Publicerad 1971   Lämna synpunkter
SKIT ʃi4t, r. l. m. (UppsDP 18/2 1596 osv.), i bet. 2 äv. (i bet. 2 c vanl.) n. (Werin Ekelund 1: 324 (i handl. fr. 1907; i bet. 2), Anderberg Kain 128 (1948; i bet. 2 c) osv.); best. -en resp. -et; pl. -ar.
Ordformer
(förr äv. skijt)
Anm. Ordet skrivs stundom i eufemistiskt syfte enbart med angivande av initial bokstav(sförbindelse) med åtföljande streck (o. final bokstav), t. ex. i sg. obest. s-t l. sk- l. sk-t, i sg. best. sk-n.
Etymologi
[sv. dial. skit; jfr d. skid (best. -en), nor. dial. skit, m., fvn. skítr, m.; jfr äv. mlt. schīte, schīt, mnl. schīte (holl. schijt), meng. schīte (eng. dial. shite) o. (med annat avljudsstadium) mht. scheiz (t. scheíss); till SKITA, v.2 — Jfr SCHEISS, SCHYTTGÄLB, SISSELSKIT, SKET-, SKITA, sbst.]
(numera bl. vard. l. i folkligt l. mer l. mindre vulgärt spr.)
1) koll. l. ss. ämnesnamn: exkrementer, träck, lort (se d. o. 1), spillning, dynga; äv. allmännare: orenlighet, smuts, lort (se d. o. 2) o. d.; äv. i individuell anv., dels om enskild anhopning av exkrementer: lort (se d. o. 1), dels (i utvidgad anv.): fjärt, fis. (Fjärdingsmannen) skall een skysshest skaffa hijt / Eller han skall skijta en fannerss skijt. Rondeletius 34 (1614). (Sv.) Skijt .. (lat.) Crepitus ventris. Schroderus Dict. 137 (c. 1635). Skit och flit gör bonden rik. Ström SvenskOrdspr. 242 (1926). När du böjer dej fram för att tvätta skiten av dej värker armar och rygg. Johnson Här 262 (1935). Jag måste motionera. Jag måste rensa skiten ur magen. Lundgren Miller KräftVändkr. 94 (1955). Skit och svett ska en arbetare lukta (som tecken på arbete). Holm Ordspr. 290 (1964). — jfr PUK-SKIT.
2) oeg. l. bildl.; särsk. om person l. djur l. sak l. företeelse l. förhållande som uppfattas ss. mer l. mindre värdelös(t) l. oduglig(t) l. dålig(t) l. mindervärdig(t) l. struntaktig(t) l. simpel(t) o. d. (o. som man är förtretad på l. tycker illa om l. föraktar o. d.), ofta liktydigt med: strunt, skräp, smörja, rask, ”elände”; jfr SKITA, v.2 1 d α slutet (med anm.). Det är inte skit det (inte), det är inte dåligt l. illa det (inte). UppsDP 18/2 1596. Jag .. motog .. Ert kjärkomna Bref just som jag satt mig .. i vagnen att resa .. (till mitt nya hem) och medtaga hela Skiten (dvs. bohaget). CAEhrensvärd Brev 2: 119 (1796). Alla elända komma till mig och kasta af sina bördor ..; snart blir det för tungt och då kastar jag af hela skiten. Strindberg Brev 1: 123 (1872). ”Det var roligt att höra att du älskar mina dikter,” sade han. ”Det som jag hittills har låtit trycka är nämligen bara skit”. Söderberg MBirck 154 (1901). Märta Lisa gick och fräste: folk från stan är rena skiten. Viksten SkogSjung. 71 (1933). Att du har så mycket skit i skalln, svarade han mig. Du läser för mycket böcker. Fridegård LHård 81 (1935). Det sägs och skrivs så mycket skit, att tredjedelen kunde vara nog. Hellström Kärlek 340 (1942). Ingen visste vad de hade för skit på fötterna i Amerika, men för säkerhets skull ville han här hemma beställa sig ett par stövlar. Moberg Utvandr. 250 (1949). — särsk.
a) i vissa uttr.
α) få skit (på långa spön) för ngt, få (absolut) ingenting för ngt. Hon fick s. k. skit på långa spön för sin process. Strindberg Brev 5: 93 (1885). (Den litterära) Boycottningen fick de skit för i alla fall, ty qvinnovrövlet har väl fått sitt grundskott i Neue Freie (Presse). Därs. 6: 271 (1887).
β) vara skit till (karl o. d.), vara skräp till l. icke vara mycket till (karl osv.). (En bonde) kom fram och frågade (den uniformsklädde överdirektör) Almgren .., när tåget .. skulle gå. ”Det vet jag inte”, svarade Almgren mycket högdraget. — ”De va sk-t te konduktör”, svarade den lille bonden och larvade vidare. Hamilton Hågk. 214 (1928).
γ) vara (bara) skit (med ngn l. ngt), opers.: vara (bara) skräp l. strunt (med ngn l. ngt), vara (bara) dåligt l. uselt l. eländigt (med ngn l. ngt); i fråga om person ofta med tanke på vederbörandes hälsotillstånd. (Sv.) Det är bara skit med den saken .. (lat.) res nihil est. Lindfors (1824). När man länge blir nerskälld, börjar man sjelf tro sig usel och sen är det skit med lifvet! Strindberg Brev 5: 69 (1885). Me di där flickorna ä de bara skit. Hade de vari en pojke, så hade han stanna kvar och gift sej och skött fiske. Rönnberg Brovakt. 15 (1904). Det var bara skit med henne nuförtiden. Moberg Rask. 246 (1927). Det var skit med Måns Jakob, och detsamma var det med henne: Hon var också ett gammalt uselt skrälle. Dens. Utvandr. 413 (1949).
δ) göra ngt o. d. som (en) skit, göra ngt som ingenting l. hur lätt som helst. Stick! avbryter Helmer. Eller vill du ha hjälp? — (Jag) Kutar väl från dig som en skit, gläfser Höj, Höj och (osv.). Wassing GropSkog. 15 (1965).
ε) skit samma (stundom sammanskrivet), äv. (i sht i Finl.) detsamma, strunt samma, alldeles detsamma; dels i sådana opers. uttr. som göra (ngn) skit samma, vara skit samma (för ngn), dels ss. satsförkortning: det gör alldeles detsamma, det är likgiltigt. Han hade inte känt igen honom eller inte velat. Erik gjorde det skit samma. Hedberg VKind. 89 (1954). För mig är det strängt taget skit samma vad han väljer för nånting. Gustaf-Janson KärlekDec. 239 (1959). Pettersson BrevSAOB (1962: skit detsamma). Alltid skall det heta raggarbil om det är en gammal bil i en krock, sen skit samma om det sitter en 70-åring vid ratten. DN(A) 1962, nr 21, s. 40. Därs. 1967, nr 81, s. 8 (: skitsamma).
b) om värdelöst l. illasinnat prat l. om speord o. d.; äv. övergående i interjektionell anv., betecknande ett avvisande av vad ngn sagt: (strunt)prat!, dumheter!, prata strunt! (jfr slutet). Grimbart sadhe: .. / För idhert lijff iagh fruchtar swåra, / Sampt ock för hela Slechten wåra, / Skijt sadh Reynick, är thet then skull, / Som idhart modh så slår omkull? Forsius Fosz 309 (1621). Ä, skit! var allt jag fick till svar. Stiernstedt Adjö 300 (1930). Många kastar skit efter oss (dvs. renhållningsarbetarna) och tror att vi sprattlar på botten av samhällets slaskhink. SDS 1969, nr 119, s. 25. särsk. i uttr. prata l. snacka skit, prata strunt l. smörja l. nonsens l. komma med (illa grundat o.) nedsättande prat l. förtal (om ngn l. ngt l. på ryggen o. d.); i den stelnade frasen prata l. snacka skit! äv. övergående i interjektionell anv., betecknande ett avvisande av vad ngn sagt: prata strunt!, (strunt)prat!, dumheter! Har Du lust att berusa och prata skit en qväll! Strindberg Brev 3: 22 (1882). Är du avundsjuk? .. Det är jag med. .. (Svar:) Du? Prata skit! Förresten är det sant, att jag var skötsam en gång i tiden. Beijer BritaGrossh. 166 (1940). Du har väl pratat skit om mej. Oswald Privatm. 48 (1949). Frankie .. brukade titta in till Mike ibland för att snacka skit. Mezzrow o. Wolfe Dans 113 (1953). Alla pratar skit på ryggen när det gäller faktorn, sa Lejf. Husáhr Jeriko 154 (1958).
c) ss. beteckning för minsta tänkbara del l. kvantitet l. grad av ngt; vanl. i nekande l. frågande l. villkorliga satser; särsk. i uttr. icke o. d. ett, äv. en skit, icke osv. ett dugg l. en smula l. ett dyft. (Sv.) Du skall däraf ikke få en skit .. (lat.) ne hilum quidem inde accipies. Schultze Ordb. 4292 (c. 1755). Människorna är inte värda en skit. Anderberg Kain 117 (1948). Här känns inte ett skit mer än jorden (där man väntade sig att finna en nedgrävd trälåda). Därs. 128.
d) i individuell anv., om person.
α) föraktligt l. ss. okvädinsord (företrädesvis till person av manligt kön): strunt(karl), (feg) stackare, usling, kräk. SRosenhane (1649) i NSvBibl. 2: 610 (om man som bedragit kvinna). Nils utbrast med vrett mod emot ordningsman, sade at han lög, kallade honom liugare och en skit. EtnolKällskr. 2: 185 (1820). Att jag är en sk-t som ej kunnat betala dig min skuld — det känner äfven du. HSätherberg (1840) i UrKorrCronholm 237. Åbergskan är en skit som man kan offra. Strindberg Brev 7: 8 (1888). Jag ska säga dig en sak: det finns två slags mänskor: Karlar och skitar. Och det finns skitar i alla samhällsställningar och alla grader. Hellström Lekh. 165 (1927). Du är en skit, du vill bara hänga i kölvattnet och bli bjuden … gnäller om din fattiga kärring och dina fattiga ungar. Holmström Däck 10 (1927). Krusa får du nog lära dig — kom bara ihåg en sak: krusa aldrig större skitar än du själv är. UrDNHist. 1: 345 (1952). jfr BO-SKIT.
β) allmännare, ss. mer l. mindre skämtsam personbeteckning utan (direkt) nedsättande bibetydelse: kurre, prick, gynnare, krabat; oftast i förb. med ett adj. som närmare karakteriserar personen. Hur mår du annars, du gamle sk-t? Jag will hoppas bra. VvBraun (1837) hos Sturzen-Becker 1: 24. Den där Bellman de va då en gla skit, han kunde han. Martinson Kvinn. 81 (1933). Hon har nog från första stund tyckt bra om den där lille skiten (dvs. den 12-årige styvsonen). Hedberg StorkSev. 185 (1957).
Ssgr (numera bl. vard. l. i folkligt l. mer l. mindre vulgärt spr.): (1) SKIT-ARBETE~020. = -jobb. Palmqvist HamnHav 88 (1937).
(2) -ARISTOKRAT. nedsättande benämning på (l. tilltalsord till) struntförnäm l. misshaglig aristokrat. Strindberg Brev 5: 19 (1885).
(2) -BARR. [senare leden sannol. borre, sbst.2; jfr G. Widmark i NoB 1961, s. 159 ff.] (†) i uttr. skitbarr den större, storspigg; jfr -spigg 1 o. sket-bär. Artedi Icht. 3: 52 (1735).
-BOK.
1) (mera tillf.) till 1: bok om exkrementer l. orenlighet l. smuts; jfr 2. Lubbes skitbok om ”Lort-Sverige”. Östergren (1939).
2) till 2: dålig l. ointressant bok. Strindberg Brev 7: 112 (1888).
(2) -BY. jfr -land. Martinson VägKlockrike 157 (1948).
-BYXA. särsk. (†) till 1: med exkrementer o. d. nedsmutsad byxa; anträffat bl. [jfr d. skidebuks, eng. shit-breech] bildl., ss. nedsättande benämning på person (jfr -stövel o. skit 2 d α). Serenius Ddd 3 b (1734: skit-böxa). Schultze Ordb. 4292 (c. 1755: Skit-böxa).
(1) -DÄMMA. (-demma) [senare leden är sv. dial. dämma, (uppdämd) vattensamling, pöl, till dämma, v.2] (†) smutsig vattensamling; anträffat bl. bildl. (motsv. skit 2), ss. nedsättande benämning på (smutsig l. lortaktig) kvinna. NVedboDomb. Höstt. 1740, § 73 (använt ss. skällsord).
(2) -FIN. struntaktigt fin; jfr -förnäm. Norling Mänskl. 186 (1930; om snobb).
(1) -FLICKA. jfr -pojke. (Eng.) A shitten Girl .. (sv.) en skit-flicka. Serenius Ddd 3 b (1734). Skitflicka .. (dvs.) Ett oquädensord, som sägs om den der icke ännu lärdt hålla sig ren. Schultze Ordb. 1173 (c. 1755).
(1) -FLUGA. (numera bl. tillf.) flugan Scatophaga stercoraria Lin. (som håller till på exkrementer), vanliga dyngflugan. Broman Glys. 3: 529 (c. 1740).
(2) -FÖRNÄM. struntförnäm. Thulin Heinesen Gryn. 20 (1935).
(1) -GUBBE.
1) om (äldre) smutsig l. lortaktig man; i sht förr äv. om (äldre) man (särsk. renhållningsarbetare) som handskas med exkrementer l. annan orenlighet. Strindberg Brev 2: 382 (1882; om renhållningsarbetare).
2) oeg. l. bildl. (motsv. skit 2).
a) nedsättande benämning på l. tilltalsord till (äldre) mansperson som man är förargad på l. tycker illa om l. föraktar o. d.; jfr -karl, -pojke o. skit 2 d α. Det är allt en djäkla skitgubbe, det där. Nordström Landsortsb. 299 (1911).
b) om förloraren i spel som går ut på att med en knäpp av fingrarna få en på en bordskant liggande tändsticksask att rotera i luften o. ställa sig på högkant; äv. om detta spel. Han satt .. och spelade skitgubbe för sej själv med en tändsticksask. Wahlöö HimGet. 21 (1959).
(1) -GÖRA. jfr -jobb. Han borde ha gjort ifrån sig det här skitgörat (dvs. gödsling av åker) för länge sedan. OoB 1963, s. 370.
-HUS, se skita, v.2 ssgr.
(2) -HÖGFÄRDIG~020. jfr -förnäm. Moberg Nybygg. 571 (1956).
(1) -JOBB. jobb (se d. o. 1) som innebär att man handskas med exkrementer l. annan orenlighet; äv. oeg. (motsv. skit 2), om jobb som man tycker illa om l. föraktar o. d.; jfr -arbete, -göra. Det var ett riktigt skitjobb att koka tran, så en tog på sej det sämsta en hade. Hasslöf SvVästkustf. 384 (1949). Tro inte att det är något skitjobb som (de nutida sopåkarna ha). SDS 1969, nr 119, s. 25. Ett .. fåtal vill, temporärt eller permanent, inte alls ha arbete. .. För dem erbjuder inte arbetsförmedlingen rätten till arbete, utan övervakar skyldigheten att arbeta i skitjobb. DN 1970, nr 122, s. 4.
-KARL. [jfr t. scheisskerl] smutsig l. lortaktig karl; företrädesvis oeg. (motsv. skit 2), ss. nedsättande benämning på (l. tilltalsord till) karl som man är förargad på l. tycker illa om l. föraktar o. d.; jfr -gubbe 1, 2 a o. skit 2 d α. Hwem kallar du för Skitkarl din Hundswots. VRP 31/10 1774. (Sv.) Skitkarl .. (dvs.) Lågt skällsord. (fr.) Jocrisse. Chipotier. .. Jean foutre. .. Vétillard. .. Barguigneur. .. Pouilleux. .. Ladre. Nordforss (1805). Det är .. en skitkarl som kan lemna Dig (dvs. kollegan) i sticket när som helst. Strindberg Brev 1: 180 (1875).
(1) -KLÄDER. smutskläder. Lo-Johansson Kungsg. 522 (1935).
-KÄRING. smutsig l. lortaktig kvinna; företrädesvis oeg. (motsv. skit 2), om (äldre) kvinna som man är förargad på l. tycker illa om l. föraktar o. d. (äv. ss. tilltalsord); jfr -gubbe 1, 2 a. Gå in med dej skitkäring, sade hon (till en gumma som hon trodde hade skvallrat). Martinson DrottnGråg. 152 (1937).
(2) -LAND. om land (se d. o. 3) som man tycker illa om l. föraktar l. betraktar som otillräckligt l. mindervärdigt o. d. CAEhrensvärd Brev 2: 21 (1795; om Sverige).
(1) -LUKT. DN(A) 1965, nr 99, s. 4.
(2 b) -ORD. gliring, speord, skällsord. VvBraun (1837) hos Sturzen-Becker 1: 28.
(2) -OXE. = -stövel. Dalin (1854).
(2) -PACK. uselt pack, slödder. VRP 16/6 1770.
(1) -POJKE. smutsig l. lortaktig pojke; företrädesvis oeg. (motsv. skit 2), dels ss. nedsättande benämning på pojke som man är förargad på l. tycker illa om l. föraktar o. d., dels allmännare (utan direkt nedsättande innebörd) ss. skämtsam l. raljerande benämning på pojke: pojkvasker, spoling; äv. ss. tilltalsord; jfr -gubbe 1, 2 a o. skit 2 d α, β. (Eng.) A shitten Boy .. (sv.) en skit-poyke. Serenius Ddd 3 b (1734). Ser du, pojken min, så här ska man hålla i ett par tömmar. Inte rycka! Inte slita! Man skall hålla in långsamt och säkert. .. Men det kan du inte ännu, din lilla skitpojke. Hellström Kusk. 47 (1910). Ä, håll käften, du din skitpojke, skriker Gustav till. Berg Grieg Skepp. 80 (1925).
(2 b) -PRAT. struntprat, dravel (äv. i interjektionell anv. med avvisande l. bagatelliserande innebörd); äv.: prat på ryggen, förtal o. d. Tholander Ordl. (1872). Strunt, strunt, skitprat, skrek den andre och slog omkring sig. Ossiannilsson Hav. 129 (1910). Det var för att slippa släkt och skitprat som vi flyttade. Wassing Dödgr. 300 (1958).
(2) -PRICK.
1) om ngt ytterst litet l. obetydligt; jfr prick, sbst.1 I 5, 7. Vi 1949, nr 31—32, s. 23.
2) om person som man är förargad på l. tycker illa om l. föraktar o. d.; jfr prick, sbst.1 I 6, o. skit 2 d α. Rääf Vries Bartje 119 (1937).
(1) -PRÅM. (förr) pråm (se d. o. 1) där innehållet i latrinkärl tömdes för bortforsling. SoS 1914, s. 113. Widding 1812 123 (1970; om förh. i Sthm 1811).
(2) -ROLL. obetydlig roll, struntroll. Gustaf-Janson ÖvOnd. 29 (1957).
(2) -SAK. struntsak, bagatell. Kellgren (SVS) 6: 123 (1783).
-SAMMA, se skit 2 a ε. —
(1) -SKOPA. (†) om smutsig l. lortaktig person; anträffat bl. oeg. (motsv. skit 2), ss. nedsättande benämning på man. NVedboDomb. Höstt. 1711, § 17.
(2 b) -SNACK. = -prat. Fridegård LHårdVid. 226 (1951). Jag skulle gärna bli journalist. Då kommer man verkligheten närmare. — Skitsnack, sa Sorunda. Dom där jävla murvlarna har inga egna åsikter. Och får inte ha några heller! Asklund BrödKlar. 183 (1962).
(2) -SPIGG. [sv. dial. skitspigg; spigg o. elritsa ringaktas av fiskare; jfr Kornhall SydsvFiskn. 231 f. (1968)] (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat)
1) spigg; jfr skeppsspigg, sket-spigg 1, skitu-spigg. Artedi Icht. 3: 52 (1735).
2) i utvidgad anv.: elritsa; jfr sket-spigg 2. Artedi Icht. 3: 4 (1735).
(2) -SPÄNST. om överdriven spänst l. inställsamt nit som ngn ådagalägger för att komma i gunst hos ngn (i sht militärt befäl); äv. om person som kännetecknas av sådan spänst l. sådant nit. Lidman TGSilfverst. 120 (1910; inom militärlivet). IllSvOrdb. (1955; äv. om person).
(2) -SPÄNSTA. [till -spänst] visa överdriven spänst l. inställsamt nit för att komma i gunst hos ngn (i sht militärt befäl). Tamm TjänstNegus 105 (1936).
(2) -SPÄNSTIG. [till -spänst] som visar l. kännetecknas av skitspänst. Östergren (1939).
(2) -STROPP. nedsättande benämning på (l. tilltalsord till) strunthögfärdig person. Strindberg Brev 3: 242 (1883).
(1) -STÅNDA. (†) om latrintunna; anträffat bl. oeg. (motsv. skit 2), ss. nedsättande benämning på kvinna. NVedboDomb. Sommart. 1798, § 173 (: Skitstånna).
(2) -STÖVEL. nedsättande benämning på l. tilltalsord till (manlig) person som man är förargad på l. tycker illa om l. föraktar o. d.; äv. allmännare (utan direkt nedsättande innebörd) ss. skämtsam l. raljerande benämning på l. skämtsamt l. raljerande tilltalsord till (manlig) person: gynnare, rackare, filur; jfr -byxa, -oxe o. skit 2 d α, β. Strindberg Brev 4: 85 (1884). Du skulle just idas nattarbete du, skitstövel. Martinson Nässl. 202 (1935). Där är ni ju, era skitstövlar, sade hon varmt. Reuter PrinsKarnev. 20 (1961).
(2) -SUMMA. struntsumma. Fridegård LHårdVid. 220 (1951).
-TRÄNGD, p. adj. se skita, v.2 ssgr.
(1) -TUNNA. tunna för uppsamlande av exkrementer o. urin (i torrklosett o. d.), latrintunna. Strindberg Brev 3: 249 (1883; i bild).
Ssg: skittunne-bärerska. (förr) om kvinnlig renhållningsarbetare som hade till uppgift att transportera bort och tömma latrintunnor. Widding 1812 123 (1970; om förh. i Sthm 1811).
(2) -UNGE. nedsättande (o. i sht använt ss. skällsord), om ung person som är omogen l. oerfaren l. som man är förargad på l. tycker illa om l. föraktar o. d., gröngöling, snorvalp, snorunge; jfr -flicka, -pojke. ”Du din skitunge, vem sku ge dej hyra (dvs. på båt)?” sade Einar hånfullt. Salminen Katr. 151 (1936). (Pojken är) en skitunge, snusunge, pratmakare och mallstropp som man borde skicka till barnhemmet. Wassing GropSkog. 74 (1965).
(2) -VARA. dålig l. usel vara. Dalin (1854).
(2) -VIKTIG. struntviktig. Schildt Eros 134 (1913; om person).
Avledn. (vard.): skitviktighet. Östergren (1939).
(1) -ÅKARE. (†) renhållningsarbetare som forslar bort avfall o. latrinkärl samt återställer de senare efter tömning, sopåkare. ÖoL (1852).
(1, 2) -ÄTARE. [jfr lt. schitenfreter] (†) = lort-ätare. Tholander Ordl. (1872).
Avledn. (till 1; numera bl. vard. l. i folkligt l. mer l. mindre vulgärt spr.): SKITA, v.1 i förbindelsen skita ned10 4 l. ner4, smutsa ned (ngn l. ngt); äv. refl., i uttr. skita ned l. ner sig. (Sv.) Skita .. ned (fr.) Embréner. Nordforss (1805); möjl. till skita, v.2 De ohängda ungarna far och skitar ner andras broar. Höijer Stjärnkl. 23 (1943). Man bara skitar ner sig och slår sig på den (dvs. skulpturen för lek på skolgården). VeckoJ 1970, nr 30, s. 46.
SKITAKTIG, adj. orenlig (i kläder l. uppträdande o. d.), smutsaktig, lortaktig, snuskig. Martinson ArméHor. 94 (1942; om gumma).
SKITARE, sbst.1, m. l. r. [då fågeln förföljer en annan fågel, uppfångar den stundom i luften dennas exkrementer med sin näbb; jfr strunt-jägare o. det latinska släktnamnet] (†) fågeln Stercorarius parasiticus Lin., vanlig labb. CvLinné (1728) i SvLinnéSÅ 1932, s. 60.
SKITIG, se d. o.

 

Spalt S 4150 band 26, 1971

Webbansvarig