Publicerad 2021   Lämna synpunkter
YDD yd4, r. l. f.; best. -en; pl. -ar (Landsm. VIII. 3: 44 (1898: oxyddar)) l. -er (i ä. språkprov möjl. äv. att hänföra till sg. obest. YDDA, Granander SidSkaraDomk. 54 (i handl. fr. 1597) osv.); förr äv. YDDA, r. l. f., anträffat bl. i pl. -or (SörmlH 16: 102 (1595), GripshR 1600, s. 172 (: Oxydor)), möjl. äv. -er (se ovan).
Ordformer
(ydd 1898 (: oxyddar, pl.) osv. ydder, pl. 1597 osv. yddor, pl. 1595. ydor, pl. 1600 (: Oxydor). ödder, pl. 1677)
Etymologi
[fsv. ydda; sannol. till den stam som föreligger i got. gawidan, (samman)binda, fht. wetan (mht. weten), dets., sannol. till den rot som äv. föreligger i VAD, sbst.3]
(numera bl. i bygdemålsfärgat spr. l. i skildring av ä. förh.) (ox)töm. Harall .. bekende sig haffuä stwliid ett par yddor. SörmlH 16: 102 (1595). Granlund .. (har) behandlat sättet för yddens fastgöring på oxarna, varvid han antytt, att ydden i större delen av Småland, i Blekinge och på Öland lagts om oxparets ”inöron”. Folkliv 1952, s. 14. — jfr OX-YDD.

 

Spalt Y 4 band 38, 2021

Webbansvarig