Publicerad 1943   Lämna synpunkter
MEDELTID me3del~ti2d, r. l. m. l. f.; best. -en; pl. (i bet. 4) -er.
Ordformer
(medel- 1582 osv. midel- 1579. Se vidare EMELLERTID)
Etymologi
[jfr d. middeltid (i bet. 1, 3, 4), t. mittelzeit (i bet. 1 b, 2, 4); till MEDEL, adj.]
1) (†) tidsavsnitt i mitten av viss tid l. mellan två tidsavsnitt (tidpunkter); mellantid. Begynnelsen, Medel tijdhen, och änden (i människans omvändelse) är aff Gudhi. PLGothus 1Utl. Cc 4 b (1609). Martius gifwer apparens i begynnelsen til friskt och kalt wäder. Medeltijden wijsar sigh mulin och olustig, men ändan lustig. Fuhrman Alm. 1668, s. B 1 b. 2SAH 26: 95 (1851). — särsk.
a) om tid som innebär ett avbrott i arbete o. dyl. l. som ngn från viss tidpunkt räknat har till sin rådighet, innan han skall ägna sig åt ngt visst; mellanstund; mellantid. (Lat.) Tempus succisiuum. (sv.) Mideltijdh. VarRerV 2 b (1579). För at nyttja medeltiden till bevakande af skyldigheten at ärbjuda mig till Guds Församlings tjänst i det yttersta. VDAkt. 1782, nr 443.
b) om det på olika sätt beräknade tidsavsnitt som bildar mittpartiet av ngns livstid; tid mellan barndomen l. ungdomen o. ålderdomen, mannaålder; äv.: medelålder. PErici Musæus 1: 124 b (1582). Menniskiones begynnelse, medheltijdh och ändalycht. Rudberus MHansdr D 1 a (1624). Den täcka fyllighet, som ofta åtföljer ett fruntimmers medeltid: det vill utan tvifvel säga åldern emellan trettio och fyratio år. Almqvist Smar. 128 (1845). CVAStrandberg 5: 175 (1862).
c) i uttr. i medeltid, se EMELLERTID.
2) [efter (ny)lat. media ætas, medium ævum] (på olika sätt avgränsad) tidsperiod som i världshistorien l. visst lands historia ligger mellan forntiden o. den nyare tiden; i fråga om världshistorien vanl. bestämd ss. tiden mellan västromerska rikets undergång (476) o. Konstantinopels förstöring (1453) l. Amerikas upptäckt (1492) l. reformationens början (1517); i fråga om Sverges histora: tiden från kristendomens seger vid mitten av 1000-talet fram till Gustav Vasas uppträdande på 1520-talet; vanl. i sg. best. SvMerc. 3: 730 (1757). Alt sådant, som kan skaffa lius i denna magra medeltidens historia. Lagerbring Skr. 137 (1770). Försök till Lärobok i Medeltidens Historia för Lärdoms-Scholor. Ekelund (1828; boktitel). Man kan säga, att medeltiden var som natten, hvilken är skön för det hon har stjernor. Den var skön genom sina undantag, — genom det, hvaruti den icke var medeltid. Agardh (o. Ljungberg) I. 1: 84 (1852). Sveriges medeltid. Hildebrand (1879; boktitel). SvKyrkH 2: 553 (1941). jfr (†): Medeltidens Historia, som börjar vid Christi födelse, sträcker sig til slutet af fiortonde Seculo, eller til År 1400. Vernet VerldH 2 (1763). — särsk.
a) bildl.: tid som kulturellt är likvärdig med medeltiden. Om någon gång, i en aflägsen framtid, ännu en Medeltid skulle gå fram öfver verlden, är det ännu en gång Norden, och endast Norden, som skall skingra honom. Agardh ThSkr. 3: 103 (1836). Åldriga evangelister, / träden nu alla fram! / .. Märken I ej hur det grånar / åter till medeltid? Karlfeldt FlBell. 147 (1918).
b) övergående i mer l. mindre konkret anv., om medeltida konst, arkitektur o. d. Af verklig medeltid fanns föga qvar (i Avignon). 3SAH 13: 133 (1898). Gatstumpen i sin helhet hade en uppsyn av komfortabel medeltid. Hedberg Räkn. 26 (1932).
c) närmande sig adjektivisk anv., liktydigt med: medeltidsmässig. (Pistoja) är ett Florens i smått, utan det glädtiga moderna lif som gör Florens så förtjusande, vildare, ruggigare, mera medeltid och mindre renässans. Hallström ItBr. 63 (1901). Att levnadsförhållanden och seder (i Marocko) fortfarande är medeltid, är en sak för sig. Cederschiöld Maghreb 95 (1918).
3) (i fackspr.) medelsoltid; äv.: för visst område gällande gemensam borgerlig tid, normaltid. VetAH 1744, s. 48. En tid, .. som uppskattas medelst medel-soldygnet såsom enhet, kallas medel-soltid eller ensamt medeltid. Lindhagen Astr. 258 (1860). Den så kallade europeiska medeltiden. SFS 1899, nr 44; jfr MEDEL-EUROPEISK 2. Införandet (från och med år 1879) af en för alla rikets orter gemensam medeltid. SvH 10: 202 (1909).
4) (i fackspr.) aritmetiska mediet av ett antal tider l. av en varierande tidslängd, genomsnittlig tid. Sahlstedt CritSaml. 619 (1765). Vid de slöjdskolor på landsbygden, som .. erhålla bidrag, har under sistlidna vårtermin medeltiden för en modells förfärdigande varit 11,2 timmar. PedT 1904, s. 406. — särsk. idrott. i fråga om löpning o. d. WoH (1904). Deras (dvs. skidlöparnas) medeltid (på 10 km) blef 42 m. 43 s. IdrFinl. 3: 135 (1906).
Ssgr (i allm. till 2; ofta i fackspr.): MEDELTIDS-ARKITEKTUR. Frey 1850, s. 494.
-ARTAD, p. adj. Rydqvist SSL 4: 536 (1870).
-BERÄKNING.
1) till 3: beräkning av medelsoltid l. av normaltid. Stålhane Förf. 756 (1892).
2) till 4: beräkning av den genomsnittliga tiden för ngt. Östergren (1932).
-BORG. Viks hus i Upland och Glimmingehus i Skåne .. visa huru en svensk medeltidsborg såg ut. NF 2: 893 (1877). Rig 1936, s. 67.
-BYGGNAD. konkret. Sthm 1: 91 (1897).
-DANS. 2Saml. 12: 54 (1892). Som den typiska medeltidsdansen framställes ofta kedjedansen. Nilsson FestdVard. 87 (1925).
-DIKT, r. l. f. jfr dikt, sbst.1 3 a. Konung Alexander (,) en medeltids dikt. (1862; boktitel).
-DIKTNING. Vår svenska medeltidsdiktning. NoK 112: 113 (1931).
-DRAMA. Lundell (1893). Medeltidsdramat var till sin byggnad långt mindre koncentreradt än det antika eller det moderna dramat. 2NF 19: 125 (1913).
(3) -DYGN. astr. medelsoldygn. NF 1: 1254 (1876). Åkesson SfärAstr. 57 (1913).
-FILOSOFI. medeltida filosofi; äv. med inbegrepp av den patristiska filosofi som eg. tillhör antiken. BonnierKL (1925). SvTeolKv. 1937, s. 34.
-FÄSTE. jfr fäste 3. Hildebrand Medelt. 2: 812 (1898).
-GILLE. jfr gille 4 a. MeddSlöjdF 1897, 1: 6. —
-GOTIK. konst. AntT XV. 1: 3 (1896).
-HANDLING. urkund från medeltiden. Eichhorn Stud. 2: 24 (1872). Kyrkoarkivens medeltidshandlingar. Rig 1920, s. 25.
-HANDSKRIFT. jfr handskrift 4. Eichhorn Stud. 1: 89 (1869).
-HELGON. Af svenska medeltidshelgon ha vi .. (bl. a.) Birgitta (kanoniserad 1391). 2NF 11: 303 (1909).
-HISTORIA. jfr historia II 1 o. 4. 2SAH 59: 345 (1882). De urkunder som rörde vår kyrkas medeltidshistoria. Annerstedt UUH II. 2: 260 (1909).
-HISTORISK. jfr -historia. Medeltidshistoriska undersökningar. KyrkohÅ 1905, s. 286.
-HUS. De trappgaflade medeltidshusen (i Visby). MosskT 1892, s. 212.
-KONST. jfr konst 4. Brunius Metr. 216 (1854).
(3) -KRONOMETER. visande medelsoltid; jfr -ur 2. Fennia V. 6: 26 (1892).
-KYRKA.
1) motsv. kyrka 1. Bergman GotlVisby 11 (1858).
2) motsv. kyrka 4. NoK 116: 13 (1933). Den svenska medeltidskyrkan upplever i Birgitta och hennes verk sin korta och rika blomning. SvKyrkH 2: 249 (1941).
-KÄNNARE, m.||ig. Hans Hildebrand, en av vårt lands främste medeltidskännare. Grimberg SvFolk. 1: 434 (1913).
-LAG, r. l. m. jfr lag, sbst.1 1. 3SAH 4: 188 (1889). Ätten och arvet enligt Sveriges medeltidslagar. Holmbäck (1919; boktitel).
-LATIN. Richert Ljudlag. 102 (1866).
-LATINSK. Medeltidslatinska urkunder. Richert Ljudlag. 373 (1866).
-LEGEND. NF 6: 455 (1882).
-LITTERATUR. Den nordiska medeltidslitteraturen. Eichhorn Stud. 2: 120 (1872).
-LIV. jfr liv I 3. Det af pedantiska regler omsnörda medeltidslifvet. Hildebrand Medelt. 2: 460 (1896).
(3) -MIDDAG~02 l. ~20. astr. middag enligt medelsoltid. Alm. 1842, s. 45. Bergstrand Astr. 289 (1925).
-MINNE. konkret: minnesmärke l. lämning från medeltiden; i sht i pl. Ingen svensk provins har rikare medeltidsminnen att bevara (än Gotland). Frey 1850, s. 499.
-MYNT. Eichhorn Stud. 2: 22 (1872).
-MÅLNING. konst. konkret. Hildebrand Medelt. 3: 385 (1900).
-MÄNNISKA. Medeltidsmenniskornas fantasi var liflig och sysslade flitigt med det öfversinnliga. Hildebrand Medelt. 1: 116 (1880).
-MÄSSIG. karakteristisk för medeltiden; som påminner om l. är i överensstämmelse med medeltida förhållanden; medeltidsartad. NF 7: 1303 (1884). Det overkliga och medeltidsmässiga i Griseldis’ historia. Björkman Chaucer 199 (1906).
-POESI. Lundell (1893). Den latinska medeltidspoesien. AntT XXI. 6: 27 (1924).
-PRÄGEL. Tysklands övriga världsliga litteratur under denna tid (dvs. 1500-talet) bibehöll .. sin medeltidsprägel. Sylwan (o. Bing) 1: 188 (1910).
-ROMAN, r. l. m.
1) medeltida roman. NF 1: 583 (1875).
2) roman med ämne från medeltiden. Hagström Herdam. 4: 105 (1901).
-SAGA. Medeltidssagor(,) berättade för ungdom. Schück (1900; boktitel).
-SKRIFT.
1) (numera knappast br.) medeltida skriftspråk. Ett uttryck, som i yngre medeltidsskrift ej är ovanligt. Rydqvist SSL 2: 210 (1857).
2) skriftligt arbete från medeltiden, medeltida skrift. Rydqvist SSL 2: 81 (1857). Det efter latinet och tyskan feminina (ordet) kreatur börjar .. i våra medeltidsskrifter vackla mot neutrum. 3SAH 6: 261 (1891).
-STAD. medeltida stad; stad l. stadsparti med medeltida prägel l. med många minnesmärken l. lämningar från medeltiden. Utsigten från kyrkans (dvs. S:ta Marias i Visby) balkong öfver den ålderdomliga medeltids-staden. Bergman GotlVisby 20 (1858). Hildebrand Medelt. 2: 751 (1897).
-STIL. konst. Atterbom Minn. 192 (1817). Medeltidsstilarnas rätt inom byggnadskonsten häfdades först af Karl Georg Brunius. Eichhorn KonstH 63 (1881).
-TEOLOGI. Medeltidsteologien växte under växelverkan med det allmänna kulturella uppsvinget ut till skolastik. 2NF 23: 771 (1915).
-UR, n.
1) till 2: ur från medeltiden. Medeltidsuret i Lunds domkyrka. 2NF 38: 1119 (1926).
2) till 3: ur som visar medelsoltid. Lindhagen Astr. 362 (1860). Åkesson SfärAstr. 56 (1913).
-URKUND~20 l. ~02. NF 3: 1241 (1880).
-UTSEENDE~0200, n. jfr -prägel. Reval har bevarat mycket af sitt medeltidsutseende. VFl 1908, s. 52. 2NF 32: 872 (1921).
Avledn. (till 2): MEDELTIDA, adj. oböjl. som hör till l. stammar från l. gäller medeltiden; äv.: medeltidsmässig; i sht ss. attribut. Den medeltida lärdomens onatur. Rydberg Faust 265 (1878). En själsanalys, som i grunden är allt annat än medeltida och skolastisk. Wulff Dante 41 (1897; i fråga om Dantes Vita nuova). Nordens .. medeltida konstminnen. Hahr ArkitH 224 (1902). Fabriken, som .. såg ut som ett stormat medeltida fäste. Hellström Malmros 57 (1931). jfr senmedeltida.
MEDELTIDISK, adj. (†) medeltida; medeltidsmässig. Almqvist Amor. XV (1839). Det tre våningar höga stenhuset .. hade ett trotsande medeltidiskt utseende. Topelius Fält. 2: 28 (1856). Fahlcrantz 4: 225 (1865).
MEDELTIDSAKTIG, adj. medeltidsartad; medeltidsmässig. Kræmer Span. 123 (1860). (Den Gudomliga komedins) uppfattning af synd och straff .. är rent medeltidsaktig. Söderhjelm ItRenäss. 48 (1907).

 

Spalt M 627 band 17, 1943

Webbansvarig