Publicerad 1933   Lämna synpunkter
IDIOT id14t, m.||ig.; best. -en; pl. -er; förr äv. adj.
Etymologi
[jfr t., eng. o. fr. idiot; av lat. idiota, okunnig, olärd, obildad människa, av gr. ἰδιώτης, privatman, man ur hopen, lekman, okunnig, obildad person, till ἲδιος (se IDIO-)]
I. sbst.
1) (†) olärd l. ostuderad person; lekman; äv. med bestämning inledd av prep. i: person som saknar kunskaper o. insikt i (ngt); ofta med ringaktande innebörd: okunnig människa, ignorant. Vthi then Försambling, som största delen aff Åhörarnar äre idioter, och leekfolck. Phrygius HimLif. B 2 a (1615). Skall lärdom ha förakt / Utaf en Idiot? Dalin Arg. 1: 258 (1733, 1754). (Biskopen) i Larnacha .. var en sådan Idiot at han kunde hvarken läsa eller skrifva. SvMerc. 6: 702 (1761). Ack, hvarföre är jag, ty värr, en idiot i all naturkunnighet! Geijer I. 3: 82 (1825). SvLittFT 1833, sp. 411.
2) i sht psykiatr. person med abnormt svaga förståndsgåvor l. själsförmögenheter; i högre grad sinnesslö person; äv. i uttr. moralisk idiot o. d., om person som saknar moraliska känslor. Retzius BlSkr. 200 (1835). Sedlig idiot var han (dvs. Caligula) för ingen del ett dumhufvud. Rydberg RomD 40 (1877). Såsom idiot (antecknas) den, som från barndomen varit mindre vetande och aldrig ägt fullt förstånd. SFS 1910, nr 144, s. 20. Den lägst stående idioten är en hjälplös varelse utan mänskliga känslor och alldeles oemottaglig för all uppfostran. Gadelius Själsl. 4: 434 (1924).
3) (vard.) ytterligt enfaldig o. omdömeslös person, dumbom, dummerjöns, fårskalle; stundom skämtsamt med mildrad innebörd. VDAkt. 1664, nr 37. Kling Spect. Nn 3 a (1735). (Klockaren) hade en idiot till son, som sist fick sköta förevisningen (av domkyrkans märkvärdigheter). Nyblom Minn. 1: 67 (1904). Begriper du inte det, din förbannade idiot, att nu har du bytt yrke! Nu är du inte redaktör utan tjyf! Nordström Landsortsb. 386 (1911). Pussa mig, idiot, pussa mig! Bergman LBrenn. 234 (1928).
II. (†) adj.
1) okunnig (i ngt); jfr I 1. I de sakerne .. är jag mycket idiot. Porthan BrefSamt. 1: 246 (1800).
2) idiotisk (se d. o. 1). Idiota flickor. Witt Sinnessj. 13 (1862).
Ssgr: A (till I 2): IDIOT-ANSTALT~02 l. ~20. anstalt l. inrättning för vård o. uppfostran av idiotiska barn o. vård av idioter. SFS 1878, Bih. nr 23, s. 4. —
-BARNHEM~02 l. ~20. Ett i Sköfde stad inrättadt idiot-barnhem. BtRiksdP 1870, I. 1: nr 1, Bil. nr 7, s. 56. —
-HEM, n. jfr -ANSTALT o. -BARNHEM. BtRiksdP 1873, I. 1: nr 1, Bil. nr 7, s. 53. —
-SKOLA, r. l. f. Idiotskolan i Stockholm. BtRiksdP 1879, I. 1: nr 1, Bil. nr 7 b, s. 44. —
-UNDERVISNING~0020. BtRiksdP 1885, I. 1: 8Huvudtit. s. 23. —
-VÅRD. Lundin NSthm 618 (1889).
B (till I 3, †): IDIOTE-NARR. Jag .. ler åt den idiotenarren, som vill bjuda till att vara botanicus, det han aldrig blifver. Linné Bref I. 3: 194 (1745).
Avledn.: IDIOTERI10104, n. (vard.) till I 3: ”idiotisk” tillställning. Strindberg Bailey 99 (1879). (Jag går) aldrig bort på middagar och supéer och sådant idioteri. NDA 1913, nr 66, s. 1.

 

Spalt I 85 band 12, 1933

Webbansvarig