Publicerad 2019   Lämna synpunkter
VRÅL vrå4l, n.; best. -et; pl. =.
Ordformer
(förr äv. w-)
Etymologi
[motsv. d. vrål, nor. rål; vbalsbst. till VRÅLA]
om människas vrålande; särsk. om det larm (se d. o. 7) som uppstår då många människor samtidigt stojar l. ropar l. för oväsen o. d.; äv. dels konkretare, om enskild omgång av sådant vrålande, dels i fråga om djurs läte (särsk. om råmande); äv. utvidgat, i fråga om ngt sakligt. Såsom .. heela then sammanrotade andelige Påfwiske Hoopen står i Kyrckior, siunger, wrålar och roopar, men medh thetta sitt wrål, sorl och tiutande, helga the ingen Hwijlodagh. Rudbeckius Luther Cat. 56 (1667). Nordforss (1805; om råmande). Tåget flög framåt med ilande fart under ångrörets hemska vrål. DN 1906, nr 13124 B, s. 2. Nere i vattnet kom han med ens ihåg, att han ej kunde simma, vinkade hjälplöst med armarna och upphävde ett vrål. Sjödin StHjärt. 185 (1911). Ett 85 minuters nästan oavbrutet vrål av segerglädje (på fotbollsmatchen). DN(A) 5/11 1964, s. 54. — jfr ILL-, SEGER-, SMÄRT-VRÅL m. fl.

 

Spalt V 1607 band 38, 2019

Webbansvarig