Publicerad 1971   Lämna synpunkter
SKINA ʃi3na2, v. -er (äv., numera bl. arkaiserande l., i vissa trakter, bygdemålsfärgat, skin ʃi4n), sken ʃe4n, skinit ʃi3nit2; äv. (i Finl., numera nästan bl. i sup.) -ade l. (utom i vissa trakter, bygdemålsfärgat, numera bl. i ssgn UR-SKINT) -te (förr äv. -de), -t, -t (pr. ind. sg. skin OPetri 1: 7 (1526: skijn), Thomander 1: 10 (1829), Karlfeldt FridLustg. 62 (1901; rimmande med vin). skinar Meurman (1847). skiner OxBr. 1: 235 (1624) osv. — imper. sg. skin Arvidi 132 (1651) osv. skina Collan Kalev. 1: 208 (1864), Rundt SångKantelet. 55 (1937). — ipf. sg. sken Mat. 17: 2 (NT 1526: skeen) osv. skente KKD 5: 260 (1711: skiente), Därs. 321 (1712: skiente). skinde Spegel Pass. 499 (c. 1680; rimmande med blinde). skinte NAv. 8/2 1656, nr 2, s. 4 (: skijnte), Melin Pred. 3: 113 (1852). — ipf. pl. skeno (-e) Verelius Herv. 148 (1672) osv. skinade Topelius Dagb. 4: 77 (1839). skinte Rudbeck Atl. 2: 83 (1689: skijnte), Moberg Gr. 239 (1815). — sup. skinat Topelius Vint. I. 2: 375 (1860, 1880), Bergroth FinlSv. 72 (1928). skinit Sahlstedt (1757) osv. skint Lælius Bünting Res. 1: 44 (1588: skijnt), Nordström TokKonr. 22 (1922). skunit Schultze Ordb. 4257 (c. 1755). — p. pf. (numera bl. ss. efterled i ssgr) skint OxBr. 10: 264 (1622: opåskint), PolitVis. 272 (c. 1633; i bet. 1 g), Östergren 9: 367 (cit. fr. 1945: urskinta, pl.) osv.). vbalsbst. -ANDE, -ELSE (†, Kempe Proberugn 19 (1656, 1664; i bet. 2 d), Lind 1: 171 (1749: påskinelse)), -ING (†, Schultze Ordb. 4261 (c. 1755)).
Ordformer
(skien- 1634 (: skiener, pr. sg.). skin- (sch-, -(i)jn-) 1523 osv. skyn- (skÿn-) c. 16001662)
Etymologi
[fsv. skina, skyna; jfr fd. skinæ, skynæ, skinne, skænæ (ä. d. sken(n)e, d. skinne), fvn. skína, nor. skinne, got. skeinan, fsax. scīnan (mlt. schīnen, lt. schinen), fht. scīnan (mht. schīnen, t. scheinen), feng. scīnan (eng. shine); till den ie. rot som föreligger bl. a. i kyrkslav. sijati, glänsa, lysa, gr. σκηνή (se SCEN) o. i SKEM, SKIR, adj., m. fl. — Jfr SKEN, sbst.1, SKENA, v.4]
1) utstråla l. reflektera ljus, lysa (se LYSA, v.2 1, särsk. 1 a—c) l. glänsa; äv. dels om ljus l. dag o. d.: (ut)stråla l. (upp)lysa o. d., dels opers.; äv. i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv. (äv. ss. adv.). Solen skiner hett. Månen sken svagt genom rutan. Ljuset sken mig i ögonen. Klädd i skinande vita kläder. Skinande kastruller. OPetri 1: 7 (1526). Loffuer honom (dvs. Gud) sool och måne, loffuer honom alla skijnande stiernor. Psalt. 148: 3 (Bib. 1541). See thet liws, som skijn öffuer bergh och dalar. Ps. 1572, Een ny wijsa A 5 a. Skijnande matkar, som skijna i mörkret. Forsius Phys. 287 (1611). Å då (dvs. vid Narva) drog Kung Carl uth sin gullsmidde Brann, / Han skijner alt som Sohlen den röda. Dahlstierna (SVS) 168 (c. 1700). Det sken från en smedjas glugg. Fröding Eftersk. 1: 38 (1892, 1910). Heidenstam Dikt. 54 (1895; om dag). I landsvägsdikena skiner hästhovsörten grannt smörgul. SocDem(A) 1918, nr 69, s. 7. Himlen var (efter åskvädret) skinande ren och liksom tvagen i svalka. Siwertz Låg. 95 (1932); jfr f. Låter inte Gud sin sol skina på både onda och goda? Zetterström Dag 135 (1946). — jfr AN-, BE-, FRAM-, GENOM-, IN-, KRING-, PÅ-, UPP-SKINA o. BLANK-, GRÖN-, HELL-, KLAR-, RÖD-, SILVER-SKINANDE samt UR-SKINT. — särsk.
a) i ordspr. o. ordspråksliknande talesätt. Han thör wäll see huarest solen skin j vatnet. SvOrds. A 8 a (1604); jfr: (Goliat) war en frijmodigh, behiärtat Krijgzman, then som wähl torde see att Solen skeen i watnet. Rudbeckius KonReg. 415 (1619). Vtaff ett litet Ord blifwer .. (kolerikern) vptändt til Wrede, och kan icke lijda, (som man säya plägher) at Solen skijn i Watnet. Palmchron SundhSp. 188 (1642); jfr: Han thol icke at Soolen skijn i Wattnet .. (dvs.) Han är heeter och hastigh til sinnes. Grubb 299 (1665). När Solen skijn, frågar man intet effter Månan. Dens. 592. Fast Solen skijn, så skall man dock intet lämbna Kappan hemma. Celsius Ordspr. 11: 83 (c. 1710). Efter regnet solen skin. Kolmodin Dufv. 84 (1734); jfr REGN 1 a α. Efter oväder skiner solen klarast. Granlund Ordspr. (c. 1880).
b) (tillf.) tr. (jfr c), med objektiv predikatsfyllnad: gm att skina få (ngn l. ngt) att bli (sådan l. sådan resp. sådant l. sådant). Ingen sol behöfs att skina / vår kärlek varm i svala dar! Karlfeldt FridLustg. 22 (1901).
c) (numera bl. tillf.) tr. (jfr b): utstråla (ngt); särsk. oeg. l. bildl. Allt dukas upp (i ett butiksfönster) för vandrarns lystna blick, / Allt doftar lust, allt skiner välbehag. Topelius Ljung 186 (1884, 1889).
d) i fråga om glans som utstrålar l. tänkes utstråla från ngns ögon l. ansikte; äv. med tanke väsentligen på hys blekhet l. vithet; jfr f. (Jesu) ansikte skeen som een sool, och hans clädhe wordho hwijt som itt liws. Mat. 17: 2 (NT 1526). I annsichtet war .. (Olof Tryggvason) wijtbrun och skinande. Reenhielm OTryggw. 176 (1691). En kammarherre (stod), glåmig och skinande i ansigtet af nattvaket, djupt bugande midt framför monarken. Crusenstolpe Mor. 1: 279 (1840). Offrens ansikte skiner vita i ångest. Moberg Rosell 144 (1932). — särsk.
α) i fråga om glans som utstrålar l. tänkes utstråla från ngn ss. uttryck för affekt l. sinnesstämning (i sht glädje l. välvilja o. d.); med subj. betecknande öga l. ansikte l. person l. känsla o. dyl. l. opers.; jfr LYSA, v.2 1 d, SKIMRA 1 b. Almqvist Kap. 31 (1838; om ögon). Den wänligaste glädje sken ur hennes ögon. Dens. Lad. 6 (1840). Var mörk i håg Per Persa, / som solen sken Jan Ersa. Fröding Guit. 38 (1891). Stämningen var öfvermåttan hjertlig, och alla skeno af belåtenhet. VL 1895, nr 40, s. 3. Sven blef skinande glad. Beskow SvBarn 35 (1896). Han var så glad, så att det sken om honom, att få återse mig. Lagergren Minn. 4: 58 (1925). Hela hans ansikte sken för var gång jag berömde dikterna han skrivit. Lo-Johansson Förf. 78 (1957).
β) i fråga om glans som utstrålar l. tänkes utstråla från ngn ss. tecken på fetma l. fysisk välmåga; jfr e. Ms:ell Wahrman, som har blifvit fet, frodig och skinande. Geijer Brev 218 (1827). Lektorerna i historia och i grekiska .. följdes troget åt; den ene långskranglig, torr, tunn och ”tanig”, den andre tjock, däst, skinande i ansigtet. Hellberg Samtida 1: 24 (1870). Panna, näsa och kinder (hos vissa italienska präster) skina af fettets öfverflöd. Beckman Påfv. 32 (1880). Claëson Lockhart PolAgent 153 (1933).
e) i fråga om glans som utstrålar l. tänkes utstråla från välskött l. välnärt djur; jfr d β, f. San Lorenzo-klostrets gigantiskt stora skinande kattor. Tegnér HemOrd 52 (1881). Hon (dvs. kon Grimma) .. är så fet att hon skiner. Rydberg Vigg 12 (1883). Till färgen var .. (hästen) svart och så blank och välskött, att det sken af den. Lagerlöf Jerus. 2: 257 (1902). Hästarna i stallet på 160 famnars djup föreföllo vara vid god hälsa, de åto duktigt och några voro feta och skinande. Lindroth Gruvbrytn. 1: 618 (1955).
f) oeg. l. mer l. mindre bildl. (jfr c—e o. LYSA, v.2 5, GLÄNSA 2); särsk. i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv. (jfr LYSA, v.2 5 b, GLÄNSA 2 b); i ä. språkprov stundom svårt att skilja från 2 o. 3. Thin (dvs. Guds) stoora goodheet skijn offwer all thin creatwr. OPetri 1: 117 (1526). Skijnande Ceremonier. Chesnecopherus Skäl D 1 a (i handl. fr. 1587). Ifrån Nejakue och til Poenpissings-Kjl är inte Landet hwarken af the Christne eller Barbarer bebygdt; oantsedt det skiner af fruchtbarhet. Holm NSv. 43 (1702). Förnumstige och skinande Bröder (i sällskapet Par Bricole)! Kexél 1: 28 (1781). Hunden följde sin herre, / När lifvet af gamman sken. Bååth GrStig. 61 (1889). (I gymnasiet hade) han varit ett klart skinande ljus och avlagt studentexamen med huvudbetyget Berömlig. LundagKron. 2: 65 (1921). — särsk.
α) (numera nästan bl. i vissa trakter) i uttr. skina i (förr äv. uti) ögonen, falla i ögonen (o. verka lockande), draga uppmärksamheten till sig (jfr LYSA, v.2 6 a, SKIMRA 1 c), ngn gg äv. skina i dagen, övergående i 2: träda i dagen, synas. ÅbSvUndH 68—69: 375 (1719: uti ögonen). Oderisi, .. klagar att han .. är bortskymd .. af sin yngre rival, Franco från Bologna, hvars granna arabesker skina mer i ögonen. Böttiger i 2SAH 50: 336 (1874). Nu Brynhilds stora styrka / i dagen öppet sken. VLitt. 2: 414 (1903; mht. orig.: groezlīchen schein).
β) (numera bl. tillf.) med tanke på att ngt l. ngn endast utåt sett ter sig lysande (se LYSA, v.2 5 b) l. utmärkt (stundom närmande sig 3) l. endast ger en avglans av ngt. Ther nw icke är frij lust till thet godha .. ther .. (är) och wisseligha synd och gudz förtörnilse ee hurw ärlighit leffuerne och godha gerningar vthwertes skijna. FörsprRom. 1 a (NT 1526; Luther: scheinen). (Fransmännen) erkänna sjelfve .. (den tyska genialitetens) vida högd öfver det egna och inhemska Snillet, som under en Ludvic XIV lyste som mäst, men nu under en Ludvic XV liksom endast skiner. SvMerc. 1765, s. 329. särsk. i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv.: som har endast yttre glans l. endast utåt sett ter sig lysande l. utmärkt; förr äv. dels: skenfager, dels: skenbar l. föregiven. Biscopena och kyrkienes formen .. haffua dagliga her til dagx slagit vpunder sig, sommt med skinande och sielffdictade gudz thiænist .. och somt .. med theris listh. G1R 4: 254 (1527). Godhe, söthe och schinende ordh (ther under räffven fördold är). Därs. 21: 223 (1550). (Romarnas) Förfädher förde icke Krijgh genom list och föresååt, icke heller genom .. skijnande flycht, och sedan genom oförmodeligh omkastning til Fienden. Schroderus Liv 811 (1626). Regera, är en skijnande träldom. Grubb 682 (1665). (Den som känner till de mäktigas liv) missunnar aldrigh dem / Deras wackl- och skinande lycka / Och skall aldrigh efterståå / Deras skijnande menade wälde. Hiärne (SvNatL) 167 (1665).
g) (†) i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv.: lysande, glänsande. (G. II A.) edher (dvs. de svenska kvinnorna) kräsligt klädde, / I Rosenfärgo skijnt, / Medh mång Clenodier täckte, / Aff gullet ganska fijnt. PolitVis. 272 (c. 1633).
2) [jfr 1 f] (†) med saksubj.: framträda klart, komma till synes; visa sig; framgå; om person: framträda. Menniskian är (i skapelsen) then fornemligasta, ther Gudh mest haffuer bewijst sina Godheet .. vppå, Doch skijn hans ewiga Godheet, Wisheet och krafft j all hans Creatur. OPetri 3: 527 (c. 1535). Vij (dvs. de svenska sändebuden) förmode, att af detta (dvs. vårt förslag till traktat) skall skijna, dett vij hoos oss intet annet sökia, än att all tvist .. kan afskaffves. AOxenstierna 2: 695 (1624). Hvadh om Franckrijke och des consilia ähr att seya och vetas kan, skijner bästh uthur her Grotij breff. Dens. 15: 288 (1636). (Franske ministern i S:t Petersburg) lärer söka, att .. bearbeta Sakerna till Swenska Chronans nytta och förmån, och som han ej ännu fullkommeligen war accrediterad .. så hade han häruti ej annorlunda än indirecte kunnat skina. Liewen Reseber. 27/1 1742; jfr HSH 6: 324 (c. 1750). — jfr ER-, PÅ-, UPPÅ-SKINA. — särsk.
a) i uttr. låta ngt skina l. låta skina ngt, låta ngt komma till synes, visa ngt; i sht med obj. betecknande (egenskap som präglar) ngns inställning l. sinnelag gentemot ngn (t. ex. nåd, barmhärtighet, gunst); särsk. i uttr. låta ngt skina (l. låta skina ngt) l. över l. emot l. med ngn l. låta ngn ngt skina, visa ngt mot ngn, visa ngn ngt, låta ngt komma ngn till del. G1R 1: 54 (1523). OPetri 1: 108 (1526: offwer). Låter nw skijna någhon bewijsning till idhar kärleck. 2Kor. 8: 24 (NT 1526; ännu i Bib. 1703). Medh somliga som illa göra läter .. (Gud) skijna sina barmhertigheet, j thet han tagher them til nåde. OPetri 2: 387 (1529). E. Kärligheter låte nu sin gode willie skina, / Och råda mig i saken hwad Eder tyckes bäst. Carl IX Rimchr. 80 (c. 1600). Danmarcks desseiner .. ähre .. dirigeredhe therhän, huru .. Sverigies lycka och framgångh må hindres och turberas, så vidt att Dannemarck töör låtha skijnedtt (dvs. skina det). AOxenstierna 5: 296 (1630). E(ders) G(reflige) N(åde) betackandess för otalige och höghbeviste välgärningar, som E. G. N. haffver rundeligen låtitt på migh skina. OxBr. 12: 290 (1647). Såsom E:rs Hög-Greflige Excell:ce så nådeligen hafwer täcks att låta min ringa Person all nådigh gunst lysa och skijna, altså (osv.). MWGyldenstolpe (1660) i BraheBrevväxl. II. 1: 168. VDAkt. 1698, nr 170 (: emoth).
b) i uttr. låta sig skina l. låta skina sig.
α) om ngt sakligt: visa sig, komma till synes. Gudz stora krafft lät sich skina, / werkandes j temple sina. Ps. 1536, s. 59. Svart Ähr. 81 (1560).
β) om person: visa sig (sådan l. sådan). Ij haffue alle låthit skine idher weluelige. G1R 1: 126 (1523). Effter Konnungen i Pålandh sigh ther till (dvs. till förlängning av stilleståndet) benägen schijna låther. RA II. 2: 138 (1617).
c) i uttr. skina ngn i ngt, om ngt sakligt: komma ngn till del i ngt. Dahlstierna (SVS) 274 (c. 1696).
d) ss. vbalsbst. -else, (kroppslig) uppenbarelse. Uppenbarat warder Jesus Christus .. uthi hans tillkommelses Skijnelse, i hwilken Emotchrist een ände tager .. (enl.) 2Thes. 2, 8. Kempe Proberugn 19 (1656, 1664; jfr Luther (2Tess. 2: 8): die erscheinung seiner zukunfft).
3) [jfr 1 f, 2] (†) te sig, förefalla, synas, se ut; särsk. dels i förb. med predikatsfyllnad: te sig osv. (sådan l. sådan), dels i uttr. skina att vara ngt, förefalla att l. synas vara ngt, dels i uttr. låta skina som (trodde han icke osv.), låta påskina att (han icke tror osv.). FörsprRom. 2 b (NT 1526). Inghen .. (skall) säÿa, att .. någhott werck, thet skine såå heligtt som thett någhen tidh kann, borttagher sÿndher. LPetri Œc. 36 (1559). (Det bajerska sändebudet) leett .. skijna, som trodde han icke .. Francosen, i ded han sadhe sin herre finna best att E. K. M:tt och andhre tractere medh hvarandhre (utan inblandning). AOxenstierna 7: 553 (1632). Ehwad i thenne Werld at wara Glädhie skijner, / Thet doch vthi een hast alt som en Röök förtwijner. Palmchron SundhSp. 199 (1642). Som det alt åter med Dannemark fredeligt sken, war wår förnämsta omsorg til at fullfölja Götheborgs hufwudwerk. HC11H 7: 161 (1715). Ehuru helige .. (munkar o. nunnor) skina utwärtes, så är inwärtes bara synd i deras själar. Borg Luther 1: 201 (1753). Ihre (1769). — jfr RÄTT-SKINANDE. — särsk. i uttr. låtsa skina utvärtes för ögonen l. låtsa skina för ngn i ögonen, låtsas te sig (för ngn) utåt sett. Vij schole .. tro, ath the gamble fougter .. (i Götaland) ähre ähnn icke tileffventyrs så invertis till dygdenn, som the lothes utvertis skine för ögonenn. G1R 28: 221 (1558). Därs. 269.
4) [utvecklat ur 2 a; jfr med avs. på bet.-utvecklingen PÅSKINA 3] (†) låta (ngn) komma i åtnjutande l. dra fördel av (ngt), visa (ngt) mot (ngn). Din mildhet ok din höge sinnad’ Siäl, / Dän Sysigambis du ok hans gemål täkz skijna. Börk Darius 878 (1688).
5) [eufemistiskt för SKITA, v.2] (vard.) i uttr. skina i ngt, inte bry sig om ngt, strunta i ngt. Gjallarhornet 1947, s. 588. Konsertgivare som blankt skiner i vad publiken .. vill eller behöver höra utan sätter ihop sina program uteslutande för att få recensioner i reklamsyfte. Idun 1951, nr 1, s. 25.
Särsk. förb. (i allm. till 1): SKINA FRAM10 4. skinande komma fram l. till synes; lysa l. glänsa fram; ofta oeg. l. bildl., särsk.: komma till synes l. skönjas. Solen skiner fram genom molnen. Spegel GW 34 (1685; om ljus). De tre första puncter af Konung Birgers klagomål (mot hertigarna Erik o. Valdemar) äro .. wigtiga, men i den fjerde skiner fram en swart och nedrig afwund. Lagerbring 1Hist. 3: 19 (1776). Ju högre vi kommo upp (mot norr), började vegetationen på topparna ta af, och det gråa berget sken fram utur den tunna humusskorpan. Wallin Bref 174 (1849). Nu krökte vägen, och Stockholm sken fram med sina murar och torn och gröna torvtak. Heidenstam Svensk. 1: 187 (1908). Det är .. säkra papper i plånboken. .. Och genom börsens maskor skiner guldet fram. Janson Segr. 119 (1913). jfr framskina.
SKINA IGENOM10 040 l. 032. genomtränga (ngt) med sitt sken l. skinande framträda genom (ngt); lysa igenom (ngt); äv. abs.; ofta oeg. l. bildl., särsk.: komma till synes l. skönjas genom (ngt) resp. (abs.) komma till synes l. skönjas. (Sv.) skijna igenom (lat.) pellucere. Wollimhaus Ind. (1652); möjl. icke särsk. förb. Solen sken igenom. Nordforss (1805). Det är .. (hos Beskow i de politiska skrifterna) en Juvenalisk glöd, som med sin högröda lavaström skiner igenom. CGStrandberg i 2SAH 45: 57 (1869). Någon gång skiner (i Almqvists Sesemansk Iliad) ett melankoliskt drag igenom. Wieselgren Bild. 347 (1889). Petre yttrar sig alltid i aktningsfulla ordalag om Lewenhaupt, ehuru onekligen någon gång ett klander skiner igenom framställningen. KKD 1: XXI (1901). En (barn-)unge kryper omkring (i kåtan) på björkrismattan, där snön skiner igenom. Engström Lif 68 (1907). jfr genomskina.
SKINA IN10 4. äv. bildl. Weise 2: 2 (1771). Norström Masskult. 156 (1910; bildl.). jfr inskina.
SKINA NED10 4 l. NER4. Tegnér (WB) 2: 96 (1812).
SKINA OPP, se skina upp.
SKINA TILL10 4. plötsligt (o. övergående) skina; lysa till; särsk. motsv. skina 1 d α (jfr lysa till 3). ”Jag ville bara fråga”, sa jag honungsljuft, ”om du vill ha stekt kalfnjure till frukost?” (Stekt kalfnjure är det bästa han vet!) Gustaf sken till som en kopparkastrull träffad af solskenet. Agrell Sthm 4 (1892). Heidenstam Svensk. 1: 198 (1908; opers., i fråga om ljus).
SKINA UPP10 4, äv. OPP4.
1) till 1; om ljuskälla: börja skina; särsk. om solen: bryta l. komma fram (ur moln l. dyl.) o. (börja) skina; numera vanl. opers. (stundom äv. om vädret), betecknande att solen bryter fram o. det blir vackert väder: klarna. Arvidi 132 (1651). Några dagar ha varit bra ruskiga: i dag skiner solen upp igen. Atterbom Bref 321 (1826). Auerbach (1913; opers.). Hammar (1936; om vädret). jfr uppskina.
2) (i sht i vitter stil) till 1: (gm att belysas av solen) bli ljus l. glänsande (o. torr); framträda i ljus l. glans; äv. bildl. Jag bittert knotade ibland, / Att du (dvs. ett träd) af himlen skymt en rand, / Att skuggan och ditt löfhvalfs dropp / Lät sanden långsamt skina opp. Gellerstedt 1Dikt. 14 (1871). Hjärtats gamla melodier (ha) vaknat (hos skalden), och härmed skiner all naturen upp, förklarad. Vetterlund StDikt. 8 (1901). (I soluppgången) blånar golfen, Napoli syns skina upp förklaradt. Risberg Vallmo 55 (1906). jfr uppskina.
3) (†) till 1; tr. (jfr 4): göra ljus, lysa upp; anträffat bl. med avs. på dag. Firen nu mäd Sånger, / Dän dag såm utan ånger / Wår Phoebus skiner åpp. LejonkDr. 108 (1689). jfr uppskina.
4) (numera föga br.) till 1; tr. (jfr 3): gm skinande komma (ngt) att torka o. öppna sig l. gistna; äv. med konstruktionsväxling, intr.: bli otät l. gistna. Uggla Skeppsb. SvFrLex. (1856). NF (1890).
5) till 1 d α: börja skina (av glädje o. d.), lysa upp; börja stråla; äv. (om vänlig min o. d.): komma till synes; äv. bildl. Den arma svenska jorden nu (dvs. en vårdag 1719) / Sig gjorde rigtigt grann / Och sken som utur tårar upp (efter ett regn). Snoilsky 3: 33 (1883). Gellerstedt Efters. 56 (1891; om vänlig min). Hela hennes ansigte sken upp och hon såg på honom med en strålande blick. Hedenstierna Marie 59 (1896). Ullman FlickÄra 187 (1909; opers.). Hallström NNov. 128 (1912; om blick). Hon sken upp .. och hon var lycklig och glad att han kommit hem så snart. Husáhr Jeriko 306 (1958). jfr uppskina.
SKINA UPPÅ. [fsv. skina upa] (†) till 2; i uttr. låta skina uppå ngt, ådagalägga ngt, visa ngt; äv. med sakligt subj.: (ut)visa l. förebåda l. visa fram emot ngt; jfr påskina 2 a α (ε‘). Skole och leekmen låta skina vppå at the leggia thet på hiertat som them predicas fore. OPetri 1: 365 (1528). (Gm sina brister) lätt straax (vid uppkomsten) munka leffuerne skijna vppå hwad ända thet wille tagha. Därs. 478. jfr uppåskina.
Ssgr (till 1): A (numera bl. tillf.): SKIN-BLANK. skinande blank. Nordin Vägsk. 103 (1907; om märke av mässing i mössa).
-PLÅT. (†) skenplåt; jfr reverber-plåt. HusgKamRSthm 1770, s. 24, 301. Anm. Ordet kan äv. hänföras till sken, sbst.1 ssgr.
-VIT. skinande vit. Josephson GRos. 73, 74 (1896; om måne o. månljus).
B (†): SKINE-KLUT. klut (se d. o. 4) av tyg, glättad med glas (så att den skiner). Osbeck Lah. 359 (i handl. fr. 1790).
Avledn. (till 1): SKINLIG, adj.2
1) (i vitter stil, tillf.) om ljus: som skiner, skinande, lysande. Björling LuftLjus 59 (1946).
2) som låter ljus passera genom sig, genomskinlig; i ssgrna halv-, klar-skinlig.
3) (†) glänsande; i ssgrna silkes-, silver-skinlig.

 

Spalt S 4076 band 26, 1971

Webbansvarig