Publicerad 1955   Lämna synpunkter
PUNG puŋ4, i bet. 14, 6, 7 r. l. m., i bet. 5 m.||ig.; best. -en; pl. -ar (TullbSthm 1535, s. 26 b, osv.) ((†) -er TullbSthm 17/5 1543 (: attlasske punger), 3SthmTb. 1: 222 (1594)).
Etymologi
[fsv. punger; jfr d. pung, isl. pungr, got. puggs, mlt. punge, fht. fung (i ssgn scazfung), feng. pung; av ovisst urspr.]
— jfr KATTE-, KATTSKINNS-, LÄDER-, SIDEN-, SILKES-, SKINN-, TYG-PUNG m. fl.
1) för förvaring av olika förnödenheter avsedd, av läder l. tyg l. annat böjligt (o. relativt hållbart) material förfärdigad liten påse l. väska o. d.; i sht om dylikt föremål som tillslutes gm hopsnörning upptill l. gm hopvikning l. gm nedfällning (o. fastknäppning o. d.) av en klaff; urspr. särsk. om liten påse l. väska som man bar på sig fäst vid bältet o. som motsvarade senare tiders ficka; numera företrädesvis om liten påse l. väska (förr äv. skinnfodral o. d.) att ha i fickan (särsk. för förvaring av tobak, i sht förr äv. av nycklar l. ur o. d.). Kädie, bälthe, pungh, knijfslijdha, ring och huadh quinnodrecht tilkommer. Lagförsl. 128 (c. 1609). (Laxen drar nätet) omkring sig, som en samanrynkter pung. Broman Glys. 3: 609 (c. 1740). Lös up din pung, / Tag fram band och nålar. Bellman (BellmS) 1: 157 (c. 1772, 1790; till Ulla Winblad). SvFolket 2: 368 (1938). jfr Hildebrand Medelt. 1: 446 (1884; med avbildningar). — jfr HAGEL-, HALS-, HERDE-, KLOCK-, KNYT-, KRUT-, KRYDDE-, KUL-, KVINNFOLKS-, KVINNO-, MEDICIN-, NYCKEL-, PUDER-, SPECERI-, SY-, TOBAKS-PUNG m. fl.
2) för förvaring av pängar (särsk. mynt) avsedd pung (i bet. 1); portmonnä, börs; utom i ordspr. o. bildl. uttr. (se nedan) numera företrädesvis i folkligt spr. l. om ä. förh. (Judas Iskariot) hadhe pungen, och baar thet giffuit wart. Joh. 12: 6 (NT 1526). Hoo som helsth enom andhrom medh lögn någhot affhendher, han är fögho bätter, än han, som stiel aff pungh eller skrÿn. LPetri Œc. 50 (1559). Tå han skulle betahla hvad han uttagit, .. tog han i byx-säcken efter sin pung, men förnam den vara borta. VRP 19/2 1733. Martinson Kvinn. 98 (1933). — jfr PÄNNING-PUNG. — särsk. i en mångfald ordspr. o. bildliga uttryck; särsk. symboliserande ngns innehav av pängar l. ngns pänningtillgångar. Wor pungh wiil icke lenghe nå (dvs. förslå) tiil att giffue them slig beszoldingh szom the haffua wele. G1R 10: 188 (1535). Ähran föllier pungen effter. Grubb 899 (1665). Den som intet ser up med ögonen, får se up med pungen. Kling Spect. Xx 4 a (1735). (Peringskiöld anställde) Dal som extra tjänsteman med ett arvode, som gick ur hans egen pung. Schück VittA 4: 218 (1935). särsk.
a) bestämt av sådana adj. som full, späckad, stinn, tom, mager l. ss. obj. till sådana verb som fylla, späcka, tömma. Tom är then pung som annars (dvs. annans) peninger liggia vthi. SvOrds. C 6 a (1604). När .. (han) hade väl späckadt sin pung med andras penningar, giorde han .. en Bankerott. Lagerström Bunyan 3: 124 (1744). Då jag nu ej viste hvad jag skulle begynna, til at bäst kunna fylla min toma pung. DeFoë RobCr. 17 (1752). Fett kök gör mager pung. Granlund Ordspr. (c. 1880). Stinn pung och stinn kräva mången grav plär gräva. Ström SvenskOrdspr. 190 (1926).
b) (†) i uttr. största pungen, liktydigt med: den som har mest pängar. Gee största pungen rätt. Columbus MålRoo 5 (c. 1678).
c) bestämt av sådana adj. som öppen, sluten o. dyl. resp. i sådana uttr. som lossa (i sht förr äv. lösa) på pungen, draga åt pungen (förr äv. knyta till pungen, snörpa på pungen). Messenius Christm. 259 (c. 1616: löser på). Iagh förstår then frija will, / Moste intet knyta pungen till. Chronander Surge B 7 b (1647). Låssa på pungen. Leopold (SVS) II. 1: 26 (1776). Ständerna hafva .. ingen annan utväg än att snörpa på pungen. Liljecrona RiksdKul. 100 (1840). Hans svärfar .. drog allt hårdare åt pungen. Lamm Oxenst. 328 (1911). Ja, smålänningar förneka sig aldrig — öppna hjärtan och sluten pung! Möller SöderhSynd. 155 (1932).
d) (†) i uttr. gripa, taga, gå till pungs, ge ut pängar; ngn måtte till pungs, ngn måste ge ut pängar. Grijpa til pungs. Schroderus Os. III. 1: 194 (1635). Nödh öpnar fulle taskan .. (dvs.) Han lärer fulle taga til pungs, när dhet tränger. Grubb 601 (1665). Gå till pungz. VDAkt. 1712, nr 184. Ryssen måtte wäll till pungs igien, om han (osv.). HC12H 4: 354 (1713).
e) (†) i uttr. sen till pungen, som ogärna ger ut pängar. Hiärne 2Hskr. 195 (c. 1715).
f) (†) i uttr. straffa (ngn) i pungen, ådöma (ngn) pänningstraff, låta (ngn) betala böter. RA I. 3: 447 (1594). RP 7: 479 (1639).
g) (†) i uttr. klappa l. slå ngn l. ngt på pungen, pungslå ngn l. ngt. Eneman Resa 2: 221 (1712). NoraskogArk. 6: 17 (1768).
h) i vissa uttr. med bet.: tillägna sig l. införliva med sina egna tillgångar medel som man uppburit l. mottagit för ngn annans l. för statens l. ngn samfällighets räkning; numera nästan bl. stoppa (i sht förr äv. lägga l. stryka, förr äv. draga l. stinga) ngt i (sin) egen pung. Om han .. (hjälpskatten) lagdt haffuer i sin egin pung. G1R 6: 150 (1529). Därs. 25: 414 (1555: stinge). Stryka i sin egen pung. Widegren (1788). Stoppa i egen pung. Meurman (1847). 2SAH 46: 198 (1870: drogo).
i) (†) i förb. l. av (sin) egen pung l. på sin pung l. på ngns pung, på egen resp. ngns bekostnad, med begagnande av egna l. resp. ngns medel. G1R 4: 176 (1527). Wachta tigh för then som är dannes (dvs. frikostig) vthaff ens annars pungh. Balck Es. 217 (1603). Dhe kundhe på sin pung ock bekåstnadt resa. RP 13: 266 (1649). Lefva på (af) sin egen pung. ÖoL (1852).
j) (†) i uttr. ljuga i (sin) egen pung, framställa sig ss. bättre (ekonomiskt) situerad än man är; lämna oriktiga upplysningar om sin (ekonomiska) ställning. Grubb 302 (1665).
3) [jfr motsv. anv. av t. beutel, eng. purse, fr. bourse; återgivande turk. kīsah, kīseh] (om ä. turkiska förh.) eg.: (läder)pung innehållande viss summa pängar; beteckning för vissa turkiska räknemynt gällande en viss summa i guld resp. silver; äv. beteckning för ett präglat guldmynt (med en valör av 5 pund). 7:de (november) skickades een håfbetient ifrån Porten till Hans Maij:tt (K. XII) med 1,200 pungar penningar eller 600,000 RDl:r. KKD 5: 333 (1712). 2NF 30: 392 (1920).
4) i utvidgad anv. av 1 l. 2, om påse o. d. använd för annat ändamål än förvaring av förnödenheter l. om ngt som (med ngn av sina delar) liknar en (tom l. fylld) påse o. d. Bolinus Dagb. 42 (1668). Då bin krypa ut ur kupan och bli hängande utanför flustret i en stor pung. Lagerlöf Drottn. 306 (1899). — jfr BILJARD-, BÄR-, IS-, NÄVER-PUNG m. fl. — särsk.
a) (förr) till den manliga frisyren hörande liten påse i vilken nackhåret inlades l. spetsen av hårpiskan stacks in; äv. om viss kvinnlig håruppsättning: chinjong. Annerstedt UUH II. 2: 447 (i handl. fr. 1692). Ja menar, dä va en Sectér, för han har värja på, å pung i håret. Stagnell Banquer. 126 (1753). Kulturen 1937, s. 20. jfr HÅR-PUNG.
b) (om ä. förh.) kollekthåv. Lundström LPGothus 2: Bil. 19 (1611). Af kiärlek och med ömkan för de Fattiga, gifver (jag) hvar tredie Söndag en half Öre i pungen. Modée HåkSmulgr. 23 (1738). Rig 1938, s. 10. jfr KLOCK-, KOLLEKT-PUNG.
c) (i sht förr) skom. om mindre, vända, klistrade l. randsydda barnskodon; i sht i pl. Forssell Handskom. 201 (1920).
d) i fråga om sadel l. sele.
α) (†) puta på det till en sadel hörande remtyg som ligger an mot hästens bringa? Aff Per Belthare fortyg vthan pung(er) til — 56 hest(er). ArkliR 1565, avd. 3.
β) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) vart o. ett av de två, med putor försedda stöd som uppbära en selkrok; selkläpp. UpplFmT 23—25: 252 (1908).
5) [bildl. anv. av 1 resp. 4 a] (†) ss. okvädinsord; i ssgrna LUS-, MJÖL-PUNG.
6) (utom i a, b α, c—e numera bl. mera tillf.) om säck- l. påsliknande bildning hos människa, djur l. växt. Rosenstein Comp. 288 (1738; om lungsäck). Magsäcken eller magen är en halfrund pung, som ligger från höger till venster. Berlin Lrb. 10 (1852). — jfr HJÄRT-, PLOMMON-PUNG. — särsk.
a) zool. hos honan av flertalet arter av underklassen Marsupialia (pungdjur) bland däggdjuren: gm veckning av bukhuden uppkommen hålighet inom vilken spenarna äro belägna o. vari de nyfödda ungarna förvaras. Hartman Naturk. 174 (1836). 4Brehm 5: 268 (1923). jfr KÄNGURU-PUNG.
b) anat., zool. i fråga om manlig individs l. djurhannes könsorgan; jfr KODD-, TESTIKEL-PUNG.
α) hudsäck som omger testiklarna, scrotum. Pungen (på det snöpta bagglammet) sys igen med Nål och Trå. Salander Gårdzf. 37 (1727). Broman Männ. 2: 277 (1925).
β) [jfr eng. cod, i sg.: scrotum, i pl.: testiklar, fr. bourses, pl., scrotum] (numera knappast br.) i pl., använt liktydigt med α l. om sammanfattningen av scrotums båda halvor (med deras testiklar); stundom med tanke företrädesvis (l. enbart) på testiklarna. Jagh hafwer slitit och tryst håns (dvs. vargens) pungar, / At han icke meer gör Warghavngar. Forsius Fosz 592 (1621). (Testiklarna) inneslutas först af Pungarne, som äro yttra huden. Hernquist Hästanat. 83 (1778). Dalin (1855). Östergren (1935).
c) zool. organ som hos vissa djur (t. ex. bävern l. myskdjuret) finns i analtrakten l. i närheten av könsorganen o. som avsöndrar en aromatisk vätska. IErici Colerus 1: 74 (c. 1645). TJäg. 1834, s. 874. jfr BISAM-, BÄVER-, BÄVERGÄLLS-, GÄLL-, KÖRTEL-, MYSK-, OLJE-PUNG.
d) (föga br.) bot. hos baljväxter: fröhus, balja; i sht i pl. Sahlstedt (1773). Rickson GVänn. 123 (1930). jfr BÖN-, ÄRT-PUNG.
e) bot. beteckning för frukt hos hägg, plommonträd m. m. som gm parasitsvampars invärkan blivit läderartad o. punglikt förlängd. Fries SystBot. 375 (1897). jfr PLOMMON-PUNG.
7) [specialanv. av 4 resp. utvecklat ur 6 b] ss. namn på växter med delar (blomhyllen, fröhus, axvippa, rotknölar l. ansvällda stamdelar) som likna l. (uppfattats ss. liknande) en pung (i bet. 1, 2 l. 6 b).
a) (†) ss. självständigt ord; i pl.
α) Geum rivale Lin.; humleblomster. SvBot. nr 231 (1805).
β) Silene inflata Sm., smällglim, tarald; äv. om släktet Cucubalus. Liljeblad Fl. 149 (1792). Fries BotUtfl. 2: 88 (1852).
γ) i uttr. fanders pungar, se FANDERS I 1.
b) ss. senare led i ssgr; i flertalet fall anträffat bl. i pl.; se BAGG-, FANDERS-, FÅR-, GUMSE-, HAR-, HERDE-, HUND-, LJUNG-, MJÖLK-PUNG(AR).
Ssgr: A: (6 a) PUNG-APA, f. l. r. zool. (djur tillhörande) underfamiljen Phalangerinæ bland klätterpungdjuren (Phalangeridæ); särsk. om (djur av) släktet Pseudochirus Gilb., i sht arten Pseudochirus peregrinus Bodd. Thorell Zool. 2: 139 (1861).
(6 a) -BJÖRN. zool. klätterpungdjuret Phascolarctus cinereus Gouldfuss, koala. Thorell Zool. 2: 140 (1861).
(6 b) -BROCK. med. o. veter. brock som trängt ned i scrotum. Möller (1807). Bohm Husdj. 57 (1902).
(4 b) -BÄRARE. (†) person som vid gudstjänst gick omkring med kollekthåven. VRP 1715, s. 71. VDAkt. 1783, nr 189.
(6 a) -DJUR. zool. (individ l. art l. släkte av) den numera företrädesvis i Australien levande underklassen Marsupialia (Didelphia) bland däggdjuren, vilken intar en mellanställning mellan kloakdjuren o. de högre däggdjuren o. vars flesta arter kännetecknas av att honan har en pung inom vilken spenarna äro belägna o. vari de nyfödda ungarna förvaras. Nilsson ÅrsbVetA 1831, s. 19. HimHavJord 4: 32 (1927).
Ssgr (zool.): pungdjurs-familj,
-släkte,
-typ,
-unge m. fl. —
(6 a) -DJÄVUL. det för sin blodtörst o. vildhet kända tasmaniska pungdjuret Sarcophilus satanicus Thos. Stuxberg (o. Floderus) 2: 555 (1902).
(6 a) -EKORRE~020. zool. individ l. art av pungdjurssläktena Petaurus Shaw o. Gymnobelideus McCoy. 1Brehm 1: 395 (1874). Elander JordLiv 119 (1921).
(1, 2 o. 4, 6) -FORMAD, p. adj.
(1, 2 o. 4, 6) -FORMIG. SvTyHlex. (1851). Spigghannen bygger af växtämnen ett pungformigt bo. 2NF 8: 416 (1907).
(jfr 7) -GRÄS. (pung- 1867 osv. punge- 1911 (i bet. 2)) bot.
1) växten Thlaspi arvense Lin., pänninggräs, pänningört. Nyman VäxtNatH 1: 338 (1867). Bolin Åkerogräs. 130 (1926).
2) (föga br.) växten Capsella bursa pastoris Med., lomme. Lyttkens Växtn. 956 (1911).
(1, 2) -KED. (pung- 16031625. punga- 1602) (†) kedja varmed en pung fästes vid bältet. ArvskifteSthm 15/9 1602. Därs. 6/12 1625.
(1, 2 o. 4, 6) -LIK, adj. VetAH 1800, s. 125. Vackra, punglika scharlakansröda fröhus. GbgTrädgFPrisuppg. 1922, s. 13.
(1, 2 o. 4, 6) -LIKNANDE, p. adj. Alm BlVap. 202 (1932).
(1, 2) -LÅS. (pung- 17341872. punge- 1762) (numera bl. tillf.) lås(anordning) på en pung. FörordnUtrVar. 1734, s. B 2 a. Ahlman (1872).
(1, 2) -MAKARE. (pung- 1573 osv. punga- 15231538. punge- 1521) [fsv. pung(a)makare] (om ä. förh.) person som tillvärkade pungar. SthmSkotteb. 3: 174 (1521). G1R 4: 303 (1527). Hildebrand Medelt. 1: 582 (1884).
Ssgr (om ä. förh.): pungmakar(e)-värkstad. RedNordM 1927, s. 38.
-ämbete(t). pungmakarnas skrå. Skråordn. 318 (1546).
(1, 2) -MAKERSKA. (om ä. förh.) kvinnlig pungmakare. Wikforss 1: 272 (1804).
(4 b) -PÄNNINGAR l. -PÄNGAR, pl. (pung- 1658 osv. punge- 16251658. pungs- 1625) (om ä. förh.) (med håv insamlade) kollektmedel. BtÅboH I. 1: 107 (1625). SvFolket 7: 61 (1938).
(1, 2) -REM. (pung- 16961889. punga- 1633. punge- 16691711) (i sht om ä. förh.) rem varmed en pung (i sht en pänningpung) tillsnöres; förr ofta mer l. mindre bildl. (jfr pung 2 c). BtÅboH I. 6: 50 (1633). Archebiskopen (Peder Johansson) har sjelf lossat på pungremmen och år 1342 upprest et altare (i Lunds domkyrka). Corylander LundDomk. 37 (1756). Björkman (1889).
(2) -REN, adj. (†) eg.: vars pung är tom; som är alldeles utan pängar, barskrapad, ”pank”. Block Progn. 60 (1708). Björkman (1889).
(6 a) -RÅTTA. zool. individ l. art l. släkte av den i Amerika hemmahörande familjen Didelphyidæ bland pungdjuren; särsk. om släktet Didelphys Lin Landell Bligh 69 (1795). 4Brehm 5: 287 (1923).
-SJUKA.
1) (†) till 2: förhållandet att vara utan pängar l. lida brist på pängar. Lind 1: 390 (1749).
2) bot. till 6 e: bl. a. hos hägg o. plommonträd förekommande, av viss parasitsvamp förorsakad sjukdom som yttrar sig bl. a. i att frukterna bli läderartade o. punglikt förlängda. Abelin Frukt 209 (1902). Lindfors SjOdlVäxt. 47 (1927).
(2 g) -SLÅ, v., -ende, -slagning. förmå (ngn) att ge ut pängar (särsk. så mycket att det är kännbart för honom); avpressa (ngn) pängar, tilltvinga sig pängar av (ngn); länsa (ngn) på pängar; särsk.: ta för mycket betalt av (ngn), uppskörta l. ”skinna” (ngn). Man .. blifver (gm att nödgas betala bropängar) pungslagen .., innan man får sticka näsan in på Djurgården. DA 1793, nr 115, s. 1. Den .. pungslagning, hvarföre de varit utsatta. SöndN 1863, nr 31, s. 1. Utlänningar bli alltid pungslagna i Japan. TurForskn. 13: 62 (1922). Det tycks .. finnas en del kommunalmän, som tro att stadens utveckling gynnas genom att de enskilda medborgarna pungslås. GHT 1946, nr 285, s. 18.
(6 b) -STEN. (numera bl. mera tillf.) anat. testikel. Lindestolpe Frans. 25 (1713). Wretlind Läk. 8: 117 (1900). 3NF 19: 175 (1933).
(2) -SUGEN, p. adj. (†) som pungslagits, pungslagen. Dalin (1855).
(6 e) -SVAMP. bot., trädg. beteckning för svampar av släktet Taphrina (Exoascus), som förorsaka pungsjuka hos hägg, plommonträd m. fl. Krok o. Almquist Fl. 2: 179 (1907).
(6 b) -SÄCK. veter. hos handjur (t. ex. hingst): scrotum. Tidén Bosk. 52 (1841). LB V. 2: 49 (1908).
(1, 2) -TJUV. (pung- 17411749. punge- 16401734) (†) jfr fick-tjuv. En pungetiuff, som på samquem pungar affskär och stiäl. Linc. Xx 3 b (1640). Man klagar nu mycket öfver punge-tiufvar. Scherping Cober 1: 86 (1734). Lind 1: 777 (1749).
(1) -TROSS. (i sht förr) till fästmö- l. ungmorsdräkten i Vingåkers socken hörande tillbehör bestående av en l. flera läder- l. silkespungar hängande vid bältet o. innehållande sked, kniv, gaffel, förlovningsring, nåldyna m. m. (Forssell o.) Grafström 64 (1829). Fatab. 1925, s. 44.
(6 b) -ÅDERBROCK~002. med. o. veter. åderbrock i scrotum. —
(jfr 7) -ÖRT. (pung- 16591926. punge- 1638) bot. växten Capsella bursa pastoris (Lin.) Med., lomme. Franckenius Spec. B 1 b (1638). Bolin Åkerogräs. 128 (1926).
B (†): PUNGA-KED, -MAKARE, -REM, se A.
C (†): (4 b) PUNGE-DAG. = håv-dag. Begärdes och beviljades 2:ne pungedagar, 1 för kyrkoväktaren och 1 för orgeltramparen. SDS 1907, nr 100 A, s. 4 (1778).
-LÅS, -MAKARE, se A.
(2) -NYTT, f.? [jfr nytta, sbst.] i uttr. till egen pungenytt, till egen ekonomisk vinning. G1R 12: 265 (1539).
-PÄNNINGAR, -REM, se A.
(4 d β) -SELE. sele med selkläpp. HH 1: 27 (1543).
-TJUV, -ÖRT, se A.
D (†): PUNGS-PÄNNINGAR, se A.

 

Spalt P 2409 band 21, 1955

Webbansvarig