Publicerad 1955   Lämna synpunkter
PÅLE 3le2, sbst.2, r. l. m.; best. -en ((†) pål´n Lidner (SVS) 3: 313 (c. 1790; i vers)); pl. -ar (SthmSkotteb. 3: 242 (1524) osv.) ((†) = BtFinlH 2: 33 (1544; möjl. sg.); -er BtFinlH 2: 33 (1544), PrivSvStäd. 3: 478 (1583); -or AktsamlKungsådreinst. 223 (1697)); förr äv. (ss. senare led i ssg) -PÄL l. -PEL, r. l. m. (ÅgerupArk. (1723: bopel), VDAkt. 1800, nr 463 (: bopel)) l. n. (ÅgerupArk. 7/10 1790 (: bopehl)).
Ordformer
(paal- 1524. pe(h)l (ss. senare led i ssg) 1723 (: bopel)1800 (: bopel). pol- 1529 (: pola peninganar), 15441897 (: polmaster). pål 1740. pål- (-åå-) 1529 osv. påll- (i ssgr) 1552 (: pålle pen(inger))1584 (: Pållhuset). päl (ss. senare led i ssg) 1790 (: bopäl). päll (ss. senare led i ssg) 1700 (: boopäll). -a 1541 (oblik form), c. 1635 (nom.)1764 (: på påla), 1832 (: vid en påla). -e 1524 (: paalar, pl.), 1538 osv.)
Etymologi
[fsv. pal, pale; jfr ä. d. paal, d. (dial.) pal, fnor. páll, nor. (dial.) påle; av mlt. pāl, av fsax. pāl; jfr mnl. pael, pale (holl. paal), ffris. pāl, fht. pfāl (t. pfahl), feng. pāl (eng. pole); av lat. palus, till den ieur. rot som föreligger bl. a. i lat. pangere, fästa, avtala (jfr PAGANISERA, PAGINA), pacisci, fastställa, avtala (jfr PACISCERA); med avs. på formen -päl jfr sv. dial. päl, m., påle, pel, n., ”bopålar”, bopel, n., husgeråd, d. pæl, påle (fd. pæl), bopæl, bostad, nor. pel, påle, bopel, bostad, sannol. av ffris. pēl, sidoform till pāl (se ovan). — Jfr ANFAL]
1) (ofta i ena ändan tillspetsad) stock l. (grövre) stång l. stolpe o. d., stundom äv. smalare o. kortare stav l. pinne o. d. (vanl. av trä, stundom äv. av sten l. betong l. metall o. d.), avsedd l. använd till att slås l. drivas l. sänkas ned i marken l. i sjöbotten o. d.; äv. allmännare, om stock l. stång l. stolpe o. d. som anbringas l. är anbringad (l. avsedd att anbringas) i mer l. mindre vertikal ställning, så att den skjuter upp från ett underlag o. d.; äv. ss. sortiment av rundvirke. (200) timber til paalar wijd södre torn. SthmSkotteb. 3: 242 (1524). Påle som skepet pläghar bindas widh. VarRerV 49 (1538). Alla pålanar til tabernaklet och til gården alt omkring woro aff koppar. 2Mos. 38: 20 (Bib. 1541; Vulg.: Paxillos; Bib. 1917: pluggarna). (Persikoträdet) bör .. altid vara fästadt vid en påla, så at det deraf må hafva understöd och stadga mot blåsväder. Trozelius Rosensten 200 (1752). Amsterdam och Venedig äro byggde på pålar. Agardh Bot. 1: 300 (1830). Pålkompasser .. (äro) uppställda på en hög påle för att komma på betydande afstånd från fartygets järnmassor. 2NF 14: 694 (1910). SFS 1941, s. 1318 (i pl., ss. virkessortiment). — jfr ANKAR-, BETONG-, BO-, BRO-, DISTANS-, EK-, FASKIN-, FÖRTÖJNINGS-, GRUND-, GRÄNS-, HARV-, HINDER-, KARUSELL-, KILOMETER-, KRUBB-, LYKT-, MIL-, MÅL-, NUMMER-, NÅL-, SKANS-, SKRUV-, SPETS-, SPONT-, STAKET-, START-, STORM-, STÖD-, TJUDER-, TRÄ-, TÄLT-PÅLE m. fl. — särsk.
a) (numera bl. tillf.) bopåle; anträffat bl. bildl., i sådana uttr. som slå ned l. nedslå (i sht förr äv. slå) sina pålar (ngnstädes), förr äv. slå ned fasta pålar l. fästa djupa pålar ngnstädes, ss. beteckning för att ngn tar sin bostad l. bosätter sig l. blir bofast l. slår sig ned ngnstädes l. (i bildl. anv. härav) ss. beteckning för att ngn hängiver sig (helt) åt det jordiska o. d.; rycka upp sina pålar, ss. beteckning för att ngn flyttar från en plats; jfr BOPÅLE slutet. PJAngermannus CChristierni B 4 b (1602). O dårskap! tå, at ther så diupa pålar fästa, / Ther man doch ei får bo, men några stunder gästa. Kolmodin QvSp. 1: 37 (1732). Slå ned fasta pålar .. på et ställe. Lind (1749). Göterne .. slogo sine pålar i Italien. Dalin Montesquieu 175 (1755). (Portugiserna) voro de första Europeer, som här (dvs. vid Kap) nedslagit sina pålar. Wallenberg (SVS) 1: 234 (1771). Wulff Petrarcab. 200 (1905: Rycker .. upp).
b) (om ä. förh.) om påle använd ss. straffredskap l. vid exekverande av straff; särsk. dels om vässad påle varpå delinkvent spetsades, dels om påle l. trästolpe varvid delinkvent fastbands vid bränning på bål. Schroderus Os. III. 2: 59 (1635). Stephanus Roswan, Woiwod i Moldaw, .. bleff .. fångat och lefwandes satt på en Påle. Därs. 349. Will blef i Vlissingen vid påle bränd. VLitt. 3: 528 (1902). jfr: Josua (lät) slå .. (de tillfångatagna konungarna) till döds och hänga upp dem på fem pålar. Jos. 10: 26 (Bib. 1917). — jfr MARTER-, TORTYR-PÅLE. — särsk. om (stundom på en timrad l. murad ställning upprest) påle l. stenstolpe vid vilken vissa bestraffningar (skam- l. spöstraff) värkställdes, nidskrifter brändes, brottslingars namn uppspikades m. m., skampåle, spöpåle, kåk; särsk. i sådana uttr. som binda l. ställa ngn vid pålen (i sht förr äv. ställa ngn för en påle l. sätta l. (upp)slå ngn vid l. på pålen l. föra ngn för pålen), stå vid (i sht förr äv. för, förr äv. ) pålen, äv. (en) påle, förr äv. kläda pålen, ss. beteckning för att ngn bindes l. står vid skampålen för att skämmas l. för att undergå spöstraff; äv. bildl. När någon Soldat .. blir dömder at slita rijs wid påhlen. Schmedeman Just. 726 (1681). Gewähret (är) Orent, Ryttaren Slås på Påhlen för Omaket. GenMRulla 1687, s. 673. KKD 10: 323 (1703: stå på påhlen). Stiernman Com. 6: 161 (1714: stånde för Påhle). HB 16: 4 (Lag 1734: ställas för en påla). 2RARP 14: 308 (1743: förd för pålen). Sättja en på eller vid pålen at skämmas. Lind (1749). Kläda pålen. Widegren (1788). Låt binda den der karlen vid pålen och gif honom tjugu prygel. Topelius Fält. 2: 246 (1856). Jag står här vid pålen, för Europa att begabba! Hallström G3 152 (1918; bildl.). jfr SKAM-, SPÖ-, STRAFF-PÅLE.
c) i uttr. som skildra l. omtala det i ä. tid förekommande bruket att driva ned en påle l. pålar genom (särsk. en förbrytares l. trollkarls) lik (stundom äv. i jorden på annan plats) för att hindra att den döde går igen; jfr PÅLA, v.1 1 a γ slutet, NED-PÅLA 2 samt PÅL-GAST 1. Hofberg SvFolksägn. 113 (1882). FoF 1937, s. 81.
d) (utom i α α’ numera bl. mera tillf.) mer l. mindre bildl. (jfr a, b slutet, 2); särsk. med tanke dels på grundpålar, dels på pålar i ett stängsel o. d. Achrelius Jos. B 3 a (1692; i bild). Zaren .. skulle tämjas och inom sina gamla pålar inskränkas. HSH 12: 302 (1723). Manuf. contoiret stod lutande på svaga pålar och färdigt att blåsa omkull. Nyrén Charakt. 125 (1780). jfr (†): De söta ord, hvar medh din täcke tunga pråhlar, / Hans hierta har besatt med brinnand’ kärlekz påhlar. Lillienstedt Vitt. 272 (1680); jfr α. — jfr ÄLSKOGS-PÅLE. — särsk.
α) om ngt som plågar l. irriterar l. frestar ngn o. d.
α’) [jfr d. en pæl i kødet; efter t. ein pfahl ins fleisch l. im fleische; sannol. stundom anslutet till b] i uttr. (en) påle i köttet (äv. i ngns kött), ss. beteckning för ngt (l. ngn) som (ständigt) plågar l. generar ngn (i sht förr äv. med bibegrepp av att det l. han utgör ett nyttigt hinder för självförhävelse); särsk. dels om svaghet som vidlåder ngn (o. som medför frestelser), stundom särsk. om sinnlig lusta, dels om sak l. person som värkar irriterande på ngn l. är ngn till förtret o. d., stundom: irritationsmoment, stundom: ”nagel i ögat”; ofta i uttr. (vara l. bliva o. d.) en påle i köttet på l. för ngn l. ngt, äv. (vara osv.) ngn en påle i köttet. På thet at iagh migh icke aff the stora vppenbarelse förheffua skulle, wardt migh giffuen en påle j kötet, Satans Ängel, then migh kindpusta skulle. 2Kor. 12: 7 (Bib. 1541; Luther: ein pfal ins fleisch, Vulg.: stimulus carnis meae, gr. σκόλοψ τῆ σαρκί; Bib. 1917: en törntagg i mitt kött). Ded dig aff din S (dvs. av Adler Salvius) hender, ded holt för et necessarium malum, och för en Påla j ditt kött. AOxenstierna Bref 4: 385 (1647). Hvar och en har sin påle i köttet: en super, en spelar, en är qvinnfolksgalen. Sundblad Off. 20 (1894). (Den pratsjuke) kusken blef honom (dvs. den resande) en påle i köttet. Cavallin Stevenson Nichols. 82 (1897). Frankrikes ubåtsflotta är .. givetvis en påle i köttet för .. Storbritannien. VFl. 1933, s. 6. 2SvKulturb. 11—12: 318 (1938: påle i köttet på). Thorén Oriml. 31 (1947; om lusta).
β’) [jfr α’] (numera bl. tillf.) i annan anv.; särsk. med anslutning till b. Gl2Kor. 12: 7 (Bib. 1541). Dieffuulen migh medh sin påla .. igenom stinger. LPetri Luther Nattw. F 1 b (1558). (Drottning Kristina har blivit för fiendens) hierta til en Pijl, och afwundz-ängstlig Påle. Stiernhielm Jub. 110 (1644, 1668). Ej syndens påle i min kropp / vill unna mig förskoning. Levertin Leg. 57 (1891).
β) [jfr d. ramme nogen l. noget en pæl gennem livet, nor. slå en pel gjennem noget; jfr c] (föga br.) i uttr. driva pålen genom livet på ngt, definitivt göra slut på ngt. (Publiceringen av vissa aktstycken har) stödt .. (inskridandet) mot Panamabolaget på ett sätt, som ej kan undgå att drifva pålen genom lifvet på .. (vissa franska politikers) politiska framtid. VL 1893, nr 55, s. 2. jfr: Rydbergs uppträdande .. (synes) hafva varit den påle, som slutgiltigt utdref det tvifvelaktiga stället (näml. Joh. 5: 7, 8) ur bibelöfversättningen. Warburg Rydbg 2: 80 (1900).
2) [jfr motsv. anv. i dan. o. t.; ytterst efter fr. pal (se PAL, sbst.1)] (†) herald. bildl.: stolpe (i vapensköld). Möller 1: 1077 (1745). Weste (1807).
Anm. Gm att ordet PÄL (se PEL, sbst.1) uppfattats ss. samma ord som sv. dial. päl, påle, o. -päl i BO-PÄL (varvid formen påle l. pål ansetts vara riktigare) förekommer ordet PÅLE l. PÅL i ä. tid stundom med bet.: ”pel” (se PEL, sbst.1 1, 2). Lagerbring 1Hist. 2: 90 (1773: pål; om peli bet. 2). Afzelius Sag. 2: 131 (1840: pålar; om pelari bet. 1). Till PÅLE l. PÅL i denna anv. har bildats ordet PÅLDRICKNING, använt om handlingen att dricka efter ”pel” (se PEL, sbst.1 1 slutet). Lagerbring 1Hist. 2: 89 (1773). Sundblad GBruk 128 (1888).
Ssgr (till 1. Anm. Vissa av nedan upptagna ssgr kunna äv. uppfattas ss. sammansatta med påla, v.1): A: PÅL-BLINDBOCK~02, äv. ~20. (i sht förr) blindbockslek varvid två deltagare med förbundna ögon hålla i var sitt i en o. samma påle fäst rep l. snöre o. den ene skall söka ta fast den andre, varefter rollerna kunna ombytas. SvLek. 2: 38 (1884).
-BLOCK. (†) (fallblock i) pålkran. Nordforss (1805).
-BORR. [jfr d. pælebor] (i vissa trakter) fisk. borr varmed hål borras i havsbotten för anbringande av pålar till laxsätt l. bottengarn. MeddLandtbrStyr. 1927, 5: 13 (fr. Hall.).
-BOSTAD~02, äv. ~20. i sht etnogr. o. arkeol. jfr -byggnad 1. Gadolin Ostalp. 206 (1932).
-BRO. bro som vilar på pålar. Schroderus Comenius 473 (1639).
-BRYGGA, r. l. f. jfr brygga, sbst.1 1, 2, o. -bro. VetAH 1762, s. 150.
-BY. [jfr t. pfahldorf] i sht etnogr. o. arkeol. pålbyggnadsby. UB 1: 58 (1873).
-BYGGARE. i sht etnogr. o. arkeol. person som bebor pålbyggnad; i sht i pl. VittAMB 1876, s. 233.
-BYGGD, p. adj. (i sht i fackspr.) om bro, byggnad o. d.: uppförd l. vilande på pålar; äv. om område: som upptages av pålbyggnader. Strindberg SvFolk. 2: 93 (1882). Det pålbyggda området (i Tingstäde träsk på Gotland). Upsala(A) 1921, nr 270, s. 7.
-BYGGNAD. [jfr t. pfahlbau]
1) i sht etnogr. o. arkeol. konkret: byggnad uppförd l. vilande på nedslagna pålar som skjuta upp över marken l. vattenytan; särsk. om dylik byggnad använd ss. boningshus; äv. i utvidgad anv., om byggnad som vilar på konstgjord ö l. plattform l. flotte i sjö l. mosse (oäkta pålbyggnad); äv. (mera tillf.) om byggnad vars väggar bestå av i marken nedslagna pålar l. om byggnad som vilar på pålgrund. De pålbyggnader, hvarefter man finner ruiner i sjöarna i Schweitz. Nilsson Ur. 2: 47 (1862). ArbB 121 (1887; om byggnad med väggar av pålar). Vid kusterna (i Nya Guinea) bo .. (invånarna) i pålbyggnader, uppförda på pålar i vattnet. Carlson 1Skolgeogr. 150 (1894). VL 1906, nr 272, s. 5 (om byggnad på pålgrund). Oäkta pålbyggnader. 3NF (1932). I arktiska trakter bebos pålbyggnaderna ofta blott sommartiden el. användas de till förrådshus. SvUppslB (1935).
2) (tillf.) om grund(val) bestående av nedslagna pålar (jfr -grund); anträffat bl. bildl. (Om systemet) stödde sig blott på en abstrakt pålbyggnad. Järta 2: 339 (1824).
Ssgr (till -byggnad 1; i sht etnogr. o. arkeol.): pålbyggnads-boplats. jfr boplats a. FoFl. 1945, s. 177.
-by. UB 1: 178 (1873).
-indian. etnogr. jfr -byggare; i sht i pl. Ymer 1920, s. 341.
-kultur. i sht arkeol. jfr kultur 8. SvPomolFÅ 1905, s. 41.
-period. i sht arkeol. tidsperiod utmärkt av pålbyggnadskultur; period då människorna (inom ett område) bodde i pålbyggnader. Schulthess (1885).
-samhälle. Uppl. 1: 163 (1902).
-tid. i sht arkeol. jfr -byggnads-period. Hildebrand FörhistF 216 (1874).
-BÄDD. underlag (för brofäste l. vägbank o. d.) bestående av (rustbädd på) nedslagna pålar; äv. o. numera företrädesvis (i fackspr.) om underlag använt vid gjutning av betongpålar l. (i utvidgad anv.) om antal betongpålar som i en o. samma omgång gjutas på ett sådant underlag; jfr bädd 5. TT 1883, s. 76.
-DAMM, r. l. m. (i sht förr) damm (se damm, sbst.1 I 1) bestående av pålar som nedslagits tätt intill varandra. HC11H 12: 192 (1697). Dædalus 1941, s. 69 (om ä. förh.).
-DOCKA, r. l. f. (†) pålknekt. Rothstein Byggn. 372 (1859).
-DRAG. (i vissa trakter, i sht förr) fisk. värktyg för uppdragning av i sjöbotten o. d. nedslagna pålar, bestående av ett plankstycke som i ena ändan är försett med ett hål vari inåt riktade hästskosöm äro anbragta. Fatab. 1937, s. 64 (fr. Södermanl.).
-DRICKNING, se påle, sbst.2 anm.
-EXTRAKTOR. (i fackspr., numera mindre br.) anordning (påminnande om en stubbrytare) för uppdragning av (i sjöbotten o. d.) nedslagna pålar. Smith (1917).
-FACK. (†) grupp av pålar som tillsammans bilda ett brostöd; jfr -knippe, -ok o. fack, sbst.1 1 a. Carlberg SthmArchitCont. E 4 a (1740). Palmstedt Res. 175 (1780).
-FOCK?, r. l. m.; anträffat bl. i pl. -fockar. [möjl. till det verb som föreligger i finlandssv. dial. focka, böka, fösa, stöta, o. i focka, v. (jfr HCelander i MinnesskrFilSamfGbg 112 f., 116 (1925))] (†) = -knippe. (En brobyggnad) hvarvid borde kunna nyttjas hvalfbågar af 17 alnars längd och 9 à 10 alnars högd, til desto friare aflopp för vattnet, och förekommande af den updämning som de hittils nyttjade pålfockar förordsakat. Klein Mäl. 176 (i handl. fr. 1780).
-FÄSTE. (i fackspr., numera knappast br.) för förtöjning avsedd påle l. grupp av pålar som nedslagits i botten av sjö l. flod o. d.; jfr dykdalb o. fäste 5 b. SFS 1827, s. 1112. Därs. 1862, nr 46, s. 16.
-GALLER. (†) = -ruta. Rothstein Byggn. 374 (1859).
-GAST. (pål- 1828 osv. påla- 1862. påle- 1856)
1) (†) om nedpålad död brottsling (som gm nedpålningen hindrades att gå igen); jfr påle, sbst.2 1 c. 2VittAH 14: 43 (1828, 1838).
2) [jfr sv. dial. pålgast, lyktgubbe] enl. (i sht äldre) folktro: gengångare av person som i livstiden olagligen flyttat råmärken l. avlagt falskt vittnesbörd i fråga om råmärken o. som därför fått till straff att efter döden springa efter rågångarna under uppgivande av sådana rop som ”här är rätt! här är orätt!”; jfr mål-gast, skäl-vrängare. Rääf Ydre 1: 74 (1856). Dens. (1862) hos Ahnfelt Rääf 99. —
-GRAV, r. l. f. [jfr t. pfahlgraben] (i sht förr) grav (se grav, sbst.1 2) vari palissader uppförts; särsk. (förr) mil. om dylik grav vid försvarsanläggning. KrigVAT 1847, s. 246. Hahr ArkitH 298 (1902).
-GRUND, r. l. m. (i fackspr.) om pålad mark ss. grund (se grund, sbst.1 II 2) för byggnad o. d. JernkA 1869, s. 127.
-GRUPP. jfr -knippe, -stöd. TT 1875, s. 226.
-GÅRD. stängsel av i mark l. sjöbotten o. d. nedslagna pålar; palissad (se d. o. 1); äv. med inbegrepp av (l. enbart med tanke på) det av stängslet inneslutna rummet; äv. oeg. l. bildl. (t. ex. om krets av personer utrustade med spetspålar); jfr gård, sbst.1 1, 3 b. Cavallin 2: 1197 (1871). Ekman NorrlJakt 394 (1910). (Elefanterna) storma .. in i pålgården, vars öppning stänges med luckan. Hedin Pol 1: 295 (1911). Byamännen, som skulle bilda pålgården (kring stupstocken), stodo med sina spetspålar i en klunga för sig. Dixelius-Brettner Prästd. 227 (1920).
-GÄLD. (pål- 1807. påla- 1884) [fsv. pala giäld; jfr mlt. pāl(e)gelt, mnl. paelgelt, holl. paalgeld, t. pfahlgeld] (om ä. förh., föga br.) = -pänningar. Möller (1807). Hildebrand Medelt. 1: 622 (1884).
-HATT. (i fackspr.) skyddande beklädnad som vid pålning anbringas kring pålhuvud för att hindra sönderspjälkning; jfr -ring. TNCPubl. 9: 28 (1947).
-HEJARE, r. l. m. (i fackspr.) (hejare i) pålkran. Smith (1917).
-HUGGJÄRN. (pål- 1595. påle- 15731585) (†) huggjärn för vässning av pålar?; jfr -yxa, sbst.1 GripshR 1573, s. 134. Därs. 1595, s. 158.
-HUS.
1) pålbyggnad; stundom äv. om hus vars väggar bestå av i marken nedslagna pålar. Hyltén-Cavallius Vär. 2: 86 (1868). Heidenstam Folkung. 1: 107 (1905).
2) [efter holl. paalhuis] (†) om det hus i Amsterdam där skepparna betalade vissa hamnavgifter (jfr -gäld). VinkällRSthm 1584.
-HUVUD. (i fackspr.) om den översta (över marken uppskjutande) delen av en nedslagen påle l. om den översta delen av en påle som skall slås ned. Stål Byggn. 1: 297 (1834). Rothstein Byggn. 344 (1857). TT 1941, V. s. 153.
-HYDDA, r. l. f. (mera tillf.) jfr -hus 1. Barthel Colón 196 (1932).
-HÅL, n. hål (i marken) efter påle. Andersson SkånH 1: 185 (1947).
-JETÉ ~ʃete2, r.; best. -n l. -en; pl. -er. [senare leden av fr. jetée, fyllning av sten o. grus på dålig väg, strandskoning m. m., i ä. fr. äv.: kastande, substantiverat p. pf. fem. av jeter, kasta (jfr jetong)] (i fackspr., mera tillf.) strandskoning l. pir o. d. av pålvärk. TurÅ 1954, s. 252.
-KAJ. kaj av tätt intill varandra nedslagna pålar. TByggn. 1859, s. 190.
-KAST, n., äv. r. l. m. [sv. dial. pålkast, m.] (i vissa trakter) = -knippe; jfr kast, sbst.1 SD(L) 1895, nr 126, s. 4.
-KISTA. (förr) vid grundläggningsarbeten vid stränder o. d. använd, av bjälkar timrad kista som sänktes ned på bottnen av vattendraget l. sjön osv. o. vari pålar nedslogos, tills pålhuvudena kommo i höjd med kistans överkant, varigm ett plan bildades som kunde utgöra underlag för grundmur till byggnad o. d.; jfr stenkista samt kassun. SD(L) 1897, nr 563, s. 3.
-KLUBBA, r. l. f. (numera föga br.) klubba l. handdocka l. maskin för nedslagning av pålar; äv. om hejare (fallblock) i pålkran. Lind (1738). Nordforss (1805; om maskin). Björkman (1889; äv. dels om handdocka, dels om hejare i pålkran). Harlock (1944).
-KNEKT, r. l. m. (i fackspr.) (i båda ändar av en järnring omgiven o. i nedre ändan vanl. med en järnspets försedd) hård trästock med vilken man skarvar en påle som (vid grundläggningsarbeten o. d.) skall neddrivas i jorden så djupt att den med sin övre ända kommer under det plan varpå pålkranen står, knekt (se d. o. 5 a γ), ansättare; jfr -docka. Rothstein Byggn. 265 (1857).
-KNIPPE. (i fackspr.) grupp av (med varandra förbundna) pålar som bildar grund för pelare l. stöd för bro l. timmerlänsa o. dyl. l. som utgör en dykdalb o. d., pålgrupp. TT 1897, Byggn. s. 129. Hasslöf SvVästkustf. 523 (1949).
-KOJA, r. l. f. (mera tillf.) jfr -hus. UB 1: 338 (1873).
-KOMPASS. [jfr t. pfahlkompass, eng. pole compass] (i sht förr) sjöt. på fartyg: kompass anbragt på toppen av en hög påle (för minskning av störningarna från fartygets järnmassor). NF (1889).
-KONSTRUKTION. (i sht i fackspr.) jfr konstruktion 1; abstr. o. konkret. 2NF 37: 166 (1924; abstr.). Fatab. 1927, s. 133 (konkret).
-KRAN, förr äv. -KRANA, f. (pål- 1744 osv. påle- 1557) (i sht i fackspr.) för (lyftning o. inriktning samt) nedslagning av pålar använd kran (se d. o. 1), vars viktigaste del utgöres av en tyngd (fallvikt, hejare) som upphissas med spel o. mellan styrlister nedsläppes på pålhuvudet. ArkliR 1557, avd. 1. TT 1940, V. s. 136.
Ssg (i sht i fackspr.): pålkrans-, äv. pålkran-spel. (-kran- 19071920) till pålkran. TLev. 1907, nr 6, s. 3.
-KRANS. (mera tillf.) krans (se d. o. 4 b) av pålar, kransformig palissad. Granlund Skärfv. 47 (1907).
-KROK. (i vissa trakter) fisk. fiskredskap bestående av en med tafs o. krok i ena ändan o. med en sänksten i den andra försedd rev som fästes i en inskärning i ena ändan av en trästång på sådant sätt att sänkstenen drar ned denna ända av stången under vattnet o. endast den andra ändan höjer sig över vattenytan (varigm stången ser ut att vara en i bottnen nedslagen påle); jfr klabb-, klump-krok. SkandFisk. Bih. 34 (1838).
-LÄNGD. särsk. (i Finl., förr) om sträcka av 1000 fot, utgörande avståndet mellan två pålar vid lantmäteri. SPF 1848, s. 139. Cannelin (1921).
-MASK; pl. -ar. [jfr t. pfahlwurm] (i fackspr., numera mindre br.) mussla av släktet Teredo Lin., vars arter borra gångar i pålar, träfartyg o. d., skeppsmask. LAHT 1915, s. 218. TT 1945, s. 340.
-MAST. [jfr t. pfahlmast, eng. pole mast] sjöt. på fartyg: mast utan salning (o. lutning) o. vanl. utan stång o. stöttning (samt ofta avsedd för lastning l. lossning); äv. om dylik mast på lossnings- l. lastningsbrygga o. d. på land; äv. om (kortare) kaltopp på mast utan stång. TIdr. 1896, s. 1. Stången eller den långa kaltoppen afskaffades och en kort pålmast .. efterträdde de gamla, höga topparna. IdrFinl. 4: 34 (1906). VFl. 1915, s. 123 (på lossningsbrygga på land).
-MUSSLA, r. l. f. [jfr t. pfahlmuschel] (†) zool. = -mask. Rebau NatH 1: 724 (1879).
-MÖSSA. (i fackspr.) skyddande järnbeklädnad kring påles övre ända (t. ex. på dykdalb). TNCPubl. 9: 36 (1947).
-NACKE. (mera tillf.) = -huvud. Göth Rall. 78 (1932).
-OK. [jfr t. pfahljoch] (i fackspr.) brostöd (l. stöd för bropelare o. d.) bestående av en l. två mot brobanans riktning vinkelräta rader l. ett l. två i samma riktning ställda par av pålar som äro förbundna med hammarband upptill (o. av snedsträvor på sidorna); jfr -fack, -kast, -knippe. Enkelt, dubbelt pålok, med en resp. två rader l. par av pålar. NF 8: 1544 (1884).
Ssg: påloks-bro. (mera tillf.) bro som vilar på pålok. Östergren (cit. fr. 1931).
-PENNINGAR, se -pänningar.
-PLANKA, r. l. f. (numera knappast br.) planka som fästes l. fästs på pålrad l. pålvärk för att sammanhålla pålarna; äv.: planka som tillspetsats till en påle. Björkegren (1786; under palplanche). Schulthess (1885; om tillspetsad planka). WoJ (1891).
-PÄNNINGAR l. -PÄNGAR, pl. (pål- 1557 osv. påla- 15291899. påle- 15411915) [fsv. pala pänningar, pl.] i ä. tid utgående hamnavgift avsedd att täcka utgifter för underhåll av (pålvärk vid) bommar, kajer o. d.; jfr -gäld. G1R 6: 242 (1529; i Sthm). SFS 1827, SärskBl. s. 110 (i Söderköping). Wendt SvLicentvPreuss. 30 (1933; om ä. preussiska förh.).
Ssg: pålpännings-avgift. (om ä. förh., mera tillf.) pålpänningar. HT 1952, s. 100.
-RAD. rad av (nedslagna) pålar; jfr palissad 1. König Mec. 103 (1752).
-RING. (pål- 1857 osv. påle- 1541) särsk. (i fackspr.) om ring av (platt)järn som vid pålning fästes kring pålhuvudet l. kring vardera ändan av pålen för att hindra sönderspjälkning. SthmSkotteb. 7/8 1541. 2SvUppslB 23: 609 (1952).
-ROT. [jfr t. pfahlwurzel] bot. (i marken lodrätt nedskjutande, om en påle påminnande) huvudrot (se d. o. 1); vanl. om dylik rot som är starkt utvecklad i förhållande till sidorötterna; äv. bildl.; jfr djup-rot, hjärt-rot. Agardh Bot. 1: 255 (1830). Växten har antingen en rot, hufvudrot (pålrot) eller flera, birötter. Haller o. Julius 21 (1908). DN(A) 1924, nr 64, s. 4 (bildl.). SvUppslB 23: 242 (1935).
-RUST. [jfr t. pfahlrost] (i fackspr., numera bl. tillf.) underlag (för byggnad l. brofäste l. vägbank o. d.) bestående av (rustbädd på) nedslagna pålar; jfr -bädd. Stål Byggn. 1: 321 (1834). SJ 2: 41 (1906).
-RUSTVÄRKE. (†) = -rust. AHB 83: 4 (1873).
-RUTA, r. l. f. (förr) träkonstruktion bestående av nätformigt sammanfogade bjälkar, vilken vid pålning utlades på marken o. dyl. o. i vars rutor pålarna nedslogos; jfr -galler, -rust. Rothstein Byggn. 374 (1859). 2UB 9: 401 (1906).
-SAX. i sht förr använd, för fångst av rovfågel avsedd (numera i jaktlagen förbjuden) lättare trampsax som anbringas på en påle l. stör o. d.; jfr stolp-sax. FoFl. 1912, s. 142.
-SKALLE. (i fackspr.) = -huvud; förr äv. = -knekt. TLev. 1908, nr 46 B, s. 1.
-SKANS. (om ä. förh., föga br.) mil. fältskans med palissader. BL 13: 23 (1846; om förh. 1709).
-SKO, r. l. m. (pål- 1752 osv. påla- 1539) (i fackspr.) (med uppåt löpande skänklar försett) hylsformigt järnbeslag varmed påles spets beklädes, för att pålen lättare skall kunna tränga ned i marken. VaruhusR 1539, s. 71 a. TT 1944, s. 1365.
-SKO, v. förse (ngt) med en skyddande beklädnad av nedslagna pålar; i sht i p. pf. med mer l. mindre adjektivisk bet.; jfr -skoning 2. TurÅ 1917, s. 9.
-SKONING.
1) (i fackspr., mera tillf.) handlingen att förse pålar med pålskor; äv. konkretare, om sätt varpå pålar äro försedda med pålskor l. om själva pålskorna. TT 1875, s. 226 (konkretare).
2) jfr -sko, v.; vanl. konkret: skyddande beklädnad (på kaj o. d.) bestående av nedslagna pålar. 2NF 23: 219 (1915).
-SKRAPA, r. l. f. (i fackspr.) skrapa avsedd för avskrapning av påväxt på pålar o. d. under vattenytan. FoFl. 1950, s. 159.
-SLAGNING. nedslagning av pålar, pålning. TT 1944, s. 1366.
-SLÅ, v. (†) slå l. driva ned pålar, påla. Lind (1738). Möller 2: 1259 (1785).
-STAV, se d. o. —
-STEK, n.; äv. (numera föga br.) -STICK, förr äv. -STÄCK. [jfr holl. paalsteek, ävensom t. pfahlstich, pfahlstek, paalstek] i sht sjöt. knut (stek) som användes för att åstadkomma en ögla på en lina (t. ex. för förtöjning vid påle o. dyl. l. för fastgöring av räddningslina kring livet på ngn) o. som erhålles gm att ett halvslag lägges på lagom avstånd från tampen, varefter tampen trädes genom halvslaget, bakom o. omkring fasta parten o. ut igen genom halvslaget bredvid egen part; äv. om olika modifikationer av dylik knut; jfr kabel-stek. Enkelt pålstek, vanl. om pålstek gjort med enkel lina. Dubbelt pålstek, pålstek gjort med bukten på en lina, varvid vanl. den genom halvslaget trädda dubbla sladden (buktens yttersta del) kränges över hela steket, tills den kommer att omfatta den fasta parten, livstek. Serenius 281 (1741). Besättningskarlarna (på ångaren) ha fått pålsteket om pållaren och landgången kastas ut. SD(L) 1904, nr 193, s. 6. UFlott. 1945, s. 267. Anm. Gm anslutning av efterleden till ordet streck, rep o. d., användes formen pål-streck i samma bet. hos Ridderstad Samv. 3: 284 (1851).
-STOCK. (numera bl. tillf.) stock varav påle framställes l. som användes ss. påle; jfr -timmer. ArvskifteSthm 1672, s. 605 b.
(1 b) -STRAFF. (pål- 1734 osv. påle- 17771917) (om ä. förh.) straff vid vars exekverande påle användes; särsk. till 1 b slutet, om straffet att stå vid skampålen. 2RARP 7: 166 (1734).
-STRECK, -STÄCK, se -stek (anm.). —
-STÄLLNING. (pål- 1899 osv. påle- 1640)
1) (mera tillf.) av pålar uppförd (byggnads)ställning; i sht förr äv. om samtliga pålar i en pålgrund. Linc. Eee 5 a (1640; i pålgrund). SD(L) 1899, nr 336, s. 3.
2) (i fackspr.) uppbyggd ställning för pålkran (varpå denna kan röra sig). —
-STÄNGSEL. (mera tillf.) stängsel av (i mark l. sjöbotten o. d. nedslagna) pålar; jfr -gård. Hedin Pol 2: 198 (1911).
-STÖD. (i sht i fackspr.) stöd för bro l. timmerlänsa o. d., bestående av (en påle l.) en grupp av pålar; jfr -knippe. SJ 2: 281 (1906).
-SÅG. (†) (på olika sätt konstruerad) äldre typ av såg för avsågning av pålar under vattenytan. Rothstein Byggn. 347 (1857). Eneberg Karmarsch 1: 63 (1858).
-TIMMER. (i sht i fackspr.) timmer avsett l. lämpligt att användas till pålar. PH 3: 1799 (1741).
-TIMRAD, p. adj. (mera tillf.) om kaj o. d.: uppförd av tätt intill varandra nedslagna (med varandra förbundna) pålar; stundom: pålskodd. Påltimrade kajer. Dahlin Canada 70 (1929).
-TIMRING. (mera tillf.) jfr -timrad. Östergren (1935).
-TRÄ. (numera bl. tillf.) stång avsedd att användas ss. påle (vid fiske). 6 stycken pålträ på 20 alnars längd (till fiskebåt). Hasslöf SvVästkustf. 316 (i handl. fr. 1864).
-VALL. [jfr t. pfahlwall] (i sht förr) (till fältbefästning hörande) vall med palissader; jfr -gård. Emanuelsson Polyb. 1: 244 (1833).
-VASE. (i sht i vissa trakter) fisk. vase bestående av risknippor l. buskar o. d. som uppträdas på en påle l. som anbringas inom en krets av pålar vilka sedan upptill sammanbindas med ståltråd (l. vidjor). VerdS 98: 21 (1901).
-VERK, -VERKE, se -värk, -värke.
-VIRKE. (pål- 1756 osv. påle- 1583)
1) (i vissa trakter, numera föga br.) pålvärk, pålning (se påla 1 b). Vid norra pålvirket (i Göteborg) är det ju bestämdt att bygga en pråmhamn. GHT 1895, nr 229 B, s. 1.
2) rundvirke bestående av l. lämpligt att användas till pålar; jfr -värke 2 samt -timmer. HB 1: 230 (1583). 2NF 18: 627 (1912).
-VÄGG. vägg av pålar. Hazelius Bef. 88 (1857).
-VÄRK, n. (pål- 1738 osv. påle- 1623) [fsv. pala värk] om ngt som uppförts av pålar l. som åstadkommits gm pålning (t. ex. stängsel, byggnadsgrund, ställning); (för)pålning; särsk. (i sht mil., förr) om (med skottgluggar o. skyttebank försedd) förskansning bestående av en l. två rader av intill varandra nedslagna l. nedgrävda pålar. ”Boom och pålewerkett” mellan södra landet och Blockhusudden. Fornv. 1931, s. 113 (1623); möjl. till -värke 1. Holmberg Bohusl. 3: 352 (1845). NF 5: 567 (1882; om förskansning). (Ett) kärr .. der nu fyra eller fem våningars stenhus balansera på pålverk. Topelius Planet. 1: 58 (1889). Sjöberg Kris. 33 (1926; bildl.).
Ssgr (numera bl. mera tillf.): pålvärks-bro. (skepps)bro som vilar på pålvärk. Hülphers SvStäd. 1: 3 (1778).
-byggnad. pålbyggnad (se d. o. 1). LfF 1883, s. 17.
-VÄRKE. [fsv. pala värke, y. fsv. palvärke] (†)
1) = -värk. Schroderus Dict. 61 (c. 1635). Een lijten Skantz af Påhlwärckie. Rålamb 8: 42 (1691). Sundelius NorrköpMinne 652 (1798).
-YXA, sbst.1 (sbst.2 se sp. 2836), r. l. f. (förr) yxa med brett, på båda sidor om läggen utskjutande, något rundat blad, bl. a. använd för vässning av pålar. Rinman 1: 1024 (1788). Eneberg Karmarsch 2: 646 (1862). jfr (†): (Sv.) Pålyxa .. (t.) eine grosse Axt zum Einschlagen der Pfähle. Möller (1790, 1807).
-ÄNDA, r. l. f., äv. -ÄNDE. påles ända. Adelsköld Dagsv. 2: 250 (1900).
B (†): PÅLA-GAST, -GÄLD, -PÄNNINGAR, -SKO, sbst., se A.
C (†): PÅLE-BAND. i pålad fördämning: pålknippe (jämte den del av fördämningen som sträcker sig till nästföljande pålknippe). AktsamlKungsådreinst. 223 (1697). Därs. 224. —
-GAST, -HUGGJÄRN, se A.
-KAR. brokar av pålar; jfr pål-kista. Fernow Värmel. 715 (1779).
-KRAN, se A.
-MÄSTARE. [y. fsv. pala mästare; jfr mnl. paelmeester, holl. paalmeester, person som upptog vissa hamnavgifter] uppsyningsman över pålvärk (i hamn). G1R 14: 47 (1542).
-PÄNNINGAR, -RING, -STRAFF, -STÄLLNING, -VIRKE, -VÄRK, se A.

 

Spalt P 2819 band 21, 1955

Webbansvarig