Publicerad 2021   Lämna synpunkter
YNNE, n.?
Etymologi
[motsv. fd., d., nor. bm. ynde, n. l. (numera bl.) r., fvn. yndi (nor. nn. ynde), n.; sannol. till den stam som äv. föreligger i fsv. una, vara tillfreds (se VÅNING) o. i avljudsförh. till VÄN, sbst.]
(†) ynnest (se d. o. 2). Wår Gwd lathe ås täte nyjår så begyne / att wij må haffue hans nadhe och ynne. 2Saml. 9: 157 (1569). Hur’ wij aff Kiärleeks plicht, och ynne honom wärfwa / På allan ort och kant. CupVen. A 4 a (1669).
Avledn.: YNNELIGEN, adv. (†) på ett sätt som har sin grund i l. vittnar om ynnest l. nåd, godhetsfullt l. välvilligt. (Vi ber) att E. M:tt med Oss öfwersehe will och bewijse Oss sin Kongelige nåd och ynnest .. och warder Gud E. M:tt sådant ynneligen wedergällendes. HSH 7: 89 (1590).

 

Spalt Y 41 band 38, 2021

Webbansvarig