Publicerad 2019   Lämna synpunkter
VÄLTRA väl3tra2, v.1 -ade, förr äv. VÄLTRAS, v. dep. -ades. vbalsbst. -ANDE, -ING; -ARE (†, Fädernesl. 1897, nr 54, s. 3).
Ordformer
(veltr- (w-) 15261741. vältr- (w-, -ll-, -tt-) 1526 osv. -a 1526 osv. -as 15261773)
Etymologi
[jfr fsv. valtra, vältra, rulla, d., nor. bm. valtre, nor. nn. valtra, mlt. weltern, woltern, waltern, ävensom fsv. vältra, f., hopvältrad hög, sv. dial. valltra, f., plats där häst vältrar sig; r-avledn. av VÄLTA, v.1 — Jfr VÄLTRA, v.2]
1) befinna sig i en (mer l. mindre rytmiskt l. ihållande) dels rullande l. strömmande l. vaggande, dels vridande l. snurrande rörelse l. förflyttning.
a) intr.; särsk. i fråga om framåtriktad sådan rörelse osv., i sht om vattenmassa l. dimma l. rök o. d.: rulla l. välla fram; särsk. i förb. med adverbial angivande utgångspunkt l. mål; äv. i bildl. anv.; jfr VÄLTA, v.1 I 1. Efter man intet än viste, hvart sakerne ville vältra. RP 12: 387 (1648). De stora Furuträn suckade under yxeslagen, föllo wältrandes neder af Bärgzhögden. Ehrenadler Tel. 707 (1723). Stormen rasar / Och piskar hafvet, / Och vågorna vältra i skummande vrede. Collan Dikt. 117 (1864). Dimmorna, som komma vältrande och skymma bort utsikten. Lagerlöf Holg. 2: 374 (1907). Genom min själ vältrar dunkla skapelsetöcken. 3SAH LXXXIII. 1: 50 (1953). De vältrande lågorna i röken över oljekaskaden dör bort. DN 25/8 1991, s. C10. — jfr FRAM-, IN-, NED-, UPP-VÄLTRA. — särsk.
α) om person l. annat levande väsen; särsk. med adverbial angivande plats l. område för vältrandet; äv. bildl. Serenius (1741). (Älvorna påstås) kunna förändra sina väsenden: bo i jord, .. slumra i rosenknoppen, vältra i vågen. Forssell o. AAGrafström 50 (1829). I vältren i gull, medan allting oss felas. Wirsén Vis. 299 (1899). När hästarna ätit sig mätta av plommon, brukar de få ut och vältra i blekeängen. Martinson Kvinn. 18 (1933). Det tog en lång stund innan han förstod att vattnet var knappt knähögt och att hur han än vältrade och kämpade i det glidande dyiga så hade han i alla fall hela tiden huvudet över vattnet. Trotzig Sjukd. 39 (1972).
β) (†) (vara nära att) falla omkull l. vackla; äv.: vrida sig l. ge vika. Knäen blifva stiff, din foot han vältrar och moste, / på Siston trefottat hielpa digh hän, som barnen i börian å fyre. Stiernhielm Herc. 519 (1658, 1668). (Hästen) stadnade lyckligen i ett grundt dike, utan att vältra, eller bekomma någon contusion. Kellgren (SVS) 6: 254 (1789). CVAStrandberg 5: 148 (1862).
b) refl., särsk.: ((upprepade ggr) tungt l. klumpigt l. ovigt) vända l. vrida l. rulla sig l. sin kropp; särsk. om djur, i sht svin (jfr SÖLA, v. 1 a); särsk. i förb. med dels adverbial angivande plats, dels av prep. (ut)i inledd bestämning angivande vari ngt vänds osv.; äv. mer l. mindre bildl. (se särsk. β); jfr VÄLTA, v.1 III 1. Mark. 9: 20 (NT 1526). Tå han förnam sigh vpäggias til kötzligh Begärelse, wältrade han sigh naken ibland Tistel och Nätzlor. Schroderus Os. 2: 303 (1635). Hennes förmörkade ögon wältrade sig uti hennes hufwud, och kastade omkring sig en wild upsyn. Ehrenadler Tel. 307 (1723). Svinet är af naturen osnyggt, och tycker särdeles om att vältra sig i orenlighet. Nilsson Fauna 1: 454 (1847). När en häst vältrar sig, sker det för att bli befriad från något ondt, som plågar honom. SvFmT 10: 163 (1898). Det finns något oemotståndligt i kletigheten när .. (konstnären) vältrar sig i leran under den galna doktorns övervakningskamera. SvD 5/11 2010, Kultur s. 16. — särsk.
α) röra l. förflytta sig tungt l. klumpigt o. med en rullande l. välvande l. böljande rörelse; särsk. om vattendrag l. vattenmassa l. dimma l. rök o. d.; äv. om person: gm böjning l. krökning l. vridning av kroppen tungt l. klumpigt (l. motvilligt) röra l. förflytta sig (ngnstans ifrån l. hän); ngn gg möjl. att betrakta ss. tr. anv. med refl. obj. (jfr 2). (Kungen) wältrade sig .. siälf ur sitt Konungsliga högsäte, och neder i Jarlssätet. Peringskiöld Hkr. 1: 79 (1697). Bördan föll af hans Axlar, och wältrade sig utföre högden. Lagerström Bunyan 1: 51 (1727). Midgårds-ormen wältrar sig från hafsbottnen upp på landet. Fryxell Ber. 1: 6 (1823). Strömmen .. vältrade sig utför småfall. Lagerlöf Saga 170 (1908). I leden vältrade sig dimmoln över blankt hav med begynnande isbildning. SvD 31/12 1985, s. 3.
β) i mer l. mindre bildl. anv.; särsk. om person, särsk. i fråga om att (njuta av att) ha ett överflöd av ngt till sitt förfogande. Vältra sig i pengar. G1R 26: 598 (1556). Wältra tig intet mer i then fula wällustens slem, på thet tig intet något wärre hända må. Humbla Landcr. 51 (1740). Krigets alt vidare svallande böljor vältrade sig ditåt. Cederschiöld Riehl 2: 3 (1878). Utom arbetet har jag vältrat mig i Griegs konserter. Eugen BrevBer. 305 (1904). De vältrade sig i andras olyckor, vojade sig och levde ut sin personliga nöd utan att någonsin bli personliga. Fredriksson Anna 29 (1994).
c) (†) ss. dep. Iach förskräcktes för thin strenga doom, och gick medh mich som medh them pläghar gåå som weltras j törnen och stingas aff henne. OPetri 1: 100 (1526). Ther kommo Konungar til strid, / Men måste alle flychten taga: / .. The wältras vti floden hwar om ann. Kolmodin QvSp. 1: 235 (1732). Årligen vältras .. (jordklotet) omkring solen, samt njuter derigenom både ljus och värma. Bergman Jordkl. III (1773).
2) tr.: medelst stötande l. knuffande l. skjutande rubba (ngt) ur dess läge o. bringa det i en roterande l. vickande l. vridande rörelse (ngnstans); särsk. med avs. på ngt tungt l. oformligt l. svårbemästrat; äv. dels (ngn gg): komma (ngt) att röra sig tungt l. långsamt (framåt), dels med personobj. (jfr a): kasta l. slunga l. vräka (ngn ngnstans), dels mer l. mindre bildl. (särsk. med avs. på dels ansvar l. skyldighet, dels skuld); jfr 1 b, VÄLTA, v.1 II 1. (Han) wältradhe en stooran steen för dörrena på graffuena. Mat. 27: 60 (NT 1526; Bib. 1541: welte). Fast han så obenägen sigh skickar och anlåter, så drager han lijkwäl icke sky att wältra skullen på Swerige. RARP 8: 183 (1660). Om du intet genast borttager detta Barnet här ifrån osz, så skal jag wackert wältra det mit uppå Gatan. Österling Ter. 1: 155 (1699). Någre Ryske Officerare (kom) och gofwo honom 9 sting, wältrande sedan den döda kroppen i strömen. Nordberg C12 1: 866 (1740). De väldiga molnen liksom vältrades af stormen öfver dessa snötäckta jetteberg. Beskow Res. 400 (1861). (Upproret) spred .. sig snabbt över landet, och riksrådet anslöt sig – efter att ha vältrat ansvaret härför på Engelbrekt. SvFolket 2: 38 (1938). Dante som gav de giriga en särskild krets i Inferno, där de vältrar stora tyngder fram och tillbaka. Nilson MessTräb. 142 (1990). — jfr AV-, BORT-, FRAM-, FRÅN-, IN-, NED-, OM-, PÅ-, SAMMAN-, UNDAN-, UPP-, UT-VÄLTRA. — särsk.
a) (†) med avs. på person: komma att vältra sig (i bet. 1 b) (i ngt (motbjudande l. obehagligt)). Han haffuer .. weltrat migh vthi asko. Klag. 3: 16 (Bib. 1541). Sedan han hade honom .. affslachtat, wältrade han honom vthi hans eghit Blodh. Schroderus Os. III. 2: 111 (1635). Dijkman AntEccl. 102 (1678, 1703).
b) (†) rulla (se RULLA, v. 1 a (α)) l. trilla l. vända (ngt) i för visst syfte beredd massa l. pulver o. d.; särsk. (o. i sht) med avs. på ingrediens vid matlagning; särsk. i förb. med av prep. (ut)i inledd bestämning angivande vari ngt rullas osv.; jfr VÄLTA, v.1 II 1 slutet. Valleria Hush. 37 (c. 1710). Tag .. godt färskt fläsk, fingers långa stycken och fingers tiocka, wältra dem wäl uti Peppar, Muskotblomma (osv.). Oec. 108 (1730). Glas-pulwret kan bäst appliceras, då Järnet öfwerstrykes med lim och wälltras uti pulwret. Rinman JärnH 46 (1782). (Stubinerna) göras af 3 till 4 hoptvinnade bomullsgarnstrådar, kokade i salpeter, och vältrade i mjölkrut. Hazelius Artill. 68 (1833). Kokt gris-, kalf-, eller fårnjure skäres i lagom tjocka skifvor, hvilka vältras i ägg och rifvebröd, blandadt med peppar. Montell Frun 39 (1898).
Särsk. förb.: VÄLTRA AV10 4. särsk. till 2: vältra (ngt) från dess plats, stjälpa l. välta av (ngt); särsk. med indirekt refl. obj., särsk. i bildl. anv., i sht med avs. på ngt obehagligt l. oönskat o. d. Sahlstedt (1773). Lasset (på kälken) var för stort. Skulle han nu vältra av några grenar kanske? SvD(A) 5/3 1922, Söndagsbil. s. 6. Vältra av sig ansvarsbördan. SvD 16/1 1970, s. 4. jfr avvältra.
VÄLTRA BORT10 4. till 2: vältra av (ngt), avlägsna (ngt) gm att vältra det från dess plats; jfr välta bort. Möller (1790). Under oss vek sig benen / och vår andning blev kort: / från graven var stenen / med kraft vältrad bort. Gullberg Terzin. 23 (1958). jfr bortvältra.
VÄLTRA FRAM10 4. jfr framvältra.
1) till 1, dels intr., dels refl.: vältrande röra l. förflytta sig fram(åt) (till en plats); särsk. om person: gå l. ta sig fram(åt) på ett tungt l. klumpigt l. ovigt sätt; äv. i bildl. anv.; jfr välta fram. Stiernhielm Herc. 39 (1658, 1668). Skyar af eld vältra sig fram utur öpna metalgap. SvMag. 1766, s. 339. Två gamla ungkarlar .. följdes troget åt .. Den förre skuttade, den andre vältrade fram genom verlden. Hellberg Samtida 1: 24 (1870). Väldiga vattenmängder anhopas, vilka slutligen förmå bana sig väg under isen fram till dess rand för att sedan vältra fram över nedanför liggande områden. Ymer 1941, s. 275. Gråten är redan på väg, vältrar sig fram genom hela mig. Bredow BaraInte 318 (2009).
2) till 2: komma (ngt) att vältrande förflytta sig framåt l. fram (till en plats). Mollberg du har rätt. / Vik din Manschett, / Vältra fram Kloten, / Sedan maka Käglorna tätt. Bellman (BellmS) 1: 187 (c. 1775, 1790).
VÄLTRA IFRÅN10 04, äv. FRÅN4. till 2, särsk. med avs. på ngt oönskat l. besvärande: med kraft skjuta bort l. ifrån sig; särsk. dels med indirekt refl. obj., dels (o. i sht) bildl.; jfr välta ifrån sig. Möller (1790). Delvis söka republikanerne att vältra ifrån sig ansvaret för kuppen. NDA 30/9 1886, s. 2. jfr frånvältra.
VÄLTRA IN10 4. jfr invältra.
1) till 1, dels intr., dels refl.: vältrande röra l. förflytta sig in (ngnstans (hän l. ifrån)); äv. bildl.; jfr välta in 1, välta sig in. Något fortare skulle .. (tillfrisknandet) ha framskyndat, om ej stenplågor hade .. vältrat sig in som en episod i det öfriga eländet. 3SAH 37: 408 (1849). (Fåglarna) vältra in i ständigt nya troppar. Hansson NVis. 85 (1907). (Vi) fick för första gången se de tjocka dimmorna vältra sig in från öppet hav. Wigforss Minn. 1: 133 (1950).
2) (numera bl. tillf.) till 2: komma (ngt) att vältrande förflytta sig in (ngnstans (hän l. ifrån)); jfr välta in 2. Att hela lasten vältrades in på H. K. Maij:ttz armé. RP 8: 435 (1641). Då var det allt nå’n som flyttade undan den riktiga seiten här och vältrade in två andra konstiga stenar i stället. SvD(A) 4/6 1944, Söndagsbil. s. 1.
VÄLTRA KRING, se vältra omkring.
VÄLTRA NED10 4 l. NER4, förr äv. NEDER. jfr nedvältra. (numera bl. tillf.)
1) till 1, dels intr., dels refl.: vältrande röra l. förflytta sig ner (ngnstans); jfr välta ned 1. Den tijdh Krigz wässendet j Tyskland war wältradt neder till Pommer- och Mechellburgische Siökanten. RARP 3: 138 (1640); möjl. till 2. Mången tänckte, han wore snart vppe, så stälnade Händren på honom, at han wältrade neder igen. Weise 64 (1697). I aftonens skymning uppsteg en tjock dimma öfver bergen och vältrade sig ned i dalen. Bremer GVerld. 2: 32 (1860). Huvuddelen av de 6000 betalande hade som vanligt vältrat ner i höjdhoppskurvan. SvD(A) 14/8 1955, s. 14.
2) till 2: komma (ngt) att vältrande förflytta sig ner (ngnstans); äv. bildl.; jfr välta ned 2. Han, som skyldig är, / Och som har vältrat mig i dessa saker ner, / Syns icke till ännu. Thomander 3: 381 (1826). De riktigt rabiata såpade klipporna eller vältrade ner stora stenar då .. (båten) försökte landsätta sina passagerare direkt vid stranden. SvD 25/6 1972, s. 12.
VÄLTRA OM10 4. jfr omvältra.
1) (numera bl. tillf.) till 1: vända l. vrida sig (o. falla åt sidan); förr särsk. till 1 c, ss. dep. Skogekär Bergbo Wen. 170 (c. 1650, 1680; uppl. 1993; ss. dep.). Utan annat ljud än en tung suck vältrade hon om, ned på golfvet. Scholander I. 2: 69 (c. 1870). (Fjällgås)honan ser ungarna vältra om i boet, under sitt pipande. Rosenius SvFågl. 4: 414 (1935).
2) (†) till 2: komma (ngt (l. ngn)) att vältrande röra l. förflytta sig. Förwara .. (tunnan med kött) i källaren, wältra om kärillet som oftast, at laken kommer öfwer alt. Bruno Gumm. 210 (1762). AAGrafström 2: 219 (1864).
VÄLTRA OMKRING10 04, äv. KRING4. (numera bl. tillf.) till 1: vältrande röra l. förflytta sig (ngnstans); särsk. till 1 b, refl., i sht om person: (instinktivt l. konvulsiviskt) vända l. vrida l. snurra sig runt. Dessa .. (dvs. planeternas) Rundlar förmeentes wara hårda och genomsicktige .. om hwälfwandes den ena den andra, lijka som wäxtrar på en Rödlöök, hwilkas ingifna naturliga Art skulle wara sådan att alla de nedrigare 8 Rundlar wältrade kring från Wäst till Ost. Rålamb 4: 103 (1690). Hufvudet sjönk ned och han vältrade sig omkring på marken som en skjuten hare. GbgAB 1/7 1905, s. 2. Molly vältrar omkring på sin säng. SvD 5/5 1994, s. 53.
VÄLTRA OMKULL10 04. till 2: komma (ngt l. ngn) att vältrande falla l. störta omkull. Att en Express inkommit från Bubbetorp, där furstens ofanteliga resvagn vältrats omkull. Tersmeden Mem. 6: 6 (c. 1790). Kaptenen vältrades omkull, fick armarna på ryggen och handbojor på. Expressen 6/11 1976, Bil. s. 15.
VÄLTRA OPP, se vältra upp.
VÄLTRA UNDAN10 32, äv. 40. till 2: gm vältrande flytta l. skjuta undan (ngt); äv. bildl.; jfr välta undan. AB 22/1 1856, s. 2 (bildl.). Vem skulle vältra undan den tunga stenen? Ps. 1986, 462: 2. jfr undanvältra.
VÄLTRA UPP10 4, äv. OPP4. jfr uppvältra. Ekblad 447 (1764).
1) till 1, dels intr., dels refl.: vältrande höja l. resa l. lyfta sig upp (ngnstans); äv.: stiga l. välla upp; förr äv. till 1 c, ss. dep. Den hätska vågen ryter, / Och likt et mörk-grönt berg ur afgrund vältras opp. VittArbSamhSthm 2: 80 (1762). (Mullvaden måste) köra den genom gräfningen uppluckrade jorden .. framför sig ända till dess denna vältrar upp ofvan jordytan. DN 29/1 1876, s. 2. En storlom, som när den vältrat sig upp ur vattnet och skulle lägga sig tillrätta på äggen, hade för vana att resa sig upprätt med halsen starkt framåtsträckt. FoFl. 1934, s. 24. Ångor som vältrar upp ur klyftor uppfrätta av solhettan. SvD 9/12 1984, Söndagsbil. s. 25.
2) till 2: komma (ngt) att vältrande förflytta sig upp (till l. från en plats); jfr välta upp. Matroser vältrade upp tackor och fat. SP 1833, nr 17, s. 1. Jan hjälpte till och de vältrade upp den stora bumlingen mot dörren igen. AB 18/7 1966, s. 11.
VÄLTRA UT10 4. jfr utvältra. Ekblad 447 (1764).
1) till 1, dels intr., dels refl.: vältrande förflytta l. röra sig ut; särsk. (särsk. om människomassa): strömma l. välla ut; jfr välta ut 1. I massor vältrom oss, i legioner / Af Fabier, till lägret ut. Atterbom 2: 303 (1827). Fartyget började nu gå sönder, stora stycken af däcket fördes i land och laddningen vältrade ut. GHT 16/11 1864, s. 3. Översvämningens toppvåg hade just börjat vältra ut i Adriatiska havet när en fördämning .. gav vika. SvD(A) 21/6 1957, s. 3.
2) till 2: komma (ngt (l. ngn)) att vältrande förflytta l. röra sig ut; äv. bildl.; jfr välta ut 2. (På morgonen) då Storklockan vältrade ut i vida rymden sina grofva massor af ljud .. skramlade redan vår vagn fram öfver platsen vid Gustavianum. Törneros (SVS) 1: 46 (1822). Släckningsarbetet var förenat med direkt livsfara för brandmännen, som vältrade ut kokheta gastuber på löpande band. DN(A) 26/4 1956, s. 6.
VÄLTRA ÖVER10 40. till 2, särsk. i bildl. anv., med avs. på ngt betungande l. förpliktande l. obehagligt o. d.: flytta l. föra l. lägga över (på ngn annan). Ekblad 448 (1764). Ehuru wi wisserligen erkänna att skulden till stor del är wår, kunna wi dock tryggt wältra någon del deraf öfwer på Solger. Ljunggren Est. 1: 125 (1856). (De) som inte ville störa bakjouren utan försökte vältra över ansvaret på sjuksköterskorna. Jersild BabH 85 (1978).

 

Spalt V 2089 band 38, 2019

Webbansvarig