Publicerad 1965   Lämna synpunkter
SEGER se4ger, sbst.1, r. l. m. l. f. (G1R 2: 139 (1525), Schultze Ordb. 4072 (c. 1755; f.), Möller (1790, 1807; m.), Geijer Skald. 46 (1811, 1835; i bet. 1 c) osv.) ((†) n. 1Kor. 15: 54 (NT 1526), ÖB 88 (c. 1712)); best. segern (Schroderus Liv. 379 (1626) osv.), äv. (numera bl. ngn gg med ålderdomlig prägel) segren (1Kor. 15: 57 (NT 1526), Wulff Petrarcab. 423 (1907), Östergren (1938; angivet ss. ålderdomligt)) ((†) segeren G1R 4: 205 (1527), UrKorrCronholm 158 (1865); ss. n. segret OPetri 1: 29 (1526), 1Kor. 15: 54 (NT 1526)); pl. -rar (Dahlstierna (SVS) 63 (1698) osv.) ((†) ss. n. =, RARP 1: 142 (1631: Segren, best.), ÖB 88 (c. 1712)).
Ordformer
(seger (-ee-, -rr) 1525 osv. seÿer c. 1580. seÿger c. 1580. sig- i ssg 1649, 1668 (: sig-rijke, adj. sg. best.). siger- i ssg 1685 (: Sigerört; möjl. tryckfel). säger 15271740. sägur- i ssg 1698 (: Sägur-Sälle, adj. sg. best.))
Etymologi
[fsv. sigher, segher, sägher, seygher, m.; jfr fd. sighær, seger, seyær, m. (d. sejr), fvn. sigr, m., nor. dial. siger, m., got. sigis, n., fsax. sigi- (i ssgn sigidrohtin, segerherre), mlt. sege, m., mnl. sege, m. (holl. zege), ffris. sī, m., fht. sigu, sigi, m. (t. sieg), feng. sige, sigor, m., o. sanskr. sahaḥ, n., makt, seger; till den rot som föreligger i gr. ἒχω, fasthåller, innehar, kan m. m. (jfr SCHEMA), o. sanskr. sahatē, förmår, besegrar; formen sig- (i ssg) sannol. av t. sieg-]
1) om förhållandet att en av två (l. flera) personer (l. djur) l. grupper av människor (nationer, härar, militära avdelningar) o. d. som äro inbegripna i strid (definitivt) avgör striden till sin fördel; (stor l. avgörande) framgång (i strid); äv. övergående i bet.: förmåga att segra l. segerlycka; jfr VIKTORIA. Vinna (en lysande) seger över landets fiender; förr äv. inlägga lycka och seger, (ha framgång o.) vinna seger (jfr INLÄGGA 13 o. LYCKA, sbst.3 3 f). Avgå (i sht förr äv. gå av) med seger(n), se AVGÅ 4 b, GÅ AV 1 d; äv. till 2 o. 3. Den ryska segern vid Poltava. En sådan seger till och jag är förlorad, se PYRRUSSEGER. Segerns gudinna, särsk. om den grekiska gudinnan Nike. G1R 2: 139 (1525). Svart G1 45 (1561: inlagt). Stephanus Konungen j Påland hadhe .. vtdrifwidt Stoorförsten j Ryszland vthur hela Lijfland, och för samma sin segher skull, wårdet nampnkunnigh j hela Europa. Bureus Påw. A 4 a (1604). Jagh gifuer .. (Starkad) snällhet och seger i huart slagzmåhl, sade Oden. Verelius Gothr. 35 (1664). (Lagerträdets) blad äro en sinnebild af segern och skaldekonsten. Hartman Naturk. 123 (1836). Är lyckans domslut fäldt? Nej! Än kan segern / Ur öfvermodig oväns händer ryckas! Oscar II 2: 170 (1858, 1887). Drangel London Vargh. 88 (1908; i fråga om strid mellan djur). Ett vapenslag kan aldrig ensamt vinna segern på slagfältet — härtill erfordras samverkan mellan samtliga. Förberg SäljFilm 5 (1946). Stora delar av (franska) folket och försvarsmakten trodde på möjligheten av en slutlig tysk seger (i andra världskriget). FinT 1955, s. 29. — jfr PYRRUS-, RYTTERI-, SJÖ-, VAPEN-SEGER. — särsk.
a) i ordspr. l. ordspråksliknande uttr. Hestar warda wel reedde til strijdhena, men gudh moste giffua seghren. SalOrdspr. 21: 31 (öv. 1536; Bib. 1541: seghren kommer aff Herranom; Bib. 1917: från Herren är det som segern kommer). Fiäder och Gullspann giör ingen seger. Grubb 673 (1665). Säger eller Döden .. (dvs.) Antingen skal iagh winna, eller skal iagh döö. Törning 131 (1677). Utan strid ingen seger. Wensell Ordspr. (1863). (Sv.) genom strid till seger (t.) durch Kampf zum Sieg. Auerbach (1913).
b) i vissa uttr.
α) (numera bl. ngn gg arkaiserande) få seger, äv. segern, vinna seger, segra; jfr FÅ, v. 7 f. VarRerV 33 b (1579). Starkother högg med fyra swerd tillijka, och fick seger. Verelius Herv. 2 (1672). Lucidor (SVS) 388 (1674: Segren). Säve Yngl. 2 (1854).
β) behålla seger(n), se BEHÅLLA 8 b.
γ) [jfr lat. victoriam in manibus habere] ha segern i sina händer, i sht förr äv. i händerna, bildl., ss. beteckning för att ngn (gm den vändning som en strid o. d. tagit) kan känna sig viss om att (slutgiltigt) segra l. i praktiken redan är segrare; jfr HAND 5 b α. Hafwe nu Gudharna så skickat .., at iagh (dvs. Hannibal), som aldraförst hafwer affsagdt the Romare, och jagat them vthi Harnisk, theslijkes offta hafft segern vthi henderna, skall och nu wara then förste, som begärer fredh, så (osv.). Schroderus Liv. 379 (1626). Cavallin (1876).
δ) (†) låta l. lämna ngn segern l. lämna segern åt ngn, (tvingas) låta ngn segra; jfr LÅTA I 10, LÄMNA II 4. Kon(ung) Erich .. måste gifva flychtena, låtandes Haldan segren. LPetri Kr. 32 (1559). (Eng.) To yield the victory, (sv.) lemna enom segren. Serenius Qqq 1 a (1734). Kolmodin Liv. 2: 21 (1832).
c) (i vitter stil) mer l. mindre personifierat; äv. liktydigt med: segergudinna. Seger är i förbund med Fred; både krönte med Ähra. Stiernhielm Parn. 3: 1 (1651, 1668). Jag giorde (i fält) min syszla med alt eftertryck, men sällan öfwerilades mit sinne af hitsighet, fast bardeleken som skarpast påstod och segren fölgde osz så tätt som skuggan. Dalin Arg. 1: 39 (1733, 1754). Uppå min (dvs. K. XII:s) arm, i strålar, / Ses Segren, leende, som brud, förbida / Och stjernehvalfvet med min krona prålar. Geijer Skald. 46 (1811, 1835). Bildhuggarens och målarens bemödanden att i kroppslig gestalt ställa för våra ögon Ryktet med sin basun, Segern med sina kransar, Kärleken med sin bindel för ögonen. EHTegnér i 3SAH 6: 290 (1891). Vi som ror främst / är närmast till segern, / till henne, den mäktiga jungfrun / okuvligt skridande fram. Ekelöf NonServ. 46 (1945). (†) Itt slags gammalt mynt, ther på seger (dvs. en bild av segergudinnan) slagen war, segermynt. Linc. (1640; under victoriatus).
2) om förhållandet att ngn vinner i tävling o. d.; särsk. om förhållandet att idrottsman vinner tävling(sgren) l. idrottslag l. idrottsförening kommer främst i lagtävling l. vinner match (i bollspel) o. d. Vinna en klar, knapp, rättvis, oväntad seger i höjdhopp. Landslaget säkrade segern i första halvlek genom att i rask följd skaffa sig två mål (sport.). Loppet är en upplagd seger för N. N. (sport.), det är redan på förhand klart att N. N. kommer att vinna loppet. Bärga, klara hem, hämta hem, taga hem, äv. inhösta segern l. en så l. så beskaffad seger (sport.), segra resp. vinna en så l. så beskaffad seger. Förgiäfwes beflitade han sig (i brottningskampen), at wrida mig under sig; Jag hölt honom orörlig fast under mig. Alt Folcket ropade: Segren har Ulysses Son. Granatenflycht Tel. 85 (1721). Athenaren Lysikrates’ .. seger i en tragisk kortäflan. Rydberg Ath. 94 (1859). Spelet ändades med seger för de blå, Allmänna idrottsklubben, med 2 mål mot 1. NordIdrL 1900, s. 180. Strax i slutet .. (av bandymatchen) stadfäste ”Krutis” segern till 4—2. IdrBl. 1924, nr 10, s. 6. Verdandi föreföll mera självsäkra än sist (i bandymatchen) och inhöstade .. segern efter ett överlägset spel. Därs. nr 14, s. 8. Därs. 1925, nr 26, s. 5. — jfr KNOCKOUT-, OUTSIDER-, POÄNG-, PROMENAD-, RODD-, RYGG-SEGER m. fl.
3) i utvidgad l. mer l. mindre bildl. anv. av 1 (o. 2); särsk. om förhållandet att ngn övervinner meningsmotståndare l. politisk(a) motståndare o. dyl. l. (trots motstånd o. svårigheter) lyckas genomdriva viss åtgärd l. når framgångsrikt resultat i visst avseende l. om förhållandet att ngns vilja l. intention blir den bestämmande resp. framgångsrikt fullföljes l. att ngt (t. ex. moralisk egenskap l. idé l. bruk) får överhand l. blir förhärskande; (definitiv) framgång; (ernående av) framgångsrikt resultat; ofta i uttr. (vinna) seger över (i sht förr äv. ) ngn l. ngt (jfr 1 o. I 24 i ι). Moralisk, politisk, diplomatisk seger. Det godas seger över det onda. Kennedy vann en knapp seger över Nixon i amerikanska presidentvalet 1960. Tu helwite hwar är thin seegher? 1Kor. 15:55 (NT 1526). När ungdoms-elden ifrigt brinner, / I blodet ömhet segren vinner, / Dit egit hjerta dig förtär. Creutz Vitt. 68 (1759). Den svåraste af alla segrar — segern öfver sig sjelf. AdP 1865—66, 1: 190. Lidforss Dante I. 1: 66 (1902: ). Julklappen har vunnit seger (över nyårsgåvan) över hela fältet. Nilsson FestdVard. 130 (1925). Man lärde sig (i 1850-talets skola) att icke rygga tillbaka för en svårighet, och det kändes som en seger och triumf, när man hade lyckats knäcka den hårda nöten. MinnSvLärov. 1: 74 (1926); jfr 1. Det krävdes en lång och hård kamp (efter reformationen), innan den svenska mässan allmänt hade vunnit seger över den latinska. Wessén i 3SAH LXIII. 1: 8 (1952). (†) Naturen hjelper så snart til Grafwen, som til Hälsan, i synnerhet, när hon lemnar Sjukdomen seger. Aken Reseap. 111 (1746); jfr 1 b δ. — jfr UTSTÄLLNINGS-, VAL-SEGER. — särsk.
a) om Jesu (gm sin död på korset åstadkomna) övervinnande av synden l. djävulen l. döden (o. beredande av frälsningsmöjlighet för människorna) l. en kristen människas (gm sin tro vunna) triumf över synden l. frestelserna; frälsning. Gudhi ware tack, then oss seghren giffuit haffuer, genom wår herra Jesum Christum. 1Kor. 15: 57 (NT 1526). Gudhi ware loff, som altijdh later oss segher beholla j Christo. 2Kor. 2: 14 (Därs.); jfr BEHÅLLA 8 b. När i vele gudh allena, / för all ting ära och tiäna, / Mäd flitig troo försan, / Såå hafve i sägher vonnitt. Visb. 1: 281 (c. 1620). När något ondt mig faller in, / Så tänker jag på pinan din, / Och gömmer mig i dina sår, / Strax segren jag af Jesu får. SionSång. 1: 122 (1743). Från himmelen helsad, / Han sveps i dess glans, / Och verlden är frälsad, / Och segren är Hans. Franzén (o. Wallin) Profps. 1: 54 (1812); jfr Ps. 1937, 102: 1. Han, som gick, för osz att strida / Och den grymma döden lida, / Hafwer så, på segrens fält, / Osz wår arfsrätt återställt. Ps. 1819, 109: 3. Ps. 1937, XVII: 2. jfr: Alt thet som är födt aff gudhi thet ofuerwinner werldena, Och thetta här är seghren som offuerwinner werldena wår troo. 1Joh. 5: 4 (NT 1526; äv. i Bib. 1917). jfr äv. (†): (Jesus) haffuer blottat Förstadömen och welligheterna .. och giordt en ärligh (dvs. ärofull) segher aff them, genom sigh sielff. Kol. 2: 15 (Bib. 1541; Bib. 1917: triumferat över dem).
b) (i sht i vitter stil) om förhållandet att ngn uppväcker kärlek hos ngn (av motsatt kön) l. om framgång i kärlek l. erotik; i sht förr äv. i uttr. göra segrar, ha framgångar i kärlek, göra erövringar. (Det finns) En Träldom, der fången är Herre och fri: / Der ingen från kedian wil lediger bli, / Men trängtar än mer til at bindas: / Der fångenskap början til segeren gör, / Den segrandes frihet i bojorne dör, / Och willigt i banden inlindas. Nordenflycht QT 1745, s. 73. Knapt hundra segrar Hjelten löna / Med ärans stjernbeströdda skrud; / En enda seger på min sköna / Kan lyfta up mig til en Gud. Kellgren (SVS) 2: 204 (1784); jfr 1. Han har älskat mig! — Jo, man gör ändå segrar, märker jag, fast man inte alltid får veta dem. Granberg Dram. 174 (1811). Harems lätta segrar började småningom hos mig endast väcka leda och afsmak; omgifven af trehundrade .. skönheter .. förekom jag mig fattig. Palmblad Nov. 2: 111 (1841). Siwertz Nov. 139 (1918).
c) (i vitter stil, mera tillf.) konkretare, om ngt som utgör resultatet av l. beviset på vunnen framgång. Såsom stad är B(erlin) ett konststycke för sig, är grandios, elegant, smakfull. Den är en seger öfver naturens karghet. Rydqvist (1836) i 3SAH LIX. 3: 71. (Människan) är ändå en seger och ett under. Just för att jag måst gräva så djupt i lidandet, just för att jag sett vad som från alla håll hotar, säger jag detta: En seger och ett under! Siwertz Tråd. 80 (1957).
Ssgr (i allm. till 1): A: SEGER-ALLÉ. [jfr t. siegesallee] (mera tillf.) allé (se d. o. a, b) ledande till l. kantad av segermonument. Lundin Tyskl. 72 (1877; i Berlin). Nilsson ArkeolUppt. 68 (1933; i det antika Delfi).
(1, 2) -ANDA. jfr ande VIII 3 o. -stämning, -vilja; särsk. till 1. SthmSlH 2: 70 (1940).
(1, 2) -ANING. jfr aning 1; särsk. till 1. Beskow i 2SAH 35: 49 (1861).
-ARM. (i vitter stil) segerrik arm; äv. i utvidgad anv., motsv. seger, sbst.1 3 a, b. Nordenflycht QT 1745, s. 33. Hans (dvs. Kristi) segerfot skall ormens hufvud krossa, / Han syndens tryckta slaf / Med segerarmar skall ur bojan lossa / Och bryta dödens glaf. Stagnelius (SVS) 1: 25 (1813). Ingen helig slöja motar / Älskarns fräcka segerarm. Därs. 100 (c. 1815).
(2) -ASPIRANT. i sht sport. aspirant på seger; jfr favorit 2 slutet. Swing 1921, nr 6, s. 13 (i fråga om skidlöpning).
(1, 2) -BANA, äv. -BAN. [jfr t. siegesbahn] (i vitter stil) om bana (se bana, sbst.1 1 e, g) som utmärkes av segrar; särsk. till 1, med tanke på (plats l. väg för) segerrikt l. segerrika fälttåg o. d.; i sht förr äv. i sådana uttr. som gå framåt på l. framgå i segerbana(n), liktydigt med: (strida o.) vinna (idel) segrar o. d. Hvem frälste Swerige 1709 om icke en Stenbock? att här förbigå otaligt flere (befälhavare), hwilka med sitt blod färgat segerbanan och prydt wåra Konungars trophéer och segerkransar. AdP 1789, s. 43. Ett rytteri, som länge framgått i segerbana. Hazelius Förel. 299 (1839). Svedelius i 2SAH 44: 97 (1868: gått på segerbanan framåt). (G. II A.) har räddat protestantismen .., då han, mitt under sin segerbana, stupade vid Lützen. Palmgren Johnson SvKolAmer. 9 (1923). Det stora ärret på .. (tävlingshästens) hals, som föregående år stoppat hans segerbana. Wiedesheim-Paul KavFullbl. 128 (1929). särsk. bildl., motsv. seger, sbst.1 3, 3 a. Bastholm AndelTal 123 (1808). (De sant kristna) taga sitt kors på sig: det är ingången till deras segerbana. Wallin 2Pred. 1: 77 (1825). På .. (renässansens) målningar ser man .., huru det mänskliga och sköna i början ännu ställes villigt i kyrkans tjänst .. för att slutligen .. för egen räkning gå sin segerbana framåt. Bergqvist o. Kjederqvist Ziegler 36 (1898).
-BANER. [fsv. sigherbaner] jfr -fana 1; i sht (i högre stil) bildl., motsv. seger, sbst.1 3 a (jfr -fana 1 slutet). Christus (är) nederfaren til Helwetet, på thet Han ther wille vpretta sitt Segherbaner. L. Paulinus Gothus ThesCat. 197 (1631).
(1, 2) -BEDRIFT. (numera bl. mera tillf.) jfr -bragd; särsk. till 1. Höijer Thukyd. 2: 332 (1832).
(1, 2) -BEKRÖNT, p. adj. [jfr t. siegbekrönt] (i vitter stil, numera mindre br.) jfr bekröna 3 b γ o. -kröna; särsk. om trakt: där seger l. segrar vunnits. Geijer Skald. 165 (1818, 1835).
-BELÄTE. (†) = -stod; jfr beläte 1 a. Phrygius Föret. 4 (1620).
(1, 2) -BELÖNA. (mera tillf.) ge (ngn) segerbelöning; särsk. till 2. IdrBl. 1935, nr 101, s. 5.
(1, 2) -BELÖNING. abstr. o. (oftast) konkret: belöning för vunnen seger; särsk. till 2; äv. bildl., motsv. seger, sbst.1 3. Girola Pindarus IsthmOd. 5 (1818; konkret). Castrén Res. 2: 219 (1846; abstr.). Frey 1850, s. 111 (konkret, bildl.).
-BERUSAD, p. adj. [jfr t. siegberauscht] (i vitter stil) = -drucken; äv. i utvidgad anv., motsv. seger, sbst.1 3. Sander i 3SAH 6: 7 (1891). De segerberusade mössorna sökte (vid 1765 års riksdag) befria sig från den besvärlige motståndaren (F. A. v. Fersen). 2NF 8: 106 (1907).
-BILD. [jfr t. sieg(es)bild] (numera bl. tillf.) om bild (på mynt) av segergudinna l. segrare. Holmberg 2: 1021 (1795).
-BILDA. (†) göra (trupp) duglig att vinna segrar. KrigVAT 1860, s. 4.
((1 o.) 2) -BINDA. (om förh. under antiken) = -bindel. 3NF 15: 1225 (1931).
((1 o.) 2) -BINDEL. (om förh. under antiken) om bindel som knöts om pannan på segrare (i tävling o. d.; jfr -krans); äv. bildl. Thomander 3: 445 (1826). Rydberg KultFörel. 3: 189 (1886). (Frisen på Parthenon) är en segerbindel, bunden om pannan på antikens skönaste tempel. Laurin Konsth. 29 (1900).
(1 (o. 2)) -BLICK. (i sht i vitter stil) blick vittnande om segervisshet l. triumf; särsk. i utvidgad anv., motsv. seger, sbst.1 3, särsk.: triumferande l. betvingande blick. Tegnér (WB) 1: 32 (1802). (Biskopen) ledsagade denna fråga med en segerblick, som kom .. (Krysanteus) att rysa. Rydberg Ath. 79 (1876).
-BLOMMA. (†) bildl., om segerrik hjälte l. dyl.; jfr blomma, sbst. 3 c β. Wexionius VellingkBaner 5 (1685: Seeger-Blomme).
-BLOSS. (i vitter stil, numera bl. mera tillf.) = -fackla; särsk. dels metonymiskt för: seger l. segerfest (se d. o. 1), dels bildl., om minne av seger l. segrar, liknat vid en fackla l. en stjärna. (Cornelia till Caesar:) Min kiära Makas (dvs. Pompejus’) blod och dine Seger-blåss / Ha ewigt brutit af all wänskap mellan oss. ÖB 120 (c. 1712). Sagominnen, / I segerbloss från ärans fordna dar, / Som hvälfven högt er stjernegång och brinnen / I Nordens qväll, så tyst och underbar! PoetK 1820, 2: 15 (1819).
-BLOT. [jfr fvn. sigrblót] (om fornnordiska förh.) (vid sommarens början verkställt) blot för erhållande av segerlycka; jfr -offer. Säve Yngl. 9 (1854).
-BONAD. (numera bl. ngn gg arkaiserande) = -skrud; jfr bonad b. Ling Agne 21 (1812). Afzelius Sag. 7: 153 (1853).
(1, 2) -BRAGD. (i sht i vitter stil) bragd som innebär l. medför seger; särsk. till 1. Leopold i 1SAH 3: 141 (1790).
(1, 2) -BRINGANDE, p. adj. som bringar seger; i sht till 1 (särsk. om vapen o. d.); äv. bildl., motsv. seger, sbst.1 3; jfr -bärande. Simonsson Stagnelius 283 (1909; bildl.). Livrustk. 1940—42, s. 156 (om svärd).
(1, 2) -BRINGARE. (i vitter l. högre stil) person l. gudom som bringar seger; särsk. bildl., motsv. seger, sbst.1 3 a. Wikner Pred. 99 (1874; om Kristus).
(1, 2) -BUD. (i sht i vitter l. högre stil)
1) budskap l. underrättelse om seger; äv. bildl., motsv. seger, sbst.1 3, 3 a. Ling As. 526 (1833; bildl.). När krigsgärderna skulle utpressas, skrek man öfverljudt; när segerbuden anlände, blef man glädjedrucken. Sparre Findl. 2: 231 (1835). IdrBl. 1935, nr 22, s. 2 (i fråga om seger i skidlöpning).
2) (numera bl. tillf.) = -budbärare. Böttiger 1: 201 (1834, 1856).
(1, 2) -BUDBÄRARE~0200. (mera tillf.) budbärare som kommer med underrättelse om seger. 2NF 17: 862 (1912).
(1, 2) -BUDSKAP~02 l. ~20. (i sht i vitter stil) = -bud 1; äv. bildl., motsv. seger, sbst.1 3. Ling Gylfe 80 (1814). Böök i 3SAH LIV. 2: 296 (1943; bildl.).
-BULLETIN. bulletin rörande vunnen seger (l. vunna segrar). SmålAlleh. 1883, nr 143, s. 2.
-BYTE. byte som segrare tagit från besegrad fiende; krigsbyte; äv. bildl., motsv. seger, sbst.1 3, särsk. 3 a; jfr -fång. Palmblad SophSorg. 475 (1841). Försakade .. (Jesus) icke att gå i den blodiga kampen för din skull, så försakar han wäl än mindre att bära dig hem som sitt segerbyte i frid. Thomander Pred. 2: 92 (1849).
-BÅDANDE, p. adj. (i sht i vitter l. högre stil) som bådar (se båda, v. 4) seger; äv. bildl., motsv. seger, sbst.1 3. Fryxell Ber. 12: 112 (1843; om mod). Lybeck Dikt. 1: 113 (1890; bildl.).
-BÅGE. [jfr d. sejr(s)bue, t. siegesbogen] (i vitter stil, numera bl. mera tillf.) triumfbåge; äv. allmännare: äreport; jfr -port. SvMerc. 1: 464 (1756). Wirsén LifvVår 21 (1888; allmännare).
(1, 2) -BÄGARE.
1) (numera bl. mera tillf.) vid segerfest (se d. o. 1) l. segerfirande använd bägare; äv. bildl. AB 1898, nr 16, s. 3 (bildl.).
2) [jfr eng. cup of victory, gael. corn buadhach] (mera tillf.) segerbringande bägare. FoF 1914, s. 137 (i keltisk saga).
3) [jfr eng. victory cup] (om förh. under antiken) bägare tillverkad till minne av (o. försedd med inskription erinrande om) vunnen seger l. vunna segrar. Eidem ÄGlasH 15 (1912).
-BÄLTE. (numera bl. tillf.) segerbringande bälte. Gyllenborg Bält 152 (1785).
-BÄRANDE, p. adj. (†) segerbringande. RA I. 4: 563 (1598; om konungs styrelse).
(1, 2) -CHANS. chans till seger; särsk. dels till 2, dels i utvidgad anv., motsv. seger, sbst.1 3; jfr -möjlighet. Swing 1923, nr 9, s. 9 (i fråga om brottningsmatch). SvD(B) 1944, nr 290, s. 4 (i fråga om valstrid).
-CHAR. (i vitter stil) = -vagn 1. Sondén Dikt. 24 (1812, 1829; om Dionysos’ vagn).
(1, 2) -DAG. [jfr d. sejrsdag, t. siegestag, lat. dies victorialis] dag då seger vinnes; äv. om årsdag av seger. Rudbeck Atl. 2: 651 (1689; om årsdag). 2VittAH XXXII. 1: 54 (1894). särsk. (i sht i vitter l. högre stil) i utvidgad l. bildl. anv., motsv. seger, sbst.1 3. Leopold (SVS) I. 1: 170 (1778). Wår gamla Akademis jubelfest blef för Henne en fullkomlig seger- och triumf-dag. Beskow (1836) i 3SAH XLVII. 2: 24. särsk.
a) motsv. seger, sbst.1 3 a. PErici Musæus 5: 307 a (1582). Ps. 1937, 165: 2.
b) (numera bl. tillf.) motsv. seger, sbst.1 3 b. Leopold 2: 80 (1801, 1815).
(1, 2) -DANS. dans utförd för firande av seger l. i segerglädje o. d.; utom i bildl. anv. (se slutet) i sht i fråga om äldre l. utländska förh. OoB 1904, s. 539. särsk. bildl., motsv. seger, sbst.1 3. Sjöberg Kris. 8 (1926). särsk. (i vitter stil, tillf.) i uttr. som beteckna ngts oemotståndliga spridning l. dyl. Gossens rykte / Sväfvar fram i segerdans. Wirsén NDikt. 234 (1880).
(1, 2) -DAT. (numera bl. i vitter stil) = -bragd. Leopold 5: 313 (c. 1804).
-DIS. (i vitter stil) segerförlänande dis (se dis, sbst.1 a). Vinterg. 1894, s. 112 (om valkyria).
(1, 2) -DRUCKEN, p. adj. [jfr d. sejrdrukken, t. sieg(es)trunken] rusig l. vild (o. övermodig) av segeryra l. segerglädje (o. ivrigt eftertraktande nya segrar), segerrusig; äv. med sakligt huvudord: som präglas av l. ger uttryck åt sådan(a) egenskap(er); särsk. till 1; jfr -berusad. SC 2: 431 (1822). Bååth Allf. 79 (1884; om mosaik på segermonument). särsk. i utvidgad anv., motsv. seger, sbst.1 3. Sätherberg Dikt. 1: 230 (1854, 1862).
Avledn.: segerdruckenhet, r. l. f. Atterbom PoesH 3: 28 (1848).
(1, 2) -DRÖM. dröm om (kommande) seger (l. segrar); särsk. motsv. dröm, sbst.1 2 b. Frey 1844, s. 162. IdrBl. 1924, nr 94, s. 2.
(1, 2) -DÅD. [jfr t. siegestat] (i vitter stil) = -bragd; särsk. till 1. Annerstedt UUH II. 2: 414 (1909).
(1, 3 a) -DÖD. särsk. relig. till 3 a, om Jesu död på korset. Spegel ÅPar. 22 (1711).
-DÖN. (i vitter stil) om vapendån från segrande här o. d.; jfr dön 1. Cygnæus 9: 145 (1858).
-FACKLA. (mera tillf.) fackla använd vid segerfest (se d. o. 1) o. d.; jfr -bloss. Lundkvist Spegel 13 (1953).
-FADER. [liksom d. sejr(s)fader efter fvn. Sigfaðir, Sigfǫðr] (numera bl. tillf.) i sg. obest. (l. best.), om Oden (ss. segerförlänande gud). Phosph. 1813, s. 183 (i sg. obest.). Atterbom Minnest. 2: 424 (1845; i sg. best.).
-FANA. [jfr t. siegesfahne]
1) fana som bäres av segrare l. segrande trupp o. dyl. l. som användes l. använts i segerrik(a) strid(er); äv.: segerbringande fana; särsk. (i sht i vitter stil) i (ofta mer l. mindre bildl.) uttr. som ange att ngn vinner seger (ngnstädes) l. vinner ära gm segerrik(a) strid(er) l. tjänstgör under l. träder i tjänst hos en segerrik befälhavare o. d., äv. att ngn drar fram (fanor från) segerrika strider ss. vittnesbörd om förfäders krigiska bedrifter o. d.; jfr -baner, -standar. Gee migh Tusend’ Ahner, / Ja, dra frå Noach här berömda Seger-Fahner, / .. Hin blinde Döden, Ach! sijr digh ey mehra ahn / Än dhen i Boyor, Band, sitt Öde måst beqwijda. Wexionius Sinn. 3: C 2 a (1684). Karl den Storrådige, som sätter sina Seger-Fanor Söder i Dannemark. Dalin Vitt. 3: 239 (c. 1735). Palmblad Nov. 2: 92 (1819, 1841; om segerbringande fana). De lefva, edra (dvs. Coriolanus’ släkts) anor; / De tecknades på Romas segerfanor. Valerius 1: 57 (1831). Af .. Abraham Brahe och dess Grefvinna .. föddes tre söner, hvilka .. trädde i krigstjenst under Gustaf Adolfs segerfana. Franzén Minnest. 3: 272 (1836). särsk. (i vitter l. högre stil) i utvidgad anv., motsv. seger, sbst.1 3. Gud slår många med kranckhet .. på thet the .. icke må kunna bedrifwa .. synder. En siuker kropp är en skiön segerfana öfwer the syndiga laster. Scherping Cober 2: 21 (1737). Odlingens och flitens segerfana / Svaje högt i heligt majestät! Nyblom VDikt. 26 (1858, 1876). särsk. motsv. seger, sbst.1 3 a; särsk. i uttr. som beteckna Kristus ss. besegrande synden l. djävulen l. döden o. d.; äv. om fana buren av Kristus på bildframställning. Lillienstedt Christus C 2 a (1694). Broman Glys. 2: 301 (c. 1745; på bildframställning). Hjelten fram ur grafven går, / Och på Hans segerfana står / Uppståndelsen och Lifvet. Hallelujah! (Franzén o.) Wallin Profps. 2: 46 (1813); jfr Ps. 1937, 103: 1.
2) (numera mindre br.) fana utgörande segertrofé (se d. o. 2). Fryxell Ber. 6: 30 (1833). Omkring .. (riksbaneret) fladdrade (vid G. II A:s likfärd) de 72 segerfanorna från Lützen. Weibull LundLundag. 25 (1882).
-FANFAR. fanfar förkunnande (l. given i anledning av) seger; äv. oeg. l. bildl., särsk. motsv. seger, sbst.1 3. Böttiger 1: 122 (1856). SvD(B) 1946, nr 225, s. 4 (om yttrande under valstrid).
-FART. (†) = -lopp 1.
a) = -lopp 1 a. Ling Gylfe 220 (1814).
b) = -lopp 1 b. Geijer SvFolkH 3: 323 (1836). Carlson i 2SAH 48: 51 (1872).
(1, 2) -FEBER. (mera tillf.) jfr feber 2 o. -yra; särsk. till 2. IdrBl. 1935, nr 24, s. 5.
-FEST.
1) till 1, 2: fest (se d. o. 2) för firande av seger; särsk. till 1; jfr -gille. Rudbeck Atl. 2: 430 (1689). särsk. (i sht i vitter l. högre stil) bildl., motsv. seger, sbst.1 3. Herrliga högtid (dvs. jul), ljusets segerfest öfwer allt mörker i tanke och känsla, öfwer lefnadsdagens moln och dödsnattens dysterhet! Rogberg Pred. 1: 50 (1825). Slutligen hafva vind och vågor bortsopat den sista isen från sjön. Segerfest firas af dem. Lönnberg Ragnf. 128 (1873). Vid den tid, då konsten firade genom Mikel Angelo och Rafael sin uppståndelses segerfest, hände det .. att (osv.). Rydberg RomD 130 (1877).
2) (mera tillf.) till 2: om tävling med tanke på deltagarnas segerstämning l. betraktad ur segrarens (l. segrarnas) synvinkel. Lundin o. Strindberg GSthm 169 (i handl. fr. c. 1820).
(1, 2) -FIRANDE, n. firande av seger; äv. bildl., motsv. seger, sbst.1 3 (a). Emanuelsson 1PredHögm. 1: 376 (1865; bildl.).
(1, 2) -FIRANDE, p. adj. som firar en seger; äv. bildl., motsv. seger, sbst.1 3 (a). När en gång den stridande kyrkan på jorden fulländats till den segerfirande i himmelen, då (osv.). Ahnfelt o. Bergqvist 127 (1895).
-FIRING. (†) = -firning; särsk.: triumftåg. Celsius G1 1: 103 (1746). Bergeström IndBref 8 (1770; om triumftåg). Schulthess (1885). särsk. bildl., motsv. seger, sbst.1 3 (a). Ödmann ÅmVetA 1797, s. 26. Fahlcrantz 5: 8 (1830, 1865).
(1, 2) -FIRNING. abstr. o. konkretare: firning av seger; jfr -firing. Östergren (1938).
-FLAGGA, r. l. f. (i vitter stil, numera bl. mera tillf.) segerfana (se d. o. 1). Nordenflycht QT 1746—47, s. 124. särsk. mer l. mindre bildl., motsv. seger, sbst.1 3. Bremer Grann. 2: 246 (1837).
-FOT. (i vitter stil, tillf.) jfr -arm; särsk. i utvidgad anv., motsv. seger, sbst.1 3 a. (Kristi) segerfot skall ormens hufvud krossa. Stagnelius (SVS) 1: 25 (1813).
-FRED. om fred (se d. o. 3) som slutes efter det att en av de krigförande makterna l. parterna vunnit seger (o. som dikteras av de(n) segrande), segrarfred. Spångberg StMän 2: 39 (1921).
-FRIMÄRKE~020. (mera tillf.) frimärke utgivet med anledning av (o. gm sin utformning erinrande om) vunnen seger; jfr -märke 1. SvD 19/6 1921, Söndagsbil. s. 3.
-FRÖJD. (seger- c. 1755 osv. segers- 1712)
1) (numera bl. i vitter l. högre stil) till 1, 2: segerglädje; särsk. till 1; jfr fröjd 1. Bovallius i 2SAH 22: 219 (1844). särsk. bildl., motsv. seger, sbst.1 3 (a); jfr -glädje slutet. AB 1845, nr 132, s. 3. Denna verldens vedermödor sjunka undan för trons och aningens segerfröjder. Genberg VSkr. 2: 63 (1870).
2) (†) till 1, = -firning; särsk. i uttr. hålla segerfröjd, hålla triumftåg; jfr fröjd 3. Spegel 399 (1712). Schultze Ordb. 1352 (c. 1755).
(1, 2) -FULL. [fsv. sighers fulder, sigherfulder]
a) (†) = -rik a; äv. övergående i bet.: fylld av segerglädje, triumferande. Schück VittA 1: 34 (i handl. fr. 1617; om konung). Tappra och Sägerfulla Keisare och Fält-Herrar. Rüdling Suppl. 428 (1740). Till slut Carl Johan rådde och slog Napoleon kull; / Nu ska du få för titta, sa han så segerfull. Blanche Våln. 294 (1847).
b) = -rik b; äv. (o. numera bl., föga br.) om ngns bröst o. d., övergående i bet.: fylld av segerglädje. SalWijsh. 10: 20 (öv. 1536). NAv. 22/11 1655, nr 2, s. 3 (om vapen). Man skall see Plogen, äfwen af de segerfulle händer som fächtat för Fäderneslandet, handteras. Ehrenadler Tel. 502 (1723). Jag kände mig ensam i Paris med mitt segerfulla bröst (sedan kamraterna, med vilka författaren framgångsrikt deltagit i en sångartävlan, rest hem). Ödman UngdM 1: 188 (1877, 1881).
c) = -rik c; numera nästan bl. (föga br.) om persons l. hästs o. d. bana med tanke på segrar i tävlingar o. d.; förr äv. (om tankar) övergående i bet.: segerviss. Petreius Beskr. Fört. (1615; om konungs styrelse). Wi (dvs. romare som skulle anfalla Kartago) lyftad’ wåra Ankar, / Wi drefs af lycklig Wind och segerfulla tankar. Knöppel Reg. 4 (1741). Han .. hoppades .. kunna sluta hela Kriget med en segerfull utgång. Mörk Ad. 2: 446 (1744). Lagerbring 1Hist. 1: 279 (1769; om fälttåg). En olycklig senaffär afbröt (för en hingst) .. en sejour, som på grund af hingstens qualité lofvade en segerfull bana. NTIdr. 1898, julnr s. 17. jfr (†): (Gud) verdiges .. förläna E. F. N. (dvs. K. IX) en segerfull victoria. Rääf Ydre 1: 361 (i handl. fr. 1603).
d) (numera bl. ngn gg arkaiserande) i utvidgad l. mer l. mindre bildl. anv., motsv. seger, sbst.1 3 (a, b), = -rik f.
α) motsv. a, = -rik f α. Emporagrius Cat. I 8 a (1669). Försten öfwer Israel (dvs. Jesus) / Är i Dag ifrån Dödswåndan / Segerfull igen uppstånden. Brask Sångl. 86 (1690); jfr Ps. 1937, 109: 2. (Camilla till Atis:) Jag drack af glömskans flod, men kunde dig ej glömma; / Din målning segerfull blef qvar uti mit bröst. Creutz Vitt. 38 (1761).
β) motsv. c, = -rik f γ. Jesu Christi segherfulle himmelsfärdh. Carl IX Cat. L 4 b (1604). (Beteckningen segerhuva är hämtad) utaff sielfwa Giärningen, ty ther föllier gemenligen et qvickt Barn, och bemärker för Hustrun en hastig och prompt Förloszning, hwilken är en seger-ful Öfwerwinning. Hoorn Jordg. 1: 271 (1697). Så länge .. (Jesu) Evangelium öfwer alt segerfult utsprides, och des sanning med wördnad erkännes. Bælter JesuH 4: 477 (1757). Jesu Christi kärlek, hans outsägliga lidande och hans oskyldiga, segerfulla död. Wallin Rel. 4: 219 (1837).
-FURSTE. [jfr t. siegesfürst] (i vitter l. högre stil) segerrik furste. Rudbeckius KonReg. 207 (1615). särsk. bildl., motsv. seger, sbst.1 3, särsk. 3 a. Phrygius HimLif. 28 (1615; om Kristus). Svedelius SmSkr. II. 2: 161 (1872, 1888).
(1, 2) -FYLLD, p. adj. (mera tillf.) fylld av segrar, segerrik (se d. o. c); särsk. till 2. Hans segerfyllda boxarbana. Swing 1921, nr 21, s. 15.
-FÅNG. (†) segerbyte; jfr fång 13. Rydberg Urpatr. 22 (1873).
-FÄLT. (i vitter stil) slagfält där seger vunnits (l. vinnes); äv. bildl., motsv. seger, sbst.1 3. Gyllenborg Bält 42 (1785). Lindgren Stormän 5 (1894; bildl.).
-FÄRD. (i sht i vitter stil) segerlopp (se d. o. 1 a); segertåg; stundom äv.: triumftåg. Höpken 1: 182 (1753; om triumftåg). En hastig blick först .. på .. (A. Wittenbergs) fälttåg i Tyskland, sedan .. på hans segerfärd i Polen. Franzén Minnest. 2: 228 (1826). Framåt öfver grafven i segerfärd, / För oss (dvs. svenskarna vid Lützen) filistéerna (dvs. fienderna) flykte! Snoilsky 3: 5 (1883). särsk. (numera bl. tillf.) bildl., motsv. seger, sbst.1 3 a. En Himla Seger-Färd, Då .. Hans Bergs Andelösa Lekamen fick sin Hamn i Christinae Stads Kyrckio-Mull. ASScF VIII. 2: 205 (cit. fr. 1756; möjl. ssg med Himla).
-FÄRDIG. (†) i uttr. segerfärdig för ngt, beredd att strida för ngt o. vinna seger; anträffat bl. i utvidgad anv., motsv. seger, sbst.1 3; jfr färdig 4 a. Valerius 1: 196 (1841).
(1, 2) -FÖLJD, r. l. f. segerrad; särsk. till 2. IdrBl. 1935, nr 149, s. 11.
-FÖLJD, p. adj. (i vitter stil) åtföljd av seger; jfr -rik a, b. Stenhammar 42 (1793; om fana). Wallin Rel. 4: 160 (1816; om härar).
(1, 2) -FÖRHOPPNING. förhoppning om seger; särsk. till 2. IdrBl. 1935, nr 144, s. 9.
(1, 2) -FÖRLÄNANDE, p. adj. som förlänar seger; särsk. till 1. 3NF 14: 90 (1931; om gudinna).
(1, 2) -FÖRLÄNARE. jfr -förlänande. Fornv. 1953, s. 169 (om Oden).
-FÖRVISSNING. förvissning om seger; äv. bildl., motsv. seger, sbst.1 3 (a). Ljunggren Est. 2: 78 (1860; bildl.). I allmänhet går .. genom .. (den heliga Birgittas) verldsuppfattning en glad segerförvissning; hennes tro på det godas triumf kan .. icke tillintetgöras. Dens. Bellm. 31 (1867). Quennerstedt C12 2: 4 (1916).
-GAMMAN. (numera bl. med ålderdomlig l. arkaiserande prägel) segerglädje; äv. bildl., motsv. seger, sbst.1 3. Hagberg Shaksp. 4: 386 (1848). Snoilsky 3: 195 (1883; bildl.).
-GIFT, r. l. f. (†) avgift l. skatt o. d. som erlägges till segrare; jfr gift, sbst.1 2. Schroderus JMCr. 27 (1620).
(1, 2) -GILLE. (numera bl. tillf.) jfr gille 2 o. -fest 1; särsk. till 1. Ling Styrbj. 40 (1824).
(1, 2) -GIVANDE, p. adj. som ger l. förlänar seger. Bremer GVerld. 5: 31 (1862; om gudamakter i den antika mytologien). särsk. om prestation o. d. som medför l. åstadkommer seger; i sht (sport.) i uttr. segergivande mål, segermål. IdrBl. 1935, nr 10, s. 12 (om mål i handbollsmatch).
(1, 2) -GIVARE. jfr -givande. Min Gud, min broder, hur jag dig må kalla, / Du segergifvare, jag tackar dig. Runeberg 2: 120 (1846).
(1, 2) -GIVERSKA. jfr -givare. NF 11: 1107 (1887; om gudinnan Athena).
(1, 2) -GLAD. (i sht i vitter stil) som känner segerglädje l. befinner sig i glad segerstämning; äv. om ngt sakligt: som präglas av l. vittnar om segerglädje l. glad segerstämning; jfr -lycklig 2, -säll 2. Snoilsky 1: 140 (1863, 1869; ss. adv.). Svea-moder, van att sända ut i kyller och bandtler / Sina segerglada söner under svajande banér. Därs. 297 (1878). Schybergson FinlH 1: 51 (1887; om ton i historisk skildring). IdrBl. 1935, nr 23, s. 3 (om segrare i skidtävling). särsk. mer l. mindre bildl., motsv. seger, sbst.1 3 (a, b). Rogberg Pred. 2: 448 (1829). (Vännernas) klagan och tårar .. (i Sokrates’ dödsstund) gifva rum för .. en till döden bedröfvad segerviss och segerglad hänförelse. Rydberg Ath. 254 (1859). Så voro de ändtligen ensamma (efter bröllopet). Men nu, när hon fick se honom nästan segerglad, blef hon rädd för honom. Strindberg Giftas 1: 121 (1884).
(1, 2) -GLANS. (i sht i vitter stil) glans (se d. o. 3) som omstrålar l. omger seger l. segrare; äv. bildl., motsv. seger, sbst.1 3. Palmblad SophSorg. 454 (1841). Stor är den som, lyft på snillets vingar, / Med sjelfständigt dristig flygt sig svingar / Upp till konstens höjd i segerglans. Valerius 1: 189 (c. 1850). 3Saml. 9: 105 (1928).
-GLAV l. -GLAVEN. (numera bl. arkaiserande) jfr glav (1,) 2 o. -svärd; särsk. bildl., motsv. seger, sbst.1 3 a. SionSång. 2: 101 (1745).
(1, 2) -GLORIA. (i sht i vitter l. högre stil) jfr gloria, sbst.1 2, 3, o. -glans. Tegnér Niniv. 77 (1875). IdrBl. 1935, nr 144, s. 7.
(1, 2) -GLÄDJE. [fsv. sighers glädhi] glädje över vunnen seger (l. vunna segrar); glad segerstämning. Gumælius Bonde 348 (1828). särsk. bildl., motsv. seger, sbst.1 3 (a). Rundgren Pred1Bönd. 1855, s. 10. Strindberg TjqvS 3: 142 (1887).
(1, 2) -GLÖD. brinnande l. glödande iver att vinna seger; entusiasm för seger (som man just tillkämpar l. tillkämpat sig). Hedberg Elisif 125 (1870). IdrBl. 1924, nr 15, s. 1.
(2) -GNISTA. (ngt vard.) (brinnande) iver l. lidelse att vinna seger; jfr -glöd. IdrBl. 1935, nr 99, s. 10.
-GNY, n. (numera bl. i vitter stil, ngt ålderdomligt) jfr gny, sbst. 1 a, o. -rop. Beskow Res. 230 (1861).
(2) -GREN. sport. om idrottsgren vari ngn vinner l. vunnit seger. IdrBl. 1924, nr 76, s. 1.
-GRIS. [skämtsam översättning (med anslutning till gris, sbst. 3 c) av t. siegesgreis, segerrik åldring, använt om kejsar Vilhelm I (till greis, gråhårig man)] (numera knappast br.) ss. nedsättande benämning dels (i sg. best.) på kejsar Vilhelm I av Tyskland, dels (allmännare) på tysk soldat. Den store tyske ”Segergrisen”. SöndN 1870, s. 136 (ss. text under bild åsyftande Vilhelm I o. föreställande gris i tysk uniform o. lagerkransad kask). Lundström Jörgenb. 181 (1902; i pl., allmännare). jfr (med anslutning till gris, sbst. 1): (En viss ölänning menar att skörden av hans tyska sättpotatis) måste användas till — svinmat (att göda ”segergrisar”?). SöndN 1870, s. 161.
(1, 2) -GUD. segerförlänande gud. Stagnelius (SVS) 1: 271 (c. 1814; om Oden). särsk. (i vitter stil) bildl., om kärleksguden (jfr seger, sbst.1 3 b). Nordenflycht (SVS) 2: 447 (c. 1762).
(1, 2) -GUDINNA. segerförlänande gudinna; jfr seger, sbst.1 1 c. Wennerdahl 619 (1748).
-GÅNG. (i sht i vitter l. högre stil) om handlingen att gå segrande framåt; nästan bl. bildl., i sht motsv. seger, sbst.1 3 (jfr -tåg slutet). Bland passioners / Spillror går du (dvs. Melpomene) kall din segergång. Kræmer Sydfr. 65 (1853). (Björnsons pjäs En fallit) gick en segergång öfver nordiska och tyska scener. 2NF 3: 591 (1904). Brogren Land. 12 (1911).
-GÄRD. (numera bl. i vitter stil) gärd (se gärd, sbst.1 3) given ss. tack l. belöning för vunnen seger; särsk. dels om offer till segerförlänande gud(ar), dels bildl., motsv. seger, sbst.1 3. Gumælius Bonde 165 (1828; i fråga om tornerspel). Atterbom Siare 4: IV (1847; bildl.). Alexanderson Sept. 19 (1868; om offer till gudar).
-HAND. [fsv. sighers hand; jfr t. siegeshand] (i vitter l. högre stil) jfr -arm. Lidner (SVS) 2: 461 (1786).
(3) -HAVRE. [segerhavren visade sig vid växtförsök överträffa tidigare vithavresorter] lant. (1907 i marknaden utsläppt) vithavre som utgör en systersort till guldregnshavre o. karakteriseras av styvt strå, tvåkornigt småax samt borstlös, kortspetsad o. rödvit kärna. UtsädT 1907, s. 139.
(1, 2) -HERRE. [jfr t. sieg(es)herr] (i sht i vitter l. högre stil) segrande l. segerrik fältherre l. krigsherre l. härförare o. d.; ofta allmännare: (be)segrare (särsk. i pl., om segrande nation i krig l. segrande lag i tävling o. d.). Forsius Fosz 564 (1621; om segrare i tvekamp mellan djur). (En viss släkts) äldste Ättmän (ha) biwistat the forna här ifrån märkeliga giorde vthtågen til andra länder, såsom anförare och seger-herrar. Peringskiöld MonUpl. 210 (1710). Grækerna .. införde Lärdom, Konster och Belefvenhet i Rom och blefvo således sina Segerherrars Läromästare. Lanærus Försök 67 (1788). IdrBl. 1924, nr 80, s. 12 (i pl., om segrande fotbollslag). jfr: Iulianus .. vtrotade .. heela fiendens Krijgzmacht för Strasborgh, therföre blef han vtropat vtaf Krijgzfolket icke allena för en Keysar, vtan och för en Segherherre. Schroderus Sleid. 88 (1610; lat. orig.: non modo Cæsar, verum etiam Augustus). särsk.
a) (ngt ålderdomligt) i uttr. segerherre över ngn l. ngt (jfr c), ngns l. ngts besegrare. RARP 1: 21 (1627). Därs. 2: 30 (1633). Dalin Hist. III. 1: 47 (1761).
b) (numera bl. tillf.) närmande sig l. övergående i bet.: segerförlänare. Alldenstundh een sådan merckelig seger (som den som svenskarna vunnit vid Gurzno) oss höijeligen förorsakar till att tacka den alzmechtige Gudh, thenn rätta segerherren, .. därföre (osv.). AOxenstierna 4: 355 (1629).
c) mer l. mindre bildl., motsv. seger, sbst.1 3; äv. (motsv. a) i uttr. segerherre över ngn l. ngt (äv. över sig själv). Preutz Kempis 418 (1675: öfwer sigh sielff och heela Werlden). Vettet blifver segerherren öfverallt. Spongberg Soph. 97 (1866). Folkpartiet, som plockat röster och mandat från högern, vars mantel det alltmer gör sig redo att alldeles överta, känner sig visserligen som valets segerherre, ehuru (osv.). MorgT 1948, nr 255, s. 4. särsk.
α) motsv. seger, sbst.1 3 a, om Kristus. Öfwer Christum skole wi intet gråta, ty Han är en segerherre öfwer döden. Spegel Pass. 320 (c. 1680). Franzén Pred. 1: 8 (1841).
β) (numera bl. tillf.) motsv. seger, sbst.1 3 b, om man som vunnit en kvinnas kärlek. Posten 1769, s. 590.
-HINNA. (†) = -huva. Riddermarck Alm. 1691, s. 30.
(1, 2) -HJÄLTE. [jfr t. siegesheld] (i sht i vitter stil) segerrik hjälte (i krig l. tävling o. d.). Risell Vitt. 475 (1722). Olympiske segerhjältar. Verd. 1891, s. 155. särsk. mer l. mindre bildl., motsv. seger, sbst.1 3. Snoilsky 3: 182 (1883). särsk. motsv. seger, sbst.1 3 a, om Kristus. Brask Sångl. 86 (1690). Ps. 1819, 89: 4; jfr Ps. 1937, 89: 4.
(2) -HOPP, sbst.1 sport. hopp (se hopp, sbst.1 1 slutet) som ger l. givit seger. IdrBl. 1935, nr 106, s. 3 (i fråga om trestegshopp).
(1, 2) -HOPP, sbst.2 hopp (se hopp, sbst.2 1) om seger; äv. bildl., motsv. seger, sbst.1 3. Lybecker 110 (c. 1715; bildl.). Fryxell Ber. 15: 147 (1848).
-HUD. (†) = -huva. Dalin Hist. III. 1: 4 (1761). Schützercrantz Olyksöden 48 (1775).
(2) -HUMÖR. sport. humör som präglas av segervilja. IdrBl. 1924, nr 1, s. 1.
(1, 2) -HUNGRIG. (mera tillf.) fiken l. lysten att vinna seger; särsk. till 2; jfr hungrig 2 o. -sugen. IdrBl. 1935, nr 106, s. 4.
-HUVA. [fsv. sighers huva; jfr d. sejr(s)hue] om hölje (liknande en huva) kring huvudet (o. del av kroppen) hos vissa nyfödda, bildat av (de nedersta delarna av) fosterhinnorna (i sht förr i folktron betraktat ss. tecken på l. garanti för framgång, krigslycka, skydd mot olyckor, osårbarhet o. d.); jfr -hinna, -hud, -hätta o. hjälm, sbst.1 3 a. Svart G1 2 (1561). särsk. mer l. mindre bildl.; särsk. i uttr. (vara) född (ngn gg äv. boren) med segerhuva, (från födseln vara) begåvad med (seger)lycka l. framgång o. d. (äv. i utvidgad anv., om ngt sakligt). Själar, födde med segerhufva, med herrskarepreglen på sin konungsliga panna. Tegnér (WB) 4: 90 (1823). Den med segerhufwa födda sanningens triumfer. SKN 1843, s. 230. Hans ungdoms samtid .. såg i honom en af de med snillets segerhufva borna. Weibull LundLundag. 210 (1891). UNT 1933, nr 211, s. 4. särsk. (tillf.) om studentmössa. Wieselgren Hvirfl. 1: 189 (1891).
Avledn. (mera tillf.): segerhuvad, p. adj. försedd med segerhuva. Lange SämreF 186 (1885).
(1, 2) -HYMN. (i sht i fackspr. o. i vitter l. högre stil) jfr hymn, sbst.2, o. -sång; äv. bildl., särsk. motsv. seger, sbst.1 3 (a). Pindaros’ Segerhymner. Phosph. 1810, s. 53. Bremer GVerld. 6: 295 (1862; bildl.).
-HÅG. (i sht i vitter stil) sinne(lag) präglat av segervilja (o. segervisshet); särsk. i utvidgad anv., motsv. seger, sbst.1 3. Jul 1908, s. 31.
-HÄR. [jfr t. siegesheer] (i vitter stil) segrande l. segerrik här; särsk. mer l. mindre bildl., motsv. seger, sbst.1 3. Valerius 1: 76 (1829). Farligt är i fejd att skrida / Mot sin känslas segerhär. BEMalmström 6: 87 (1842).
-HÄTTA. [sv. dial. segerhätta; jfr d. sejrshætte] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) = -huva. HågkLivsintr. 10: 123 (1929).
-HÄVD. (i sht i vitter stil) hävd (se d. o. 8) som handlar om segrar; vanl. i pl.; äv. bildl., motsv. seger, sbst.1 3. Kyrkans historia är Andens segerhäfder. Fahlcrantz 5: 12 (1830, 1865).
-HÖGTID~02 l. ~20. (i sht i vitter stil) jfr -fest 1; äv. bildl., motsv. seger, sbst.1 3 (jfr -fest 1 slutet). Kellgren (SVS) 3: 350 (1792; bildl.). Afzelius Sag. IX. 2: 18 (1860).
-HÖLJA. (i vitter stil) i rikt mått skänka segerära åt (ngn l. ngt); särsk. i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv.; jfr hölja, v. 1 f slutet. Wirsén i 3SAH 9: 7 (1894). Segerhölj våra snöhvita fanor! Fallström Gyllenr. 184 (1902). Segerhöljda återvände krigarna. Östergren (1938).
-HÖVDING. (i vitter l. högre stil) segerrik hövding; särsk. bildl., (motsv. seger, sbst.1 3 a), om Kristus. Melin Pred. 2: 144 (1847).
-INTÅG~02 l. ~20. (numera bl. tillf.) festligt intåg ss. segrare, triumf(tåg); äv. bildl., motsv. seger, sbst.1 3. Dryselius Monarchsp. 166 (1691; om triumftåg under antiken). Afzelius Dagb. 31 (1846; bildl.). Lincoln höll sitt segerintåg i Richmond den 4 april 1865. Wieselgren Bild. 346 (1889).
(1, 2) -JUBEL. jubel över vunnen seger (l. vunna segrar). Wecksell DHjort 35 (1862). särsk. i utvidgad anv., motsv. seger, sbst.1 3. Billing AntRiksd. 59 (1893).
(1, 2) -JUBLANDE, p. adj. jfr -jubel; särsk. i utvidgad anv., motsv. seger, sbst.1 3. Alt fulltonigare alt mäktigare stiger .. (näktergalens) eldiga röst, tills den i segerjublande slag flammar upp i kärlekens höga visa. Ahrenberg Hem. 193 (1887).
(1, 2) -KAMP. (i sht i vitter l. högre stil) segerrik kamp (se kamp, sbst.2 1, 3); äv. bildl., motsv. seger, sbst.1 3 (a); jfr -strid. (Den olympiske segraren) omkransade sitt / Ynglingahår med rika, herrliga segerkampars vingar. Phosph. 1810, s. 91 (klandrat i Polyfem II. 34: 3). Huru mycket himmelrike kunde här gifwas på jorden? Dock förwisso icke segersångens, utan segerkampens. Thomander Pred. 2: 159 (1849). Atterbom Siare VI. 2: 242 (1855; bildl.).
-KAPPA. (seger- c. 1755. segers- 1712c. 1755) (†) om kappa l. mantel för krigare (i sht för högre romersk officer); jfr -klädning. Spegel 211 (1712). Schultze Ordb. 4073 (c. 1755).
(2) -KAST. sport. kast (se kast, sbst.4 1 b) som ger l. givit seger, segrande kast. SvD(L) 1924, nr 183, s. 8 (om spjutkast).
-KLANG. (i vitter stil, mera tillf.) om klang från segrande vapen l. vapenklang från segrande här o. d.; äv. om segerviss klang hos röst o. d. Böttiger 1: 235 (1845, 1856). Fridegård Offerrök 232 (1949; i fråga om röster).
-KLÄDNING. (seger- 16401847. segers- 1712c. 1755) [jfr t. sieg(es)kleid] (†) = -skrud; särsk.: (med palmkvistar prydd) mantel använd av triumferande fältherre under antiken; jfr -kappa. Linc. (1640). Meurman (1847).
-KOLONN. segermonument i form av en fristående kolonn; jfr -pelare. Thomée IllSv. 91 (1873). Flodström SvFolk 281 (1918).
-KOMMUNIKÉ. jfr -bulletin. VFl. 1916, s. 2.
-KONUNG, äv. -KUNG. (i sht i vitter l. högre stil) segerrik konung. Geisler Fägnet. A 2 b (1709; om K. XII).
(1, 2) -KRAFT. [jfr t. siegeskraft] (i sht i vitter l. högre stil) kraft l. förmåga att vinna seger; jfr -styrka. Gyllenborg Bält 67 (1785). IdrBl. 1935, nr 104, s. 8. särsk. bildl., motsv. seger, sbst.1 3 (a). Lybecker 76 (c. 1715). Wallin Vitt. 2: 325 (1827).
(1, 2) -KRAFTIG. [jfr -kraft] (i sht i vitter l. högre stil) som har segerkraft; särsk. bildl., motsv. seger, sbst.1 3 (a). Melin JesuL 4: 146 (1851; bildl.).
(1, 2) -KRANS. [jfr d. sejrskrans, t. sieg(es)kranz] krans given (l. avsedd att ges) ss. hederstecken åt segrare (i strid l. tävling o. d.); utom i mer l. mindre bildl. anv. (se a, b) i sht om ä. förh. Hoo som i Krijgh förlöper sin Skans, Han fåår slätt ingen Sägerkrans. Törning 67 (1677); jfr a. Bellona, wijsandes en Lance med Seger-krantzar och Kädjor. Nordberg C12 1: 148 (1740). (Euripides’) fader hade om sonen fått höra den spådomen, att han skulle komma att vinna segerkransar. Tydande detta på segrar i idrottstävlingar, bestämde han gossen till atlet eller brottare. Andersson GrDram. 133 (1890, 1910). Den procession, under hvilken .. (segraren i en antik idrottstävling) och hans landsmän begåfvo sig till statshelgedomen att inför gudens altare nedlägga segerkransen. VLitt. 1: 28 (1902). särsk.
a) (i vitter stil) i bildl. uttr. som ange att ngn vinner l. vunnit ärorik seger l. ärorika segrar l. hyllas ss. segrare o. d. Spegel Oliw. Föret. 2 (1675). Och när du (dvs. Fredrik I) på din hielte-stig, / Har slutit sält och blodigt krig, / Skal jag din dyra lager prisa, / För werd och efterwerden wisa, / Hur härlig segerkrantzen står / På Kungens hwita silfwerhår. Nordenflycht QT 1745, s. 32. (Anfallskolonnen hade) avbrutit fiendens förbindelse med Petersburg och flätat in ett nytt ärorikt blad i den unga finländska arméns segerkrans. FinlÖde 132 (1927).
b) [jfr språkprov från 1902 under huvudmomentet] (mera tillf.) i bildl. uttr. som ange att ngn skänker i idrottstävling vunna pris till en kyrka o. d. Framme vid koret (i Norsjö kyrka) står en dopskål av rent silver; den är skänkt av .. skidlöparen Isaksson, som vunnit den i hederspris. .. Den .. djärva ungdomen från Norsjö lägger ner sina segerkransar i hemmets kyrka. Böök ResSv. 201 (1924).
c) (i sht i vitter l. högre stil) i utvidgad l. mer l. mindre bildl. anv. (jfr a, b), motsv. seger, sbst.1 3 (a); ofta i bildl. uttr. motsv. a (o. b); stundom äv. (motsv. seger, sbst.1 3 a) om gloria (se gloria, sbst.1 2). Brenner Dikt. 1: 151 (1700, 1713). Wårt högsta syftemål skal blifwa, / At Dygdens stigar wisligt gå, / Och ej wårt upsåt öfwergifwa, / Förr än Wi Segerkrantzen få. Lalin Arachne 37 (1750). (Vi) vilje .. arbeta för medmenniskors väl, och .. om vi segre, nedlägga segerkransen vid Hans fot, som gifver oss kraft till alla goda verk. Scott Bränv. 24 (1836). Brunius GotlK 3: 361 (1866; om gloria). För ett par årtionden sedan firades Oskar Arpi, då han i spetsen för sångens glada skara drog in i hufvudstaden. I nya Stockholm räckes välkomstbägaren och segerkransen åt Ivar Hedenblad. Lundin NSthm 309 (1888). Från fjärran stammar glansen / I Kristi stridsmäns drag: / De skymta segerkransen / Och alla helgons dag. Ps. 1937, 534: 5.
(1, 2) -KRANSAD, p. adj. [jfr -krans] (i vitter l. högre stil) som smyckats med l. bär segerkrans; äv. oeg. l. mer l. mindre bildl., särsk. motsv. seger, sbst.1 3 (jfr -krans c); jfr -kröna. Johansson HomIl. 9: 124 (1846). Jublande vi skåda, hur det ädla / Går genom frestelser och faror fram / Med fläckfri sköld och segerkransadt svärd. Östergren NDikt. 154 (1879).
(1, 2) -KRONA. [fsv. sighers krona; jfr d. sejrskrone, t. sieg(es)-krone] = -krans; numera nästan bl. i b. Dryselius Monarchsp. 168 (1691). Cannelin (1939). särsk.
a) = -krans a. (Fältmarskalk L. von der Linde som) wärden här så titt medh Seger-Cronor krönt, / Blijr mädh en Stierne-Krans nu aff Gudh sielfuan lönt. Lucidor (SVS) 197 (1672).
b) (i vitter l. högre stil, med ålderdomlig prägel) i utvidgad l. mer l. mindre bildl. anv. (jfr a), motsv. seger, sbst.1 3 (a); jfr -krans c. Lucidor (SVS) 341 (1673). Linnerhielm 1Br. 150 (1797; i pl., om avbildningar av segerkransar på gravvårdar). I fremsta rummet .. (ha vi) att tacka Dig (dvs. Tegnér), som satte segerkronan på vår minnesfest (i Akademien) och förutan hvars biträde jag aldrig skolat tillstyrka festens firande. Beskow (1836) i 3SAH XLVII. 2: 25. Hwem är den stora skaran der / med palm i hand? / Hwar hjessa segerkrona bär / på ewighetens strand. Söndag. 1855, s. 356; jfr Ps. 1937, 146: 1. (På kemiens område) har .. (Sverige) under nära ett århundrade, täflat om segerkronan med Europas mest upplysta länder. Beskow i 2SAH 32: 25 (1859). Strindberg Inf. 7 (1897).
(1, 2) -KRÖNA. (i sht i vitter l. högre stil) sätta segerkrans på huvudet på (ngn); oftast i utvidgad l. bildl. anv.: ge l. förläna (ngn l. ngt) seger; i sht [jfr t. sieggekrönt] i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv.: som förlänats l. vunnit (ärorik) seger l. (lysande) segrar o. d., som krönts (se kröna 9, 10) med seger. Tryck i hvart hjerta Medborgarens stempel, / Segerkrön Krigarens nödtvungna svärd. DA 1808, nr 1, s. 1. Man såg .. (Cato) efter Consulat och triumf, lik en segerkrönt athlet, stå fast vid sin öfningsordning. Emanuelsson Plut. 3: 170 (1843). Almquist VärldH 5: 136 (1933; i p. pf., om fältherre). särsk. i bildl. anv. motsv. seger, sbst.1 3 (a). Brenner Dikt. 1: 148 (1700, 1713). Sjelfva företaget att behandla .. (Akademiens tävlings-)ämne (om nationalkänslans väckande) gör lika heder åt .. (Mörners) tänkesätt, som den segerkrönta framgången åt hans snilles förmåga. Enberg i 2SAH 19: 143 (1838).
-KUNG, se -konung.
(1, 2) -KVAD. (nästan bl. om fornnordiska förh.) = -kväde; särsk. till 1. Wrangel Tor. 49 (1738).
(1, 2) -KVÄDE. (nästan bl. om ä., i sht fornnordiska förh.) jfr kväde 2 o. -sång; särsk. till 1. Dalin Hist. 2: 39 (1750).
-KÅPA. (numera bl. tillf.) segerbringande kåpa (se d. o. 1 a) l. kapprock (se d. o. 1). Afzelius Sag. VIII. 2: 282 (1857).
-KÄMPE. (numera bl. tillf.) segerrik kämpe (se kämpe, sbst.1 1). Westhius Vitt. 19 (1677).
(1, 2) -KÄNSLA. känsla som vunnen seger (l. vunna segrar) inger (inge); äv.: känsla av förvissning om seger; äv. i utvidgad l. bildl. anv., motsv. seger, sbst.1 3, särsk.: känsla av att ha vunnit seger, triumferande känsla; jfr -stämning. Den .. som vill glädjas at se det .. oerhördaste tyranni förkrossadt af förnuftets öfverlägsenhet, skall icke lämna .. (Clarksons avhandling om slaveriet) utan med segerkänsla. LBÄ 1: 91 (1797). Med friskt mod, full av segerkänsla, gick den fyrtiårige generalen (G. O. Stenbock) fram emot (den väntande striden i juli 1655). Carlson i 2SAH 48: 35 (1872). För hvar tionde meter (uppför fjällsidan) måste jag hvila, och när jag ändtligen kom upp .., var det med en segerkänsla som jag öfverskådade min omgifning. HNPallin i TurÅ 1909, s. 332. IdrBl. 1935, nr 87, s. 5.
-KÄR. (†) = -lysten. Fersen HistSkr. 1: 14 (c. 1790; om lynne).
(2) -LAG. (mera tillf.) lag (se lag, sbst.3 14 c γ) som (vinner l.) vunnit seger (l. segrar), segrande lag. IdrBl. 1924, nr 80, s. 12.
(3 a) -LAMM. (numera bl. tillf.) om bild av lamm med segergloria o. korsprydd segerfana (se d. o. 1 slutet), symboliserande Kristus; jfr lamm, sbst. b. Till bevis på sin kärlek till Gotland insatte (G. v. Psilander) dess landskaps-vapen, Segerlammet, i sitt nya sköldemärke, när han 1719 blef upphöjd i friherrligt stånd. Bergman GotlSkildr. 110 (1882).
(1, 2) -LAND. land (se d. o. 3) som (vinner l.) vunnit seger (i krig l. tävling o. d.), segrande land. IdrBl. 1924, nr 92, s. 2. Meurling KommunismSv. 21 (1950).
-LARM. (i vitter stil) jfr larm 7 o. -rop. Heidenstam Svensk. 1: 319 (1908).
-LED. (i vitter stil) led (se led, sbst.2 1) på vilken segrare dra(r) fram. Rydberg Dikt. 1: 26 (1876, 1882).
(1, 2) -LEENDE, n. leende framkallat av tanken på (vunnen) seger; triumferande leende; särsk. i utvidgad anv., motsv. seger, sbst.1 3. Fröding 15: 41 (1883).
(1, 2) -LEENDE, p. adj. (numera bl. mera tillf.) som ler vid tanken på (vunnen) seger, som ler en segrares leende; som har ett triumferande leende på läpparna; särsk. i utvidgad anv., motsv. seger, sbst.1 3. Runeberg (SVS) 3: 169 (1841).
(2) -LISTA.
1) lista (se lista, sbst.2) över segrar som vunnits av ngn (en person l. häst l. båt o. d.); i sht oeg. l. bildl.: rad av vunna segrar (jfr lista, sbst.2 a). TIdr. 1897, s. 2. (Boxaren) Grassi är .. ingalunda en nybörjare, och hans segerlista rätt så imponerande. Swing 1921, nr 40, s. 8.
2) (numera bl. tillf.) lista över segrare o. segerresultat i tävling omfattande flera grenar; i sht förr äv. om lista upptagande segraren o. ett antal tävlande som placerat sig närmast efter denne jämte deras tävlingsresultat. De fem främsta på segerlistan (från en cykeltävling). TIdr. 1897, s. 437. IdrBl. 1924, nr 78, s. 10 (i fråga om segrare i olika grenar).
-LIVAD, p. adj. (numera bl. tillf.) upplivad av vunna segrar (o. fylld av segervilja); jfr liva, v.2 4. KrigVAT 1860, s. 160 (om armé).
-LJUD. (i vitter l. högre stil) ljud (se ljud, sbst.1 2, 2 h) som vittnar om l. höres i samband med seger l. segrar; särsk. om segerbud (se d. o. 1); äv. oeg. l. bildl., motsv. seger, sbst.1 3, 3 a; nästan bl. i pl. Nordenflycht Fruent. 26 (1761). (Leopolds) stämma blandar sig triumferande med segerljuden från Hogland. Grubbe i 2SAH 14: 82 (1830). Snart min oros tid är gången, / Snart jag hör ett fridens bud, / Snart jag lyssna får till sången, / Frälsta själars segerljud. FörslPs. 1889, 506: 3; jfr Ps. 1937, 578: 3.
-LOPP. [jfr t. siegeslauf]
1) (i sht i vitter stil) till 1.
a) segerrikt framstormande l. segerrik frammarsch; jfr lopp 1 o. -fart a. Arnell Moore LR 2: 23 (1830). Hertzens bataljon har stormat stranden: / Sprängdt är hvart hinder för dess segerlopp. Runeberg 5: 114 (1860). I ett enda segerlopp erövrade de romerska härarna Armenien, Mesopotamien och Assyrien. Almquist VärldH II. 2: 306 (1931); jfr b.
b) övergående till en beteckning för förhållandet att fältherre l. krigshär l. folk o. d. vinner den ena segern efter den andra l. segerrikt genomför krig l. fälttåg o. d.; jfr lopp 4 g o. -fart b. Hjelten Carl Gustaf underkastade sig .. ej ogerna (krigets nödvändighet), inhemtande slutligen i sitt segerlopp Sveriges nyttigaste, nu ensamt oss qvarblifna eröfringar. Geijer I. 6: 81 (1839). (Vi) läste .. i eller ur Herodotos .. sägnerna om det underliga folkets (dvs. persernas) uppkomst och segerlopp, innan det sista nådde sin gräns. Hallström Skepn. 64 (1910).
2) sport. till 2: lopp (se d. o. 1 b) som ger l. givit seger. Swing 1921, nr 33, s. 14 (i fråga om cykeltävling).
3) (i sht i vitter stil) i oeg. l. bildl. anv. av 1 (l. 2), motsv. seger, sbst.1 3 (a, b). Ditt (dvs. en av männen dyrkad kvinnas) tretti somrars segerlopp / Kan ej för andra gången löpas. Leopold 2: 55 (1801, 1815). Från stelnad kropp / hans ande fri i segerlopp / mot okänd, okänd rymd sig svingat. Jensen Puschkin 146 (1889). Fåhræus LäkH 1: 203 (1944).
-LOV. (†) segerära l. segerrykte (se d. o. 2). LejonkDr. 31 (1689).
(1, 2) -LUGN. (i vitter stil, tillf.) som hyser l. präglas av trygg förvissning om seger; äv. bildl., motsv. seger, sbst.1 3; äv. ss. adv. Heidenstam Dikt. 29 (1888, 1895; ss. adv., bildl.).
(1, 2) -LUST, äv. -LUSTA. (numera bl. mera tillf.) (ivrig) segervilja; äv. i utvidgad anv., motsv. seger, sbst.1 3. Sorgelig segerlust, / Outtrötteligt stark, spildes på slugt snärjande rättegång. Thomander 2: 582 (1828). Ling Tirf. 2: 28 (1836). Swing 1923, nr 21, s. 7 (: segerlusta).
-LUVA. [sv. dial. segerluva] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) = -huva. Kämpe Träl. 25 (1907).
(1, 2) -LYCKA. [fsv. sighers lykka] lycka som det innebär att vinna seger l. vara segerrik (se d. o. a) l. som ger l. medför seger l. segrar; äv. oeg. l. bildl., motsv. seger, sbst.1 3. Böttiger 1: 208 (1834, 1856). Segerlyckan hade följt Sullas vapen i kriget mot Mitradates. Boëthius HistLäsn. 1: 275 (1895). Lycklig den, som liksom han (dvs. A. Hazelius) fått skåda, / medan kvällen börjat hvilan båda, / segerlyckan solig mot sig le! Söderberg Dikt. 131 (1901).
(1, 2) -LYCKLIG.
1) (numera föga br.) som har (o. kan bringa) segerlycka; jfr lycklig 1 a. Palmblad Aisch. 244 (1842; om gudinna).
2) (i sht i vitter stil) uppfylld l. präglad av glädje l. lycka över vunnen seger (l. vunna segrar); äv. bildl., motsv. seger, sbst.1 3; jfr lycklig 3. Bååth Allf. 97 (1884; om min, bildl.).
-LYCKLIGHET. [jfr -lycklig 1] (†) (förhållandet att ha) segerlycka. Peringskiöld Hkr. 1: 81 (1697).
(1, 2) -LYSTEN, p. adj. som ivrigt eftertraktar seger l. som har l. präglas av (ivrig) segervilja; äv. bildl., motsv. seger, sbst.1 3. Lidner (SVS) 2: 297 (1784). Sätherberg Dikt. 1: 231 (1854, 1862; om mod).
(1, 2) -LYSTNAD. jfr -lysten. JGOxenstierna 2: 369 (1806).
-LÄTE. (mera tillf.) om läte som djur låter höra efter vunnen seger (över annat djur). Larsson Id. 124 (1908).
(1, 2) -LÖFTE. löfte om seger.
1) motsv. löfte 1; särsk. i utvidgad anv., motsv. seger, sbst.1 3 (a). Wingård 2: 296 (1841).
2) (i sht i vitter stil, mera tillf.) motsv. löfte 2. Snoilsky 1: 116 (1874).
(1, 2) -LÖJE. (numera bl. tillf.) segerleende (äv. i utvidgad anv., motsv. seger, sbst.1 3); förr äv.: skratt av segerglädje. Jag .. / Såg svärd och bilor straffa Dygdens harm / Och röfvarhorders segerlöjen hörde. Stagnelius (SVS) 1: 10 (1812). Arnell Moore LR 2: 67 (1830; i utvidgad anv.). Lönnberg Ragnf. 65 (1873).
-LÖK. [jfr d. sejrsløg] (i fackspr.) (lök av) växten Allium victorialis Lin. (som är inhemsk bl. a. i mellersta o. södra Europa o. som ansetts ha förmåga att skänka seger); jfr -rot, -ört 1 o. allmans-harnesk, pansar-rot, pansar-ört. Söderberg TrädgBlom. 325 (1946).
Ssg (i sht förr): segerlöks-magi. magi knuten till segerlök. Hofsten Segerlök. 48 (1958).
(1, 2) -LÖN, sbst.1 (sbst.2 se segra, v.2 ssgr). (seger- 1582 osv. segers- 1685) [fsv. sigherlön] (i vitter l. högre stil) belöning för vunnen seger; särsk. till 2: pris till segrare i tävling o. d. (jfr -pris, sbst.2). Linc. (1640; under brabeum). När the Scythers Kung som honom (dvs. Bucephalus) ridit hade / War dräpen, och then Man som honom nederlade / Greep efter Segers-Löön och wille Byte taga / Tå kunne Bucephal then Mördaren bort-jaga. Spegel GW 231 (1685). I veten ju, att fastän de som löpa på tävlingsbanan allasammans löpa, så vinner allenast en segerlönen. 1Kor. 9: 24 (Bib. 1917). särsk. i utvidgad l. mer l. mindre bildl. anv., motsv. seger, sbst.1 3 (a, b). PErici Musæus 4: 68 b (1582). Lindahl Syrinx 11 (1747). Glöm ej vakan, glöm ej bönen, / Du, som söker segerlönen / Af ett bragdomstråladt namn! Wirsén Dikt. 191 (1876). Hvar kämpande ande finner / sitt arbetes segerlön. Sundelöf Dikt. 27 (1913).
-LÖPANDE, p. adj. (†) som går från seger till seger; anträffat bl. oeg., om ngns ära, övergående i bet.: som växer från seger till seger. Sylvius Curtius 430 (1682).
-LÖS. [fsv. sigherlös; jfr fvn. sigrlauss] (numera mindre br.) som icke vunnit seger, som blivit utan seger; övervunnen, besegrad; äv. mer l. mindre bildl., motsv. seger, sbst.1 3 (a); särsk. i sådana uttr. som bli segerlös, gå segerlös från striden, falla segerlös. Ps. 1567, s. 31 b. Alle kämpar falla sägherlösa. SvOrds. A 2 a (1604); jfr: Alle Hieltar dö omsider segerlösa. Spegel ÅPar. 25 (1711). Visb. 1: 203 (c. 1620; bildl.). Schroderus Liv. 230 (1626: bleff). Afzelius Sag. 3: 60 (1841: ). Larsson i By SistKärv. 17 (1914; i bild).
-LÖV. (numera föga br.) blad i segerkrans; anträffat bl. i pl., bildl., ss. metonymisk beteckning för seger l. segrar. Uthaf de segerlöf, I (dvs. K. XII) vunnit på en höst, / Ha alla tijder nog at tänkia, tala, skrifva. Holmström Vitt. 212 (1701). ÖB 118 (c. 1712).
-MAKT.
1) (numera bl. tillf.) segerkraft; särsk. i utvidgad anv., motsv. seger, sbst.1 3; jfr makt 1. FGrafström Dikt. 159 (1857).
2) (numera föga br.) krigsmakt l. här som (vinner l.) vunnit seger; jfr makt 13. Schroderus Liv. 580 (1626).
3) stat l. rike som (vinner l.) vunnit seger; nästan bl. i pl.; jfr makt 14. Spångberg BanbrHövd. 259 (1939; i pl.).
(1, 2) -MAN. (seger- 1536 osv. segers- 1694) [fsv. sigherman, sighers man; jfr t. sieg(es)-mann] segerherre l. segrare; äv. mer l. mindre bildl., motsv. seger, sbst.1 3 a (särsk. om Kristus; jfr -herre c α); numera bl. (mera tillf.) om segrare i idrottstävling o. d. (Namnet) Jesus vttydes en frelsare eller .. en segherman. GlSyr. 46: 1 (öv. 1536). At the (som ha rätt tro) .. j Christo warda offuerwinnare och seghermän öffuer syndena, döden, helwetit, och dieffuulen. LPetri 4Post. 32 b (1555). Lillienstedt Christus C 3 a (1694; om Kristus). IdrBl. 1924, nr 122, s. 4 (i diskus).
(2) -MARGINAL. sport. om skillnad (i poäng l. tid o. d.) mellan segrare o. närmaste konkurrent(er); jfr marginal, sbst. 2 c. IdrBl. 1935, nr 106, s. 4.
-MARSCH. [jfr t. siegesmarsch] (mera tillf.)
1) segerrik marsch (se marsch, sbst.1 1 a), segerrikt tåg. MinnSvNH 4: 282 (1854). särsk. bildl., motsv. seger, sbst.1 2, 3 (a). Stridsropet 1883, nr 2, s. 3 (om marsch i samband med frälsningsmöte). Kristianstad fortsätter sin segermarsch (i turneringen i fotboll). IdrBl. 1935, nr 54, s. 12.
2) marsch (se marsch, sbst.1 2) spelad till firande av seger l. uttryckande segerkänsla o. d.; särsk. bildl., motsv. seger, sbst.1 3 a. Lundin NSthm 667 (1890; om marsch spelad vid frälsningsmöte).
(2) -MAST. vid olympiska spel o. d.: stång på vilken segrares nationalflagga hissas; jfr mast, sbst.1 2. SvD(L) 1924, nr 183, s. 8.
(2) -MATCH. match i vilken seger vunnits l. som ger l. givit seger. IdrBl. 1924, nr 75, s. 1 (om fotbollsmatch).
-MEDALJ. medalj slagen till minne av vunnen seger. Quennerstedt C12 2: 123 (1916). 2SvUppslB 21: 1147 (1951; om rysk krigsmedalj till minne av segern i andra världskriget).
(1 (o. 2)) -MIN. (i sht i vitter stil) jfr -blick. Phosph. 1812, s. 105.
(1 (o. 2)) -MINNE.
1) minne (se minne, sbst.1 4) av vunnen seger. Böttiger 3: 141 (1837, 1858).
2) (i sht i vitter stil) minnesmärke över seger l. från segerrik tid o. d.; äv. om segerbyte; äv. mer l. mindre bildl., motsv. seger, sbst.1 3 (a); jfr minne, sbst.1 6, 7 d. Möller (1807). (Gud) vägleder .. sändebuden; stärker deras svaghet .. och ställer dem sluteligen såsom segervinnare fram i fridens land, der Guds lambs segerminnen skådas och nådelönen väntar. Wingård 2: 35 (1819). Lik många andra trettioåra krigets segerminnen, var också Skokloster nära att falla i ruiner. Fryxell Ber. 14: 49 (1846). Thomée IllSv. 104 (1866; i pl., om segerbyten).
-MINNESMÄRKE~1020. (mera tillf.) särsk. om segermonument. 2NF 6: 1139 (1906).
-MOD. [jfr t. siegesmut] (i sht i vitter stil) om sinnesstämning hos segrare l. hos ngn som hyser tillförsikt om l. är inställd på att vinna seger; äv. i utvidgad anv., motsv. seger, sbst.1 3 (a). Mankell Fältsl. 691 (1859). Aulén AllmTron 254 (1923).
(1, 2) -MOMENT. (mera tillf.) moment (se d. o. 1, 2) varmed l. varunder seger (definitivt) vinnes; särsk. till 2. IdrB 3: 33 (1907).
-MONUMENT. monument till minne l. förhärligande av seger (l. segrar); jfr -kolonn, -minne 2, -minnesmärke, -märke 3, -stele, -sten 2, -stod, -tecken 2, -vård. Waldenström Österl. 29 (1895).
-MUSIK. (numera bl. mera tillf.) musik till firande av vunnen seger. Stagnelius (SVS) 2: 126 (c. 1820).
-MYNT. [jfr t. sieg(es)münze] (†) (c. 205 f. Kr. präglat) romerskt silvermynt på vars frånsida fanns en bild av segergudinnan, viktoriat. Linc. (1640; under victoriatus).
(2) -MÅL. sport. mål (se mål, sbst.5 4 b slutet) som ger seger; särsk. om det mål som i en match fäller avgörandet mellan två lag som ligga lika; äv. om vart o. ett av de mål som ett segrande lag skjuter in. IdrBl. 1924, nr 16, s. 9. Därs. nr 22, s. 10 (i pl., om mål skjutna av segrande lag).
(2) -MÅLA. [jfr -mål] (vard.) sport. skjuta in segermål. GbgP 1949, nr 106, s. 17.
(1, 2) -MÅLTID~02 l. ~20. (numera bl. mera tillf.) måltid för firande av seger; ngn gg äv. om måltid som ger kraft att vinna seger. Atterbom 1: 2 (1824). Swing 1921, nr 5, s. 7 (om boxares måltid före match).
-MÅN. (†) antydan l. tillstymmelse till seger; jfr mån, sbst.1 8. Schroderus Liv. 368 (1626).
-MÄLE. (†) = -trofé 2; jfr mäle, sbst.3 Tessin Bref 1: 28 (1751).
-MÄRKE. (seger- 1679 osv. segers- 1765)
1) (mera tillf.) = -frimärke; jfr märke, sbst.1 2 f. SvD 19/6 1921, Söndagsbil. s. 3.
2) (numera bl. tillf.) om rest fana utgörande tecken på vunnen seger (jfr märke, sbst.1 4, 11); anträffat bl. bildl., motsv. seger, sbst.1 3. Wirsén PrologSällskSpekt. 2 (1879).
3) (†) = -monument; jfr märke, sbst.1 5. Söderman ExBook Dedik. 3 a (1679). SvMerc. 1765, s. 207.
4) (†) sårmärke l. ärr från segerrik strid; anträffat bl. i pl.; jfr märke, sbst.1 7. Posten 1769, s. 465.
5) (†) = -trofé 2; jfr märke, sbst.1 11. PH 4: 2629 (1748). KrigVAT 1850, s. 323.
(1, 2) -MÄTT, adj. (i sht i vitter l. högre stil) mätt på segrar; särsk. till 1. Hagberg Shaksp. 3: 256 (1848; om kungar).
-MÖ. [jfr fvn. sigrmǽr] (numera bl. tillf.) segerrik (se d. o. a, f α) mö; äv. om segerförlänande valkyria. Ling As. 361 (1833). Fornv. 1927, s. 23 (om valkyria).
(1, 2) -MÖJLIGHET~002, äv. ~200. jfr möjlighet 2 e o. -chans; särsk. till 2. IdrBl. 1925, nr 33, s. 2.
-NAMN. namn på plats där seger vunnits. KrigVAT 1899, Bih. 2, s. 95.
-OFFER. [jfr t. sieg(es)opfer] (nästan bl. om äldre l. utländska förh.) offer för erhållande av segerlycka l. ss. tacksägelse för vunnen seger; äv. bildl., motsv. seger, sbst.1 3 (a); jfr -blot. Helsingius Dd 3 a (1587). Hildebrand Isl. 116 (1867; bildl.). SvH 1: 276 (1903; om fornnordiska förh.).
-ORD. (i sht i vitter l. högre stil) om yttrande som förtäljer l. vittnar om vunnen seger (l. vunna segrar) l. uppmanar till strid som slutar med seger; äv. i pl., om ord (se ord, sbst.2 3) i sådant yttrande; särsk. bildl., motsv. seger, sbst.1 3 (a). Det är fullkomnadt: sade Jesus på korset. Herre, .. gif mig nåd att inse betydelsen .. och erfara kraften af detta Ditt lidandes segerord. Rogberg Pred. 1: 251 (1829). PHScherini i 2SAH 25: 71 (1849; i pl.). TurÅ 1946, s. 65 (bildl.).
(1, 2) -PALM. [jfr t. siegespalme] om palmkvist l. (samling av) palmblad ss. symbol för seger (särsk. om palmkvist som gavs åt segrare i de antika tävlingsspelen); i sht (o. i fråga om moderna förh. nästan bl.) mer l. mindre bildl., i uttr. som beteckna att ngn vinner l. vunnit seger l. hyllas ss. segrare o. d. Så ströös med högsta lof Ehr’ (dvs. K. XII:s) Seger-Palmar uth. Geisler Fägnet. F 1 b (1709). En palmgren (”segerpalmen”) gafs hos greker och romare åt dem, som segrat i kämpaspelen och kappränningarna. NF 12: 642 (1888). Även om de segerpalmer, som nazisterna hållit i handen (om de vunnit kriget), snart skulle ha vissnat, hade de dock för tillfället räddat bärarna från efterräkningar. GHT 1945, nr 29, s. 11. särsk. i mer l. mindre bildl. anv., motsv. seger, sbst.1 3 (a). Nordenflycht QT 1745, s. 28. Någon gång gifver man ensamt åt Wallin äran af att hafva åstadkommit den märkbara förändring (i tänkesätt o. världsåskådning), hvilken nu i trettio år hugnande framgått. Rättvisan torde dock dela denna segerpalm äfven åt andra håll. Fryxell i 2SAH 21: 24 (1841). NPs. 1921, 524: 2.
-PANT. [jfr t. siegespfand] (numera föga br.) om (ngt som utgör) garanti för seger l. segerlycka l. om ngt som vittnar om seger; äv. bildl., motsv. seger, sbst.1 3 a; jfr pant 4. I tit (dvs. Jesu) namn wil jag seger winna; / Ty tu för min skull seger want. / I min död låter tu mig finna / Tin döds krafft, mig til seger pant. Lybecker 195 (c. 1715). Fänrik Lindsay bar (i slaget vid Alma) skottska gardets fana, som genomslogs af 26 kulor, och öfverlemnade återstoden af den anförtrodda segerpanten väl bevarad åt sitt regemente. KrigVAT 1855, s. 379. Rydberg Myt. 1: 625 (1886).
-PARAD. parad (se d. o. 2) med anledning av seger. Appelberg Michajlovič Storf. 66 (1934).
-PELARE. (numera bl. mera tillf.) = -kolonn; äv. bildl. Tegnér (WB) 7: 3 (1831; bildl.).
-PENNING.
1) (numera föga br.) mynt l. medalj utgivet (utgiven) med anledning (o. till förhärligande) av vunnen seger. Dalin Hist. 1: 301 (1747). Björkman (1889).
2) (†) = -mynt. Schulthess (1885).
-PLATS.
1) (numera bl. mera tillf.) till 1: plats (se plats, sbst.1 1 c, 2) där seger vinnes l. vunnits; jfr plats, sbst.1 3. Ling Styrbj. 39 (1824).
2) sport. till 2: placering ss. segrare; jfr plats, sbst.1 4 e slutet. IdrBl. 1935, nr 30, s. 6.
(2) -POKAL. sport. jfr pokal a. IdrBl. 1935, nr 33, s. 6.
-PORT. [jfr t. siegespforte] (numera föga br.) triumfbåge l. äreport för segrare; äv. bildl., särsk. motsv. seger, sbst.1 3 (a); jfr -båge. Fästets Högsta ort / Haar längst af skön Saphir reest op en Seger-Port (för den återuppståndne Kristus). Lillienstedt Christus C 3 b (1694). Cannelin (1921).
-POST. (i vitter stil) budskap l. underrättelse om seger; jfr post, sbst.3 8. Arnell Moore LR 2: 35 (1830).
(2) -POÄNG. sport. om segrares poäng (se d. o. II 2 a). IdrBl. 1935, nr 4, s. 1.
-PRAKT. [jfr t. sieg(es)pracht] (numera mindre br.) ståt l. prakt som omger triumferande segerherre l. utmärker triumftåg o. d.; i sht förr äv. övergående i bet.: triumf(tåg); äv. mer l. mindre bildl., motsv. seger, sbst.1 3, 3 a. Linc. Kkkk 1 b (1640). Denn där fordom blef förhädder / Är i Seger-Prakt nu klädder. Brask Sångl. 86 (1690); jfr Ps. 1937, 109: 3. Fahlcrantz har .. framlagt ytterligare handlingar .. mellan Almqvist och de ecklesiastika myndigheterna — just de aktstycken, hvilka törnrosförfattaren uteslutit, enär de för hans segerprakt voro temligen besvärande. Lysander Almqvist 355 (1878). TySvOrdb. 2169 (1932).
-PRIS, sbst.1 (†)
1) (vinnande av) seger?; jfr pris, sbst.1 1. Effter en långsam seger prijs / I een Rijksdagh i Bardewijs, / Togh han (dvs. kejsaren) then (tappre) Grefwen widh sin hand, .. / At honom belöne. Sigfridi C 2 a (1619; t. orig.: nach einem erlangtem Sieg).
2) sammanfattande, om fångar som medföras i triumftåg (jfr pris, sbst.1 3); anträffat bl. i det bildl. uttr. föra ngra för en segerpris, triumfera över ngra. Kol. 2: 15 (NT 1526).
(1, 2) -PRIS, sbst.2 [fsv. sighers pris; jfr t. siegespreis] pris (se pris, sbst.3 III 1) för vunnen seger (jfr -lön); särsk. till 2; utom i vitter l. högre stil numera nästan bl. i skildring av ä. förh., särsk. i fråga om de antika tävlingsspelen. Palmblad SophSorg. 169 (1812, 1839). Annell RyFolksag. 56 (1907). särsk. (i sht i vitter l. högre stil) mer l. mindre bildl., särsk. motsv. seger, sbst.1 3 (a). Kolmodin Liv. 2: 61 (1832). Guds löften äro sanna, och den christliga kampens segerpris är icke ett tomt ideal. Melin JesuL 2: 240 (1843). De (från Tyska rikets synpunkt) främmande makterna hade hemfört segerpriset (i freden efter trettioåriga kriget). Almquist VärldH 5: 158 (1933).
-PROV. (i vitter l. högre stil, numera bl. tillf.) om prov (se d. o. 3 b) som visar ngns förmåga att vinna seger; särsk. bildl., motsv. seger, sbst.1 3 a. Upp, min själ! att korset bära, / Upp, att segerprofvet gifva! FörslKyrkosång. 1814, 49: 6; jfr Ps. 1937, 349: 4. Rogberg Pred. 1: 388 (1827).
-PRUNKANDE, adj. [jfr t. sieg(es)prangend] (†) som håller triumftåg, triumferande. Tessin Bref 2: 94 (1754; om romersk kejsare).
-PRÅL. (†) triumf(tåg); jfr -prång. Lucidor (SVS) 209 (1672). Roman Holbg 228 (1746).
-PRÅNG. [jfr t. sieg(es)gepränge] (†) = -prål; jfr prång, sbst.3 1. Juslenius 443 (1745).
-PSALM. [jfr t. siegespsalm] (i vitter l. högre stil) (tacksägelse)psalm sjungen efter vunnen seger l. fylld av segerglädje o. d.; äv. mer l. mindre bildl., särsk. motsv. seger, sbst.1 3 (a); jfr -sång. Schroderus Comenius 721 (1639). Odygd siunga plär’ i förtid seger Psalmer / Och seer sin undergång med slutne ögon an. CEldh hos Ehrenadler Tel. 596 (1723). Sälle de, som sorgedoken / Bytt mot kronor ut och palmer .. / Och som sjunga segerpsalmer! Wirsén Sång. 159 (1884).
(1, 2) -RAD. (obruten) rad (se rad, sbst.1 2) av segrar; särsk. till 2. SvD(L) 1924, nr 184, s. 8.
(1, 2) -RAPPORT. jfr rapport 1. IdrBl. 1935, nr 30, s. 11. Kriget 1939—1945 2: 276 (1946).
(2) -RESULTAT. i sht sport. segrares resultat (se d. o. 1 c), resultat som ger seger. IdrBl. 1924, nr 44, s. 5.
(1, 2) -RIK. [jfr t. siegreich] jfr rik, adj. 4 a δ; jfr äv. -full, -säll o. segeraktig, segerhaft, segerhaftig, segersam. Lind (1738).
a) om person l. här l. stat l. lag i tävling o. d.: som vinner l. vunnit (många) segrar (l. stor seger); segrande. Denne segerrike Monark (dvs. G. II A.). AdP 1789, s. 42. Kolmodin Liv. 1: 202 (1831; om här). Trupperna ryckte segerrika fram. Lagerlöf Antikr. 26 (1897). IdrBl. 1924, nr 44, s. 1 (om maratonlöpare).
b) (i sht i vitter stil) om ngns hand l. arm o. d.: som vinner l. vunnit (många) segrar (l. stor seger) l. som tillhör segrare o. d.; ofta om vapen (äv., med nära anslutning till a, ss. metonymisk beteckning för armé o. d.): varmed (många) segrar (l. stor seger) vinnas (vinnes) l. vunnits; äv. om fana l. (närmande sig c) fältrop o. d.: som användes l. använts vid (många) segrar (osv.), stundom övergående i bet.: segerbringande. Hieltinna (dvs. drottning Kristina), hwilkens Nampn, och Seger-rijke Hand, / Wett, wijszdom, dygd, förstånd, och herlige bedrifter / Wijdt öfwergå all prijsz. Stiernhielm Son. (1644, 1668). Hennes Kongl. M:tt .. hafwer förmedelst Gudz krafftige bijståndh, och sin segerrijke wapn, bracht .. (danske kungen) på kneken. Stiernman Riksd. 1085 (1645). Fryxell Ber. 6: 462 (1833; om fältrop). Regina von Emmeritz .. (broderade) jungfru Marias bild på en fana af hvitt siden, ämnad att föräras såsom ett segerrikt banér åt slottets besättning. Topelius Fält. 1: 37 (1853).
c) med abstr. huvudord (jfr b, d, e), särsk. betecknande strid l. krig(sföretag) o. d.: som medför(t) segrar l. seger; som krönes l. krönts med l. resulterar l. resulterat i seger; ofta om avslutning l. resultat av strid osv.: som innebär seger; stundom äv. (om intåg i stad o. d.): företagen l. utförd efter vunna segrar l. vunnen seger l. av segrande trupper o. d.; ofta ss. adv. SvMerc. 1: 464 (1756; om fälttåg). Wid Fransmännens segerrika intåg i Lybeck blefwo .. (G. IV A:s) trouper tillfångatagna af Marskalken Bernadotte. Ekelund 1FädH II. 2: 154 (1831). Schybergson FinlH 1: 115 (1887; ss. adv.). Det brukade ju .. heta om dem som stupat i segerrik kamp, att ”de segrade ännu i döden”. Lindström Leksaksb. 97 (1931). För första gången började jag att undra om de allierade voro i stånd att föra kriget till ett segerrikt slut. Claëson Lockhart PolAgent 157 (1933).
d) om tid l. tidpunkt o. d.: då l. varunder segrar l. seger vinnas (vinnes) l. vunnits, då l. varunder ngn är segerrik (i bet. a); stundom äv. om plats: där segrar l. seger vunnits. På segerrika marker Svensken träder, / Der berg och skogar tala forntids bragd. Geijer Skald. 4 (1811, 1835). Höglund Branting 1: 81 (1928; om ögonblick). Björck K12Stövl. 30 (1954; om år).
e) (†) om salut o. d.: som skjutes för firande av seger. Medan i H. K. May:tz Residens Stadh .. Segerrijke Frögdeskott .. afflossade warda. Balthazari Triumphpred. F 1 a (1649).
f) (i sht i vitter l. högre stil) i utvidgad l. mer l. mindre bildl. anv., motsv. seger, sbst.1 3 (a, b).
α) motsv. a. Wieselgren Bild. 432 (1877, 1889). Västblusar .. (ha) en segerrik medtävlare i årets enkla och korrekta skjortblus. SvD(A) 1918, nr 192 B, s. 6. Seger giv, du segerrike. / Konung, till din kamp oss vig. Ps. 1937, 347: 1.
β) motsv. b. Ett ärligt, klart och bestämdt program skall visa sig vara den segerrikaste fanan. Hedin Tal 1: 7 (1867). jfr: Folken öfver öde hafven / för du (dvs. kärleken) i hvarandras famn, / ljust blir lifvet, ljus blir grafven / vid ditt segerrika namn. Wecksell SDikt. 144 (1860).
γ) motsv. c. Phrygius HimLif. 7 (1615; om Jesu himmelsfärd). Din (dvs. Jesu) kamp utföres seger-rik, / Du högst är uphögd worden. SionSång. 1: 62 (1743). Jag (möttes) af trupperna (av frälsningssoldater) vid stationen. Tusentals menniskor fylde gatorna. .. Marschen var segerrik. Stridsropet 1883, nr 2, s. 3. Kampanjen mot (tidningen) Kopparmatte fördes till ett segerrikt slut. Skandalbladet måste upphöra. Siwertz JoDr. 351 (1928). Lamm i 3SAH LIX. 1: 56 (1948; ss. adv., i fråga om vetenskaplig prestation).
δ) motsv. d; särsk. (numera bl. tillf.) i fråga om framgångar i kärlek l. erotik, motsv. seger, sbst.1 3 b. Hennes älskare (var) i den segerrika åldren af tjugu et år. Sherlock NBref 75 (1792).
(1, 2) -ROP. (i sht i vitter l. högre stil) glädjerop l. jubelrop över seger; äv. mer l. mindre bildl., motsv. seger, sbst.1 3 (a). Verelius 220 (1681). Hela mörksens hop / Brast ut i bister låt och afwogt segerrop (vid Petrus’ förnekelse). Lybecker 110 (c. 1715). Hoppet är ett segerrop midt i anfäktelsens strider. Rundgren Minn. 2: 31 (1871, 1883). Lyssna, Sion! Segerropet / Höjs i dina vittnens spår. Ps. 1937, 249: 2.
-ROT. [jfr t. siegwurzel] (numera i sht i skildring av ä. förh.) segerlök (äv. ss. drog); stundom äv. om (lök av) endera av (de bl. a. i södra Europa inhemska) växterna Gladiolus paluster Gaud. l. G. segetum Ker-Gawl. (vilka i ä. tid uppfattats ss. honliga motsvarigheter till segerlök). ApotT 1698, s. 66. Isogæus Segersk. 836 (c. 1700); jfr Afzelius Sag. VIII. 2: 175 (1857; möjl. om Scleranthus perennis Lin. l. Hypericum perforatum Lin., sannol. gm missförstånd). Hofsten Segerlök. 25 (1958; äv. om gladiolus).
-ROV. (i vitter stil) av segrare taget rov (jfr -byte); äv. bildl., motsv. seger, sbst.1 3 (b). Lidner (SVS) 1: 253 (1781; bildl.). Palmblad SophSorg. 79 (1812, 1839).
(1, 2) -RUNA. [jfr d. sejrsrune, fvn. sigrúnar, pl.] (utom i skildring av fornnordiska förh. bl. i vitter stil) segerbringande runa; i pl. ofta allmännare, om runskrift som siar om l. förkunnar seger l. segrar; särsk. mer l. mindre bildl. Med segerrunor på fädernesvärd / De (dvs. svearna) skrämde den blodiga Döden. Atterbom SDikt. 2: 33 (1811, 1838). Hvad redan skett, hvad än skall ske, hon (dvs. Saga) skådar, / Med segerrunor Nordens framtid bådar. PoetK 1820, 2: 12. Snart gifves ej motstånd mer, snabbt ila de flyende skaror, snabbare ändock den vingade pik och sabeln tecknar blodiga seger-runor. KrigVAH 1847, s. 179. Brate Edda 163 (1913). jfr (†): Seger-Runor .. (dvs.) skicklighet, förstånd och fintlighet att segra eller förwärfwa sig öfwerlägsenhet i hwarjehanda förhållanden eller kämpa-idrotter. Liljegren Runl. 5 (1832); jfr runa, sbst.1 1 a.
(1, 2) -RUS. [jfr t. siegesrausch]
1) (numera bl. tillf.) motsv. rus, sbst.2 1, om rus som ngn tar sig efter seger; förr äv. i uttr. dricka segerrus(et), berusa sig efter vunnen seger (jfr rus, sbst.2 1 b α). Stagnelius (SVS) 3: 16, 20 (1814).
2) motsv. rus, sbst.2 3: rusig (se rusig, adj.2 3 a slutet) segerglädje l. segeryra; äv. i utvidgad anv., motsv. seger, sbst.1 3. AnderssonBrevväxl. 2: 126 (1852). NordRevy 1895, s. 731. IdrBl. 1935, nr 22, s. 2.
(1, 2) -RUSIG. jfr rusig, adj.2 3 a, o. -drucken; äv. i utvidgad anv., motsv. seger, sbst.1 3. Forssell Stud. 1: 339 (1870, 1875). IdrBl. 1935, nr 22, s. 11 (om spelare i bandymatch). Bohman OndEld. 50 (1935).
(1, 2) -RYKTE.
1) rykte (se d. o. 1) om vunnen seger; särsk. till 1. Östergren (1938).
2) ryktbarhet l. berömmelse med anledning av vunna segrar; jfr rykte 2 (f α). Banérs stora segerrykte. BL 2: 41 (1836).
-SABEL. (i vitter stil) jfr -svärd. Atterbom 1: 103 (1824).
-SALIG. (numera bl. tillf.) segerlycklig (se d. o. 2); anträffat bl. bildl., motsv. seger, sbst.1 3. Almqvist Luna 163 (1835).
-SALUT. salut skjuten med anledning av vunnen seger. TJurFinl. 1931, s. 275.
-SALVA, r. l. f. jfr salva, sbst.1 1 a, o. -salut. Fryxell Ber. 12: 114 (1843).
(2) -SIFFRA. idrott. jfr -poäng. IdrBl. 1935, nr 4, s. 10.
(1, 2) -SKALL.
1) (numera föga br.) (skallande) segerjubel; äv. bildl., motsv. seger, sbst.1 3 a. Phosph. 1810, s. 157 (bildl.). Atterbom Lyr. 3: 224 (1844).
2) (mera tillf.) om triumferande hundskall (vid jakt o. d.). Jensen Mickiewicz Tad. 164 (1898).
-SKIFTANDE, p. adj. (numera bl. tillf.) jfr -förlänande. Runeberg 5: 264 (1863; om Pallas Athena).
-SKOTT. (numera bl. mera tillf.) särsk. i pl., = -salut. Nordberg C12 1: 530 (1740).
-SKRI. [jfr t. siegesgeschrei] (numera mindre br.) = -rop; äv. bildl., motsv. seger, sbst.1 3 (a). Lind 1: 1423 (1749). Förtrycket och lasten höja sitt segerskri öfver jorden. Wallin 2Pred. 2: 50 (1818). Den har skäl till segerskri, / Som gjorts af Sonen rättsligt fri. Wirsén Ton. 277 (1893).
-SKRUD. (numera bl. i vitter l. högre stil) skrud l. dräkt som bäres av segrare; särsk. mer l. mindre bildl., motsv. seger, sbst.1 3 a; jfr -bonad, -klädning. Nordenflycht QT 1745, s. 51 (bildl.). Frågar du hvad namn han (dvs. vår hjälpare) bär? / Jesus Christ det är: / Han är den Herren Gud, / Som, klädd i segerskrud, / Sin thron för evigt grundat. Wallin FörslPs. 91 (1816); jfr Ps. 1937, 124: 2. Ling As. 270 (1833).
-SKÖLD. (numera bl. tillf.) jfr -svärd; äv. oeg. l. bildl. Isogæus Segersk. 1200 (c. 1700; bildl.).
(1, 2) -SKÖN. (numera bl. tillf.) som prydes l. omstrålas av segerglans; äv. bildl., motsv. seger, sbst.1 3. Almqvist Törnr. 1: 123 (1839; om ätt). Der bister viking drog / Till strids i fordna tider .., / Der gå kulturens kämpar nu / Till segersköna strider. Sätherberg Dikt. 2: 93 (1863).
-SLAG.
1) (numera bl. tillf.) till 1: fältslag vari seger vinnes l. vunnits. Valerius 1: 61 (1831). särsk. (mera tillf.) bildl., motsv. seger, sbst.1 2, om segerrik tävlingskamp. IdrBl. 1935, nr 76, s. 8.
2) (tillf.) till 2: slag (med hand l. vapen o. d.) som ger seger; särsk. bildl. IdrBl. 1924, nr 88, s. 2 (bildl.).
-SLAGEN, p. adj. (†) besegrad. Almqvist Luna 49 (1835).
-SPANN. (i vitter stil) om segerherres l. triumfators spann (av hästar); särsk. mer l. mindre bildl. Ej skyr hans (dvs. K. XIV J:s) segerspann för andra hinder, / Än fläckarna af fåfängt gjutet blod. Böttiger 1: 61 (1845, 1856).
(2) -SPEL. sport. om totalisatorspel varvid insatsen på en häst ger utdelning om hästen i fråga blir vinnare (motsatt: platsspel), spel på vinnare. GHT 1936, nr 145, s. 12.
-SPRÅK. (†) bibelspråk (se d. o. 2) som uttrycker förvissning om seger; anträffat bl. bildl., motsv. seger, sbst.1 3. Gezelius Svenonius A 3 b (1688).
-STANDAR. jfr -fana 1. Janzon Prop. 3: 43 (1911).
(1, 2) -STARK. (i sht i vitter stil) som har l. kännetecknas av den styrka som erfordras för att vinna seger; ofta i utvidgad l. bildl. anv., motsv. seger, sbst.1 3; stundom: stark o. segerviss. Medvetandets renhet reste sig segerstarkt. Bremer Dagb. 285 (1843). Troja med ett gifte, värdt / namn af gift, en segerstark / gudavrede slog. Risberg Aisch. 24 (1890). IdrBl. 1935, nr 37, s. 6 (om prestationer i skidtävlingar).
-STELE. [jfr t. siegesstele] arkeol. stele till minne l. förhärligande av seger l. segrar. 3NF 2: 664 (1924).
-STEN, sbst.2 (sbst.1 se segelsten). [fsv. sighersten (i bet. 1); jfr d. sejrsten (i bet. 1), sejrssten (i bet. 2), fvn. sigrsteinn (i bet. 1), mht. sigestein (i bet. 1, 2), t. siegstein, siegesstein (i bet. 1)]
1) (om ä., i sht fornnordiska förh.) (i band om halsen buren liten) sten använd ss. amulett o. tillskriven förmåga att skänka seger i strid l. osårbarhet o. d. Peringskiöld Wilk. 57 (1715). MeddNordM 1901, s. 176.
2) (numera föga br.) sten (minnessten l. runsten l. bautasten o. d.) rest till minne l. förhärligande av seger l. segrare; äv. mer l. mindre bildl. Schück VittA 4: 186 (i handl. fr. 1695). Må grafven eller segerstenen / Muras här (vid Svensksund) bland skär vid vågors svall! Wirsén Ton. 259 (1893; yttrande tillagt G. III kvällen före slaget vid Svensksund).
-STIG. (i vitter stil) jfr -väg; särsk. bildl., motsv. seger, sbst.1 3. Framåt, framåt på din segerstig (ss. skådespelerska)! Böttiger 3: 189 (1843, 1858).
(1, 2) -STJÄRNA. (i vitter stil) om segerbringande lyckostjärna; ofta oeg. l. bildl.; särsk. till 1. Hedberg Lej. 75 (1868; bildl.).
-STOD. (i sht i vitter l. högre stil) stod (kolonn l. sten l. staty o. d., stundom äv. minnesmärke (trofé) bestående av vapen, utrustning o. d. som erövrats från fienden) rest till minne l. förhärligande av seger l. segrare (jfr -monument, -stöd); förr äv. [jfr lat. tropaeum, trofé, seger] i uttr. vinna segerstoder, övergående i bet.: vinna segrar (jfr -vård slutet). LejonkDr. 274 (1688); se språkprov under -stöd. (Domalders förfäder) woro Konungar: Wunno prächtiga segerstoder: Fruchtades af sina Fiender och wördades af sina egna. Mörk Ad. 1: 26 (1742). Boëthius HistLäsn. 1: 285 (1895). särsk. bildl., motsv. seger, sbst.1 3 (a). En seger-stod til Vårens ära (dvs. en majstång) / Beredes under lek och skratt. GFGyllenborg Vitt. 1: 194 (1759, 1795). För ditt (dvs. Jesu) kors, din segerstod, / Nedfalla folk och Kungar. Franzén (o. Wallin) Profps. 1: 34 (1812); jfr Ps. 1937, 118: 1.
(1, 2) -STOLT. [jfr t. siegesstolz] stolt över l. med anledning av vunnen seger (l. vunna segrar); ofta i utvidgad anv., om ngt sakligt: som präglas av l. ger uttryck åt segerstolthet; särsk. bildl., i sht motsv. seger, sbst.1 3; ofta liktydigt med: triumferande. Leopold Oden 6 (1790; i utvidgad anv.). De segerstolta Danskarna föreslogo (vid fredsunderhandlingarna 1612) hårda willkor. Fryxell Ber. 6: 23 (1833). Vår väninna (vilkens spådom slagit in) sade med segerstolt min: ”Ernst, vad sa’ jag”. Fastbom LivLek. 25 (1916).
(1, 2) -STOLTHET~02 l. ~20. [jfr -stolt] egenskapen l. förhållandet att vara segerstolt; särsk. bildl., motsv. seger, sbst.1 3; ofta liktydigt med: triumf, triumferande känsla. Lundin (o. Strindberg) GSthm 48 (1880). Väl i luften är emellertid spänning och oro (hos flygaren som för första gången flyger ensam) förbytta i en känsla av frihet och segerstolthet. Söderberg PrFlygl. 1: 186 (1935).
(1, 2) -STRID. (i vitter l. högre stil) jfr -kamp. Fahlcrantz 1: 205 (1846, 1863; bildl.). Snoilsky 1: 142 (1869).
(1, 2) -STRÅLANDE, p. adj. [jfr t. siegstrahlend] strålande av segerglädje. Lysander Faust 15 (1875; om blick). IdrBl. 1935, nr 83, s. 7 (om segrare i tennistävling).
-STRÅT. (i vitter l. högre stil) jfr -väg, -färd; särsk. bildl., motsv. seger, sbst.1 3. Stiernstolpe Wieland Ob. 65 (1816). Wecksell SDikt. 219 (1861; bildl.).
-STUND. [jfr t. siegesstunde] (i sht i vitter l. högre stil) stund då seger vinnes; äv. oeg. l. bildl. (äv. motsv. seger, sbst.1 3). Bremer Nina 401 (1835; bildl.). IllSvLittH 2: 40 (1956).
(1, 2) -STYRKA, r. l. f. (numera bl. tillf.) jfr -stark o. -kraft; särsk. bildl., motsv. seger, sbst.1 3. Gyllenborg Bält 66 (1785). PoetK 1820, 2: 196 (bildl.).
-STÅT. (numera mindre br.) = -prakt. Lundberg Paulson Erasmus 136 (1728). TySvOrdb. 2169 (1932).
(1, 2) -STÄMNING. (sinnes)stämning som härleder sig från tanken på vunnen l. stundande seger. Hedin KrRyssl. 748 (1915). IdrBl. 1935, nr 105, s. 14. särsk. bildl., motsv. seger, sbst.1 3. Siwertz JoDr. 226 (1928).
-STÖD. (†) kolonn l. dyl. rest till minne l. förhärligande av seger l. segrare; jfr -stod. Så ska’, fast SegerStöd ey pryda mig min Grifft, / .. Dokk ärbar Fromhet bli dän släta Grafwe-Stenen. Börk Darius 253 (1688; annan hskr.: Seger-Stod .. pryder).
(1, 2) -SUGEN, p. adj. (vard., mera tillf.) = -hungrig; särsk. till 2. AT 1954, nr 91, s. 15 (om boxare).
(1, 2) -SUGENHET~102, äv. ~200. [jfr -sugen] (vard., mera tillf.) egenskapen l. förhållandet att vara ”segersugen”. IdrBl. 1924, nr 1, s. 1.
-SUS. (i vitter stil) jfr -vind; äv. bildl., motsv. seger, sbst.1 3. Söderberg Dikt. 26 (1901; bildl.). Därs. 117. —
-SVÄRD. (seger- 1709 osv. segers- c. 17121743) [jfr t. siegesschwert] (i sht i vitter l. högre stil) segerrikt svärd; svärd som (är utrustat med magisk kraft o. därför) ger seger; ofta mer l. mindre bildl. (äv. motsv. seger, sbst.1 3, 3 a). När Han (dvs. K. XII) sitt Seger-swärd så widt i Söder sträcker. Geisler Fägnet. E 1 b (1709). Mot satan, köttet, werldsens flärd / Är du (dvs. Jesus) mit segers-swärd. SionSång. 1: 120 (1743). Det omotståndliga ”segersvärd”, mistelgrenen, som dödar den eljest osårbare växtlighetsguden, är .. intet annat än växtlighetsguden själf i en annan uppenbarelseform. MeddNordM 1901, s. 192.
-SYMFONI. (i vitter stil) jfr -sång. Snoilsky 1: 118 (1870, 1874).
(1, 2) -SÅNG. [jfr t. sieg(es)gesang] sång prisande seger (l. segrar) l. segrare l. uttryckande segerglädje; särsk. om sång som diktades till förhärligande av segrare vid de antika tävlingsspelen; jfr -hymn, -kvad, -kväde, -psalm. Landzknechterna .., som lupo om kring .. (kejsar Augustus vid hans triumftåg), och sungo Segersångar. PErici Musæus 2: 81 b (1582). I Sverige giordes Segersånger öfver detta Fältslag (vid Lena 1208). Dalin Hist. 2: 169 (1750). Pindar .. från Tebe i Beotien, en berömd Lyrisk Skald i den högre arten af Segersånger. Norrmann Eschenbg 1: 200 (1817). särsk. (i sht i vitter l. högre stil) mer l. mindre bildl., i sht motsv. seger, sbst.1 3; särsk. dels i uttr. som beteckna att ngn jublar l. gläder sig över l. triumferar med anledning av vunnen framgång, dels (motsv. seger, sbst.1 3 a) om jubelsång över vunnen frälsning. PErici Musæus 5: 307 a (1582). Ännu är ej tid att sjunga segersång .. (dvs.) saken är ej afgjord. Weste FörslSAOB (c. 1815). Nu lärkan segersången slår. Östergren Dikt. 132 (1871). (Vi) sjunga, där vi vandra, / Det frälsta Sions segersång. Ps. 1937, 167: 2.
(1, 2) -SÄKER. (mera tillf.) = -viss; äv. bildl., motsv. seger, sbst.1 3. Månsson Rättf. 2: 280 (1916; bildl.). IdrBl. 1935, nr 7, s. 1.
(1, 2) -SÄLL. [fsv. sighersäl]
1) (numera bl. med ålderdomlig l. arkaiserande prägel) begåvad med lycka att vinna seger, som har segerlycka; äv. övergående i bet.: segerrik (se d. o. a—d); dels om person l. här l. vapen l. fana o. d. (jfr -rik, a, b), dels med abstrakt huvudord (betecknande strid l. krig l. regering l. tid o. d.): som kännetecknas av segerlycka (jfr -rik c, d). LPetri Kr. 12 (1559; om kejsar Augustus). 2RARP 13: 222 (1742; om regering). Botin Utk. 278 (1761; om krig). Wetterstedt i 2SAH 6: 118 (1811; om svärd). (Oden) var så segersäll, att han fick seger i hvarje drabbning. Säve Yngl. 2 (1854). Lys högt du segersälla fana, / Sliten af strider se’n en grånad forntids dar! Runeberg 5: 8 (1860). Afzelius Sag. XI. 2: 281 (1870; om tid). Strindberg Svanehvit 118 (1902). jfr: Eric Seghersääl (blev) konung, han kallades för then skul Seghersääl, at han hade stoor lycko och framgong i örlijgh och krijgh. OPetri Kr. 39 (c. 1540). särsk. mer l. mindre bildl., motsv. seger, sbst.1 3 (a); jfr -rik f. Spegel GW 48 (1685; om Kristus). Wieselgren Samt. 217 (1880; om stunder). Den ena heter Elsa, den andra heter Greta, / och allt för väl de veta / sin segersälla makt öfver mig. Fröding Stänk 88 (1896).
2) (i sht i vitter stil) som känner (stor) segerglädje l. befinner sig i glad segerstämning; äv. om ngt sakligt: som präglas av l. vittnar om (sådan) segerglädje l. segerstämning; äv. mer l. mindre bildl., motsv. seger, sbst.1 3; jfr -glad. Carlsson har fått beröm (för sitt arbete) och är segersäll. Strindberg Hems. 76 (1887). Riktigt segersäll kände sig den, som lyckats fånga den återvändande bollen (i långboll). ÅbSvUndH 62: 72 (1893); jfr 1. Hellström Storm 288 (1935; bildl.).
Avledn.: segersällhet, r. l. f. särsk. (numera bl. med ålderdomlig l. arkaiserande prägel) till -säll 1. Stiernhielm Fred. 3 (1649, 1668).
(1, 2) -TANKE. (mera tillf.) tanke på l. förhoppning om seger; äv. mer l. mindre bildl., motsv. seger, sbst.1 3. Hedberg Elisif 119 (1870). I ett .. anlete .. läser jag denna segertanke: ”Jag hafver med Gud och menniskor kämpat och fått öfverhanden”. Wikner Vitt. 265 (1874). IdrBl. 1924, nr 59, s. 3.
(1, 2) -TECKEN. (seger- 1541 osv. segers- 17111765) [fsv. sighertekn, sighers tekn; jfr d. sejrstegn, t. sieg(es)zeichen]
1) (numera i sht i vitter l. högre stil) tecken som visar hän på vunnen l. stundande seger; särsk. dels om utmärkelsetecken l. pris o. d. som tilldela(t)s (l. bäres av) segrare (i tävling o. d.), dels om tecken som bringar seger l. utgör förebud om seger; äv. mer l. mindre bildl., motsv. seger, sbst.1 3 (a); jfr 2, 3. The inländske Göther .. hängde fordom oppå sina spessar (dvs. spjut), både til Krigz och segertekn, Räfwa eller Vlffwa swantzar. Tempeus Messenius 186 (1612). Då Constantinus twiflade om han skulle föra sin Här til Rom ..; Gaf Gud honom et eftertänckeligit Sägertekn, dy klare middagstiden .. Ser han et skinande Kårs med uttryckelige Bokstäfwer: .. I detta tecknet skal du winna Säger. Dryselius Monarchsp. 213 (1691). (Globen i Upplands vapen) bekrönes med ett gyllende Kors, fordom den Hedniska Gudens egentelige Kännemärke, men nu de Christnas allmänna Segertekn. Peringskiöld MonUpl. 12 (1710). Jesu hielp segra, och lät mig alt lyckas, / At segertecknet jag måtte undfå. Lybecker 136 (c. 1715). Thomander 1: 454 (1839; om lagerkrans vid magisterpromotion). Ödman LitetTill 225 (1889, 1910; om studentmössa). För en medelfart af 23,5 knop eröfrade (fartyget) Deutschland och behöll under flere år ”oceanens blåa vimpel” — ett segertecken, som tilldelas oceanens snabbaste ångare. VFl. 1911, s. 56. Den regnbåge som stod över Comosjön på tjugutreåringens (dvs. Snoilskys) födelsedag var ett segertecken som icke svek. På .. mindre än tolv månader skulle han ge en poetisk skörd som knappast förunnats någon annan svensk vid sådan ålder. Hallström i 3SAH 42: 216 (1931). särsk. (numera bl. tillf.) om segersalut; förr äv. i uttr. skjuta segertecken, skjuta segersalut. Dryselius Måne 395 (1694).
2) [eg. specialanv. av 1] (numera i sht i skildring av ä. förh., särsk. förh. under antiken) minnesmärke över vunnen seger (l. vunna segrar); segermonument; segertrofé (se d. o. 1); i sht förr äv. om ornament (på byggnad o. d.) föreställande en samling av segertroféer (se -trofé 2), trofégrupp; äv. mer l. mindre bildl. (äv. motsv. seger, sbst.1 3). 1Sam. 15: 12 (Bib. 1541). Segerwinnare medh rooff och byte .. beladde, sedan the segerteckn vprest hafwe, komma .. medh triumph tilbaka igen. Schroderus Comenius 721 (1639). König Mec. 85 (1752; om ornament). Ekelund Fielding 374 (1765; bildl.). LatSvOrdb. (1945; under tropaeum).
3) [jfr 2] (numera i sht med ålderdomlig prägel) = -trofé 2; äv. i utvidgad l. bildl. anv., särsk. motsv. seger, sbst.1 3. (G. II A. har) hemsendt en hoop fahner till triumph och Segertekn, som wj sielfwe hafwa seedt wara eröfrede. RARP 1: 174 (1632); jfr 1. Uggla Herald. 142 (1746; på sköldemärke). Dalin Hist. III. 1: 159 (1761; bildl.). Rifna fanor, segertecken, / Med en dubbelörn i vecken, / Täcka murens nakna kalk (vid J. Banérs bår). Snoilsky 2: 9 (1881). KrigVAT 1900, s. 107.
-TECKNANDE, p. adj. (†) som betecknar l. utgör symbol för seger; anträffat bl. bildl., motsv. seger, sbst.1 3 a. Lacander CPalmcreutz Titelbl. (1734; om palmblad).
-TID.
1) (numera bl. mera tillf.) till 1: segerrik tid l. period (t. ex. i ett lands historia). Palmblad Norige 235 (1846).
2) sport. till 2, om segrares tid (i tävling i löpning l. simning o. d.), segrartid. IdrBl. 1924, nr 121, s. 5.
-TIDNING. (†) underrättelse l. budskap om seger; äv. bildl., motsv. seger, sbst.1 3 a. LBÄ 2—3: 84 (1797). Hagberg Pred. 1: 159 (1814; bildl.). Carlson Hist. 1: 241 (1855).
-TIMME. (i vitter stil) jfr -stund. Stagnelius (SVS) 1: 125 (c. 1815; bildl.). ÖresundP 1848, nr 17, s. 2.
(2) -TIPPAD, p. adj. sport. som tippa(t)s ss. segrare. IdrBl. 1924, nr 10, s. 6 (om bandylag).
(2) -TIPS. sport. jfr -tippad. IdrBl. 1935, nr 103, s. 11.
(1, 2) -TJUT. jfr -rop. VLS 147 (1887; från djur). Högberg Jim 30 (1909; bildl.).
(1, 2) -TON. [jfr t. siegeston]
1) ton (från instrument l. sångare o. d.) som ger uttryck åt segerglädje; äv. i utvidgad anv., övergående i bet.: segersång; ofta mer l. mindre bildl., motsv. seger, sbst.1 3, 3 a; numera nästan bl. (i sht i vitter l. högre stil) i pl. SColumbus Vitt. 86 (c. 1678). Nu är hans (dvs. den dödes) trohet lönt han siunger Gud til ära / En härlig seger-thon och står för Lamsens stol. Brenner Dikt. 1: 166 (1707, 1713). Som hafvets svall omdånar klippans häll, / Med segertoner så min harpa brusar. / Dess gälla strängar härma vapnens skall. Stagnelius (SVS) 1: 195 (c. 1815). Segertoner. (1914; titel på samling av andliga sånger).
2) (numera bl. mera tillf.) tonläge l. tonfall l. klang som röjer segerglädje l. segervisshet; triumferande ton(fall); särsk. i utvidgad anv., motsv. seger, sbst.1 3. Crusenstolpe Mor. 5: 98 (1843; i utvidgad anv.).
-TORN. [jfr t. siegesturm, eng. tower of victory] (i sht om förh. i Orienten) torn som utgör segermonument. UB 1: 293 (1873; i Delhi).
(1, 2) -TRO, r. l. f. tro på seger (jfr -förvissning); äv. bildl., motsv. seger, sbst.1 3. Hedén 5: 80 (1914; bildl.). Almquist VärldH II. 1: 264 (1931). IdrBl. 1935, nr 10, s. 12.
-TROFÉ.
1) (i sht i fackspr.) (minnesmärke l. monument bestående av en) sammanställning av vapen o. utrustning o. d. som erövrats från fienden (o. som hängts upp på en rest stång l. en trädstam l. arrangerats på annat sätt, under antiken urspr. på slagfältet, sedermera i tempel l. museum o. d.); jfr -tecken 2 o. -vård. IllMilRevy 1898, s. 94 (i Moskva).
2) om vapen l. fana l. annat föremål (trofé) taget (tagen) av segrare ss. byte; jfr -fana 2, -mäle, -märke 5, -tecken 3 o. krigs-trofé. Westermarck Äkt. 189 (1893).
(1, 2) -TRYGG. (numera bl. mera tillf.) jfr -viss; särsk. till 1. Scholander I. 1: 14 (c. 1870).
(1, 2) -TRÖTT. (i vitter stil) trött på att (kämpa o.) vinna segrar; särsk. till 1. Adlerbeth HorOd. 97 (1817).
(2, 3) -TURNÉ. segerrik turné; särsk. till 2. IdrBl. 1935, nr 151, s. 10.
-TÅG. segerrikt tåg; dels om segerrik (fram)marsch (under strid), dels (o. vanl.) allmännare, om segerrikt fälttåg l. krigståg l. om segerlopp (se d. o. 1 b); stundom äv. om triumftåg l. i triumf hemvändande l. intågande här l. trupp o. d.; jfr -färd, -lopp 1, -marsch 1. Ekblad 412 (1764; om triumftåg). En tapprare hjelte ej Norden såg: / I strid var hans gång blott ett segertåg. Ling Tirf. 2: 59 (1836). Snoilsky 3: 143 (1883; om hemvändande här). (Armfelt) tviflade icke, att det fälttåg i Frankrike, som förbereddes af Preussens och Österrikes förenade arméer, skulle blifva ett kort, men lysande segertåg. Tegnér Armfelt 2: 64 (1884). Påven Urban VIII .. såg hellre den svenske monarkens (dvs. G. II A:s) segertåg, än han ville bidraga till att stärka huset Habsburg. Almquist VärldH 5: 107 (1933). särsk. mer l. mindre bildl., motsv. seger, sbst.1 3 (a); särsk. i uttr. som ange att ngt (t. ex. vara l. uppfinning l. mod l. åskådning l. bruk) når en mer l. mindre (snabb o.) allmän l. succéartad spridning l. allmänt accepteras l. (fullständigt) slår igenom o. d.; i sht förr äv. i uttr. hålla segertåg över ngt, triumfera över ngt. Weise 2: 16 (1771: hålla segertog .. öfwer). Krinolinen, som uppfans af madame de Maintenon .. och sedan under kejsarinnan Eugénie gjorde sitt segertåg genom verlden. Idun 1888, Modev. s. 28. NordRevy 1895, s. 176 (om framgångsrik turné). Gud vare tack, som i Kristus alltid för oss fram i segertåg. 2Kor. 2: 14 (Bib. 1917). Organisationstanken i modern mening .. föddes och närdes i och med industrialismens segertåg. Höglund Branting 1: 19 (1928).
-TÅGNING. (†) handlingen att tåga i triumf, triumf(tåg). Ekblad 412 (1764).
(1, 2) -TÖRSTANDE, p. adj. (i sht i vitter stil) som ivrigt eftertraktar seger. Wåhlin Skoltal 183 (c. 1885). IdrBl. 1924, nr 94, s. 2.
(1, 2) -UNDERRÄTTELSE~10200. underrättelse om seger. VFl. 1912, s. 38.
(1, 2) -UTSIKT~02 l. ~20. grund till förhoppning om seger, sannolikhet att segra, utsikt till seger; äv. i utvidgad anv., motsv. seger, sbst.1 3; företrädesvis i pl. Kooperatören 1916, s. 123 (i utvidgad anv.). Swing 1921, nr 17, s. 4. HT 1953, s. 184.
-VAGN. [jfr t. sieg(es)wagen]
1) till 1, om vagn använd av segerherre l. segrare; i sht om triumfators vagn, triumfvagn; jfr -char. (Lat.) Currus triumphalis (sv.) En Triumph och Segerwagn. Linc. V 5 b (1640). Kiöping Resa 57 (1667; om avbildning av triumfvagn från antiken). Stagnelius (SVS) 1: 287 (1814; om Dionysos’ vagn). Valerius 2: 159 (1818; om fornnordiska förh.). särsk. (i sht i vitter stil) mer l. mindre bildl. (äv. motsv. seger, sbst.1 3). Lilla Gud (dvs. kärleksguden), du måst bekänna, / Jag dig största heder gör, / .. Hwart min seger-wagn framrullar, / Följer Slafwe-troppen med. Dalin Vitt. 5: 88 (c. 1753); jfr seger, sbst.1 3 b. Din (dvs. Caesars) segervagn re’n jorden lydigt drar. Remmer Ces. 36 (1829). Roms sol kunde (på Marius’ tid) vara i sitt nedgående, men Humaniteten, som låg trampad under dess segervagn, behöfde kanhända denna omstörtning (bestående i friare rekrytering till hären). KrigVAH 1837, s. 23. Wirsén Sång. 206 (1884).
2) sport. till 2, om segrares bil i biltävling. Motorför. 1930, nr 10, s. 7.
(1, 2) -VAN. van vid segrar; van att vinna seger; dels med personligt huvudord, dels (i vitter stil) om hand l. vapen l. fana o. d.; äv. mer l. mindre bildl., motsv. seger, sbst.1 3; jfr -vand. Geijer Skald. 129 (1814, 1835; om fana). Ekelund 1FädH II. 2: 153 (1831; om Napoleons arméer). Ling As. 447 (1833; om hand). Wirsén NDikt. 30 (1880; om svärd). Lundin NSthm 277 (1888; om operakör). Frostell IdrB 93 (1914; om terränglöpare).
(1, 2) -VANA. jfr -van; särsk. till 1. Nordenflycht (SVS) 3: 35 (1759).
(1, 2) -VAND, förr äv. -VÄND, p. adj. [jfr t. sieggewohnt] (numera bl. tillf.) jfr -van. Hans (dvs. C. G. Wrangels) segerwända arm. Nordenflycht (SVS) 3: 562 (1754). Gyllenborg Bält 295 (1785; om här). Lyceum I. 1: 8 (1810; om hästar i tävlingsspel under antiken). Swärdet de lyfte i segerwand hand. Ling Gylfe 299 (1814). (Cavallin o.) Lysander 35 (1854; om Eros’ blick). Sprengtporten Tidsfördr. 26 (1855; om svärd). Falk Skolp. 89 (1903; om deltagare i strider mellan olika partier bland skolpojkar).
-VAPEN. [jfr t. siegeswaffe] (i sht i vitter l. högre stil) jfr -svärd. Nordenflycht (SVS) 3: 45 (1754). Religionens kraft är menniskans enda segervapen på förgängelsen. Wallin Rel. 4: 161 (1816). Därs. 3: 115 (1831; bildl.).
-VIGA. (i vitter l. högre stil) om Gud l. ödet o. d.: viga l. bestämma (ngn) till att vinna seger; äv. utan obj. Topelius NBlad 56 (1867, 1870). Bååth Dikt. 29 (1876, 1879; utan obj.).
(1, 2) -VILJA. vilja att vinna seger; äv. i utvidgad anv., motsv. seger, sbst.1 3. Hazelius Förel. 298 (1839). Wigforss Minn. 1: 369 (i brev fr. 1910; i utvidgad anv.). Swing 1921, nr 24, s. 4.
-VIND. [jfr t. siegeswind] (i vitter stil) om vind som tänkes föra ngn l. ngra mot segrar l. bringa segerbudskap l. segerglädje l. segerstämning o. d.; äv. i mer l. mindre bildl. anv. Wirsén Dikt. 161 (1876). Key Allsegr. 2: 15 (1924; bildl.). Sjung om hur drakskepp med svenskar ombord / vidgade världen för folken i nord! / Segervind förde dem vida. Taube UltraMarin 89 (1936).
-VINNA. (†) vinna seger över l. besegra (ngn l. ngt); äv. utan obj.: vinna seger, segra; äv. i utvidgad l. mer l. mindre bildl. anv., motsv. seger, sbst.1 3 (a). Naturen .. strijdher medh Siukdomen, och behåller til thet ytterste platzen, och segherwinner. Berchelt PestOrs. E 8 b (1589). Wij stå ännu i strijd, ok Hoon (dvs. den avlidna) har Seger-wunnit. Lucidor (SVS) 153 (1671). Sylvius Curtius 446 (1682). Brenner Dikt. 1: 38 (1708, 1713).
(1, 2) -VINNANDE, p. adj. [fsv. sighervinnande] (numera bl. tillf.) som vinner seger, segrande; äv. övergående i bet.: segerrik (se d. o. a); äv. mer l. mindre bildl., motsv. seger, sbst.1 3. Schroderus Os. 2: 211 (1635; om här). Gamla .. fördomar .. besitta (i Sv.) för många starka Slott och Fästen, hwilka blott af segerwinnande Gustaver kunna kullkastas. Bilang AgioHandFörsw. 75 (1792). Kullberg Bref 2: 119 (1844; i fråga om biljardspel).
(1, 2) -VINNARE. [fsv. sighervinnare] segerherre; segrare. Helsingius Dd 3 a (1587). Krijgzwesendet är efwentyrligit, uthi hwilket på stunden then som röfwar och skiöflar och är segerwinnare, blifwer neesligen drifwen från rofwet. Rudbeckius KonReg. 204 (1615). Gustaf III 1: 61 (1786; om krigshär). Ett .. slag af offentliga byggnadsverk (hos romarna) voro äremonumenterna, som genom senatens och folkförsamlingens beslut upprestes åt de hemkommande segervinnarne. Sydow Lübke 158 (1868). Segervinnare i knytnäfkamp bedömdes och berömdes (av Xenofons soldater). Fröding Guit. 149 (1891). IdrFinl. 4: 60 (1906; om segelbåt). jfr (†): Nu .. hafver dedh mig öfver altt frögdet .. dedh E. Kongl. M:tt .. ähr bleffven genom Gudz nådhe en segervinnere öfver en sådan berömbdh, uthropat fiende och victorios armée. AOxenstierna 6: 490 (1631). jfr äv. (†): (Rikshärolden) utropar Segervinnaren till (dvs. vinnaren av) det stora Priset (i tornerspelet). TornSp. 1799, 2Ordn. s. B 4 b. särsk.
a) (†) med objektiv gen. (jfr b): besegrare. Det är Polens segervinnare (dvs. K. X G.) .. som talar. Gustaf III 1: 65 (1786). Rosenstein 3: 209 (c. 1790).
b) (i sht i vitter l. högre stil) oeg. l. mer l. mindre bildl., motsv. seger, sbst.1 3; förr äv. motsv. a, med objektiv gen. Ack kärlek, du starka eld, du unga hiertans Segerwinnare. Dalin Arg. 2: 56 (1734, 1754). Om förtjensten beständigt har at brottas mot afvunden, tröttnar den omsider och lämnar fältet, då den ej ser något pris för Segervinnarn. Kellgren (SVS) 4: 209 (1781). Vettenskapernas hjeltar och segervinnare. Brinkman i 2SAH 13: 156 (1828). särsk. motsv. seger, sbst.1 3 a; särsk. om Kristus. L. Paulinus Gothus ThesCat. 227 (1631). Thomander 1: 370 (1829; om Kristus). Koch GudVV 1: 13 (1916).
(1, 2) -VINNARINNA 101032, äv. 30~1020. [jfr -vinnare] (numera föga br.) = -vinnerska. Dalin Vitt. 4: 213 (1743; bildl., om hjärtekrosserska); jfr seger, sbst.1 3 b. Almqvist Luna 138 (1835).
(1, 2) -VINNERSKA. [fsv. sighervinnirska; jfr -vinnare] (numera bl. mera tillf.) kvinnlig segervinnare, segrarinna; äv. mer l. mindre bildl., motsv. seger, sbst.1 3. Schroderus Dict. 21 (c. 1635). Förtröstans vilja — segervinnerskan / På lidandets och på förtryckets slagfält. Börjesson E14Son 110 (1847). Östergren (1938; i simhopp).
-VINNING. [fsv. sighervinning] (numera knappast br.) (vinnande av) seger; äv. konkret(are): vinst l. fördel l. byte som erhållits gm seger l. segrar; jfr -vinst. Vi förmodhe .. att .. kongl. Maij:t så här effter som här till måtte hafve lyche, framgång, victorie och segervinning emot alle hans kongl. Maij:tz fiender. RA I. 2: 144 (1566). Wij (macedonier) måste .. wara ther om betänckte, huruledes wij kunna behålla och förswara wåra Segerwinningar ibland thet Folck som wij hafwa öfwerwunnit. Sylvius Curtius 720 (1682). Relation om den Swenska Armeens Segerwinning wid Gadebusch (1712). Quensel Alm(Sthm) 1722, s. 3. (Kurfursten) Fredrik Wilhelms blickar vände sig med längtan åt Bälterna och med förhoppningens tillförsigt om segervinningar öfver Svenskarne. 2VittAH 26: 130 (1864, 1869). AntT 5: 169 (1878; i pl., om segerbyten). Östergren (1938; angivet ss. sällsynt). (†) Vthan twifwel hafwer Julius Cæsar .. hollit monge herlige Segerwinningar (dvs. vunnit många lysande segrar) öfwer andre. Schroderus Albert. 1: 71 (1638); jfr hålla, v.1 29. särsk. i oeg. l. mer l. mindre bildl. anv., motsv. seger, sbst.1 3 (a, b). Huru .. (Kristus) effter sina pinos slagting, och effter sijn vpståndelses segerwinning .. en vppenbara Triumph, öffuer wåra andeliga fiender .. hallet haffuer. PErici Musæus 2: 79 a (1582). Ehuru nögd Betsy var med sin nya segervinning (då lord Fredric blivit hennes tillbedjare), så kunde hon dock ej annat än häröfver göra sina anmärkningar. Chenon Heywood 2—3: 113 (1773). Det högsta, som på Jorden kunde för det Goda förväntas, vore ett tillstånd, icke af fullbordad segervinning, men af fullbordad öfvervigt. Atterbom PhilH 276 (1835). Frey 1850, s. 40.
Ssgr (†): segervinnings-slut. slut l. avslutning som innebär seger; anträffat bl. bildl., om livets slut betraktat ss. en seger (se seger, sbst.1 3 a); jfr -vinning slutet. Lybecker 159 (c. 1715).
-tecken. = seger-tecken 1. Brenner Dikt. 1: 6 (1703, 1713). Därs. 251 (1713).
(1, 2) -VINST. (vinnande av) seger; numera bl. (tillf.) konkretare, om vinst erhållen gm seger l. segrar; äv. oeg. l. bildl., motsv. seger, sbst.1 3; jfr -vinning. Stiernhielm Fred. 3 (1649, 1668; om seger). Möller (1790; konkretare). Mensklighetens segervinst / Han (dvs. världsföraktaren) för hjeltens föredrager, / Och en blodad krans af lager / Skattar han bland kransar minst. Valerius 1: 71 (1831). Vi kämpa ännu (fyra veckor efter revolutionen) på alla håll (i Tyskland) för den blodiga segervinstens räddning. AB 1848, nr 103, s. 2.
-VISA, r. l. f. jfr -sång; stundom äv. mer l. mindre bildl. (jfr -sång slutet). (Darius) sång Segerwisan i förtid. Dryselius Monarchsp. 82 (1691). SionSång. 2: 53 (1745; om jubelsång över vunnen frälsning). Ek SvFolkv. 27 (1924).
(1, 2) -VISS. [jfr t. siegesgewiss] viss om l. säker på (att vinna) seger; äv. med sakligt huvudord (betecknande uppsyn l. känsla l. leende o. d.): som vittnar om l. präglas av sådan visshet; ofta oeg. l. mer l. mindre bildl., motsv. seger, sbst.1 3 (a, b). (Vännernas) klagan och tårar .. (i Sokrates’ dödsstund) gifva rum för .. en till döden bedröfvad segerviss och segerglad hänförelse. Rydberg Ath. 254 (1859). För .. (sin) tro har Luther kämpat med ordet och pennan, Gustaf Adolf med ordet och svärdet, båda segervisse och oemotståndlige. Rundgren Minn. 2: 111 (1883). Ett segervisst småleende (krusade) hans läppar, hans ständiga tur hos damerna kom helt enkelt däraf (tänkte han), att han var född kvinnotjusare. AB 1889, nr 263, s. 4. (Kortspelaren) visade mig segerviss sina kort. Lagergren Minn. 6: 165 (1927). Bergman Patr. 31 (1928; om uppsyn).
(1, 2) -VISSHET~02 l. ~20. [jfr t. siegesgewissheit; delvis avledn. av -viss] jfr -viss. Dödens stund var för den fattiga tjenarinnan en segervisshetens och jublets stund. Wikner Vitt. 46 (1869). Odhner i 3SAH 9: 184 (1894). Wigforss Minn. 1: 350 (1950; i fråga om politisk propaganda).
(2) -VITTRING. sport. bildl., om känsla av goda möjligheter att vinna seger. GHT 1958, nr 258, s. 15.
(1, 2) -VRÅL. (mera tillf.) jfr -rop. Högberg JesuBr. 2: 208 (1915). IdrBl. 1935, nr 47, s. 1.
-VÅRD. (numera föga br.) segermonument (särsk. = -trofé 1); äv. oeg. l. mer l. mindre bildl. (äv. motsv. seger, sbst.1 3). SAD 1: 156 (1787). Rydberg RomD 146 (1874, 1877; bildl.). särsk. (†) metonymiskt för: segerära. Möller 2: 918 (1785). Heinrich (1828).
-VÄG. [jfr t. siegesweg] (i sht i vitter l. högre stil) väg som segrare l. triumfator(er) färdas o. d.; särsk. bildl., motsv. seger, sbst.1 3, 3 a; jfr -stig, -stråt. Emanuelsson 1PredHögm. 1: 495 (1865). Agitationsresorna (som arbetarrörelsens ombudsmän företogo) började bli eriksgator, segervägar. Lo-Johansson Soc. 194 (1958).
-VÄND, se -vand.
(1, 2) -VÄRDIG, adj.1 (adj.2 se segra, v.2 ssgr). [jfr ä. t. siegswürdig] (†) eg.: värd att vinna seger; anträffat bl. i utvidgad anv. (motsv. seger, sbst.1 3): som har företräde(t), förnämst, bäst. Wollimhaus Syll. (1649; under palmarius). Hamb. (1700; under palmarius).
-VÄRJA. [jfr ä. t. siegwehre] särsk. (†): vapen varmed seger vinnes; anträffat bl. mer l. mindre bildl., motsv. seger, sbst.1 3; jfr -vapen. PErici Musæus 5: 264 a (1582).
(1, 2) -YR. yr av segerglädje, omtumlad på grund av vunnen seger; äv. oeg. l. mer l. mindre bildl., motsv. seger, sbst.1 3. Arnell Moore LR 1: 55 (1829). GHT 1945, nr 265, s. 6 (om partier efter valseger).
(1, 2) -YRA, r. l. f. jfr -yr. Lagerbring 1Hist. 2: 122 (1773).
(1, 2) -YRSEL. (mera tillf.) jfr -yr. AB 1900, nr 56, s. 3.
(1, 2) -ÅR. år då l. varunder seger l. segrar vinnes (vinnas) l. vunnits, segerrikt år. Runius (SVS) 2: 97 (1712). IdrBl. 1924, nr 54, s. 5.
-ÅSKA. (i vitter stil) om åskliknande dån från kanoner i segerrikt fält- l. sjöslag o. d.; äv. bildl.; anträffat bl. i pl. Snoilsky 2: 16 (1881). Hallström G3 99 (1918; bildl.).
(1, 2) -ÄRA. [jfr t. siegesehre] (numera bl. mera tillf.) ära som vunnen seger l. vunna segrar skänker (skänka) l. som tillkommer segrare; äv. i utvidgad l. bildl. anv., motsv. seger, sbst.1 3 (a). Palmer och purpur (på takmålningarna i basilikan i Nola) antydde Frälsarens segerära och konungadöme. Brunius Resa 1838 238 (1839). KrigVAT 1850, s. 200.
-ÖRN. (i vitter stil) om avbildning av örn på fälttecken l. fana o. d. som bäres av segerrik trupp l. tillhör segerrik nation o. d.; äv. bildl. PHScherini i 2SAH 25: 72 (1849; bildl.).
-ÖRT. [jfr d. sejrsurt, Gladiolus communis Lin., t. siegwurz, nylat. herba victorialis (båda i bet. 1)] (numera bl. tillf.)
1) = -lök. Franckenius Spec. A 2 b (1638). Hofsten Segerlök. 8 (1958).
2) ört som har samband med segerfirande. Hofsten Segerlök. 15 (1958).
B (†): SEGERS-FRÖJD, -KAPPA, -KLÄDNING, -LÖN, -MAN, -MÄRKE, -SVÄRD, -TECKEN, se A.
Avledn. (i allm. till 1): SEGERAKTIG, adj. (†) segerrik (se d. o. a). Schroderus Liv. 813 (1626; om här).
SEGERHAFT, adj. [jfr t. sieghaft] (†) segerrik (se d. o. a, b). Stiernhielm Jub. 144 (1644, 1668). Dens. Parn. 3: 10 (1651, 1668; om hand).
SEGERHAFTIG, adj. [jfr ä. t. sieghaftig] (†) segerrik (se d. o. b). Stiernhielm Cup. 4 (1649, 1668; om hand).
SEGERLIGEN, adv. [jfr fsv. sigherlika, adv., o. sigherliker, adj., segerrik] (†) med l. gm seger, segerrikt (se seger-rik c). PolitVis. 285 (1647).
SEGERSAM, SEGRA, v.1, se d. o.

 

Spalt S 1646 band 24, 1965

Webbansvarig