förbunden) hålighet som ger upphov till tarmen o. dess bihang. Hammar FostUtv. 47 (1900). Under ett visst tidigt skede antager fosterkroppen utseendet av en dubbelväggig utåt öppen blåsa, vars inre hålrum kallas urtarmen. Hylin Munn. 1: 17 (1930).
-TEXT. ursprunglig text; originaltext; jfr -skrift. En ny upplaga af Nibelungen Lied, så väl af urtexten, som sin egen öfversättning. Atterbom Minn. 588 (1819).
-TID, sbst.2 (sbst.1 se ur, sbst.4 ssgr). [efter t. urzeit. — Jfr urtida] jordens l. mänsklighetens äldsta tid (se tid, sbst. 4 a); jfr -värld, -ålder. Men allting förvissnar, det skönsta förgår; / Så ljuder en sägen från urtidens år. Atterbom SDikt. 1: 130 (1806). Allra största delen .. av själva berggrunden (i Sv.), kom till under jordens oändligt avlägsna urtid. Selander LevLandsk. 13 (1955). Ssgr: urtids-djur. jfr urvärlds-djur. SAOL (1900). -grå. som är från den grå (se grå 3) urtiden, urgammal, särsk. bildl.; äv.: grånad av hög ålder; jfr ur-grå. Bland furor urtidsgrå. Arbman Ton. 100 (1920). Trälskapets urtidsgrå upprinnelse. Lo-Johansson Stat. 1: 179 (1936). -heros. (†) urtida sagohjälte. Söderblom Gudstr. 110 (1914). -människa. Ymer 1921, s. 189. -väsen. urtida väsen. Rydberg Myt. 1: 289 (1886).
-TIDSAKTIG~020. [avledn. av -tid] som till sin beskaffenhet l. karaktär påminner om l. förknippas med urtiden l. ngt urtida. SvNat. 1918, s. 8 (om lind). Rördrommen håller sig väl dold och är skådad av få, men hans urtidsaktiga böl hörs vida omkring. TurÅ 1958, s. 262.
-TILLSTÅND~02 l. ~20. ursprungligt, naturligt, primitivt tillstånd (se d. o. 3); naturtillstånd; jfr kaos 1. Skilnaden emellan civilisation och ur-tillstånd. SnällP 1884, nr 25, s. 3. Den humanistiska bildningen .. (har) höjt slägtet från urtillståndet till dess nuvarande ståndpunkt. LärovKomBet. 188485, 1: 61. Thales ser i fantasien ett urtillstånd, då jorden ännu inte fanns, endast ett böljande hav. Aspelin TankVäg. 1: 38 (1958).
(2) -TJUSIG. (vard.) jfr tjusig 2 o. -stilig. En urtjusig karl. Naturbilderna är urtjusiga. Hedberg StorkSev. 258 (1957).
(2) -TOKIG. (vard.) jfr tokig 2 c. Folk i land, folk på bondlandet är tokiga, urtokiga. Martinson Nässl. 221 (1935).
(2) -TRÅKIG. (vard.) jfr tråkig 2 o. -vissen. Fy katten! Några månaders urtråkigt kasernliv. Cederschiöld Kerg. 47 (1917). Stella .. var urtråkig, allvarlig och beroende av sin kille. Stensdotter ArnesKiosk 66 (2004).
-TYP. ursprunglig, äldsta typ l. form (jfr ursprungs-typ); äv. om ngn l. ngt som i visst hänseende är typisk(t); ofta i förb. med prep. för. Han var med ett ord en urtyp för en gammal trogen bokhållare. Wetterbergh Genrem. 27 (1842). Högsta domstolen förklarar .. att Mart Stams urtyp för våra stålrörsstolar icke har sådan konstnärlig egenart, att den är lagligen skyddad. Form 1936, s. 30. Reeperbahn, den gamla Stockholmsgruppen som på något sätt var urtypen för den svenska popmusiken. SDS 29/10 1995, s. B17.
-TYPISK. som hänför sig till l. har avseende på ngns l. ngts urtyp. En högväxt, urtypisk kirgis med sneda, smala ögon. SD(L) 1895, nr 27, s. 6. Urtypiska hårdrockgrupper som Blue Öyster Cult och Black Sabbath. Brolinson o. Larsen GoodVibr. 211 (1995).
-TÖCKEN. (numera bl. tillf.) jfr töcken 1 slutet o. -nebulosa. Wikström ÅrsbVetA 184548, s. 768. Även om .. vår jord och hela det planetsystem, vari hon befinner sig .. utvecklat sig ur ett gasformigt urtöcken, så är dock själva tillvarons gåta, det stora undret att vi äro till, lika dunkel som förut. Lidforss OndMakt. 34 (1909).
-UPPENBARELSE. ursprunglig (se d. o. 1), gudomlig uppenbarelse (se d. o. 2 a). NF 4: 1185 (1881). (Platon ansåg) materien oskapad och evig, en avvikelse från den av Moses traderade uruppenbarelsen. JNordström hos Stiernhielm (SVS) II. 1: 271 (1924). Ssg (†): uruppenbarelse-minne. jfr minne, sbst.1 4. Icke omöjligt kan vara, att både detta (Mimers) hufvud och de med runor skrifna gulltaflor från urtiden .. häntyda på ur-uppenbarelse-minnen. Atterbom VittH 171 (1845).
-UPPFÖRA~020. [efter t. uraufführen] uppföra (musikverk o. d.) för första gången (ngnstans); särsk. ss. vbalsbst. -ande konkretare (jfr -framförande, -premiär). SvD(A) 20/6 1930, s. 11. Ett uruppförande vid tisdagens konsert. SDS 1933, nr 88, s. 8. En dikt av Nelly Sachs, uruppfördes som sång av Stockholms studentsångare på Nobelfesten i Stadshuset. DN(A) 11/12 1966, s. 6.
-UPPLAGA~020. första upplaga, originalupplaga. 2NF 18: 139 (1912).
(2) -USEL. (vard.) oerhört usel, eländig; under all kritik; jfr -dålig, -kass. Vi såg en urusel föreställning. När vi efter 2 1/2 dygns sjöresa på en urusel fransk båt åter kastade ankar. Wilhelm SolLys. 279 (1913).
-VARA. (numera mindre br.) ursprunglig existens. Atterbom PhilH 132 (1835). Tankens fågel .. hejdar sig fortfarande vid det ovetbaras gräns, men den har nu tillåtit sig att bortom den förutsätta ett Urvara och ett Urvärde. 3SAH LV. 1: 28 (1944).
-VARELSE. ursprunglig varelse. ”Urvarelserna” skulle omfatta alla encelliga former med undantag af de encelliga gröna algerna. Wirén ZoolGr. 1: 46 (1896).
-VERSION. jfr -skrift. Montelin VLittH 3: 80 (1933; i fråga om Tristan o. Isolde).
(1, 2) -VILD. särsk. (numera mindre br.) till 1: som har en ursprunglig vildhet, som från början varit vild. KrigVAH 1822, s. 36 (om häst). Intet utom fjällen i vårt land är väl så urvilt, så hårt och avvisande som utskärgården i den mörka tiden. TurÅ 1938, s. 183.
(2) -VISSEN. (vard.) oerhört tråkig l. trist; om person äv.: verkligen ur form. Urvissen tillställning. Lindgren BrittMari 42 (1944). Jag kände mig urvissen. Claesson Henrietta 73 (1977).
-VOKAL. (†) = grund-vokal. Forn-Swenskan och Forn-Norskan hafwa .. 3 korta ur-vocaler, hwaraf alla de öfriga bildas. Desza ur-vocaler äro A. I. U. Munch FsvFnoSpr. 5 (1849). Lundell (1893).
-VRAK. (†) bildl., om avskum (se d. o. 2) l. avskrap. Helwetes vrwrak, som redan många gånger / Är nämnt osz til en skräck? Spegel TPar. 111 (1705). DA 1771, nr 8, s. 2.
-VÄRLD. (numera bl. tillf.) ursprunglig värld; äv. närmande sig l. övergående i bet.: urtid. Toner sväfva opp till Ljuset / Och sin urverld återfinna. Atterbom SDikt. 2: 52 (1811). Många af dessa grottor innesluta ben af urverldens djur. JernkA 1832, Bih. s. 336. Ssgr (†): urvärlds-djur. (†) urtidsdjur. Ydun 1870, s. 58. FoFl. 1920, s. 203. -elefant. (†) särsk. i bild, om ngt stort o. gammalt. Snoilsky 1: 128 (1878).
-VÄSEN l. -VÄSENDE. ursprungligt väsen. Lutteman Schulze KantCrit. 21 (1799). I den åsigt af lifvet, i hvilken Naturen är den omedelbart närvarande uppenbarelsen af ett gudomligt Urväsende. PoetK 1813, s. 3. Den enkla protoplasma-klumpen, såsom urväsendet för alla nu lefvande organismer. Agardh LinnéArt. 5 (1885).
-ÅLDER. (numera bl. tillf.) forntid l. urtid; ngn gg äv.: hög ålder; särsk. i sådana uttr. som från urålder(n), av (äv. ifrån) urålder(s tid), sedan urminnes tid (jfr arilds); äv. i gen. i adjektivisk anv.: urgammal. Thett haffuer waritt aff Vraldher och till dhenne här tidhenn. UrkFinlÖ I. 3: 135 (1594). Tydskland war aff vhrålders tijdh icke en Republicq, vthan thet war i månge .. Stater fördehlt. Brask Pufendorf Hist. 297 (1690). Thetta kan bewijsas af ett Skiffte-Bref på Pergament .. ther jag thet fådt ock läsit men med största Swårhet för thesz Urålder. Œdman Bahusl. 336 (1746). Desz inwånare hafwa ifrån urålder warit fallne för rof ock plundrande. Bergeström IndBref 7 (1770). Kopporne .. (var) redan i urålder kända uti östra och södra Asien. Ilmoni Sjukd. 2: 4 (1849). (De) vill inte se sin ungdoms hy härjad av några urålderns rynkor. Aspenström Bäck. 43 (1958).
(1, 2) -ÅLDRIG. [efter t. uralt] som funnits sedan de äldsta tider; oerhört gammal, av mycket hög ålder, urgammal; jfr -alt o. forn-åldrig. Sveriges uhråldrige respect och heeder. RP 5: 197 (1635). Liksom ris varit det uråldriga sädesslaget, som odlats i östra Asien, har majsen varit typisk för Amerikas urinnevånare. Bolin VFöda 246 (1933). Han dog uråldrig, frisk och rask in i det sista, allt mindre talträngd och docerande. Gyllensten Grott. 51 (1973). Avledn.: uråldrighet, r. l. f. egenskapen l. förhållandet att ha forntida ursprung l. vara oerhört gammal; särsk. konkretare. Schück VittA 5: 566 (i handl. fr. 1765). Denna föreställning om Lunds uråldrighet har i stort sett avlivats av den moderna arkeologiska och stadshistoriska forskningen. Kulturen 1990, s. 32.
-ÄGG. (numera mindre br.) oogonium (se d. o. 2); jfr primordial-ägg. 2NF 33: 1164 (1922). Lindskog 440 (1997).
-ÄKTA. helt igenom äkta, genuin (se d. o. 2). Jensen Mickiewicz Tad. 167 (1898). En uräkta münchenbo. Henriksson Tyskl. 238 (1901).
-ÄLDST. som är allra äldst. ÖB 39 (1712). Vi torde ha rätt att i uräldsta tider efter inlandsisens försvinnande laxfångsten i älvarna var en viktig näring. Rig 1947, s. 82.
-ÄMNE. ursprungligt ämne (varur allting uppstått); jfr -materia o. primar-substans, urkveds-ämne. Om .. (Pytheas) trodt, at denna gyttja warit en blandning af luft, jord och wattn .. (o.) at denna materia torde wara jordens första urämne. Lagerbring 1Hist. 1: 33 (1769). Thales, den äldste av de grekiska filosoferna .. (hade) hävdat att vatten är alltings urämne. Gerholm NatFilFys. 69 (1971).

 

Spalt U 818 band 36, 2012

Webbansvarig