Publicerad 2019   Lämna synpunkter
VÄRPEL, sbst.2, r. l. m.; best. värpeln (Hallman Blacksta 29 (1748), Lönnberg FnordSag. 1: 9 (1870)) l. värpelen (Strand NeliSuec. 61 (1753; i vers)); pl. värplar.
Ordformer
(verp- 1870. värp- (w-) 1714 (: bränvinsvärpel)–1762)
Etymologi
[fsv. olio värpil, oljekrus, sv. dial. värpill; motsv. fvn. verpill; trol. (med oklart bet.-samband) etymologiskt identiskt med -VÄRPEL, sbst.1]
(†) om mindre (med handtag försett) laggkärl för l. med våta varor. (De) komma .. op til bordet hos brudgumen, hwarest wärpeln et godt stycke, om icke hel och hållen, tömmes. Hallman Blacksta 29 (1748). Enwirket är segt och starkt, hwarföre deraf laggas stop, kannor, kaggar som i Sörmland kallas wärplar. Rothof 102 (1762). Lönnberg FnordSag. 1: 9 (1870). — jfr BRÄNNVINS-VÄRPEL.

 

Spalt V 2352 band 38, 2019

Webbansvarig