Publicerad 2021   Lämna synpunkter
WOHLTÄTER, m.//ig.; best. -n, i best. anv. äv. utan slutartikel; pl. -tätrar (Dalin (1855), Auerbach (1916)), äv. = (SvLitTidn. 1821, sp. 144, Læstadius 2Journ. 127 (1833)).
Ordformer
(vanl. skrivet -thäter; ngn gg äv. v-, -täth-)
Etymologi
[av t. wohltäter, ssg av wohl (se VÄL, adv. osv.) o. täter (avledn. av thun, göra, till den rot med bet.: sätta, ställa som äv. föreligger i DANN)]
(†) välgörare l. gynnare, särsk. om person som bjuder på l. står för betalningen av mat l. dryck (på restaurang l. bar). SvLitTidn. 1821, sp. 144. En Fändrik och några Under-officerare voro .. mina wohlthäter. De nedläto sig till den grad, att de upptogo mig i sitt sällskap på en kammare .. och jag fick här .. äta fisk. Læstadius 2Journ. 127 (1833). Skål Herr Wohlthäter! / Ännu en droppa Arrack till! Wadman Saml. 2: 99 (1835). Källarmästaren såg väl litet lång ut i synen, då wolthäter fåfängt sökte efter sin plånbok … och slutligen förklarade, att han glömt den hemma; men hvad var att göra? Ridderstad Samv. 2: 152 (1851). Auerbach (1916).

 

Spalt W 22 band 38, 2021

Webbansvarig