Publicerad 1965   Lämna synpunkter
SCHEISS ʃaj4s l. med mer l. mindre genuint tyskt uttal, r. l. m., äv. n. (Strindberg RödaR 288 (1879)); best. (tillf.) -en resp. -et.
Etymologi
[av t. scheiss, av mht. scheiȝ, i avljudsförh. till schīȝen (se SKITA)]
(vard.) ”skit”, strunt, smörja; dumheter. Springa och fjeska på uppvaktningar och sådant der scheiss. Strindberg RödaR 288 (1879). Jag har varit ovanlig, bizarr, pratat scheiss i sällskap. Dens. Brev 6: 265 (1887). Det är allt en snygg farsa du lagt dig till med för resten. .. Men ser du, det gör detsamma, för det mesta är scheiss. Bara scheiss! Thorén Herre 146 (1942).
Ssg: SCHEISS-BOK; pl. -böcker. (vard., mera tillf.) dålig bok, ”skitbok”. Strindberg Brev 6: 321 (1887).

 

Spalt S 1384 band 24, 1965

Webbansvarig