Publicerad 1933   Lämna synpunkter
IDIOTISM id1iωtis4m, äv. -o- l. -å-, r. (m. Weste, Lundell (1893)); best. -en; pl. -er. Anm. I ä. tid förekommer ordet med lat. böjning: Idiotismi. Swedberg Schibb. 178 (1716; nom. pl.). Idiotismos. Därs. (ack. pl.).
Etymologi
[jfr t. idiotismus, eng. idiotism, fr. idiotisme; av gr. ἰδιωτισμός, för gemene man utmärkande sätt att uppträda l. uttrycka sig, vardagsspråk, vardagsglosa, språkegenhet, till ἰδιώτης (se IDIOT)]
I. om ngt för ngnting utmärkande l. karakteristiskt.
1) språkv. för ett språk egendomligt ord l. uttryckssätt l. karakteristisk vändning (som icke låter sig ordagrant återgiva på ett annat språk); språkegenhet. 2RA 3: 1341 (1734). Danska idiotismer träffas nästan på hvar sida (i en viss översättning från danskan). JournSvL 1797, s. 397. Hvart språk har sitt särskilta lynne, sina idiotismer (egenheter). Moberg Gr. 6 (1815). PedT 1894, s. 35.
2) (†) i allmännare anv.: egendomlighet utmärkande för ett land l. folk (o. utan direkt motsvarighet på annat håll). Törneros Brev 2: 312 (1833; uppl. 1925). (Englands) berömda, ur egna öden egendomligt utbildade konstitution (i sjelfva verket en Britisk idiotism, och föga tjenlig till allmänt bruk). Geijer I. 7: 135 (1835).
II. med anslutning till IDIOT.
1) (föga br.) i sht med. = IDIOTI 1. Andersson (1845). Wretlind Läk. 2: 70 (1894). BonnierKL (1924).
2) (vard.) = IDIOTI 2. Ett lustspel .. med skabrositet till grundlag och idiotismer till utsmyckning. PT 1903, nr 186, s. 3.

 

Spalt I 87 band 12, 1933

Webbansvarig