Publicerad 1989   Lämna synpunkter
STOCKHOLMARE stok3~hol3mare, om person m.//(ig.), om sak r. l. m.; best. -en; pl. =; pl. best. -arna (Weste FörslSAOB (c. 1817) osv.) ((†) -arena Topelius Dagb. 1: 244 (1834)).
Etymologi
[avledn. av STOCKHOLM, namn på Sv:s huvudstad. — Jfr STOCKEKARE, STOCKHOLMIENSER, STOCKHOLMINNA, STOCKHOLMISERAD, STOCKHOLMIT, STOCKHOLMS-, STOCKHOLMSK]
person (man) bosatt l. född i l. härstammande från Sthm, stockholmsbo (jfr STOCKEKARE, STOCKHOLMIENSER, STOCKHOLMIT); i sht förr äv. om ngt sakligt som kommer från l. finns i l. är typiskt för Sthm. Det skeppet, den vagnen är en stockholmare. Weste FörslSAOB (c. 1817). En stockholmare .. säger (aldrig) ”gelet” för gärdet. Strindberg NRik. 14 (1882). Jönköpings högre lärdomsskola gästades ett par terminer af en stockholmare, Åbrandsson. Rydberg Varia 261 (1891, 1894). De infödda stockholmarnas antal är försvinnande litet. SvD(A) 1962, nr 144, s. 5. Jersild BabH 292 (1978).
Avledn.: STOCKHOLMARINNA01032, äv. 3~2010, f. (numera bl. tillf.) kvinnlig stockholmare, stockholmska. SöndN 1862, nr 22, s. 2.

 

Spalt S 12030 band 30, 1989

Webbansvarig