| Publicerad 1945 | Lämna synpunkter |
MÅN må4n, sbst.1, r. l. m. (GudlVis. A 3 b (1530) osv.) ((†) n. SthmTb. 13/2 1585 (: ett fingers mon), Schroderus Urs. A 2 b (1626: Fingersmånn), SvMerc. 1: 463 (1756)); best. (ss. enkelt ord numera föga br.) -en (G1R 17: 484 (1545), Östergren (1932)) (ss. n. -et); pl. (ss. enkelt ord numera bl. i folkligt spr. i vissa trakter) -er (VDAkt. 1709, nr 228, Östergren (1932)).
A. iver, omsorg, vikt o. i därur utvecklade bet.
1) (†) förhållandet att ngt göres med stor iver l. omsorg l. flit o. d.; stundom äv.: hänförelse, fröjd o. d. En riker man, / wellogher han, / en bröllops kost tilreedde / åt sinom son, / med mykin mon, / sijn stora äro betedde. Ps. 1536, s. 21; jfr Ps. 1695, 205: 1 [jfr fsv. mz mykin mon (MD 167) i samma psalm]. Tÿ loffuade the (dvs. Israels män) gudh alt medh stoor mon, / Som them aff nödh hade hulpit så from. Holof. 2 (c. 1580). Åth Tyssland monde han (dvs. Nils Sture) fare, / Bestelte wäl medh högste Moon / Thet Konungen hade betrodt honom om. Hund E14 406 (1605). Lagerlöf Vitt. 60 (1684).
2) (†) vikt l. betydelse (som man tillmäter ngt); värde l. pris (som man sätter på ngt); särsk. i uttr. tycka mån vara om ngt l. hålla mån av ngn l. ngt, lägga vikt vid ngt, sätta pris på ngn l. ngt, göra stor mån av ngt, värdera ngt högt. Hwadh som helst thet wara kan för prydning, som hela werlden .. tycker mon om wara. LPetri Luther Nattw. C 2 b (1558). Gud tog osz ifrå wår ende Son, / Der af wi hölle full stor en mån. Carl IX Rimchr. 46 (c. 1600). Seestu, sade han, huru stor mon the fremmande göra af thitt hammarsmide? Verelius Herv. Dedik. 5 (1672). Spegel (1712).
3) sak l. omständighet som är av vikt l. betydelse l. värde; fördel, förmån; gagn, nytta, båtnad, fromma; numera bl. (i religiös poesi, arkaiserande) i uttr. ngn till stor mån, till stor båtnad l. fromma för ngn. Är thz oss icke en stoor mon, / wår brodher är gudz eenda son, / hoo kan oss nw förderffua? GudlVis. A 3 b (1530). (Oeniga makar skola icke) blifwa budna eller tillåtna till fadderskap, eller någon annan gärningh, som någon mon och heder medh sigh hafwer. KOF II. 2: 156 (c. 1655). Ehr til lijt’n skada ok meg til stoor mohn. Columbus Ordesk. 62 (1678; uppl. 1908). Osz til en stor mohn, / Wil han wår synd bortglöma. Swedberg Ps. 1694, 235: 3; jfr Ps. 1937, 30: 3. (Att de) icke wisa mig den willighet som andra åhörare i Pastoratet med dagzwärken och andra Extraordinaire mohner. VDAkt. 1709, nr 269. Leopold 2: 267 (1793, 1815). — särsk. (†) närmande sig l. övergående i bet.: (rik) utrustning; (stor) makt (o. härlighet); ståt, prakt. Hund E14 120 (1605). Magogh .. rådde för Swea medh stoor mon. Messenius Disa 2 (1611). (Han) I långan Tijd beskrifwer / Med härligt Witnes-börd Den Bonings stålta Mon. Dahlstierna (SVS) 98 (1698).
4) [trol. utvecklat ur 3 med syftning på ngt ekonomiskt värdefullt] om jordegendom l. odlad jord l. beskaffenheten av jord o. d.; numera bl. i ssgn JORDMÅN. En åker af jämn och stadig mon. Serenius EngÅkerm. 198 (1727). — jfr JORD-, LAND-, ÅKER-MÅN.
5) (†) om ngt som utgör en (viktig) del av ngt; i uttr. i alla måner, i alla delar, i alla stycken. Den andre halfdeelen (av bostället), var af Enkian der bodde, väl lagat i alla mohner. VDAkt. 1709, nr 228.
B. skillnad, mått, grad o. i därur utvecklade bet.
6) (†) förhållandet att ngt skiljer sig från ngt annat, skillnad; (orättvis) olikhet. G1R 15: 307 (1543). (Efter läkemedlets intagande) försäkrade sig (den ögonsjuke) finna en mycket större mon emellan lius och mörker. VetAH 1739, s. 69. Och funno riksens ständer en sådan mån stapelstäderna emellan (dvs. att vissa städer skulle åtnjuta nederlagsfrihet) icke vara grundad i billigheten. Chydenius 175 (1765).
8) om det mått (utrymme, mängd o. d.) l. den grad som representerar skillnaden mellan tvenne storheter; vanl. med tanke på jämförelsevis obetydlig sådan skillnad: litet stycke, ringa mängd, grand; äv. allmännare, med förbleknat relationsförhållande: en smula, en del, en obetydlighet; grad (se GRAD, sbst.1 2); äv. bildl.; numera nästan bl. i adverbiell anv. (se a o. b). Doch att then Månen blifwer och så achtedt, at wattnet som i graffwen bliffwer ståndendes, icke gå vp i werien. G1R 17: 484 (1545). (”Allra värst” är att ungdomen icke) kan sij huru grann och subtil trå hon hänger på, och huru lijten måhn honom kan förswaga. Columbus BiblW O 2 b (1674). (Man lagar) at Likare Måttet ock den tilärnade Måtståcken, hafwa någon tid legat i et husrum med Thermometeren, så at de under Justeringen ega en lika mån af värma. VetAH 1740, s. 432. Någon mån af kärlek för ljuset hafva .. (människorna) väl. Thomander 1: 94 (1829). — jfr AVHÅLLNINGS-MÅN. — särsk.
a) med genitivisk bestämning; i sht i adverbiella uttr. (jfr b); numera bl. ngn gg i uttr. en fingers mån. Ingendeera kunde til itt ögneblekz Monn förlängia theras Lijffztijdh. Schroderus Os. III. 1: 62 (1635). Alt annat mot dig (dvs. förnöjsamheten) kan en fiäders mon eij wäga. Rydelius Vitt. 95 (1707). Så mycket som en fingers mån. Östergren (1932). — jfr FINGERS-, FOTS-, HÅRS-, LODS-, NAGELS-, ORTS-MÅN.
b) i adverbiella uttr. (jfr a).
α) utan förb. med prep. En liten mån (förr äv. en mån) större o. d. (Då) Solen är någon Monn vpkommen öffwer Horizonten. L. Paulinus Gothus Pest. 68 a (1623). Hr Dufva var en mån klyftigare. Samtiden 1872, s. 263. Benedictus hade det i ekonomiskt hänseende en god mon bättre än Runeberg och hans närmaste kamrater. EFNervander (1892) hos Cygnæus 11: 49. Garneringen var en mån för hög. Östergren (1932).
β) i förb. med prep.; numera företrädesvis i sådana uttr. som i betydlig, görligaste, lika, ingen, någon, samma, viss (äv. rik, stundom hög) mån, grad resp. måtto; förr äv. i dylika uttr. med obest. artikel. Hans i viss mån, i någon mån egendomliga uppträdande. Deras tillväxt sker i lika mån. Sahlstedt (1773). Rättvisans skipande var nu i en betydlig mån anförtrodd i dess vård. Rosenstein 1: 126 (1789). Svårigheten att förvärfva (har icke) i samma mån lärt nordbon att spara. Geijer II. 1: 36 (1825). De högre tongifvande klassernas uttal var i hög mån fördanskadt. SvTidskr. 1873, s. 492. Jag tackar dig för den glädje du i rik mån skänkt mig. Rydberg Vap. 10 (1891). I görligaste mån komma tiderna att så bestämmas, att (osv.). Nordlund RådFolkskUngd. 21 (1920). Under sådana omständigheter kan det i ingen mån förvåna att (osv.). Belfrage StilSt. 27 (1920). särsk.
α’) (†) i uttr. med prep. med l. till o. i vissa uttr. med prep. i med bet.: i hög grad o. d. Jagh (dvs. vildkatten) är fast lijten til Person, / Brwn (dvs. björnen) war anseenligh medh stoor mån. Forsius Fosz 81 (1621). En del märkte i särdeles god mån då jag inkom att han saktade sig (i sitt häftiga tal). HSH 1: 216 (c. 1750). I fast hufvudsakelig mon. PH 10: 243 (1774). I mycken mån. Rosenstein 2: 103 (1819). I vida mån. Castrén Res. 2: 128 (1845). Till hufvudsaklig mån. Agardh BlSkr. 1: 14 (c. 1855).
β’) i uttr. med possessivt pron., t. ex. i min mån, vad på mig ankommer (äv. med blygsamt förringande av den egna insatsen i min ringa mån), i sin mån (förr äv. i sina måner), på sitt sätt, för sin del. Detta bidrog i sin mån till hans befordran. Den förståndige (vet), att alla sysslor i ett rike, i sin mån, äro af vigt. Rosenstein 1: 11 (1780). Väl är det sant at Arbeten på båda ställen äro helt olika, lika som Löhnerne i sina mohner kunna vara skiljacktige. VDAkt. 1799, nr 319. Mellertid skall jag bjuda till, att .. i min ringa mån medverka till det goda ändamålet. Atterbom (1841) i 3SAH XXXVII. 2: 3.
γ’) i uttr. i mån av (jfr δ’), i den grad l. utsträckning som (ngt förefinnes). I mån av behov, förmåga, krafter. I proportion och mon af deras förråd på medel. VDAkt. 1784, nr 352. I mån af Ordets brukande känner .. (den omvända människan) sig salig. Schartau UtkPred. 49 (1821). I mån av befogenhet. SFS 1920, s. 1581.
δ’) (†) i uttr. i mån efter l. emot l. av (jfr γ’), i förhållande till, i jämförelse med. Min panna är mycket hög, i mån emot hufvudet, som ej är mycket stort. Nyrén Charakt. 14 (c. 1765). Ägget är, i mon af Foglens (dvs. tordmulens) kropp, ganska stort, något mindre än et Gåsägg, men större än et Ankägg. VetAH 1788, s. 216. Den .. supposition, att .. alla kol, i mån efter sin vigt, dekomponera syrgas. Uhr Koln. 147 (1814).
ε’) inledande en sats, i uttr. i den l. samma mån (som), äv. i mån som, i den l. samma grad l. utsträckning som, allteftersom; alltefter; äv. övergående i konditional anv.: så vitt som, för så vitt; ofta med upprepning i en korresponderande sats, i uttr. i samma mån (som) osv., i samma mån osv. Sahlstedt (1773). En ögonskenlig oro blef målad i hans ansikte, hvilken tiltog i den mohn han märkte min resa nalkas. Ullman Frök. 81 (1780). I samma mon som synen stärkes, försvagas inbildningen. Kellgren 3: 224 (1793). De lättare skenorna böra .., i mån som de förslitas, utbytas mot tyngre. TByggn. 1859, s. 176. I samma mån hofvet och drottningen funno sin belägenhet dystrare, i samma mån flöt Dalins qvickhet ymnigare. Ljunggren Bellm. 46 (1867). (Den lilla balettkårens) kostymer — i den mån de förekommo — voro smakfulla. SvD(A) 1931, nr 1, s. 15.
c) (†) allmännare, om det förhållande vari ngt befinner sig till ngt annat. (Man kan tänka sig) huru illa vi skulle råka ut, om våre sinnen och lemmar icke hade den mån och ställning emot andra ting och emot vår egen kropp, lefvernes plan och syslor, som de nu äga. Browallius PVetA 1747, s. 12. jfr: Desse rör föras uti en upsluttande mån och på någon snedd, på tre tum nära bakmuren. VetAH 1772, s. 365.
9) (†) möjlighet (att få ngt), utsikt. Emedhan Keysaren war så illa vthsatt, och Rijksens Furstar så wille, vpdrogh han Påfwen sin Rätt. Således syntes åter någen månn til Fredh. Schroderus Os. 2: 639 (1635).
10) (i folkligt spr. i vissa trakter) om (ngt som medför en) märkbar ökning l. effekt l. märkbart framsteg o. d.; särsk. i uttr. göra (någon) mån, göra att ngt ökas, göra effekt l. nytta, förr äv. vinna mån, göra framsteg. Öffuerheten .. skole .. medh största Omsorgh .. godhan ordning om Skrifftennes öffning .. drijffua, til thes the såge almogen j läronne och tronne winna mon. AAAngermannus VtlDan. Förspr. a 5 a (1592). I våta somrar gör .. (gödslingen) doch strax mon. NorrlS 1—6: 42 (c. 1770). Alla mohner hjelpa sad’ myggan p – – i hafvet. Rhodin Ordspr. 2 (1807) [jfr nor. alle monner drar]. Somliga renar liksom hästar synas liksom springa, men det gör dock ingen mån. ArkNorrlHembygdsf. 1921, s. 48 (c. 1830). ”Sir borgmästarn, om .. (predikandet av lagen) gör nå’n mån?” Högberg Vred. 2: 212 (1906).
11) så mycket utöver det för användningen av ngt egentligen behövliga som man vid tillvärkningen av ngt lägger till för att arbetsprodukten skall kunna räcka till för kommande behov, för fortsatt arbete på detsamma o. d.; så mycket som utgör en avsiktlig l. tillåten avvikelse från det riktiga värdet l. den riktiga kvaliteten av ngt; numera bl. i ssgr. När ny Stör är 3 alnar a 14 quarter, så har han öfverflödig längd, och mohn til ny vässning. Brauner Bosk. 100 (1756). En liten mån är tillåten, innom hvilken Metallen får hålla sig i finhet öfver eller under den föreskrifna rätta nogheten, hvilken mån kallas Remedium. (Gjörwell o.) Bergklint Bih. 7 (1775). — jfr ARBETS-, BAND-, KRYMP(NINGS)-, LEK-, LIMNINGS-, PRUT-, SPRICK-, SÖMS-, TORK-MÅN.
1) till 8: jämka; skjuta fram (ngt) litet; särsk. bildl., i förb. måna ut, jämka till rätta, släta över; äv. i uttr. det månar ut sig, det jämnar ut sig. (Han) skulle låtha vpärga vthaf hans faderss åker Rener, och något mohna utaf ängen och lägia in till sitt. VDAkt. 1656, nr 149. Schultze Ordb. 3033 (c. 1755). Annars kan jag få obehag för min välvilja att måna ut och ställa till rätta. Wägner ÅsaH 376 (1918). Dens. KvartO 156 (1919).
2) till 10, i uttr. det månar (inte l. ingenting l. litet o. d.), det medför (ingen l. liten) märkbar ökning l. effekt; förr äv. i uttr. vad månar det till?, vad medför det för nytta, vad tjänar det till; jfr mån, sbst.1 3. Swedberg Ordab. (1722). Hvad månar det til? Sahlstedt (1773). Weste (1807; fam.). —
Spalt M 1815 band 17, 1945