Publicerad 1970   Lämna synpunkter
SKAM skam4, r. l. f.; best. skammen.
Ordformer
(scham 16121624. skaam 1658. skam (skamm) 1524 osv.)
Etymologi
[fsv. skam; jfr fd. skam (d. skam), fvn. skǫmm (nor. skam); jfr äv. fsax. skama (mlt. scham(e), lt. schaam), mnl. schame, fht. scama (mht. scham, schame, t. scham), feng. scamu, sceamu (eng. shame); av omtvistat urspr. — Jfr SKAMMA, SKAMSEN, SKAND, SKÄMMA, v.]
1) om förhållandet att vara (l. bli) utsatt för (allmän) missaktning l. (allmänt) förakt l. överlägset o. spefullt skämt o. d. (ofta med bibegrepp av känslor av (mindervärdighet o.) blygsel hos den som blir utsatt för missaktning osv.; jfr 2) l. om (förhållandet att ha) anledning att känna blygsel (över sig själv), nesa, vanära, vanheder; motsatt: heder, ära; särsk. i sådana (delvis allittererande, delvis mer l. mindre tautologiska) uttr. som skam och skada, skam och nesa (äv. blygd), synd och skam. Draga (l. bringa) skam över sin familj. Jag håller det för en skam att göra så. Föredraga döden framför skammen. Bespara ngn skammen. Det är en skam att handla så. Till min skam måste jag erkänna detta. G1R 1: 254 (1524). Thet är en förstes största skam och blygd at hans vnderdånar glädhias öffuer hans dödh. OPetri Kr. 56 (c. 1540). Att Juthenn (Gudi dess loff) är nu medh skadann och skammen både till landh och vattnn heemdragenn. OxBr. 5: 18 (1612); jfr b ζ. (Prästerna böra) Hafwa en grann agt på sit enskilda lefwerne, som tilskyndar Prästen ära eller skam, äfwen så mycket, som det allmänna. Wallquist EcclSaml. 1—4: 263 (1764). Det är ingen skam att stå under Franzén och dig (dvs. J. O. Wallin) i Poësie: endast att ej vilja erkänna det vore skamligt. Tegnér Brev 2: 202 (1821). All bestraffning (i skolan) skall ske inför klass ..; ty det är just skammen inför kamraterna, som skall verka både på dem och på den skyldige. Joukahainen 7: 21 (1873). Han var en stor konstnär och det är en helvetes skam att han tvangs att bli rörmokare. Siwertz Tråd. 103 (1957). — jfr SJÄLE-, SYNDA-SKAM. — särsk.
a) i ordspr., ordstäv o. ordspråksliknande talesätt. Then som tuctan låter fara, han haffuer fattigdom och skam. SalOrdspr. 13: 18 (öv. 1536). Skam är wara Prest, och olärdh. SvOrds. C 1 b (1604). Skam bära långt skiägg och hare hiärta. Celsius Ordspr. 11: 50 (c. 1710). ”Ingen skam att bjuda till” — sa’ bonden, spände oxarne för kyrkan. Holmström Sa’ han 43 (1876). ”Ingen skam att vara fattig” sade Göran. Bergquist Sag. 83 (1925).
b) i vissa uttr.
α) få, äv. ha skam (jfr π, c δ) l. lida skam (av ngn l. ngt l. för ngt), betecknande att ngn blir l. är utsatt för (allmän) missaktning l. (allmänt) förakt l. dyl. (för ngns l. ngts skull); förr äv. allmännare (i sht i hotelser l. önskningar), betecknande att ngn får umgälla l. dyrt betala ngt l. ”får på pälsen” l. lider nederlag l. kommer på skam (se β) l. dyl. Stoor skam och neese haffue wij leekmen ther aff at wij tilstädie wora prester .. lijdha hunger och armoodh. OPetri 1: 362 (1528). Om fijenden wille biudhe sigh fram, / Wisserligh hade the fått skam. Hund E14 282 (1605). Wiwallius Dikt. 98 (c. 1643: lijda). Jag är så rädd at min Hustru får wetat, då får jag skam. Lagerström Holberg Jeppe 10 (1735). Ni berättar att Ni är Magister; skam bör då Profeszoren i Philosophia Theoretica hafwa, som icke bättre lärt Er en smula Logik. Polyfem I. 25—26: 3 (1810). Var nu bara inte så der dum och blyg, eljes får jag rakt skam af dig. Norlin JagtSkärgL 136 (1894). — särsk.
α’) i uttr. som ange att ngn (i st. f. tack) endast inhöstar missaktning l. förakt l. (allmännare) förtret l. obehag o. d. för sitt besvär l. för vad han gjort o. d.; särsk. i uttr. få, äv. ha skam till tack (förr äv. till tacka), äv. få skam för tack, i sht förr äv. l. ha(va) skam för omaket l. sitt omak (jfr OMAK a κ α’); förr äv. få skam för mödan, (med skam) få umgälla sina gärningar l. dyl. Thet skal bliffua j sin tijd straffat, så ath han och flere slika förrädhare skola få skam för mödhona. G1R 8: 51 (1532). (Kung Kristian) hadhe most draget aff medh hast, / För sitt omaak hafft skam och last. Svart Gensw. G 2 b (1558). Wäl begynnt, och illa lychtadt, får skam til tacka. Grubb 872 (1665). Den geting-bon förstör, får sting och skam för tack. Triewald Lärespån 111 (c. 1721). Fast jag derföre af wederbörande hafwer til wedergälning snarare skam än tack. VDAkt. 1735, nr 254. Gjör man nitton gånger wäl och den tjugonde illa, så får man skam för alt. Rhodin Ordspr. 55 (1807). Han .. kunde (aldrig) säga nej, när någon bjöd eller ville låna en riksdaler eller två. Sådant blir man inte rik på, man har skam till tack bara. Wranér HelgdHvard. 242 (1893).
β’) i uttr. få skam på päls, se PÄLS 2 b γ.
γ’) i uttr. få skammen, komma på skam (se β). Och Jon sade: ”hej, se på Pär, min själ, / han kör, så vi andra få skammen!” Fröding Eftersk. 1: 137 (1892, 1910). Strindberg Dödsd. 146 (1901).
δ’) (†) i uttr. låta ngn få skam på ngn, låta ngn komma på skam (se β β’) med avseende på ngn. Lät them icke fåå skam på migh, / Som tigh, Herre, förbida. Ps. 1695, 68: 3; jfr Psalt. 69: 7 (Bib. 1917: Låt icke i mig dem komma på skam, som förbida dig, Herre).
ε’) [jfr π] i uttr. få fy skam på lång stång, se FY I b γ γ’.
β) komma på (förr äv. till) skam (jfr γ, δ) l. bli(va), i sht förr äv. varda till skam, bli föremål för (allmän) missaktning l. (allmänt) förakt, bli vanärad l. ”utskämd”; äv.: gäckas l. svikas i sina förhoppningar l. visa sig ha fel (i sina förutsägelser l. påståenden) l. ”stå sig slätt” l. komma till korta l. dyl. Psalt. 127: 5 (öv. 1536: warda .. til skam; Bib. 1917: komma .. på skam). Lijka som en tiuff kommer til skam tå han gripin warder, altså skal Israels hws på skam komma. Jer. 2: 26 (Bib. 1541). Ty de blij ey til skam, som uppå Herran trösta. Geisler Vitt. 358 (c. 1715). De som hade tviflat på den ”sjuke mannens” pånyttfödelse, de kommo på skam. Hedenstierna Kaleid. 236 (1884). Kol. 2: 15 (Bib. 1917: bliva till skam). — särsk.
α’) i uttr. komma på (i sht förr äv. varda till) skam i, äv. med (hopp l. förutsägelse l. anslag l. dyl.), gäckas l. svikas i (hopp osv.); jfr β’. Thet skal skee på then tijden, at spåmännenar komma på skam medh sina syner. Sak. 13: 4 (Bib. 1541). Våre ovänner .. skola i sine förslag til skam varda. 2RARP 12: 400 (1741); jfr FÖRSLAG, sbst.3 1 c. Jag visat hur de svage / För granna kartar fika / Och hur de hoppa, hoppas, / Men komma dock omsider / Med deras hopp på skam. Fahlcrantz 7: 22 (c. 1835, 1866). De kommo på skam i sin förtröstan. Job 6: 20 (Bib. 1917).
β’) (i sht i bibeln o. bibelpåverkat spr.) i uttr. låta ngn komma på (i sht förr äv. varda till) skam, låta ngn bli föremål för (allmän) missaktning l. (allmänt) förakt l. låta ngn gäckas l. lida nederlag i sina förhoppningar l. planer o. d.; äv. motsv. α’, i förb. med bestämning inledd av prep. i l. med, betecknande hopp l. dyl. vari ngn gäckas; förr äv. utan utsatt personobj. Vphåll mich genom tijn taal at iach må leffua, och lät mich icke til skam warda med mitt håp. Psalt. 119: 116 (öv. 1536; Bib. 1917: komma på skam med mitt hopp). Herre, lät migh icke til skam warda, ty iagh åkallar tigh. Därs. 31: 18 (Bib. 1541; Bib. 1917: komma på skam). Hoppet låter icke komma på skam. Rom. 5: 5 (Därs.; NT 1526: låter icke skemmas; Bib. 1917: låter oss icke komma på skam). Herren är trofast i sit förbund och låter dem icke komma på skam, som Honom frukta. PH 15: 627 (1794). (Kristus) som icke låter någon komma på skam, som i tron håller sig intill honom. SthmArkivÅrsb. 1961, s. 35 (1854).
γ’) (†) i uttr. komma på l. till skam över ngt, komma på skam gm ngt. Iach satte mich före at göra ther epter och winleggia mich om thet godha, och iach kom icke til skam ther offuer. Syr. 51: 18 (öv. 1536; Bib. 1541: iagh kom icke på skam ther offuer).
δ’) med sakligt subj.; särsk. dels om hopp l. förutsägelse l. önskan l. plan o. d.: gäckas, svikas, omintetgöras, icke infrias l. gå i uppfyllelse l. bli verklighet, dels om fruktan o. d.: visa sig ogrundad l. oberättigad, dels om makt o. d.: komma till korta, vara till ingen nytta; äv. i uttr. låta ngt komma på skam, låta ngt gäckas osv. Itt gott rådh warder doch på endalychtenne loffuat, men argh list kommer på skam. Ordspr. 12: 8 (Bib. 1541). Hwadh macht haffua tå andre Konungar (än Messias) emoot dödhen? Alt theras godz och welde hielper her icke så mykit som kunde werdt wara itt Sinaps korn, Thet warder her altsammans til skam. LPetri 1Post. A 5 a (1555). För resten .. (av byggnadskostnaderna) hoppas man hjelp af staten. Den norska staten skall säkert icke låta detta hopp komma på skam. SKN 1841, s. 264. Så hade min ångest, min bäfvan, / Mitt klenmod kommit på skam. Lindh Dikt. 134 (1875). Pallin NTidH 116 (1882; om avsikter). Dessa förutsägelser (om ekonomisk misär i Kina) kommo alldeles på skam. Andersson Drak. 190 (1926). Bokning av malmen .. skulle förbilliga processen, särskilt genom att spara kolen. Förhoppningarna kommo på skam. Företagna prov misslyckades. Lindroth Gruvbrytn. 2: 171 (1955).
γ) komma ngn på, förr äv. till skam l. bringa ngn på skam, förr äv. på skammen, förr äv. komma en skam på ngn, åsamka ngn skam l. vanära, vanära l. ”skämma ut” ngn; äv.: gäcka l. svika l. trotsa ngn i hans förhoppningar l. besegra l. överglänsa l. ”ta loven av” ngn l. beslå ngn med fel l. misstag l. dyl. (Potifars hustru sade:) Then Hebreiske tienaren (dvs. Josef) .. kom her in til migh, at han skulle komma migh på skam. 1Mos. 39: 17 (Bib. 1541; Bib. 1917: ville locka mig till lättfärdighet). Een hätsk quinna och trättesam, / Kommer sin man ofta till blygd och skam. DrSimon 5 (1627). Luft-strek, Stor-spräkerij, lame Saalbader, irrige Hiern-hwärf, / Däsz’ äre skändlige feel; som bringa sin Herre på skammen. Stiernhielm Herc. 399 (1658, 1668). (Sv.) Kåmma en skam på en, bringa på skam, (lat.) infamem facere. Schultze Ordb. 4198 (c. 1755). Hagberg Shaksp. 9: 242 (1850: bragt .. på skam). ”Eminenza — Eminenza! Ni har glömt att vi äro i fastlagen”, ropade kardinal Howard, hjärtans glad att komma sin kollega på skam. Lagergren Minn. 6: 98 (1927).
δ) komma ngt på skam, äv. bringa ngt på, förr äv. till skam, åsamka ngt skam l. vanära, vanära l. ”skämma ut” ngt; äv.: gäcka l. trotsa l. besegra l. ”ta loven av” ngt l. tillintetgöra l. göra slut på ngt l. visa att ngt är fel l. oriktigt l. oberättigat l. dyl.; förr äv. komma ngt till skam, lända ngt till skam. Titt rådhslagh skal komma tino hwse til skam. Hab. 2: 10 (Bib. 1541). På en förswarslinie af 200 mil war hela Europeiska krigskonsten bragt till skam (då ryska trupper i ett krig år 1789 genombröto hela den österrikiska försvarslinjen). Ekelund NAllmH II. 1: 112 (1838). Inom Ångermanlands aflägsnare skogsbygder .. (mogna säd o. rotfrukter) icke förrän i början af September, om ej frosten innan dess kommit odlarens hopp på skam. Höjer Sv. 3: 104 (1882). Bismarcks realpolitik bragte på skam de rester av romantik, som levde kvar i folkens tankeliv och politik. Mjöberg Lb. 471 (1910). Min mor, som .. förklarats bröstklen och utan någon större chans att överleva, tog .. ingen vidare notis om detta utan hade det ungdomliga övermodet att komma läkarens ord på skam. Siwertz Ung 13 (1949).
ε) stå (där) med skammen, i sht förr äv. stå med l. till skam, betecknande att ngn (när det kommer till ett avgörande o. d.) får utstå nesa l. måste skämmas l. kommer på skam (se β). Dottren Egypten ståår medh skam, ty hon är thy noordländsko folckena j hender giffuin. Jer. 46: 24 (Bib. 1541; Bib. 1917: På skam kommer dottern Egypten). Såsom den brottslige måste blygas då han blir utskämd inför Konungar och Förstar, så skola ock de förtappade stå till skam inför alla Konungars Konung. Schartau Pred. 468 (1820). Blir .. (sonen) kuggad (i studentexamen), ja, då är det .. (modern) som får stå där med skammen inför alla de andra mammorna. SvD(B) 1943, nr 126, s. 10.
ζ) i sådana uttr. som komma ifrån ngt, äv. gå bort, förr äv. gå av l. avgå med skam, äv. med skammen, betecknande att ngn med vanheder l. nesa l. dyl. skiljer sig från ett företag l. en uppgift l. avlägsnar sig från en plats o. d.; förr äv. dels i uttr. bestå (sig) med skam(men), se BESTÅ I 5 d γ β’, dels i uttr. med skammen bry ngn, ofreda l. ansätta ngn utan att inhösta annat än vanheder l. dyl. Lät icke the ringa affgå medh skam, ty the fattighe och elende loffua titt nampn. Psalt. 74: 21 (Bib. 1541). NoraskogArk. 5: 119 (1621: gå af medh Skammen). Du Pållack och Koszack, löp, darra, rys och sky, / För then tu här till dags har måst med skammen, bry (dvs. överste G. Lilliehöök). Runius (SVS) 2: 38 (1704). De elaka sqvallerdamerne gå bort med skammen, och Leanders lycka med Sophia stadfästes af hennes far. Kellgren (SVS) 5: 351 (1791). Östergren (1939: Komma).
η) göra ngn skam, i sht förr äv. en skam l. till skam, åsamka ngn skam l. vanära, vanära l. ”skämma ut” ngn; i sht förr äv. göra (plan l. dyl.) till skam, omintetgöra l. gäcka (plan osv.); förr äv. (med avs. på krigsfolk) göra ngn (folk) till skams, i utvidgad anv.: fördärva (folk) för ngn (jfr c δ). Iagh haffuer j thenna dagh giordt Israels häär een skam. 1Sam. 17: 10 (Bib. 1541; Bib. 1917: smädat Israels här). Affwäär (o Gud) them som medh theras practicerning, stemplingar, haat och onda wilia .. tina Christeliga Kyrkia förfölia, .. gör theras rådh och illistiga vpsåt til skam, så att thet vthgåår öffuer them sielffua. PJGothus Luther Sät G 1 a (1593). (Fienderna) Sköte .. häfftigt, och giorde osz mycket fålk til skams. Nordin Krigsh. 2: 70 (i handl. fr. 1656). The öfwerlade thet med hwar annan, huru the then ährebegirige Karlen wille til skam giöra. Weise 215 (1697). Det vore oförlåtligt at bibehålla någon ömhet för en slägtinge, som gör mig både sorg och skam. Björn FörfYngl. 83 (1792). Hvem vill göra oss ondt eller skam? Hallström Sagodr. 26 (1910).
ϑ) (numera bl. tillf.) göra skam av ngn l. ngt, åsamka ngn l. ngt skam l. vanära l. komma ngn l. ngt på skam (se γ, δ). (Elias) giorde .. skam aff Baals Präster, medh theres falske Gudztienst. Lælius Bünting Res. 1: 179 (1588). Jag önskade Er .. på ett kaffe hos mig .. jag skulle själf koka kaffet och jag vågar säga, att I alla skullen måsta tillstå, det jag gjorde skam af ert kaffe. Wallin Bref 48 (1844). (G. I) är mon om, att de män han visat sin gunst måtte göra skam af de gamla fördomarna. Forssell Hist. 1: 44 (1869). Så behändigt han flätat ihop de små korgarna .. Ja, de lytta göra ofta skam af oss, som hafva friska och färdiga lemmar. Forssman Gret. 75 (1897).
ι) (†) göra skam utav sig l. göra sig till skam, dra skam över sig. (Kristus) formanade honom (dvs. Judas) flijtligha än doch thet halp intit, til thes han thå på sidzsten giorde skam vthaff sich. OPetri 2: 85 (1528). The giorde sig sielffue vppenbarliga til skam. PErici Musæus 2: 6 a (1582).
κ) (†) komma i skam och skada för ngn, tillfogas skam o. skada av ngn, föra ngn på skam och skada, tillfoga ngn skam o. skada. G1R 16: 287 (1544: komme j skam och skade för thenn mann). Så är wår afsagde Fiende diefwulen, then onde werlden, och wårt eigit kött, som vthan återwendo oss anfechtar, och på skam och skadhe föra wil, så trägen och illistigh, och (osv.). Carl IX Cat. Q 3 b (1604).
λ) (†) skam varder ngn, skam kommer ngn till del, ngn kommer på skam (se β), varda med skammen funnen, befinnas ha dragit skam över sig. Balck Es. 191 (1603: warder medh skammen funnen). Them (dvs. de fromma) warder eij skam i ondom tijd, / I hunger är han (dvs. Gud) them så blijd, / At han them wäl försörier. Ps. 1695, 49: 4.
μ) (†) råka på skam hos ngn, bli nesligt behandlad av ngn, utsättas för ngns starka missaktning. (Sv.) Råka på skam hos någon (lat.): in quo graviter offendere; a quo infamia, dedecore adspergi. Lindfors (1824).
ν) i uttr. som ange att ngn skämmes l. blyges över att (behöva) säga ngt; särsk. dels i uttr. det l. ngt är skam att säga, förr äv. avsäga, äv. närmande sig l. övergående i o, dels o. numera oftast i uttr. skam till sägandes (i sht förr äv. till sägande), äv. skam att säga, förr äv. skam avsagt l. skam (av l. och) sägandes l. skam och sägande, betecknande att ngn säger l. ämnar säga ngt som han blyges över att (behöva) säga, i sht dels ngt banalt l. självklart l. dyl., dels ngt som ställer honom själv i gynnsam dager (stundom: utan skryt), dels (o. numera företrädesvis) ngt som ställer honom själv l. ngn annan i ogynnsam dager. (Paulus) sägher (i Ef. 5: 12), Huadh hemligha aff them skeer är och skam affseya. LPetri DialMess. 64 b (1542). Sibbe i nääs bekände Hr Pehr förhåller sig, så att det är skam att säga, han gif(ve)r Fougter Präster, adelzmän och dieknar tusende dieflar. VDAkt. 1682, nr 60 (1681). För penningar får jag allt; Fast, skam at säja, jag menar ha något litet wärde i mig sielf förutan penningar. Dalin Arg. 1: 308 (1733, 1754). Skam afsagdt, nog kunde jag, om det wore så modet och det trängde mig om, dägga mina barn sjelf. Amman 28 (1756). Sahlstedt SagTupp. 2 (1758: skam sägandes). Altén Com. 24 (1798: Skam och sägandes). Jag har väl också, skam och sägande, varit i många städer. Lindegren 2: 47 (1806). VexiöBl. 1811, nr 39, s. 3 (: Skam-åf-sägandes). Topelius Dram. 64 (1851, 1881: skam till sägande). Tusen gånger tusen, det är ”skam till sägandes” en hel million. Ahnfelt StudM 1: 343 (1857). Skam att säga har jag ej klart för mig hvad intryck boken gjorde på mig. VEkelund (1915) hos Werin Ekelund 2: 168. Han förvarade .. (skämttidningarna), skam till sägandes, på villans mycket vidlyftiga .. W. C. Gustaf-Janson GodVänn. 64 (1955).
ξ) för skams (äv. skam) skull (jfr 2 b), äv. för skammens skull, betecknande att ngt göres (l. icke göres) på grund av den skam som ngn l. ngra dragit över sig l. (vanl.) som ngn l. ngra i motsatt fall skulle komma att draga över sig; ofta liktydigt med: för att uppfylla anständighetens krav l. för att undvika skandal o. d.; ngn gg äv.: för att åsamkas skam; ofta närmande sig l. övergående i 2 b. LPetri Sir. 20: 23 (1561). Herren wijste them ifrå sigh til witnen, när han tilfrågat bleff om sin lärdom, tå nödgades the för skam skul, lata theras witne fram komma. Dens. ChrPina V 1 b (1572). De hörde ett par halfva utrop! ”Moster! Moster!” ifrån en ung passagererska på fördäcket, hvilken tycktes för skam skull icke vilja ropa högt. Almqvist Går an 14 (1839). För skammens skull togo vi (som hade tagit miste om vägen) dock inte in i samma gård, utan sökte nattqvarter i en annan. Hertzberg Päivärinta 3: 45 (1886). I Tlascala var enligt Clavigero det ogifta ståndet så föraktadt, att en fullvuxen man, som icke ville gifta sig, för skams skull beröfvades håret på sitt hufvud. Westermarck Äkt. 153 (1893). För skams skull kunde han inte ge henne en örfil på examensdagen. Johnson DrömRosEld 189 (1949).
ο) (ngt vard.) med mer l. mindre förbleknad innebörd, ss. predikativ i opers. konstruerad sats l. i sats med subj. bestående av ett allmänt neutralt pron. l. en att-sats l. en inf. (l. i satsförkortning utgående från sådan sats), använt väsentligen för att ange att ngt är otillbörligt l. moraliskt förkastligt l. upprörande l. (med försvagad bet.) att ngt är beklagligt l. förargligt l. (väsentligen ss. uttryck för den talandes känslor) ”förskräckligt” l. ”gräsligt” o. d.; särsk. i uttr. synd och skam, i sht förr äv. skam och synd. Wore thet icke synd och skam, om tu än nw wille twifla om Gudz nådh och mildheet? LPetri 2Post. 228 a (1555). Thet är .. skam och synd med Ministrerne, som liggia utomlands. intet ha the af sig sielfva, och intet få the sin lön uth. Benzelius Anecd. 37 (1713). Det är skam wi ingenthera skall ha Byssa, at wi kunde skiuta den elacka räfwen. VRP 9/3 1737. Bland alla sina tusen omsorger hade han, skam nog, glömt bort kofodret. Almqvist Grimst. 19 (1839). ”Det är synd och skam så du pratar”, utbrast hon med förtrytelse. Willebrand-Hollmérus Värv. 11 (1920). särsk. i konsekutiva satser angivande att vad som utsäges i den överordnade satsen är sådant att det är helt otillbörligt l. upprörande l. ”förskräckligt” l. ”gräsligt” o. d.; särsk. i uttr. (så) att l. så det är (en) skam åt det, förr äv. (så) att skam är åt l. där l. det är skam åt. Hvar och enn som far vm landhet .. pucker och tvinger så stachars bonndhann, att skam är ått. G1R 7: 68 (1530). 3SthmTb. 5: 118 (1603: så att der war skam ått). RARP 3: 231 (1642: så att dett är skam åth). Wti (prästgårds-)husen är en sådan ruin så att dhett är skam att see wppå. VDAkt. 1679, nr 145. Den der stora otäcken; han har förstört så mycket unga gossar här i stan, så det är en skam åt det. Strindberg Fjerd. 90 (1877). ”Du verkar så ytlig, så det är synd och skam”, hade han sagt henne många gånger. Spong Sjövinkel 12 (1949).
π) i konjunktivisk huvudsats (särsk. motsv. α, ss. obj. till verbet ) uttryckande önskan att skam må komma ngn till del l. (numera vanl.) i förkortad sats utan predikat (ofta övergående i interjektionell anv.) ss. uttryck för starkt ogillande l. stark förebråelse; i förkortad sats särsk. dels med substantiviskt led i objektsform (äv. styrt av prep. åt l. över, stundom i) betecknande den l. det som är föremål för ogillande osv., dels i uttr. fy skam, stundom äv. fy skammen (se FY I 2 b γ), äv. tvi skam, ngn gg äv. tvi skammen. Asteropherus 26 (1609: tui skam!). Folcket sade: Skam få tu owettige Best, som låter tin gambla Fader gå i Lorten, och tu skalt rijda. HanssonDröm. C 6 a (c. 1680). Runius (SVS) 2: 9 (1724: twij skammen). Skam vare den, som kryper under däck, när han första gången befar en främmande led. Samzelius Torneå 9 (1896). Beskow Pred. 479 (1901: öfver). Skam få den som dör på flykten. Wulff Petrarcab. 261 (1905). Herman I(srael). Han .. är en glad gifvare, och tänker godt om alla! Brems. Kallar Du det enfaldig? Skam Dig! Strindberg SRidd. 77 (1908). Innan gästerna begiva sig hem, skola de manliga taga ”resaren”, och skam i den, som då ”stöp under bordet”. Hörlén GSed. 87 (1914). Du fridde vårt hus. Skam den som tadlar dig. Moberg Rid 83 (1941). — särsk.
α’) [jfr fr. honni soit qui mal y pense, devis på strumpebandsorden] i sådana uttr. som skam (åt) den som tänker illa (l. ont) om det (l. därom) l. skam den som illa tänker, ss. uppmaning att icke tänka illa om ngt l. icke ss. en skam uppfatta ngt som kan synas ge anledning härtill. Andersson 148 (1845). Det tyckes vara mycket vanligt att äfven ”herrar” i Bologna själfva köpa upp sina lifsförnödenheter för dagen och bära hem dem under kappan. Skam den som tänker ondt om det! Lundin Alp. 28 (1883). Då varder förlåtet den man som grät: / skam den som illa tänker! Josephson SvRos. 85 (1888). Holm BevO (1939).
β’) (†) i uttr. säga varken skam eller tack, ge uttryck åt varken ogillande l. tacksamhet. När .. (djäknarna) gingo sin koos så sade the huarken skam eller tak. Murenius AV 174 (1648). Därs. 403 (1658).
c) i utvidgad anv. (jfr b η).
α) (numera bl. tillf.) övergående till att beteckna behandling l. uttalande(n) varigm ngn tillfogas skam: hån (se d. o. 1), skymf, smälek, smädelse, ”spott o. spe”; äv.: smädande l. nedsättande ord l. uttryck o. d. Tu moste aff hwariom och enom skam höra, och for alla menniskior blyias. Syr. 42: 11 (öv. 1536; äv. i Bib. 1541). (På Järntorget) bewijstes .. (Nils Sture) mykin skam. Hund E14 398 (1605). Det är en skam av världens författare att framställa tjänarinnorna så som hittills skett. Martinson BakSvenskv. 46 (1944).
β) (utom i β’ numera i sht i vitter l. högre stil) handling l. leverne l. uppträdande o. d. som medför skam l. utgör anledning att blygas, skamlig handling resp. skamligt leverne osv.; stundom äv. dels om ngts egenskap att medföra skam: skamlighet o. d., dels om ngns egenskap att uppträda på ett sätt som medför skam l. utgör anledning att blygas (i sådana uttr. som ha skam nog att göra ngt, vara oblyg nog att göra ngt); jfr 5. Onyttigtt folck .. som äre lööse koner och annedt partij, som .. dagligen öfue sigh vdi all skalckheet, last och skam. PrivSvStäd. 3: 256 (1573). The som lefwe vthi oppenbare synd, skam och last. Carl IX Cat. Y 1 a (1604). General-Police-Förwaltaren började genast sit tal til mig, med en föreställning om skammen af den gärning jag begådt. Ullman Frök. 91 (1780). (Han) hade skam nog att frukostera på Örnungen och hålla tillgodo sex buteljer .. vin, en kruka drufvor, apelsiner, m. m., hvilket allt jag i min fördömda godtrogenhet trugade på honom. Carlén Rosen 427 (1842). Är det inte nog, att mina ögon ha blivit besmutsade med åsynen av den största skam? Skall jag nu också besudla mina läppar med att omtala den? Malmberg Fiskebyn 109 (1919). — särsk.
α’) (†) i uttr. göra l. driva l. bedriva skam, begå skamliga handlingar l. leva ett skamligt l. otuktigt liv, göra en skam, begå en skamlig handling. Om någhor ligger när sina sona hustru, så skola the bådhen dödhen döö, för ty the haffua giordt ena skam. 3Mos. 20: 12 (Bib. 1541; Bib. 1917: vederstygglighet). Han giorde så mykin orett och skam. Hund E14 372 (1605). Thet är icke Pauli befalning at man skall bedrifwa skam eller synd. Schroderus Os. 1: 48 (1635). Här (dvs. i andra budet) är förbudit at liuga, förföra och skam drifwa wedh och under Gudz Nampn. Rudbeckius Luther Cat. 47 (1667).
β’) otukt; hor; numera bl. i ssgn BLOD-SKAM; utom i denna ssg anträffat bl. i uttr. bedriva l. driva (sin) skam (med ngn l. ngns kropp), bedriva otukt (med ngn osv.). (Kristoffer) bedreff såå sinn skam mäd miigh (dvs. en kvinna). VadstÄTb. 218 (1596; rättat efter hskr.). Strax språng han aff Sin hest, och Rycte henne aff sin hest, och hoff henne om kull, och dreff sin skam m(ed) henne. HammarkDomb. 14/2 1610. Tå the Hedniske Landzhöffdingar trugade .. (Origenes), antingen medh Röök at offra Affgudomen, eller effterlåta en stygg Ethiopier sin Kropp, at bedrijfwa sin Skamm medh, wille han heller offra, än lijdha berörde Försmädelse. Schroderus Os. 1: 161 (1635). Med Hustrur och Jungfrur bedrefwo .. (danskarna vid Sthms blodbad) skam uppenbarligen. Rüdling 207 (1731). Jago wet .. / Att hon (dvs. Desdemona) med Cassio har bedrifwit skam / Viszt hundra gånger. Hagberg Shaksp. 10: 419 (1850).
γ) (†) om ngt obetydligt l. föraktligt (värt att blygas för): obetydlighet, lappri o. d. Om allehanda Werldennes kosteligaste Skatter och Waror .. skulle lijknas och vpwäghas emoot .. (den himmelska) Härligheten och lycksaligheten: Så wore thet intet annat, än ijdhel tiggerij och fattighdom, narrerij och skam. Phrygius HimLif. 59 (1615).
δ) om skada; dels i uttr. få skam (jfr b α, π), tillfogas l. erhålla skada (varigm skam åsamkas den som lider skadan), dels i uttr. skjuta ngn till skam, gm beskjutning skada l. fördärva ngn (jfr b η), dels (o. numera bl.) ss. förled i ssgr (se SKAM-RIDA, -SKJUTA, -SLÅ). Theres tråss fick mykin skam. Hund E14 315 (1605). Batteriet lågh högt och kunde af alla fiendens poster besees, så att dee oss af tolf batterier canonerade, wåra stycken .. förlamade och myket folk och constabler dödade och till skamm skute. Dahlberg Dagb. 109 (c. 1660; uppl. 1912). Både näsa och mun (hade) fått skam (vid fallet). Tessin Bref 1: 40 (1751).
ε) om person l. kollektiv av personer l. om sak som är föremål för (allmän) missaktning l. som man måste blygas över l. skämmas för (jfr 3) l. som utgör anledning till blygsel (för ngn l. ngra); stundom: skamfläck. En tolken skam, / Som aldrig ännu till Kyrkio kom. DrSimon 9 (1627). Vara sinom läremästare en skam. Schultze Ordb. 4198 (c. 1755). Det var först i går jag såg det riktigt tydligt, att jag var en skam för honom. Tavaststjerna Inföd. 184 (1887). Guld- och pärlesmyckad skam / på kaféets soffor dväljes. Jensen FjStig 15 (1893). Huset vid torget såg på 40-talet öfvermåttan ruckligt ut .. och gängse talet ljöd, att denna gård ”var en skam för sta’n”. Engelke Småstad 36 (1906). En skam hade han varit för sina föräldrar, medan de lefde, och sedan hade han blifvit en skam för sin hustru. Nordström Lumps. 164 (1910). — särsk.
α’) (numera bl. tillf.) i uttr. sitta till l. sätta ngn till en skam, sitta ss. resp. göra ngn till föremål för (allmän) missaktning l. (allmänt) gyckel o. d. (Ammoniterna) wille sättia the Jabesiter til en Skam och Försmädelse i Jsrael. Rudbeckius KonReg. 157 (1615). Jag till en skam ju sitter (i gungan som på skämt hissats mycket högt upp). Envallsson Slått. 45 (1787).
β’) i uttr. skam till karl l. kvinna o. d. (vanl. följt av relativsats), betecknande att ngn (som gör ngt l. är funtad på visst sätt l. dyl.) är en karl osv. att blygas över: ”strunt” l. ”skräp” till karl osv. Skam till karl eller kvinna (bland lapparna) som icke kan dricka 20 à 30 koppar kaffe under dagens lopp! TurÅ 1914, s. 113. ”Skam till korpral, som icke tänker bli general”, var ett av ”farsgubben” ärvt ordstäv. Alm Torst. 26 (1926). jfr: Det blir icke fy skam till Latinare och Greker vi få, när de börja deklinera först vid 13 eller 14 års ålder; ty förr ha de icke gått igenom profskolan. Tegnér Brev 8: 187 (1837; ironiskt); jfr b π o. FY I b γ δ’.
2) blygsel (se d. o. 1); skamkänsla, skamsenhet; försyn(thet), anständighet; hut (särsk. i sådana uttr. som han vet ingen skam l. har ingen skam i sig). Rodna av (förr äv. för) skam. Skammens rodnad brände på mina kinder. OPetri 3: 526 (c. 1535). Lät them icke för skam rodna som sökia tich Israels gudh. Psalt. 69: 7 (öv. 1536; Bib. 1917: varda till blygd). NHolgeri Troijenb. D 6 a (1632: weet ingen skam). Jag trodde, jag skulle dö af skam, när han sedan om aftonen följde med oss in i vår kammare, der båda våra sängar stodo bäddade. Knorring Cous. 1: 57 (1834). Martin kunde inte höra hvad Häggbom svarade, men Lotta började skratta med full hals. ”Häggbom har ingen skam i sig,” sade hon. Söderberg MBirck 7 (1901). Har du ingen levandes skam i kroppen! Ahlin GillGång 226 (1958). — särsk.
a) i uttr. hava bitit huvudet av skammen, se BITA 4 i slutet.
b) i uttr. för skams (äv. skam) skull (jfr 1 b ξ), på grund av blygsel l. skamkänsla. Iagh är Herren .. tu skalt tenckia ther vppå och skemmas / och för skam skul icke dyrffuas vpläta tin munn. Hes. 16: 63 (Bib. 1541). Du skall förebrå dig sjelf och kanske för skams skull icke våga upplyfta ditt hufvud. Wikner Pred. 95 (1874).
c) (numera föga br.) i uttr. det är l. finnes ingen skam till, det är skamlöst l. nu går skam på torra land (se 5). Det är ingen skam till — hvad han är förnumstig, den gamla apan. Kexél 1: 279 (1790). Det är ju ingen skam till, att ålderman Nord kommer med riktig veckskjorta. Wetterbergh GNord 4 (1862). Det finnes ingen skam till då löss hosta. Granlund Ordspr. (c. 1880).
d) i det adverbiella uttr. utan (all) skam, utan att (alls) skämmas l. blygas; i sht förr äv. betecknande att ngn säger ngt utan att behöva skämmas för skrytsamhet, liktydigt med: utan skryt. Hon togh honom fatt och kyste honom vthan skam. Ordspr. 7: 13 (Bib. 1541). The .. öpnade theras lögnmunnar vthan all skam. LPetri ChrPina a 2 a (1572). Gref Valentin .. Nu woro wäl ibland dem (som samlats hos grevinnan) sådane, som en ärlig Karl, som jag, wäl ändteligen utan skam kunde wara i sällskap med. Men (osv.). Modée FruR 64 (1738). Ja, utan skam, jag (dvs. en f. d. kypare i Uppsala) var Superlativus bland alla som gaf folk supa i Apollinis stad. Almqvist Törnr. 3: 143 (1850).
e) [jfr sv. dial. stå på skam, stå och skämmas] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) i uttr. sätta ngn på skam (på en plats), placera ngn (på en plats) för att skämmas. Några ynglingar (på husförhöret) blef satta på skam under det stora fållbordet. Bengts Vargt. 77 (1915).
f) i utvidgad anv.
α) (i sht i vitter stil) skamrodnad, skammens rodnad. Skammen blossade på mina kinder. Böttiger 6: 60 (c. 1875). Kinderna svedo af skam. Nordström Lack 65 (1912).
β) blyghet (se d. o. 1); i ssgn BONDA-SKAM.
3) [jfr 1 c ε] om yttre könsorgan hos människa l. (allmännare) om kroppsdel(ar) som man blyges att visa; utom ss. förled i ssgr numera nästan bl. (i vitter l. högre stil) abstraktare (med nära anslutning till 1 c ε): skamlig nakenhet l. dyl. Tu skalt .. icke vpstigha på trappor til mit altare, at tijn skam icke skal ther bliffua vptäckt. 2Mos. 20: 26 (Bib. 1541; Luther: schame; Bib. 1917: blygd). (Fångarna drivas) nakotta och baarfötta medh blottat skam. Jes. 20: 4 (Därs.; Luther: scham; Bib. 1917: bak). Saligh är then som wakar och förwarar sijn klädher, at han icke gåår naken, och the få see hans skam. Upp. 16: 15 (Därs.; äv. i Bib. 1917; Luther: schande). När quinnan är drucken, så kan hon icke skyla sijn skam. SvOrds. B 7 a (1604). VDP 1680, s. 197 (om manslem). Skam .. (dvs.) skamlig kroppsdel. Meurman (1847). Ej en enda usel tråd skall skända / med hemligt menande om lönlig skam / en enda sköntböjd form. Fröding NyttGam. 44 (1897). — jfr MANS-SKAM.
4) [jfr med avs. på bet. POCKER; delvis möjl. uppkommet ur uttr. få skam (se 1 b α o. jfr DJÄVUL 7), äv. använt i önskningar med obj. placerat före verbet (se 1 b π), varvid ordet skam kunnat fattas ss. subj. (jfr e α nedan)] ss. mer l. mindre eufemistisk benämning på djävulen: den onde, hin; behandlat ss. egennamn. Ekeblad Bref 1: 330 (1654). Skam kalla the ock här i Westergiötland, och kanske annorstädes, hin onda. Swedberg Gr. 22 (1722). Han ville komma sig upp och fram / och ville bli socknens främsta bonde. / Så svor han bort sig åt Skam / och förskref sin själ åt Den Onde. Strix 1903, nr 49, s. 5. Har man tagit skam i båten, får man ta’n i land. SD 1905, nr 273, s. 8. Jag är icke rädd för Skam själv, om så vore, skränade Harald. Rosendahl Lojäg. 47 (1956). — särsk.
a) (†) i uttr. skams besman, beteckning på trollsländan Calopteryx virgo Lin., vars långa bakkropp ger den viss likhet med ett besman, jungfruslända. Meissner HbFisk. 17 (1801).
b) [jfr de etymologiska upplysningarna under DJÄVUL 1 h γ] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) i uttr. skams hand, om (den handlika, mörka, årsgamla roten på) örten Orchis maculata Lin. (fläckigt nyckelblomster); jfr SATAN 2 a β, DJÄVUL 1 h γ, FAN, sbst.1 1 e. Af .. (det fläckiga nyckelblomstrets) två lökar kallas (i Sundals härad i Dalsl.) den vissnade (fjolåriga) Skams- samt den friska Jungfru Marias-hand. Dybeck Runa 1845, s. 3. Gentz Lindgren 200 (1931).
c) (numera bl. tillf.) i det bildl. uttr. måla skam svartare än han är, göra (utmåla) saken värre än den är; jfr MÅLA, v.2 3 b, d. MeddLdFörsvFörb. 3: 13 (1892).
d) i utvidgad anv.: djävul (se d. o. 2), ond ande; i ssgn SKAMS-HORN.
e) (vard.) i svordomar o. andra kraftuttryck; äv. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) föregånget av förstärkande alla de (jfr DEN IV 3 a); jfr DJÄVUL B, FAN, sbst.1 27, 9 a. Jagh kanckar och ristas aff och til (på hästen vid ridövningen), / Det weete nu skam hwart vth han wil. Brasck FörlSon. F 3 a (1645); jfr FAN, sbst.1 7 a. Sophia. .. Sedan Öfwerheten wist honom så mycken nåd, så war ju billigt, at alle fägnade honom. Styrbjörn. Skam skulle jag fägnat … den smilen! Dalin Vitt. II. 5: 53 (1738); jfr FAN, sbst.1 7 b. Jag äger blott en fåle, / Men yr som all di skam. Kellgren (SVS) 3: 292 (1788; i folkscen); jfr DJÄVUL 6 a, FAN, sbst.1 5 d. (Modern frågar) sin son flera g(å)ngor, war skam han har tagit (gärdsgårdsstören). EtnolKällskr. 2: 16 (1819); jfr DJÄVUL 11 b, FAN, sbst.1 6 d β. Orätt fick jag kanske vid tinget .., och gjorde jag sak af ’et, så ville jag se’n aldrig mer gå här i orten, utan begaf mig långt skam i våld. Knorring Torp. 1: 167 (1843); jfr FAN, sbst.1 2 b. Björnlukt skyr älgen som skam. Berg Sjul 73 (1936); jfr DJÄVUL 6 a, FAN, sbst.1 5 d. — särsk.
α) i uttr. som beteckna att det går ngn illa l. i önskningar att det skall gå ngn illa o. d.; jfr DJÄVUL 7, 8, FAN, sbst.1 2. På Stägeholms huss skole ware nogre, som mene sigh dher att befäste, dem tager fuller skam wider. HG2AH 45 (1612). Skam tage the tidige Julgæsterna, som hindra mig från then efterlængtade glædien att för Jul se M(in) Bror. Lidén FörtrBr. 156 (1773). När dåren får döma, tar skam wid stackarn. Rhodin Ordspr. 101 (1807). (Den stränge o. häftige pumpborraren) åtnjöt .. större vördnad än någon annan hantverkare, fastän man innerst inne önskade honom skam i våld. Suneson GGrund 101 (1926). Skam få henne, (drottning) Bengierd! Herren Gud vare med kungen! skriker (pojken som leker att han är en medeltida riddare). Unnerstad Snäckh. 140 (1949).
β) för att ge eftertryck åt påståenden o. d.; jfr DJÄVUL 9 a, b, FAN, sbst.1 6 a. Skam ta mig seer han ey uth / Rätt som en wäl giödder stuth. Moræus Schonæus 426 (c. 1685). Få mig skam jag tror dem bägge twå på et hår. Lagerström Molière Tart. 7 (1730). Jo det var rätta Ängeln! skam i mej ock, om jag inte har varit 10 gånger vackrare, än den där snärtan! Stridsberg Friman 55 (1798). Det felar yxan ingenting; men skam far i mig! är det icke min yxa. SvFolks. 1: 46 (1844).
γ) (numera föga br.) i uttr. ge ngn skam (i våld), strunta l. ge ”tusan” l. ”sjutton” i ngn; jfr DJÄVUL 8 b, FAN, sbst.1 3 a β. (Värden sade att löjtnanten skulle få lämna hans hus, om han gav sig i slagsmål med en annan gäst) Då suarade Leutnanten förän iag schall mista mit herberge, heller gifuer iag honom scham. VRP 1624, s. 95. Wid leken (dvs. försöken att få reda på vari Simsons styrka bestod) leddes och the Philisteers håld; / Gick bort, och gaf så mig (dvs. Delila), som Simson, Skam i wåld. Kolmodin QvSp. 1: 299 (1732).
δ) liktydigt med: baddare l. överdängare l. dyl.; jfr DJÄVUL 6 c. Det var ändå skam till gumma han hade, och nu tycker Just, äran och härligheten liksom kom honom själv till del. Dahllöf Otyg 145 (1915).
ε) om person som är föremål för den talandes vrede l. förbittring o. d. (jfr DJÄVUL 12, FAN, sbst.1 9 a); numera nästan bl. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) i uttr. skam grå (jfr GRÅ 6 b). Tu leda förbannade skam. Bedlegr. 12 (1647; yttrat av försmådd friare till den kvinna han friat till). Bondeson MVK 130 (1900, 1903: skam grå).
5) [eg. specialanv. av 1 c β] (vard.) i det bildl. uttr. skam(men) går på torra land(et), förr äv. över torra landet l. landen, förr äv. skammen stiger över torra landet l. flödar på torra land, betecknande att skamlösheten går över alla gränser (liksom ett översvämmande vatten) l. (allmännare) att ngt går för långt l. är för galet; numera ofta anslutet till 4 (äv. med skam(men) ersatt av gamle skam l. går ersatt av är ute och går l. valsar o. d.). Skammen går på torra landet. Grubb 720 (1665). Emedan skammen går aldeless öf(we)r torra landet, måste iag begynna hålla emoot. JAngelius i VDAkt. 1675, nr 324. När på torra land jag skammen flöda ser, / Mig (dvs. Sara) tå omögligt är at tola henne (dvs. Hagar) mer. Kolmodin QvSp. 1: 20 (1732). CWEnvallsson (1787) i 2Saml. 1: 130 (: går öfver torra Landen). ”Färsk oxstek?” ropade konstapeln och slog ihop händerna af förundran, ”nu går då skammen på torra landet! Har man nånsin hört en kronans karl tala om färsk oxstek!” Braun Bror 154 (1846). Hellberg Samtida 4: 243 (cit. fr. 1850: stiger). AB(A) 1916, nr 277, s. 9 (: är .. ute och valsar på torra landet). När en nazistisk propagandacentral uppmanar det svenska folket att förena sig i bön om frid på jorden, då är sannerligen gamle skam ute och går på torra land igen, heter det i Upsala Nya Tidning. GHT 1943, nr 294, s. 11. Ahlin GillGång 220 (1958: på torra land).
Ssgr: A (i allm. till 1): SKAM-ANDE. (†) ande (se d. o. IV e α) som ådrager människor skam. LPetri Dryck. C 2 b (1557).
-BELJUGA. (föga br.) på ett skamligt sätt beljuga (ngn), skamligt ljuga på (ngn). Högberg Fåg. 66 (1912).
(3) -BEN. [jfr t. schambein] (†) blygdben. Hoorn Jordg. 1: 23 (1697). Cederschiöld Ordl. (c. 1847).
Ssg (†): skambens-muskel. [jfr t. schambeinmuskel] om var o. en av de muskler som sitta fästa vid blygdbenen, blygdbensmuskel. Hernquist Hästanat. 51 (1778).
(1, 2) -BILD.
1) (förr) om bild (av förödmjukande karaktär) som ss. skamstraff uppsattes hos l. på skolelev. Dahm Skolm. 140 (1846).
2) (i vitter stil) om (syn)bild som drar skam över ngn l. ngt; jfr 1. Gyllensten KainMem. 19 (1963).
(3) -BINDA. [jfr t. schambinde] etnogr. primitivt klädesplagg bestående av en mellan benen dragen binda som hålles fast medelst snöre l. gördel runt midjan; jfr -kläde. Bolinder IjcaindKult. 61 (1918).
(2) -BLOTTAD, p. adj. [jfr t. schamentblösst] (†) blottad på skam, skamlös. Nordforss SSkr. 1: 87 (1800; om okunnighet).
(2) -BLYG. [fsv. skamblygher] (†) skamsen. Tessin Bref 1: 75 (1751).
-BOCK. (föga br.) om person som dragit skam över sig l. är allmänt utskämd; jfr synda-bock. Högberg Vred. 3: 304 (1906). Dens. Storf. 145 (1915).
(1, 1 c α) -BOK. [jfr mlt. schantbōk, t. schandbuch] (†) skamlig l. otuktig l. osedlig bok; äv.: smädeskrift; jfr -dikt, -skrift. (Han) haffuer .. vthgåå lätit ena förgifftiga Skambook, vnder then Titelen Pseudo-Christus. PJGothus PNicolai A 8 a (1602). The månge skamböker, (som) vnder Phantasie skeen, vngdomen til största förderff, .. vpkomma och framkrypa. Sigfridi b 1 b (1619). Meurman (1847).
(1, 2) -BORD. om bord vid vilket ngn (ss. bestraffning) får sitta o. skämmas (o. ådraga sig skam); jfr -vrå. Sahlgren Glädjespr. 63 (1956).
-BRAGD. (numera föga br.) = -gärning. Cavallin (o. Lysander) 81 (1885).
-BUD. [sv. dial. skammabå(d); jfr t. schandgebot] alltför lågt l. förödmjukande lågt anbud; jfr miss-bud. Lindfors (1824). Siwertz Låg. 170 (1932).
(1 c β β’) -BÄLG. [jfr mlt. schantbalch, t. schandbalg] (†) = -stycke 2. Humbla Landcr. 116 (1740).
(3) -BÄLTE. (föga br.) = -kläde. Cavallin 547 (1876).
(1, 2) -BÄNK. [jfr t. schandbank] Schultze Ordb. 4198 (c. 1755).
1) (om ä. förh.) pliktpall, pliktbänk; jfr -pall 1. KOF II. 2: 110 (c. 1655). Levander Brottsl. 89 (1933).
2) (om ä. förh.) om bänk där skolelev ss. skamstraff fick sitta; jfr -pall 2. Möller (1807). Åsnestraffet .., hvilket bestod .. deri att de felande lärjungarne skulle sitta på en skambänk .. eller bära bilden af en åsna. Rietz SkolvH 145 (1848). Edquist Skolm. 17 (1916).
3) (mera tillf.) i bildl. anv. av 1 o. 2; särsk. i uttr. sitta på skambänken, (få) blygas l. skämmas. Östergren (1939).
(1, 1 c α) -DIKT. [jfr mlt. schantgedicht, t. schandgedicht] (†) = -skrift. AOxenstierna 2: 353 (1619). Meurman (1847).
-DJÄRV. [fsv. skamdiärfer] (†) djärv (se d. o. 2) på ett sätt som ådrager en skam, (skamlöst) oförsynt l. fräck. Hwar och någon .. så skamdierff ähr, att han .. sina förmän förachtar och sigh olagligen i någon församblingh intrengier (anser prästerskapet det skäligt), att tå Bisperna ther om protestera. RA II. 1: 326 (1613). Borg Luther 1: 655 (1753).
Avledn.: skamdjärvhet, r. l. f. (†) (skamlös) oförsynthet l. fräckhet. RA II. 1: 326 (1613).
(1, 2) -DJÄVUL. (numera bl. tillf.) djävul (se d. o. 2 b) tänkt ss. ond ande som gm att inge blygsel o. fruktan för skam söker förhindra erkännande av begångna synder. Murbeck CatArb. 1: 512, 604 (c. 1750).
-DRÄKT. (om ä. förh.) om klädedräkt, förr äv. om klädesplagg med viss färg(kombination) l. visst snitt l. utförande, buren (buret) ss. tecken på bärarens skam. Ödmann Hågk. 93 (1809; uppl. 1861; om ett slags huvudbonad buren av brud som haft föräktenskapligt könsumgänge). (Skökan) var iklädd sin skamdräkt med den ena klänningsärmen röd och den andra svart. Moberg Rid 278 (1941).
-FALL. (†) i uttr. komma på l. i skamfall, (gm fall i synd) bli vanärad. LPetri Œc. 49 (1559: ). Phrygius Brudepr. C 6 a (1604: j).
(1 c β β’) -FAT. (†) = -stycke 2. Phrygius MOlai D 1 b (1608).
-FINGER. (numera föga br.) i uttr. peka skamfinger åt ngt, peka finger åt ngt (se finger 1 c γ β’); anträffat bl. bildl., om ngt sakligt: innebära en försmädelse för ngt. SocDem. 1898, nr 10, s. 1.
-FLASKA. [jfr mlt. schantvlasche; benämningen beror på att ”stadens stenar” hade en om flaskor påminnande form] (†) = -sten; anträffat bl. i uttr. draga skamflaskorna, bära ”stadens stenar”. Hoorkonen .. (dömdes) att stå vpå kåken och drage skamflascherne kringh staden. 2SthmTb. 7: 56 (1584).
-FLAT.
1) (†) till 1, 2: skamligt feg; jfr flat, adj. 4. Thet svenska blod i mina ådror rinner, tilskrifver jag .. thet naturliga förakt jag emot slika (anonyma) skamflata, rädda och dolda ovänner hyser. 2RARP 15: 639 (1747).
2) (i sht vard.) till 2: flat (se flat, adj. 2) o. skamsen. Skamflater hon (dvs. husfrun) blifwer och måst sig förfära, / När som hon för Gästen haar intet frambära. Törnewall E 2 b (1694). Jag blef alldeles skamflat öfwer sådana owäntade Complimenter. VLBibl. Brev 9/6 1800. Hagberg DödGäst. 433 (1937).
Avledn.: skamflathet, r. l. f. (i sht vard.) till -flat 2. Melin 1: 30 (1845). Zilliacus Utvandr. 1: 43 (1922).
-FLÄCK. [jfr mlt. schantvlecke, t. schandfleck]
1) om ngt (t. ex. handling l. leverne l. moraliskt fel l. skrift) varigm ngn åsamkas l. ådrager sig skam l. som man l. ngn måste blygas över l. skämmas för l. som utgör anledning till blygsel (för ngn); jfr fläck, sbst.1 2 a. Lögn är en slem skamfleck på enne menniskio. Syr. 20: 24 (öv. 1536). Vthi Historierne kan en granneligen beskodhe alle fromme Regenters laster och skamflecker. Skytte Und. C 7 b (1604). Bläckfläck nötes utaf; men skamfläck länge behålles. Nicander GSann. 119 (1767). Före utgången af 1789 började .. (Marat) sin alt för väl bekanta L’Ami Du Peuple, en skamfläck i pressens och i revolutionens historia. Hedin Rev. 130 (1879). (I syfte att förbilliga fattigvården) använde man ett förfaringssätt, som genom sin brutalitet utgjorde en skamfläck för vårt folk, nämligen bortauktionering av understödstagarna. SvFolket 10: 128 (1939). särsk.
a) i sådana uttr. som sätta, i sht förr äv. komma l. lägga, förr äv. hänga (en) skamfläck på ngn l. ngt (förr äv. hänga på ngn en skamfläck l. lägga ngn en skamfläck uppå), äv. tillfoga, förr äv. vidfästa ngn en skamfläck, förr äv. belägga ngt med skamfläck l. anlägga skamfläck på ngn l. sätta skamfläck bland ngra, betecknande att ngn l. ngt åsamkar ngn l. ngt l. ngra skam l. vanära l. ”skämmer ut” ngn l. ngt l. ngra. Tu haffuer ingen skamfleck kommit på Echtenskaps ståndet. Balck Ridd. L 4 b (1599). 3SthmTb. 6: 360 (1605: läggie enn sådhann schamfläck på Swarighe). At bedragha osz och läggia osz en skamfläck vppå. Schroderus JMCr. 320 (1620). Girs Edelh. E 3 b (1627: Anlägger). Om någen Biskop eller Präst eller Diak .. hafwer sin Sammangång medh een Gudhi förlofwat Qwinna, skal affsättias, såsom then ther tilfogar Christi Brudh en Skamfläck. Schroderus Os. 2: 363 (1635). Därs. III. 1: 60 (: lagdt en skamfläck på thet prästerlighe Ståndet). Spegel Pass. 240 (c. 1680: hängia på them then ena skamfläcken efter then andra). Beläggia ens gode namn och ähra med någon skamfläck. Schmedeman Just. 768 (1682). HH XXXIV. 2: 7 (c. 1715: någon skamfläck ibland them att sättia). Hänga en skamfläkk på en. Schultze Ordb. 1166 (c. 1755). Johansson HomOd. 2: 86 (1844: vidfästa). Sådana händelser (som att förrymda tjänstehjon icke straffades) satte skamfläckar på en kristlig församling. Moberg Utvandr. 173 (1949).
b) i sådana uttr. som utplåna l. plåna ut l. avtvå, äv. avtvätta l. utskrapa l. avskudda, förr äv. avlägga l. avstryka (en) skamfläck, betecknande att ngt som medför skam avlägsnas l. bringas att försvinna. At wij wår fula lyte och skamflecker afftwetta måge. PErici Musæus 5: 56 a (1582). Schroderus JMCr. 373 (1620: vthskrapa). (Lat.) Abluere maculam. (Sv.) Affstryka eller affleggia, skamflecken. Linc. (1640; under abluo). Ekelund Fielding 228 (1765: aftwå). Svenske Lutherske bekännare, afskudden denna ochristliga skamfläck (dvs. svärjandet) från samhällsytan. KyrkohÅ 1927, s. 139 (1841). En skamfläck, som sent plånas ut. Östergren (1939).
c) (†) i uttr. göra ngt till ngns skada och skamfläck, göra ngt till ngns skam och skada. Rudbeckius Luther Cat. 113 (1667).
d) (†) i utvidgad anv., i uttr. bedriva skamfläckar l. uträtta och begå skamfläck, begå skamliga handlingar resp. skamlig handling. Bedriffue sijn slemme oärlige skamflecker och odygder. HSH 29: 173 (1567). Lagförsl. 171 (c. 1609: uthrätte och begå).
2) om person (l. kollektiv av personer) som (gm sitt beteende l. sin vandel l. dyl.) drar skam över sig själv l. andra (i sht sin släkt l. den kategori l. grupp av människor han (l. det) tillhör) l. som ngn l. ngra måste blygas över l. skämmas för; jfr fläck, sbst.1 2 b. Vara en skamfläck för (äv. i, förr äv. av) sin familj l. sitt kön l. sitt land, äv. vara sitt kön o. d. en skamfläck. Then affuogha och onda slechten är honom (dvs. Gud) jfrå fallen, skamflecker äro the, och icke hans barn. 5Mos. 32: 5 (Bib. 1541). Pfy tig tu förachtare och thet heliga ståndets skamfleck. Swedberg SabbRo 1072 (1690, 1712). Hon är wårt kön en skamfläck. Dalin Arg. 1: nr 3, s. 6 (1732). Fly, skamfläck af mit hus! Adlerbeth Skald. 1: 203 (1797). Han är en skamfläck i slägten. ÖoL (1852). Jag skulle vilja utrota de där barbarerna (dvs. upprorsmännen) .., de äro en ohyra, en skamfläck för jorden. Gripenberg BrinnL 27 (1910).
Avledn. (†): skamfläcka, v. [jfr mlt. schantvlecken, t. schandflecken] (gm klander l. skvaller o. d.) vanära l. ”skämma ut” (ngn). Om I haden hört huru desse Herrarne en stund ha skamfläckat Ehr, så skullen I säkert misstro deras söta Trutar. Dalin Arg. 1: nr 34, s. 6 (1733). Ekman Dagb. 170 (1790; i p. pr. i adjektivisk anv.).
-FLÄTTJA. (†)
1) om löst prat varigm ngn tillfogas skam; jfr flättja, sbst. 2 a. ALaurentii Fischer 47 (1618).
2) om lättsinne som länder ngn till skam; jfr flättja, sbst. 2 b. VDP 3/3 1621.
-FOLK. (†) om äkta par som är föremål för allmän missaktning; jfr folk 6. Ähn hafuer hon sagdt att Erich Nilss(o)n och hans hustro ähro skamfolk öfwer heela giäldet. ÅngermDomb. 1648, s. 137.
-FULL. [jfr d. skamfuld (i bet. 1 o. 2), t. schamvoll (i bet. 1 o. 2), schandvoll (i bet. 1)]
1) (numera mindre br.) till 1 c β: full av sådant som utgör anledning att blygas; särsk. dels (om ngt sakligt): som medför l. är värd skam, vanhedrande, skamlig, äv.: osedlig, otuktig, dels om person (l. ngns handlingssätt o. d.): fräck (o. utmanande), oförskämd (se d. o. 1), dels övergående i anv. ss. förstärkningsord, ss. adv.: oförskämt (se oförskämd 3 b) l. hutlöst l. dyl.; i samtliga anv. numera vanl. ersatt av: skamlös. Skamfulla dantzar. Balck Musæus S 8 a (1596). Slemmt snack, förråder ett skamfult Hierta. Grubb 154 (1665). Skamfulle och grundlöse beskyllningar. Bergius Småsak. 2: 35 (i handl. fr. 1677). Om du äst så skamfull att tu lägger dig i Min säng, skall iag slå dig i hiel. VDAkt. 1715, nr 307. Ogierningsmänn .. som syndene så äro vndergifne, at the henne, vtan sky, vtan samvete, skamfult bedrifwa. Sahlstedt Hoffart. 180 (1720). Then skamfult dyra Biskops kappan. Broman Glys. 2: 149 (c. 1730). Varför skulle ett gott, rent och välordnat fattighus vara skamfullt? Oljelund Gubb. 53 (1934). IllSvOrdb. (1964; angivet ss. sällsynt). särsk.
a) om tal l. ord o. d., äv. om mun (se mun, sbst.1 4 d α): skamlig l. oförskämd o. d.; jfr -lös a. VDAkt. 1680, s. 347 (om mun). Fernander Theatr. 99 (1695; om ord). Levin Schiller Cab. 113 (1800; om rader i brev).
b) (†) i utvidgad anv.: dålig (se d. o. I 1 b), bristfällig. Ringa waror, såsom .. Ett skamfultt för Rostatt Harnisk. VLBibl. 1609, nr 544.
2) (i sht i vitter stil) till 2: full av skam, skamsen; jfr -fylld. Skamful blef han som thet giorde, / Napt ögonen wpläta tordhe. JMessenius (c. 1630) i 2Saml. 26: 102. Der stod han skamfull som en ertappad tjuf, när flickan kom ut ur skogen. Tavaststjerna Barnd. 14 (1886). Enckell VHjärt. 182 (1933).
Avledn.: skamfullhet, r. l. f. [jfr d. skamfuldhed]
1) (numera mindre br.) till -full 1: skamlighet l. oförskämdhet l. skamlöshet. VDAkt. 1674, nr 79. Schulthess (1885).
2) (i sht i vitter stil) till -full 2: skamsenhet. Verelius 223 (1681).
(2) -FYLLD. (i sht i vitter stil) fylld av skam, skamsen; jfr -full 2. Den skygga och skamfyllda blicken. Beskow Pred. 350 (1901).
-FÅGEL, sbst.1 [jfr mlt. schantvogel, t. schandvogel] (†) om smädare l. baktalare; jfr fågel 3. 2PrästP 2: 375 (1723).
-FÅGEL, sbst.2, se D.
-FÖDD, p. adj. (mera tillf.) om utomäktenskapligt barn: född i skam. Dixelius-Brettner Prästd. 106 (1920).
(2) -FÖRGÄTEN, p. adj. (i vitter stil) glömsk av vad skamkänslan fordrar; skamlös, oblyg; äv. med sakligt huvudord: som vittnar om skamlöshet l. oblyghet. Runeberg (SVS) 6: 111 (1863). Högberg Frib. 401 (1910; om beräkning).
(1, 3) -GREPP. skamligt l. vanhedrande grepp, särsk. om ngns könsorgan; äv. bildl.; jfr -tag. I gräset låg Söderberg på rygg och Isakson satt grensle öfver honom. Söderberg gjorde skamgreppet på gubben och gubben skrek som om knifven satt i honom. Engström Glasög. 125 (1911). Jag höll just på med den tredje sandvikarn .., då tog han mig på låret, det var ett riktigt skamgrepp! Hedberg Blomb. 305 (1953; yttrat av en ung flicka, som bjudits på restaurang av en herre). Gyllensten Juv. 139 (1965; bildl.).
-GROP. (†) bildl., om skamlig verksamhet (gudadyrkan o. d.) betraktad ss. en grop (vari ngn faller). Schroderus Liv. 692 (1626).
-GÄRNING. (numera nästan bl. arkaiserande) skamlig gärning; jfr -bragd. Florinus Nomencl. 49 (1678). Lindström Österhus 23 (1952).
-GÄST. [jfr t. schandgast] (†) om gäst (l. anställd) som drar skam över sitt värdfolk (resp. sin arbetsgivare) l. illa lönar gästfrihet (jfr skämda-gäst); äv. bildl., om skadedjur. HSH 10: 31 (1616; i pl., om hovmän). HärnösDP 1661, s. 30. VetAH 1739, s. 147 (i pl., om möss).
-HUND. (numera bl. ngn gg i vitter stil) ss. okvädinsord: kanalje som drar skam över sig o. andra, skamlös kanalje; jfr hund, sbst.1 2 b. HärnösDP 1694, s. 152. Högberg Vred. 2: 111 (1906).
(3) -HÅR. [jfr t. schamhaar] (†) blygdhår. Linc. (1640; under pecten). Schultze Ordb. 1806 (c. 1755).
-HÖG. (om ä. förh.) hög bildad av det ris l. de kvistar o. d. som av människor kastats utanför ngns bostad l. på ngns mark för att vittna om allmän missaktning; jfr -vård. Lagerlöf Berl. 2: 268 (1891). FoF 1938, s. 34.
-KAPPA. (om ä. förh.) kappa buren ss. skamdräkt. Rig 1934, s. 123.
(3) -KAPSEL. [jfr t. schamkapsel] kulturhist. på mansbyxor (l. harnesk) från medeltiden o. början av nyare tiden: pungliknande del som omslöt könsorganen, byxpung. VLitt. 3: 648 (1902). Kulturen 1958, s. 166.
(1, 2) -KLASS. (om ä. förh.) klass dit skolelever ss. skamstraff förvisades. Oldberg Pedag. 125 (1843).
-KLIPPA. (mera tillf.) i avsikt att förödmjuka l. utsätta för allmänt förakt klippa (ngn l. ngns huvudhår) mycket kort. Johnson HNådT 55 (1960).
(3) -KLÄDE. etnogr. fritt nedhängande ländkläde; jfr -binda, -bälte. Bolinder IjcaindKult. 63 (1918).
-KRONA. krona (se d. o. 3) som ådrager bäraren skam; särsk. (om ä. förh.) om sådan krona buren av skolelev ss. skamstraff. SthmFig. 1847, s. 50. Den Selanderska småskolans ”skamkrona” med rubrikerna lättja, olydnad och ouppmärksamhet. Nordmann BorgåBarn 14 (1906).
-KRÖNIKA. [jfr t. schandchronik] (†) skandalkrönika. Möller 3: 1981 (1790). Sundén (1888).
(1, 2) -KÄNSLA. [jfr d. skamfølelse, t. schamgefühl] känsla av skam; blygselkänsla. (Barnet skulle efter sin släktings självmord) forska efter något, som de stora med skamkänsla och afsky skulle förtiga. Benedictsson Ber. 25 (1887). (Jag skrev) den krialiknande prologen (vid Karlstads teaters invigning), sände in densamma, men höll mig af skamkänsla undan från invigningen. Fröding Eftersk. 1: 13 (1910). Hade flickan ingen skamkänsla, satt där nästan naken! Fogelström Dolly 176 (1958). I somras fann jag att skamkänslan fortfarande vidlåder serviceyrkena i mitt hemland, så att utövaren måste hävda sig med snorkighet och oginhet. Moberg DinStund 52 (1963).
(3) -LEM. [jfr t. schamglied] (†) könsorgan; särsk. om manslem. Ekblad 428 (1764; om manslem). Meurman (1847).
-LÖN. (†) lön l. ersättning för ngt skamligt; jfr -pris 1. Nordforss (1805).
(2) -LÖS. (skam- 1539 osv. skamme- 1740 (i vers)) [fsv. skamlös, liksom fvn. skammlauss med bet.: som icke behöver skämmas, som man icke har skam av; bet. i nysv. sannol. från mlt. scham(e)lōs l. t. schamlos] om person: som saknar skamkänsla; oblyg; hutlös; särsk.: fräck (o. utmanande), oförskämd; äv. med sakligt huvudord: som vittnar om l. kännetecknas av sådan(a) egenskap(er); ss. adv.: utan skam(känsla); jfr -full 1. OPetri 4: 380 (1539). Edre skamlöse prentade Smädeskriffter. Stiernman Riksd. 592 (1605). På oförskämde, (Skamlöse) Bolerskor .. inbrännas Brännemärcken medh swedjern. Schroderus Comenius 669 (1639). Tiggarne börja nu at åter wara skamlösa och är Ström i dag tillsagd, at i morgon anställa en allmän tiggarejagt. HH XXXII. 2: 198 (1773). Hyrorna (i Stockholm) äro — skamlösa, isynnerhet för de fattiga. Bremer Brev 4: 227 (1862). Lagergren Minn. 8: 87 (1929; om fräckhet). Skamlöst utstyrda .. och pladdrande kvinnor. Siwertz Fribilj. 29 (1943). jfr (ordlekande): Frälsningsarmén är skamlös, emedan den har ingenting att skämmas för, och ärelös, emedan den gifvit all äran åt Gud. Stridsropet 1884, nr 3, s. 1. särsk.
a) om tal l. ord o. d., äv. om mun (se mun, sbst.1 4 d α); jfr -full 1 a. Tiggia smakar enom skamlösom munne wel. Syr. 40 (”41”): 30 (Bib. 1541). Linc. Hh 1 b (1640; om tal). Skamlös munn stryker ingen odygd vth. Grubb 721 (1665). Söderberg AllvLek. 416 (1912; om ord).
b) i utvidgad anv., övergående till att bli rent förstärkande: oerhörd, utomordentlig, enastående l. dyl.; i sht o. numera nästan bl. ss. adv. Then som har ett sår, bör intet äta fläsk; ty tå läker thet sig ej, utan wärcker skamlöst. Orrelius Diurr. 43: 3 (1750). Tersmeden Mem. 4: 190 (1763; om köld). Maskinrummet .. var skamlöst smutsigt till att vara en långtradares maskinrum. Martinson Kap 16 (1933).
Avledn.: skamlösa, f. (†) skamlös kvinna; anträffat bl. i sg. best.; jfr skamlösing. Wadenstjerna Cavall. 9 (1747).
skamlöshet, se nedan.
skamlösing, m.||ig. [sv. dial. (Finl.) skamlösing] (i sht i vissa trakter) skamlös person; jfr skamlösa o. skamling. Laurén Stenvall Förlofn. 26 (1916).
skamlösligen, adv. (†) skamlöst. RA I. 3: 796 (1597).
-LÖSHET~02 l. ~20. [jfr t. schamlosigkeit; avledn. av -lös] om egenskapen l. förhållandet att vara skamlös, brist på skamkänsla; äv. dels konkretare, om skamlös handling l. skamlöst yttrande o. d., dels personifierat. Helsingius Dd 6 a (1587). Epimenides bygde Altare i Athen åt skamlösheten, och förordnade at man henne offra skulle. Scherping Cober 2: 185 (1737). (Författaren) fortfar .. at utösa sina otidiga skamlösheter emot Riksens Ständers Bank. JournSvL 1797, s. 245. Lagerkvist Dvärg. 11 (1944).
Ssg: skamlöshets-djävul. (numera bl. tillf.) jfr djävul 2 b. Murbeck CatArb. 1: 488 (c. 1750).
-MÄRKE. [jfr t. schandmal] märke (se märke, sbst.1 2, särsk. 2 e α α’) angivande att ngn dragit skam över sig l. har anledning att skämmas; utom i skildring av ä. förh. numera nästan bl. mer l. mindre bildl. (jfr märke, sbst.1 2 g). Rüdling Suppl. 371 (1740). De i Lancasterska scholorna brukliga skam- och hedersmärken. Svensson Vexelund. 56 (1823). Hatets, avundens och missnöjets apostlar buro Anjalas och Sveaborgs skammärken på sina pannor. Hedin TalUngdemokr. 92 (1914). Brännmärkning som straff och skammärke har använts även i Sverige. Fatab. 1928, s. 99.
-NAKEN. [jfr fvn. skammnøktr] (†) skamligt naken; anträffat bl. i utvidgad anv., motsv. naken 4 slutet, i uttr. skamnaken av ngt, skamligt l. fullkomligt i avsaknad av l. blottad på ngt. (Astrild) är blott utaf blygd; skam-naken af ähra. Stiernhielm Herc. 332 (c. 1652, 1668).
-NAMN. [jfr t. schandname (i bet. 1)]
1) om benämning avsedd att dra skam över ngn, öknamn, okvädinsord; jfr -titel. Smädelser .. utöstes oförsynt (mot Tollstadius’ anhängare). Holmfolk, heliga, pietister voro i de afvoges sinne och mening skamnamn, såsom Judarnas Konung i Pilati mening. BL 18: 266 (1850). FoF 1941, s. 13.
2) (†) vanhedrande rykte (se d. o. 2) l. eftermäle; jfr -rykte o. namn 5. Fernander Theatr. 113 (1695). Tu (som varit girig) har lemnat ett Skam-Namn effter tig ibland Menniskiorna. Därs. 175. —
-ORD. [jfr mlt. schandewort, schantwort, t. schandwort] (numera i sht i vissa trakter) vanhedrande l. kränkande ord; i sht i pl., motsv. ord, sbst.2 3. Balck Ridd. L 4 a (1599). Å som hon bett mej att ta förnuft å mor me! Skamord fick dem till svar. Väring Vint. 272 (1927).
-ORDAS, v. dep. (†) (under gräl) okväda varandra. Spegel 409 (1712). Schultze Ordb. 4200 (c. 1755).
(1, 2) -PALL. (om ä. förh.)
1) pliktpall; äv. mer l. mindre bildl. Stå, äv. sitta l. ligga på (äv. i) skampallen. Gezelius PerbrCom. D 3 b (1673: sitta). Ej sällan händer at .. (sällskapsleken) understol är en moralisk skampall. Livin Kyrk. 113 (1781). Heidenstam Tank. 84 (1899: stått i skampallen). Kersti ligger på skampallen i fångdräkt med kapuschongen öfver hufvudet. Strindberg Kronbr. 83 (1902). Bibelordet sattes ej längre (i början av 1800-talet) som förut på skampallen, utan man ville lyfta upp det på ljusstaken att lysa vårt folk. KyrkohÅ 1916, s. 227. Levander Brottsl. 200 (1933).
2) pall l. upphöjning där skolelev ss. skamstraff fick stå l. sitta l. ligga på knä; jfr -bänk 2. SP 1786, nr 208, s. 2. Hagstedt Vexelund. 74 (1821).
-PARAD. (mera tillf.) om parad anordnad för att (offentligt) utsätta ngn för skam (t. ex. gm degradering). Laurin Våld 419 (1910).
(1, 2) -PLATS. om plats där ngn (ss. bestraffning) får stå l. sitta o. skämmas (o. ådraga sig skam); äv. bildl.; jfr -pall 1, 2, -vrå. Oldberg Pedag. 117 (1843; i skola). Landsm. VIII. 3: 300 (c. 1900; om sten vid strand). Då såg han en stuga, liten och grå, / som soliga bygden ej känts vid, / men skjutit till skamplats i dunkel vrå. Hallström Skogsl. 177 (1904). Wrangel Barnd. 298 (1924; i kyrka).
-PRIS. [jfr t. schandpreis (i bet. 2)]
1) (†) pris (se pris, sbst.3 I 1) för ngt skamligt; jfr -lön. Nordforss 2: 989 (1805).
2) (vard.) (skamligt) billigt l. gott pris, rövarpris, vrakpris. Lindfors (1824).
(1, 2) -PÅLE. [jfr t. schandpfahl] (på schavott uppsatt) påle vid vilken delinkvent fastkedjades för att skämmas o. utsättas för offentlig vanära (samt undergå spöstraff) l. vid vilken tavla med brottsling(ar)s namn o. brott (jfr -tavla 1) anbragtes l. nidskrifter brändes o. d., kåk; äv. (o. i fråga om nutida förh. bl.) bildl. Serenius Ss 1 b (1734). Lantingshausen Young 1: 172 (1787; bildl.). Med Anjala-männen .. ville .. (Armfelt) icke förblandas, ehuru skampålen med hans namn stod jemte deras på offentliga platser i Sveriges städer. Tegnér Armfelt 2: 324 (1884). Carlsson (o. Rosén) SvH 2: 258 (1961). särsk. i sådana uttr. som stå vid (förr äv. kläda) skampålen (i sht förr äv. skola för skampålen, förr äv. stå på en skampåle) l. ställa (äv. sätta) l. binda ngn (l. ngt) vid skampålen, äv. ställa ngn mot skampålen; äv. bildl. (jfr schavottera 2). En högst orimlig och elak menniska, som väl förtjente at stå på en verkeligare skampåle, än Historiens. Kellgren (SVS) 4: 196 (1781). (Man sade Magdalena Rudenschöld), att hon skulle för skampålen. Calonius Bref 63 (1794). Weste FörslSAOB (c. 1815: Kläda). Tryckaren, som i dag vid sin maskin framskaffar ett ark med Jesu bergspredikan, i morgon ett ark, å hvilket herr ** binder sina närmaste vid skampålen. Rydberg Varia 128 (1894). Han kände det, som om han .. ställts mot skampålen. Hellström Storm 166 (1935). Lamm i 3SAH 50: 181 (1940: sättes). En ledare i Dagens Nyheter, som ställde utredningsmannen .. (N. N.) vid skampålen. De Geer Bergsl. 251 (1951). DN(A) 1964, nr 319, s. 6 (: står; bildl.).
Avledn.: skampåla, v. (tillf.) ställa (ngn) vid skampålen; anträffat bl. bildl. Berger DrömHelv. 141 (1906).
(1 c δ) -RIDA. (†) med avs. på häst: rida fördärvad, skada gm alltför våldsam ritt. Lind (1749).
(2) -RODNA. [jfr -rodnad] rodna av blygsel. Jolin Ber. 4: 30 (1877).
(2) -RODNAD. [jfr t. schamröte] rodnad som beror på blygsel, blygselrodnad, skammens rodnad; äv. mer l. mindre bildl. (särsk. om skamkänsla). Skamrodnan är förbleknad både hos högre och lägre, Andelige och Werldslige; Mann- och Qwinno-Kön. Scherping Cober 2: 186 (1737). Sandgren Furst. 16 (1962).
-RUNA. (tillf.) i pl., om runor ristade i syfte att dra skam över ngn. Engström Häckl. 227 (1913).
-RYKTE. (numera bl. tillf.) vanhedrande rykte (se d. o. 1, 2); förr äv. i uttr. komma ngn utur skamryktet, anträffat bl. oeg.: hjälpa ngn ur hans svåra belägenhet, rädda ngn ur knipan. HSH 3: 261 (1747). Amman 14 (1756: komma). Högberg Baggböl. 1: 22 (1911).
(2) -RÖD. [jfr mlt. schamrōt, t. schamrot, schandrot] röd l. rodnande av skam; äv. bildl. PErici Musæus 2: 231 a (1582). När .. (biskopen) sade, at den Helige Ande gier öfwertygelse nog, wardt iag wäl skamröd, men blef dock qwar i min practiska gudlöshet. SRosén (1730) i KyrkohÅ 1912, MoA. s. 30. Nu stå de björkar af kvälldagg begjutna / och skamröd är solen som blod eller vin. Fröding Guit. 183 (1893). Med skamröda kinder. Hammenhög Torken 237 (1951).
(1, 2) -SEDEL. (om ä. förh.) om papperslapp (med text angivande förseelsens art l. dyl.) uppsatt hos l. på skolelev till skamstraff. Dahm Skolm. 140 (1846).
(1, 2) -SKJUL. (†) om ngt som döljer l. tänkes dölja ngns skam- (senhet). Kolmodin QvSp. 2: 144 (1750).
(1 c δ) -SKJUTA. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) skadskjuta (ngn l. ngt). KKD 10: 264 (1702; i p. pf. pl., om hästar).
(1, 1 c α) -SKRATT. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) hånskratt. Högberg Fåg. 15 (1912).
(1, 1 c α) -SKRATTA. [sv. dial. skamskratta] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) hånskratta; äv. tr.: hånskratta åt (ngn l. ngt), skratta ut (ngn l. ngt). Högberg Vred. 1: 21 (1906). Dens. Storf. 206 (1915). Givetvis blev han skamskrattad och begabbad. Fridegård EnBlEd. 13 (1958).
(1, 1 c α) -SKRIFT. [jfr mlt. schantschrift, t. schandschrift] (†) smädeskrift, pamflett, paskill; jfr -bok, -dikt, skamdaskrift, skand-skrift. Messenius Ret. A 2 b (1610). Schultze Ordb. 4362 (c. 1755).
-SKRÄDDARE. (†) skräddare som är en (skamlig) bönhas. (Hon hade) gifuet samme sked till Jönss Peerss(on) skamschreddare i skreddarelön för en tröya. VRP 1632, s. 469.
-SKRÄMD. (†) ordentligt uppskrämd (eg. så att det är en skam åt det; se skam, sbst. 1 b o slutet), hjärtskrämd. Brasck Apg. G 2 a (1648). Dens. TyKr. F 2 b (1649).
-SKÄLL, n. (i vissa trakter) jfr -skälla. Högberg Frib. 164 (1910).
-SKÄLLA. (i vissa trakter) vara otidig (på ett kränkande sätt); äv. tr.: komma med (kränkande) skällsord till (ngn). Högberg Frib. 164 (1910; abs.). Fräckt skamskällde hon mig. Collinder Kalev. 192 (1948).
-SKÄMMA. [jfr fsv. skamskämder, sv. dial. skamskämd, utskämd] (†)
1) (gm klander) vanära l. ”skämma ut” (ngn). Fernander Theatr. 24 (1695).
2) fördärva l. svårt skada (ngt); jfr skam, sbst. 1 c δ. Holmberg 2: 93 (1795). Skamskämma kläder, möbler. Weste FörslSAOB (c. 1815; angivet ss. vard. o. mindre br.).
-SLANT. [sv. dial. skamslant] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om slant l. liten penningsumma (”spottstyver”) som ngn betalar för skams skull; jfr skam, sbst. 1 b ξ. Carlsson Hel 127 (1953).
(1 c δ) -SLÅ. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) slå (ngt) så att skada uppstår, slå fördärvad. Kerstin .. hade halkat och skamslagit högra armen. Sparre FimpSt. 146 (1915).
-SORG. (†) sorg o. skam. Eurén Kotzebue Orth. 3: 68 (1794).
-STEN. (om ä. förh.) om var o. en av de två med en kedja förenade tunga stenar (”stadens stenar”) som kvinna fick bära liksom ett ok vid vandring kring stad o. d. ss. skamstraff för horsbrott; jfr -flaska, skand-sten. Levander Brottsl. 189 (1933).
-STJÄLA. [jfr sv. dial. skamstulen, p. adj.] (†) på skamligt sätt bestjäla (ngn l. ngns hus). Anna Perss dotter .. huilcken .. haff(ue)r skam stulit sin echta man. VDP 3/8 1599. VRP 1662, s. 95 (med avs. på hus). Håll väl handen på fickan, när du kommer i (marknads-)trängslen, så at du inte blir skamstulen. Stridsberg Landpr. 2 (1795).
(1, 2) -STOCK. (om ä. förh.) för skamstraff avsedd stock (bestående av två trästycken vardera med två halvcirkelformade urskärningar, vilka vid placering mittemot varandra bildade två hål i vilka den brottsliges ben fastsattes), gapstock, straffstock, kyrkstock. Som i skamstock satt .. hela stadsdelen med lemmarne klämda af brutalt våld. Hallström Purpur 6 (1895). Högberg Vred. 1: 190 (1906).
-STOD. [jfr t. schandsäule] (†) stod (pelare l. staty o. d.) som vittnar om ngns skam; äv. oeg., om person som är utsatt för allmän missaktning l. spott o. spe o. d. (jfr -fläck 2). Kolmodin QvSp. 1: 31 (1732; om Lots hustru förvandlad till en saltstod). Gudlösa Barn! Tu äst ingen ähre-stod i landet. En skam-stod lär tu blifwa. Scherping Cober 2: 81 (1737).
(1, 2) -STOL. (†) skambänk, skampall; särsk. motsv. -pall 1: pliktpall. KyrkohÅ 1911, MoA. s. 119 (1657; i kyrka). Schultze Ordb. 4854 (c. 1755).
(1, 2) -STRAFF. [jfr t. schandstrafe] om straff avseende att draga skam över den bestraffade o. inge honom blygsel; skymfligt straff; särsk. om sådana äldre straff som stockstraff, kyrkoplikt, bärande av ”stadens stenar”, brännmärkning, stående vid skampåle m. m.; i fråga om nutida förh. vanl. allmännare, om straff som drar skam över ngn. (Mängden av oriktigheter i resebeskrivningen) bevisar .. en liknöjdhet om sanningen, som förtjenar skamstraffet att offentligen uppdagas. Leopold 5: 294 (c. 1804). De medeltida skamstraffen. Rig 1934, s. 121 (rubrik). Den avsatte, ruinerade och av ett barbariskt skamstraff drabbade (biskop) Helander är ett talande offer för den grymhet en naiv och hycklande opinion kan utöva. VeckoJ 1962, nr 10, s. 11. särsk. (i sht om ä. förh.) om vart o. ett av de i skolväsendet använda straff som avse att väcka skamkänsla hos felande skolelev o. utsätta honom för kamraternas missaktning (jfr -bild 1, -bänk 2, -krona, -pall 2, -sedel, -tavla 1). Om ej uppmuntran (från lärarens sida) vill hjelpa, måste straff tillgripas, hälst skamstraff, till ex. sitta på skampallen, nerflyttas under Kamrater. ÅbSvUndH 60: 230 (1811). Bergqvist o. Kjederqvist Ziegler 111 (1898).
-STYCKE. [jfr t. schandstück (i bet. 1)] (numera bl. tillf.)
1) till 1: skamligt tilltag l. företag l. vanhedrande handling. Fallén Biogr. 10 (c. 1820; om tillgrepp av pengar). Högberg Vred. 2: 33 (1906; om process).
2) till 1 c β β’, ss. nedsättande benämning på otuktig kvinna; jfr -bälg, -fat, -säck. Högberg Vred. 3: 385 (1906).
-STYVA. (†) stympa (ngn) på sådant sätt att det medför skam för den stympade (t. ex. gm att öronen avskäras). Dalin Arg. 2: 206 (1734, 1754).
-STÄLLNING. (numera föga br.)
1) kåk (se kåk, sbst.1), schavott. Lind (1749; under schavott). Crusenstolpe Mor. 4: 383 (1841).
2) vanhedrande ställning (som ngn erhåller gm viss uppgift). Högberg Vred. 1: 37 (1906).
(1, 2) -SÅR. (i vitter stil) sår som ådrager den sårade skam l. inger honom skamkänslor; äv. bildl. Heidenstam Svensk. 1: 50 (1908; om sår i bakdelen). Moberg Sedebetyg 262 (1935; bildl.).
(1 c β β’) -SÄCK. [jfr t. schandsack] (†) = -stycke 2. VgFmT I. 8—9: 119 (i handl. fr. 1579). UpplDomb. 1: 48 (1623).
(1, 3) -TAG. (vard.) skamgrepp. Nordforss (1805). En kines, som under ett nattligt slagsmål .. tagit skamtaget på en av hans kamrater. Sparre SkeppJub. 27 (1917).
-TAL. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) tal innehållande fula l. oanständiga ord l. svordomar o. d.; förr äv. om tal innehållande vanhedrande yttrande om ngn. HärnösDP 1661, s. 29. Collinder SvOrdhjälp 163 (1968).
-TALA.
1) (†) tr.: yttra sig vanhedrande om (ngn); jfr förtala, v.2 1. 3Saml. 7: 84 (1670).
2) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) intr.: använda fula l. oanständiga ord l. svordomar o. d. Bucht SprHärnös. 128 (1962).
-TALIG. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) som använder fula l. oanständiga ord l. svordomar o. d.; jfr -tala 2. Högberg Vred. 2: 126 (1906).
(1, 2) -TAVLA.
1) [jfr t. schandtafel] tavla avsedd att (anbringa namn l. bild o. d. på o. därigm) draga skam över ngn (o. inge honom blygsel); särsk. (om ä. förh.) dels om tavla med brottsling(ar)s namn (o. brott) på skampåle, dels om tavla på vilken felande skolelevs namn antecknades l. som anbragtes på felande skolelev; äv. bildl. Ahnfelt HofvLif 3: 100 (i handl. fr. 1799; på skampåle). HJärta (1826) i 3SAH XL. 2: 85 (i skola). ViVårt 1911, s. 414 (i skola på 1860-talet). Innan man vet ordet af förvandlas ärans sköld till en skamtafla. Selander Keller Seldw. 1: 161 (1913). DN(A) 1965, nr 296, s. 2 (i ironiskt förslag).
2) [jfr t. schandgemälde] (†) skamlig l. oanständig målning. Nordforss (1805). Meurman (1847).
-TITEL. [jfr t. schandtitel] (numera bl. mera tillf.) titel l. namn l. beteckning som drar skam över bäraren; särsk. om öknamn l. okvädinsord (jfr -namn 1). ConsAcAboP 2: 112 (1658). Fernander Theatr. 113 (1695). Motorför. 1955, nr 7, s. 6.
(3) -TUNGA. [jfr t. schamzunge] (†) = kittlare 2. ÖoL (1852).
-TYG, se D.
(2) -TÅR. (i vitter stil) tår av blygsel. Heidenstam Svensk. 1: 235 (1908).
(1 c β) -TÄCKE. [jfr t. schanddecke o. -täckel] (†) om ngt som tjänar att dölja sådant som drar skam över ngn l. om ngt som ger sken av berättigande åt ngt förkastligt l. ger ngn sken av oförvitlighet o. d. (särsk. liktydigt med: täckmantel); äv. om man som beskyddar l. ss. äkta make ger ett sken av ärbarhet åt kvinna som lever ett sedeslöst leverne; jfr -täckel, -täckelse. PErici Musæus 2: 204 b (1582; t. orig.: Schanddeckel). (Påven) tager den andeliga magten, och brukar henne til et skam-täcke, derunder han är och kallas et hufvud öfwer all werldslig öfwerhet. Borg Luther 1: 571 (1753; t. orig.: Schanddeckel). VDAkt. 1766, nr 529 (om man som beskyddar kvinna som fött barn med en annan man än maken). Taga sig en man till skamtäcke. Meurman (1847).
(1 c β) -TÄCKEL. [jfr mlt. schantdeckel, t. schanddeckel] (†) = -täcke. Schroderus KyskSpeg. E 2 b (1622).
(1 c β) -TÄCKELSE. (†) = -täcke. PErici Musæus 5: 147 a (1582; t. orig.: Schanddeckel). Borg Luther 1: 171 (1753; t. orig.: Schanddeckel).
(2) -VARM. (mera tillf.) jfr -röd. Med skamvarma kinder skrev jag till landets mest litterära tidskrift och bad om ett förskott. Fridegård Här 256 (1942).
-VISA. [jfr t. schandlied] (†) skamlig l. oanständig visa. Nordforss (1805). Meurman (1847).
(1, 2) -VRÅ. vrå (hörn av rum) där barn ss. bestraffning placeras för att skämmas (o. ådraga sig skam); äv. om denna form av bestraffning; äv. oeg. l. bildl.; särsk. i sådana (ofta bildl.) uttr. som stå i skamvrån l. ställa l. placera (äv. sätta) ngn l. ngt i skamvrån. Schultze Ordb. 4199 (c. 1755). Stå .. (l.) Ställas i skamwrån. Nordforss (1805). De utländska orden komma att få sig ett eget rum (i ordboken), hvilket man efter behag kan anse för hedersplats eller skamvrå. Rydqvist (1845) i 3SAH LIX. 3: 269. Humorn verkar så mycket mer försonande ju mer den får vara i fred för .. (sedliga tendenser). Därför är det icke tillbörligt att den skall stå i skamvrån längre. Fröding Eftersk. 2: 62 (1890, 1910). Mildare straff, såsom .. skamvrå och tvånget att bedja om förlåtelse, afpassas efter graden af fel. .. Barnet bör se föräldrarna sörja öfver deras olydnad. Topelius Tb. 105 (1895). Aldrig blevo vi (i vårt hem) satta i skamvrån, aldrig förvägrades oss vår efterrätt. Ringertz Curie Mor 302 (1937). Hermodslärarna placerades i skamvrån vid Hermods Gymnasistklubbs underhållningsafton (gm att besegras av gymnasisterna i en tävling). KvällsP 1959, nr 91, s. 16.
-VÅRD. (om ä. förh.) = -hög. FoF 1938, s. 34.
(3) -ÅDER. [jfr t. schamader] (†) om åder som för blod till l. från de yttre könsorganen hos häst. Hernquist Hästanat. 51, 56 (1778).
B (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat): SKAMMA-DOTTER. dotter som drar l. dragit skam över sina föräldrar. Spong Tavl. 390 (1946).
C (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat): SKAMME-LÖS, se A.
(1, 1 c α) -VERS. om smädevers. FoF 1922, s. 152.
D (till 4): SKAMS-FÅGEL. (skam- 1907. skams- 1905 osv.) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om skata (tänkt ss. den ondes fågel). SD(L) 1905, nr 123, s. 2.
(4 d) -HORN. (†) horn på l. från djävul (se d. o. 2). BL 20: 66 (1852).
-TYG. (skam- 1895. skams- 1883 osv.) (vard., i sht i vissa trakter) djävulskap, djävulstyg.
1) = djävulskap 3. Lund 1895, nr 65, s. 2. Alla herrgårdar ha massor av .. skamstyg och spöken. Suneson GGrund 133 (1926).
2) = djävulskap 4 a. Bondeson Anna 24 (1883). Icke en min förrådde allt det skamstyg, han planlade. Suneson GGrund 111 (1926).
Avledn. (i allm. till 1): SKAMAKTIG, adj.; adv. = (TbLödöse 572 (1621)). (†) vanhedrande, skamlig, skamlös; särsk. om ord l. mun (se mun, sbst.1 4 d α). TbLödöse 334 (1594; om ord). Böndernna bruka en slem och skamacktig mun bådhe på mig och mitt folck. VDAkt. 1670, nr 41.
SKAMHAFTIG, adj. [jfr mlt. schamhaftich, t. schamhaftig] (†) = skamaktig. Begärer iagh här medh wänligen dett han tillhåller sijn .. förargelige maka medh sådan otuchtigh och skamhafftigh mundh att inställa. VDAkt. 1652, nr 58.
SKAMHET, f. (†) = skam, sbst. 1 c β β’; i uttr. bedriva sin skamhet med (en kvinna), ha olovligt könsumgänge med (en kvinna). VadstÄTb. 380 (1605).
SKAMLIG, se d. o.

 

Spalt S 3451 band 26, 1970

Webbansvarig