Publicerad 1929 | Lämna synpunkter |
GÄLLA jäl3a2, v.1; pr. sg. -er ((†) -ar Dahlgren Carl 83 (i handl. fr. 1770)); ipf. -de ((†) gall Dahlstierna (SVS) 412 (c. 1696), Atterbom LÖ 2: 327 (1827); galt Swedberg Dödst. a 7 a (1711); pl. gullo Dahlstierna (SVS) 125 (1697: gulle)); sup. -t. vbalsbst. -ANDE.
(numera bl. i ålderdomligt spr., knappast br.) giva ifrån sig ett starkt ljud, ljuda gällt l. skarpt; skalla, klinga, genljuda; äv. opers.; äv. i p. pr. i adjektivisk anv., närmande sig bet.: gäll, stark, genomträngande. Iagh skal låta komma olycko offuer Ierusalem och Iuda, så at hwilken som helst thet fåår höra, honom skal thet gella j bådhen hans öron. 2Kon. 21: 12 (Bib. 1541). Jag .. söng med en .. klar och gällande röst. Euren Kotzebue Orth. 3: 54 (1794). Några arbetare (slå) på stora järntrianglar, som ge ett gällande ljud ifrån sig. Sandström NatArb. 2: 227 (1910). Östergren (1926; angivet ss. åld., mindre vanl.). — särsk.
a) (†) om plats, i sht skog, bärg o. d.: giva eko, genljuda, återljuda; skalla. Utaf den Döön de steele Klintar gulle. Dahlstierna (SVS) 125 (1697). En täck Eke-skog .. gällde nu om aftonen öfveralt af Näktergalar. Linné Sk. 93 (1751). Af fröjderop gällande vingårdar. Thorild (Hans.) 1: 169 (c. 1785). JGOxenstierna 5: 93 (c. 1817).
b) (†) om levande varelse: giva ifrån sig ett gällt läte, skria, skrika; äv. med innehållsobj. Så ÿnckelig gielde den wille höök. Visb. 2: 284 (c. 1600). Emellan Berg och Halla / der gieller både Örn och Rambn. PolitVis. 48 (c. 1600). Tjufkona! hördes den ena (av de trätande kvinnorna) gälla. Lundegård DrMarg. 2: 16 (1906; arkaiserande).
Spalt G 1591 band 10, 1929