Publicerad 2021   Lämna synpunkter
ÅHÖRA å3~hœ2ra, adj. oböjl.
Etymologi
[till ÅHÖRA, v. med anslutning till ÅSYNA, adj.]
(numera bl. tillf.) i uttr. åhöra vittne (förr äv. sammanskrivet), person som med hörseln erfar l. bevittnar ngt; jfr ÅHÖRA, v. b β. Detta kan den widtberömde Biskopen Herr Doct. A. O. Rhyzelius, som den tiden förestod Prediko-Ämbetet wid samma Församling, ännu intyga, såsom åhöra-witne. Loenbom Stenbock 3: 62 (1760). Pojkarna Lekholm hade otaliga gånger varit åhöra vittnen till dessa utbrott. Hellström Lekh. 204 (1927).

 

Spalt Å 41 band 38, 2021

Webbansvarig