Publicerad 2019   Lämna synpunkter
VÄDD väd4, r. l. m.; best. -en; pl. -ar.
Ordformer
(vädd (w-) 1638 osv. wådd c. 16451741)
Etymologi
[av ovisst ursprung]
(art av) växt tillhörande ordningen Dipsacales Juss. ex Bercht. & J. Presl; särsk. om art av släktet Scabiosa Lin., fältväddar; äv. (numera bl. ss. förled i ssgn VÄDD-KLINT) om växt tillhörande släktet Centaurea Lin., klintar; förr äv. om växten Reseda luteola Lin., färgreseda. Franckenius Spec. D 2 b (1638). Morsus Diaboli, Wådd. Örten och Roten sudin i Wijn, eller hennes brända Watn, tienar wäl them som hafwa Lefrat Blod i sigh. IErici Colerus 1: 210 (c. 1645). Broman Glys. 3: 790 (1724; om svartklint). Gult färgas med Wädd (Luteola), som kiöptes äfwen så utifrån, fast hon kring Lund wäxer på alla Wallar, som ett ogräs. Linné Öl. 10 (1745). Scabiósa (Vädd). Krok o. Almquist Fl. 1: 48 (1900). Många växter är ganska lätta att odla hemma, som vädd, rödklint och blåklocka. Sydsv. 19/4 2015, s. D11. — jfr FÄLT-, KNAPP-, LUKT-, PRAKT-, ROSEN-, STJÄRN-, ÅKER-, ÄNGS-VÄDD.
Ssg: VÄDD-KLINT. om växten Centaurea Scabiosa Lin. Fischerström 4: 329 (c. 1795). Den rödvioletta väddklinten .. är vanligast i vägkanter. BokNat. Liv. 151 (1951).

 

Spalt V 1838 band 38, 2019

Webbansvarig