Publicerad 1952   Lämna synpunkter
PASKIG, adj. -are; äv. PASKOT, adj.; adv. =.
Ordformer
(-ig 1749—1891. -ot 1734—c. 1755. -ug (-gh) 1664—1784)
Etymologi
[sv. dial. paskig, paskug, våt, slaskig, oren, oaptitlig, slarvig, senfärdig; jfr nor. dial. pasken, svag, dålig; till PASK l. PASKA, v.1 (o. möjl. PASKA, sbst.2). — Jfr PJASKIG]
(†)
1) våt, blöt; äv.: nedsölad; smutsig, oren; om väder: slaskig; om person äv.: ovårdad, slarvig. Serenius Eee 3 b (1734). (Sv.) Paskig, paskot, (t.) garstig, unflätig, unsauber, unachtsam. Lind (1749). WoJ (1891).
2) [jfr PASK 3] om säd: förorenad (av avfall från tröskning o. d.). Paskugh och slögh sädh. VDP 1664, s. 611.
Avledn.: PASKIGHET, r. l. f. till 1. Serenius Mmm 2 a (1757).

 

Spalt P 371 band 19, 1952

Webbansvarig