Publicerad 1929   Lämna synpunkter
GJALLARHORN jal3ar~hω2rn, stundom gjal3-, n.; best. -et; pl. (i bildl. anv.) =.
Etymologi
[av isl. gjallarhorn; sannol. eg. ”Gjolls horn”, ”hornet Gjoll” (dvs. det gälla hornet); jfr isl. gjallr (se GÄLL)]
rel.-hist. enl. Snorres Edda en lur som tillhörde Heimdall vilken kunde blåsa däri så att det hördes i alla världar; äv. bildl. Rudbeck Atl. 1: 733 (1679). Till Asarnas fest / Gjallarhorn budar. Tegnér (WB) 5: 136 (1820). Gjallarhornet. (1890; namn på en försäkringstidning). Kulturens gjallarhorn (skall) ropa fyndet (av de i jorden vilande skatterna) ut för en värld, främlingar (skola) inkräkta din fosterbygd. Hemberg Kola 155 (1902).

 

Spalt G 486 band 10, 1929

Webbansvarig