| Publicerad 1975 | Lämna synpunkter |
SKÄR ʃä4r l. ʃæ4r, sbst.4, n. (Apg. 27: 41 (NT 1526; i bet. 2), HH XIII. 1: 103 (1563; i bet. 3), UpplDomb. 2: 76 (1579; i bet. 2) osv.), äv. (i bet. 3 o. i denna bet. i sg. numera uteslutande, i sht i Finl.) r. l. m. l. f. (SthmSkotteb. 3: 189 (1521; möjl. pl. best.), SUFinlH 3: 83 (1610), Reuter NSång. 101 (1888), Östergren (1940; angivet ss. i sht brukat i Finl.)); best. -et resp. -en, äv. -n ((†) -an, i de yngsta beläggen möjl. att föra till en sg. skära, BtSödKultH 12: 4 (1590; möjl. pl. best.), Hiärne 2Anl. 98 (1702), Hallman Blacksta 69 (1748)); pl. = (G1R 11: 61 (1536) osv.) ((†) (i bet. 3) -ar Rudbeck Atl. 1: 495 (1679), JGOxenstierna 5: 587 (1817); -er Risingh LandB 91 (1671), PH 2: 1463 (1739)); förr möjl. äv. SKÄRA, sbst.2, r. l. f.; best. -an (se ovan).
1) (†) klippa; skarpkantig sten o. d.
a) (brant) klippa l. klippbrant; mindre, brant bergshöjd l. större klippblock o. d.; jfr 2. Tilas PVetA 1742, s. 19. De lägste (topparna i ”Kölen”) kallas af Jämtarne Ruar, hvarpå följa Vålar, så Hågnar och sist Stötar, som äro de högste, samt merendels hafva något högt och brandt skär. VetAH 1763, s. 273. Vid Qvedlie Norrska Hemman begynner en ny Hällebergs-art at taga vid, som visar sig i förstone i tväre klippor och skär, sedan i högre berg, omsider i mer och mer upstigande Fjäll-sträckningar. Tilas PVetA 1765, s. 69.
b) (skarpkantig) sten l. mindre klippblock o. d.; anträffat bl. i koll. anv. (ss. bergverksterm): (i mindre stenblock l. skarpkantig småsten) lösbrutet l. söndersprängt berg (se d. o. 2). En del af brottet, som för det mesta är sönderslaget till finaste skär, är fyndig. Holmkvist BergslGruvspr. 66 (i handl. fr. 1861). Hvarje sorts skär (skall) noga vägas innan detsamma utköres på torget. Därs. (i handl. fr. 1876).
2) [eg. specialanv. av 1 a] jämförelsevis liten (klipp)ö (i sht i havet); övervattensklippa; äv. dels (numera nästan bl. i vitter stil) om l. med inbegrepp av (bergig) ö i allmänhet l. av strandklippa o. d., dels: undervattensklippa, klippgrund (se särsk. slutet); jfr 3 o. HOLME 2, KOBBE 2. (De) hadhe vp seghlet till wädhers, och läto gå åt stråndenne, Doch komo the på itt skäär och stötte skepet. Apg. 27: 41 (NT 1526; Bib. 1541: en räffuel; Bib. 1917: ett rev). De holmar och skeer och fiskevaten som af olderss .. (till Dagö) haffver lytt och legadh. OxBr. 5: 268 (1624). Wäxterne på desza nakna skär (mellan fastlandet o. Marstrand) woro (klöver, blåmunkar o. glim). Linné Vg. 164 (1747). Ett större grund med Skog, hälst Löfskog och gräs beväxt kallas Skär. VetAH 1807, s. 171. Vi (flyttfåglar) lemne med oro / De Skandiske skär. / Vi trifdes, vi voro / Så lycklige der. Stagnelius (SVS) 2: 436 (1821); jfr 3. En kedja af hafsklippor, endast på ett ställe afbruten, omgifver hela Skandinavien … Man kallar dessa klippor skär. Agardh (o. Ljungberg) I. 2: 22 (1853). Skönt, som vid Wirdois sjöar här, / Är det (dvs. Finland) kring Saimens tusen skär, / Der Wuoxens bölja svallar, / Der Imatra i skum sig klär. Runeberg 5: 57 (1860). Solen sken och fjärden lyste, sjöbrisen blåste muntert, långt ut stod holmar och skär i havsdiset. Thorén Herre 30 (1942). — jfr BLIND-, FISKE-, HAVS-, KLIPP-, KRONO-, SALTSJÖ-, UNDERVATTENS-, UT-SKÄR m. fl. — särsk. oeg. l. mer l. mindre bildl.; särsk. = BLIND-SKÄR slutet. (Jag) Såg (i mitt hjärta) otrons falska grund, förnuftets dolda skär. Kolmodin QvSp. 2: 427 (1750). Du (dvs. flickan) är en grönklädd ö / Och jag (dvs. skalden) ett skär så ringa. / Vi bryggor ha alls inga: / Emellan oss är sjö. Gellerstedt 1Dikt. 38 (1871). (Hans Brask) hade .. 1513 (blivit) biskop i Linköping. Såsom sådan hade han haft en svår position under de följande oroliga åren … Det var med en viss skicklighet han lofverade mellan skären. SvH 3: 74 (1903). (De nya bestämmelserna för inval i Knutsgillet i Lund medförde) en stark decimering af den skara, som lyckades klara invalets alla skär. LundagKron. 2: 507 (1921). Sällsamt kan skickelsen ändra sin skrift. / Brusande skär / Hota oss här, / Himlen allena oss trygghet beskär. Ps. 1937, 365: 4.
3) i sg. l. (utom i Finl. numera nästan bl.) därmed mer l. mindre liktydig pl. (av 2): skärgård, förr äv.: (örik l. klippig) strand l. kust(linje) o. d.; äv. (numera i sht i vitter stil) i pl. av 2 som närmar sig l. övergår i bet.: skärgårdsområden l. kuster l. kustvatten (med skär l. öar) o. d. SthmSkotteb. 3: 189 (1521). (Den) 16 Julij wardt en styrman .. Frantz Andersson .. anclagett för en .. förrädare, .. som .. sigh förfogett till Swerigis rikes fiendher the danske och them tillsagdtt att wilie styre och kunne ledssaghe theris skip här in i swenske skären, Calmar sundh, Ölandh, Finlandh, thett Nylendske skär och in till Lijfflandh. HH XIII. 1: 103 (1563). I then Stocholmske skär / en grufueligh hwal sedder ähr. JMessenius (1629) i HB 1: 119. Den 10 nowemer seglade wi ifrån wismar och kome den 13 til dalerön och hade et mÿke skönt wär på siön. Män så snart wi kome til landz, frös al skäran igen. Horn Beskr. 105 (c. 1657). Continuerades (i lagkommissionen) opläsandet af Hamnerätten och oplästes § 14, jämwäl den 15 § (båda handlande om påföljd för åverkan o. d. på båtar), hwarwid påmintes, att i somlige skärer ansee de båterne och eij skiöterne. FörarbSvLag 1: 413 (1692). Än siunges — luften fylls, en chor af hela Hären / Är hörd i återskall kring hela Danska skären. Gyllenborg Bält. 251 (1785). Hoglands skärar dånade .. af Carls (dvs. hertig Karls) seger. JGOxenstierna 3: 94 (1794, 1808). En flicka vet jag uti vår skär, / dess pärla henne jag nämna plär. Reuter NSång. 101 (1888). Ett fiskeläge i de bohuslänska skären. Form 1947, s. 50. — särsk. (föga br.) i uttr. till skärs, i skärgården. Rekognosering till skärs. HelVärld. 1919, s. 451 (titel på dikt).
Anm. till 3. Stundom blir ordet i denna bet. ung. liktydigt med: bukt l. fjärd med skär l. skärgård (jfr Lindfors (1824)). Utgående härifrån o. med ny anslutning till SKÄRA, v.2, konstruerar O. Rudbeck bet.: vik l. bukt l. fjärd. Rudbeck Atl. 1: 160 (1679). Den smala Skiären emillan Dalarna (dvs. Dalarö) och Stockholm der Iachtarna gå. Därs. 164. Aff de gamble .. (kallas) Östersiön Codanus sinus, som wij kalla Giötaskiären, ty sinus hoos osz är skiär. Därs. 2: 40 (1689).
(2 (o. 3)) -BAND, sbst.1 (sbst.2—3 se sp. 5895, 5973). (skär- 1823 osv. skäri- 1915 osv.) (numera nästan bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om (yttre) skärgården l. om avgränsning mellan skärgård o. öppna havet. I Skärbandet af norra Bohus Län, stå stora Sillstim. VexiöBl. 1823, nr 3, s. 1. Anblicken af skärgården (i Bohusl.) under en vestanstorm är förfärande .., Längs skärbandet reser sig en mur af skum, och (osv.). VLS 160 (1887). I yttre skärbandet i Pojo socken ha vi Ängsholms och Jussarö grufvor. Fennia IV. 1: 39 (1891). Bengts Vargt. 80 (1915). —
(2 (o. 3)) -BEKLÄDD, p. adj. (numera bl. i vitter stil, mera tillf.) jfr bekläda 3 c. KrigVAT 1846, s. 223 (om stränder). —
(2 (o. 3)) -BETÄCKT, p. adj. jfr betäcka 2, 9 b α. Ligger en skärbetäckt väg emellan ländernas kuster .., så kan skärgårdsflottan användas (för offensiv). Lavén Sjökr. 179 (1854). —
-BJÖRK. (numera mindre br.) björk (med hård o. vresig ved) i skärgården; jfr masur-björk. GT 1788, nr 33, s. 2. —
-BO. (skär- 1764 osv. skäre- 1595—1847. skäri- 1602 osv. skärje- 1590—c. 1670) skärgårdsbo (l. person som bor på skär). PrivSvStäd. 3: 718 (1590). Enholm Anm. 1: 7 (1753). Fiskaren Jan .. talar om fastlandsfolkets och lagarnas inkräktande på skäriboarnas i urgammal hävd grundade rätt till grynnorna och fiskeplatserna. NordT 1925, s. 421. —
-BONDE. (skär- 1617 osv. skäre- 1642. skäri- 1594 osv. skärje- 1550—1869) (numera bl. mera tillf.) skärgårdsbonde. G1R 21: 316 (1550). —
-BORGARE. (†) borgare (se borgare, sbst.1 2) som (i sht höst o. vår) ägnar sig åt (strömmings- l. torsk)fiske i skärgården. Hülphers SvStäd. 2: 110 (1783). —
-BY. (skär- 1931 osv. skäri- 1732 osv.) (numera i sht i Finl.) skärgårdsby. Smeds Malaxb. 140 (cit. fr. 1732). —
-BYGD. (skär- 1935 osv. skäre- 1690) (numera i sht i Finl.) skärgårdsbygd. SvSaml. 3—6: 144 (1690). —
-BÅT. (skär- 1607 osv. skära- 1553. skäre- 1554—c. 1676. skäri- 1561 osv. skärje- 1534 osv. skäru- (sannol. felaktigt för skärie-) 1792) [fsv. skäria bater] (numera nästan bl. i vissa trakter av Sv., bygdemålsfärgat, o. i Finl. samt i skildring av ä. förh.) i skärgården l. för kustfart använd (i sht mindre, öppen) båt, skärgårdsbåt; särsk. (numera nästan bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om (rodd l. seglad) fiskebåt byggd som julle l. snipa. Tyckis oss rådeligit wara, atj offörsumelige rådde eder en god Skäriebått, och forskickade honum mett thet snareste jn tiil Gutland. G1R 9: 140 (1534). Skärbåtar äro spetsige framtill; men baktill rundaktige, med skarp köl och högbygde. Fischerström 4: 118 (1792). Roslagens och Bohuslänske skärbåtarne användes och inrättades til kanoners och mörsares förande. KrigVAH 1822, s. 93. Skärbåten användes (i Luleåtrakten) i fisket på öppna sjön ock är egentligen segelbåten. Numera, då de flästa fiskare ha motorbåtar .., begagnas den i regel som släp- ock roddbåt och saknar segelställning. Landsm. 1926, s. 10. Såsom ersättning för .. (galärerna i danska flottan) byggdes och prövades lättare och tyngre skärbåtar av olika utförande. SvFlH 2: 376 (1943).
Ssgr (numera nästan bl. i skildring av ä. förh.): skärbåts- l. skärjebåts-segel. (-båt- 1543—1556. -båts- 1549 osv.) SkeppsgR 1543.
-FISK. (skär- 1759 osv. skärje- 1544) (numera bl. mera tillf.) fisk i l. från skärgården. Almquist CivLokalförv. 3: 194 (i handl. fr. 1544). VetAH 1759, s. 261. —
-FISKE. (skär- 1751 osv. skäre- 1596. skärs- 1794) (numera bl. mera tillf.) skärgårdsfiske. AktsamlKungsådreinst. 74 (1596). Cederström Fiskodl. 158 (1857). —
-FISKERI. (numera föga br.) skärgårdsfiske. PH 5: 3612 (1754); jfr Cederström Fiskodl. 158 (1857). —
-FLICKA, sbst.1 (sbst.2 se sp. 5989). (numera bl. mera tillf.) skärgårdsflicka (l. flicka bosatt på skär). Tavaststjerna Morg. 217 (1884). —
-FLÄCKA, se d. o. —
-FOLK. (skär- 1764 osv. skäre- 1754. skärje- 1637—c. 1670) (numera bl. mera tillf.) folk (bosatt) i l. folk från skärgården, skärgårdsfolk. KamKollP 1: 135 (1637). Apotekaren var en gemytlig liten man och pratade livligt med skärfolket och utfrågade dem om väder och vind. Salminen Katr. 199 (1936). —
(2) -FYLLD, p. adj. (i sht i vitter stil) fylld av skär. Jag styrde mot sydost över de skärfyllda vattnen. Ruhe Hurley Vild. 75 (1928). —
-GODS, sbst.1 (sbst.2 se sp. 5976). (skär- 1644—1676. skäre- 1682—1686) (†) räntegods i skärgården (vars ränta utgöres i fisk o. d.). HSH 21: 158 (1644). LMil. 2: 48 (1686).
-GÅRD, sbst.2, se d. o. —
-GÅS.
1) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) gåsfågeln Anser anser Lin. (som i Sv. företrädesvis häckar i skärgården), grågås. Hultin VSkr. 167 (1866). FoFl. 1923, s. 183.
2) (†) gåsfågeln Anser fabalis Lath. (som till utseendet visar stor likhet med grågåsen), sädgås. Dalman ÅrsbVetA 1827, s. 102. Schulthess (1885). —
-GÄDDA. (skär- 1556—1909. skära- 1553. skäre- 1540—1641. skären- 1540 (: skeren geddor; sannol. felaktigt för skerie geddor). skäri- 1577. skärja- 1553. skärje- 1540—1634) [fsv. skäria gädda] (numera mindre br.) skärgårdsgädda; särsk. (numera bl. ngn gg i skildring av ä. förh.): torkad skärgårdsgädda (ss. handelsvara). VadstKlUppbB 13 (1540). När skärgiäddorna börja upwäskas och råna, är rägnwädret förhandena. Broman Glys. 3: 594 (c. 1740). Annerstedt UUH II. 2: 444 (1909). —
-HEMMAN. (skär- 1693 osv. skäre- 1696) (numera i sht i Finl.) hemman i skärgården (l. på skär), skärgårdshemman. FörarbSvLag 1: 484 (1693). LfF 1876, s. 334. —
-JAKT. (†) jakt (se jakt, sbst.2 1) för skärgårdstrafik. Hermelin PVetA 1773, s. 98. Afzelius Sag. VIII. 1: 150 (1856). —
-KANT, sbst.2 (sbst.1, 3 se sp. 5886, 5977). (skär- 1775. skäri- 1907) (numera föga br.) = -band. BtVLand 1: 67 (1775). Rönnberg Bredbolstad 119 (1907). —
-KARL, sbst.1 (sbst.2 se sp. 5977). (skär- 1644 osv. skäre- 1555—1754. skäri- 1553—1915. skärja- 1532—1540. skärje- 1539—1657) [fsv. skäria karl] manlig skärgårdsbo (l. manlig person bosatt på skär), särsk. i inskränktare anv.: manlig skärgårdsbo i yttre skärgården (som huvudsakligen lever på fiske l. jakt o. fiske); i pl. särsk. mer l. mindre liktydigt med: skärgårdsbor. G1R 8: 129 (1532: skeria karla). PH 6: 4842 (1758). I denna provins af omflutna orter (dvs. Sthms skärgård) lefver nu en befolkning, som efter förmögenhetsförhållandena kunde delas i tre klasser: de som öfva jordbruk, mest boende på de stora öarne, de som odla jord och fiska, eller medelklassen, och slutligen de egentliga skärkarlarne, hvilka mest lefva på fiske och jagt, men dertill föda en ko, ett får och några höns eller så. Strindberg Skärk. XIV (1888). Trots att Strindberg ibland skattar åt billig bondkomik, är Hemsöborna i sina stora linjer präglad av sin författares ofta geniala förmåga att sätta sig in i skärkarlarnas livsföring i helg och i söcken. Fatab. 1945, s. 40.
-marknad. (förr) marknad vid vilken skärkarlarna avyttrade l. (vanl.) mot spannmål o. d. bytte sina varor, särsk. fisk. SvRike I. 1: 244 (1899). Engelke Småstad 84 (1906; om förh. i Norrköping på 1840-talet).
-praktika. (om ä. förh., numera mindre br.) om ett slags för skärkarlar avsedd almanacka med väderleksförutsägelser o. d.; anträffat bl. i uttr. bonde- och skärkarlspraktika; jfr praktika, sbst.2 Block Progn. 32 (1708).
-släde. (†) om släde använd vid fiske på isen (med isnot) i skärgården. Huuszgerådh. .. l. Sump .. l. Skärkarlss Släda. BoupptSthm 1677, s. 274 b.
-stuga. (-karl- 1653—1655. -karla- 1666) särsk. om (förr använd) kyrkstuga för skärgårdsbor. Murenius AV 273 (1653). Därs. 586 (1666).
-typ. människotyp som karakteristisk skärkarl representerar l. som skärkarlarna i gemen representera. ELjungström hos Sparre PlåtM 3 (1914). —
(2) -KLIPPA. [fsv. skäria klippa] (numera föga br.) klippskär, havsklippa. Œdman Bahusl. 38 (1746). TörngrenMål. 227 (1801). —
-KUSE. [för senare leden jfr sv. dial. kuse, häst, etymologiskt identiskt med kuse] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) roslagsskuta; jfr -skuta. Fatab. 1959, s. 82. —
-LAG. (skär- 1920 osv. skärje- 1616—1630) (förr) sammanslutning av personer som (bodde i o.) bedrevo fiske i (yttre) skärgården. HammarkDomb. 13/2 1616. (I Värskärs kapell) som sedan 1600-talet brukar benämnas Korumhuset, hållas också fisklägets eller skärlagets stämmor, de s. k. hamnstämmorna. Fatab. 1920, s. 78. —
(2) -LÅNGA. [fiskarna uppehålla sig företrädesvis på tångbevuxen o. stenig botten] zool. om fisk tillhörande släktet Onos Lin.; särsk. i uttr. femtömmad skärlånga, fisken O. mustela Lin., fyrtömmad skärlånga, fisken O. cimbrius Lin., tretömmad skärlånga, fisken O. tricirratus Lin.; äv. i pl., om släktet. Nilsson Fauna 4: 586 (1855: Tretömmad). Sjövessla, skärlånga, motella mustela. Cederström Fiskodl. 261 (1857). Smitt SkandFisk. 554 (1892: femtömmade). 4Brehm 12: 80 (1929; i pl., om släktet). SvFiskelex. 516 (1955: fyrtömmad). särsk. i uttr. nordisk skärlånga, fisken Onos septentrionalis Lin. Smitt SkandFisk. 548 (1892). 4Brehm 12: 80 (1929).
-MATROS. (†) matros från skärgården. (Ankaret) dundrade .. till botten, emedan en skär-matros, som stundom agerade styrman, derigenom ville hindra .. (båten som fått grundkänning) att klifva högre upp på grundet. Snellman Gift. 2—3: 37 (1842). —
-MOCKA. (†) vid laxfiske (intill uddar l. skär) i skärgården l. vid kusten använt nät (jfr mocka, sbst.2); jfr skat-nät. VetAH 1751, s. 187. Heinrich (1828). —
-MUS, sbst.1 (sbst.2 se sp. 5980). [fågeln har (på avstånd) viss likhet med en råtta] (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) = -snäppa. Nilsson Fauna II. 2: 235 (1858; från Bohusl.). —
-ORT. (numera föga br.) skärgårdstrakt, skärgårdsområde; jfr skärgårds-ort. Ilmoni Sjukd. 2: 265 (1849). —
-PIPLÄRKA~020. zool. fågeln Spinoletta littoralis Brehm (som i regel uppehåller sig (på nakna skär) i skärgården l. vid klippiga havskuster). Ström SvFogl. 40 (1839). —
(2) -RÅNE. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) = -snultra; jfr råne, sbst.1 2. Nilsson Fauna 4: 270 (1852). Kolthoff DjurL 615 (1901; från västkusten). —
(2) -SATT, p. adj. [fsv. skärsatter, sv. dial. skärsatt] (†) eg.: satt på (klipp)grund; anträffat bl. bildl.: strandsatt; bringad i knipa l. förlägenhet. Städerne hålla inthed deres fulla mantaall, eller så dugeligit folck som borde .., inthed besinnandes hvad ädelt clenodium som flottan ähr, och huru högeligen är anlägit, att then iche med en hoop bänglar må blifva skärsatter. RP 2: 216 (1632). (Det har hänt att gästgivarna) inge Gäster hafwe welat emottagha, vthan när them så hafwer behagat, theröfwer (dvs. varigm) the Fremmande och Reesande mycket äre skärsatte wordne. Stiernman Com. 2: 161 (1638). (En bokbindare) beklagar, att han denna termin nödgas förlänga, medan han, af den som skinnen bereda skulle, är blefwen skärsatt. VDAkt. 1718, nr 313. —
-SILL. (skär- 1608—1630. skäre- 1573) (†) = -strömming. En t(un)na skäre sildh .. 32 {marker} förtienst 4 {marker}. RA I. 2: 458 (1573). Sallt en tunna, och Skärsill en T(un)na. GullbgDomb. 26/10 1630. —
-SKANS. (numera bl. ngn gg i skildring av ä. förh.) skans i skärgård. Arbin PVetA 1783, s. 70 (1698). 2NF 20: 237 (1913). —
-SKIRA. (†) vadarfågeln Hæmatopus ostralegus Lin., strandskata; jfr skjura. Linné SystNat. 47 (1740). —
-SKUTA. (skär- 1774. skäre- 1884) (numera mindre br.) skärgårdsskuta; jfr -kuse. Modeer (o. Barchæus) SvarVetA 40 (1774). Lagus Kellgren 170 (1884). —
(2) -SLIPARE, sbst.1 [sannol. eg. ordlekande, med anspelning på skärslipare, sbst.2] (i vissa kretsar, skämts.)
1) person (kapten l. befälhavare) som gått (går) på grund. Då en ung sjöofficer öfvertager befälet öfver ett fartyg, hvars navigationsegenskaper han ej känner, för att .. föra det samma inom en honom obekant skärgård .., löper han, det inser en hvar, den största risk att bli inrangerad bland ”skärsliparnes” släkte. DN 1897, nr 9972 A, s. 3.
(2) -SNULTRA. zool. fisken Crenilabrus melops Lin. (som uppehåller sig vid klippor o. skär i havet); jfr -råne, gräs-snultra 2. SkandFisk. 182 (1845).
Ssg: skärsnultre-släkte(t). zool. släktet Crenilabrus Cuv. Lönnberg RyggrDj. 3: 54 (1915). 2SvUppslB (1953). —
-SNÄPPA. zool. fågeln Calidris maritima Brünn. (som häckar i fjälltrakterna men övervintrar vid kusterna), skärvipa; jfr -mus. 1Brehm 2: 444 (1875).
-SOCKEN. (skär- 1756—1909. skäri- 1656 osv.) (numera nästan bl. i Finl.) skärgårdssocken. Murenius AV 336 (1656). Iniö, skärsocken af Vehmo härad. 2NF 12: 661 (1909). —
-STEN, sbst.1 (sbst.2—3 se sp. 5981, 6046). (†) om en på Åland o. i Roslagen förekommande art av rapakivigranit; jfr ålands-sten. Linné SystNat. 10 (1740; uppl. 1735: Alandsten). —
-STRÖMMING. (†) strömming fångad i skärgården l. inomskärs; jfr -sill. 1/2 tuna Suensk Skiähr strömingh. BoupptSthm 1685, s. 1489 b, Bil. Auktioner. Thorsdagen den 22 innew. April försäljes .. Skärströmming i halftunnor. GotlLT 1852, nr 16, s. 3. —
-STUGA. (skär- 1651 osv. skäri- c. 1800 osv.)
1) (numera i sht i Finl.) stuga i skärgården l. på skär; särsk. om (primitiv) fiskarstuga l. sjöviste. Bouppteckningarna från sekelskiftet 1800 uppta även förutom båthus och fiskebodar en mängd ”skäri- eller sjöstugor” även kallade sjövistar hörande till varje hemman både i Över- och Ytterby. Smeds Malaxb. 307 (cit. fr. c. 1800). (Enkla) fiskarstugor eller skärstugor .., som fiskaren kallar dem, finnas överallt i skärgården (i trakten av Luleå). Landsm. 1926, s. 10.
-TING. (skär- 1634. skärje- 1596—1630) (†) ting för tingslag omfattande skärgårdsområde(n). HammarkDomb. 25/2 1596. Därs. 8/5 1634. —
-TRAKT. (numera i sht i Finl.) skärgårdstrakt, skärgårdsområde. EconA 1807, nov. s. 12 (1806). Ilmoni Sjukd. 3: 189 (1853). —
-ÄGG. (numera mindre br.) sjöfågelsägg (från skär l. skärgård). Lönnberg BlSkär. 46 (1876). MarkegTaxa ÖgL 1941, s. 2.
B (†): SKÄRA-BÅT, -GÄDDA, se A.
C (†): SKÄRE-BO, -BONDE, -BYGD, se A. —
-BÅT, -FISKE, -FOLK, -FÄRD, -GODS, -GÄDDA, -HEMMAN, -KARL, -LIV, se A. —
-SILL, -SKUTA, se A.
D (†): SKÄREN-GÄDDA, se A.
E (numera bl. i Finl., i sht ngt vard.): SKÄRI-BAND, -BO, se A. —
-BOL. (skäri- 1971 osv. skärja- 1930) (numera bl. hist.) av skärgård bestående bol (se d. o. 7). HH XI. 1: 18 (1530). KulturhistLex. 16: 108 (1971). —
-BONDE, -BY, -BÅT, se A. —
-GÄDDA, -KANT, -KARL, se A. —
-LAND. (†) i skärgård(en) beläget (av ett skär bestående) landområde (ss. föremål för nyttjanderätt o. d.); jfr land 1 a. Sedan Haffuer Hilbrandh tagit sin häst igen af edt Skerjlandh eliö be(nämn)d. EkenäsDomb. 1: 48 (1639). —
-SOCKEN, -STUGA, se A. —
-VALS. vals från skärgården. Rytmen .. är .. i äfterföljande melodi tredelad … Denna .. melodi är en gammal sjärivals från östra Nyland. FinlB 83 (1894). —
F (†): SKÄRJA-BOL, se E. —
-GÄDDA, -KARL, se A.
-BRÄDA l. -BRÄDE. (†) i pl.: (små) sågbräder från (träd i) skärgården. Stiernman Com. 1: 286 (1577). —
-BÅT, -FISK, -FOLK, -GÄDDA, -KARL, -LAG, se A. —
-MANTAL. (†) om visst slags mantal (se d. o. 2) gällande för skärgårdsområde. Summa aff Rasborgz länn pro anno 1560. Mantall …. 2, 318. Skattmarker .. 1,919 1/4. Skeriemantall .. 98. HFinlKamF 4: 162 (1560). —
-SKATT. (†) om grundränta (se d. o. 2) från skärgårdsområde (i en socken l. dyl.). Skärie skatt i Nivrende (av) 54 (mål). NorrlS 1—6: 127 (1543). —
-TING, se A.
H (†): SKÄRS-FISKE, se A.
I (†): SKÄRU-BÅT, se A.
Spalt S 5887 band 27, 1975