PASK, n.; best. -et.
Etymologi
[sv. dial. pask, n., slask, orenlighet, tröskavfall (delar av halmstrån, agnar, damm o. d.), illa lagad mat, illa förrättad syssla m. m.; sannol. av skiftande urspr.; jfr nor. dial. pasken, svag, sjuklig, sv. dial. pase, vårdslös o. oordentlig mansperson m. m. (se PASE, sbst.2), d. dial. (Bornholm) pasa, traska i orenlighet, driva m. m., ävensom PJASK, sbst.1; i vissa trakter sannol. delvis utgående från l. påvärkat av fin. paska (se PASKA, sbst.2). — Jfr PASKA, sbst.1 o. v.1, PASKER, PASKIG, ävensom BLASK, sbst.1, PLASK, sbst., SLASK, SÖL]
(†)
1) slask, sörja o. d. Väderleken, som under de tvenne sistförflutne dagarne förvandlade vårt ypperliga slädföre till ett ohyggligt pask. VexjöBl. 1836, nr 8, s. 1.
2) illa lagad mat. Dalin (1855).
4) illa förrättad syssla, slarv. Dalin (1855). WoJ (1891).
Ssg: PASK-LÖJA, f. l. r. [möjl. till PASKA, v.1] (†) till 1: ett slags fisk. Arenius Fierdh. 72 (1717).
Spalt P 370 band 19, 1952
Webbansvarig
admin_saob@svenskaakademien.se