| Publicerad 2017 | Lämna synpunkter |
VIFTA vif3ta2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING; -ARE (tillf., Tegnér Niniv. 62 (1875) osv.); jfr VIFT, sbst.1
1) om människa l. djur l. kroppsdel, i fråga om att ngt med upprepade (hastiga l. lätta o. d.) rörelser förflyttas av o. an l. fram o. åter l. hit o. dit (i luften); särsk. dels (o. i sht) med bestämning inledd av prep. med l. på, med huvudord betecknande det som sätts i rörelse, dels (ngn gg) med obj. (i sht betecknande kroppsdel, i sht svans l. vinge); äv. om ngt sakligt (se a, d). 2Mos. 29: 26 (Bib. 1541). Tvenne qvinnspersoner, hvilke vore svartkledde och hvifftade öffver ansichtet med hvijte dukar. RP 8: 175 (1640). Småländska skjutsgossar .. springa bredevid skjutskärran .. hojta och vifta flitigt på piskan. Geijer Minn. 100 (1825). En stackars hund, som kommer och viftar svans. Wahlenberg StorM 47 (1894). Svansen dinglar om .. (kalvens) bakben, öronen vifta bland flugorna. Rosenius Naturst. 24 (1897). Anders snackade och viftade med armarna som vanligt. Berg Fotogr. 12 (2006). — jfr BORT-, SVANS-VIFTA o. SVANS-VIFTNING. — särsk.
a) i fråga om (avskeds)hälsning l. välgångsönskan l. hyllning o. d.; ngn gg äv. med sakligt subj. betecknande näsduk o. d. Bellman (BellmS) 1: 197 (c. 1775, 1790). Sedan Directeuren tagit afsked, klef alt folket up i tacklen, hattar och myssor aftogos och viftades och frögdeskri uti trenne omgångar hördes. Thunberg Resa 1: 88 (1788). De som hafva vänner och fränder på stranden, de gråta. Deras blick skymmes af tårar och den hvita eller blårutiga näsduken viftar mekaniskt: farväl! farväl! Beckman Amer. 1: 3 (1883). Hej, ropar hon och kommer emot dem, viftar med cigaretten. Jörgensdotter BergDöttrar 156 (2009). — jfr NÄSDUKS-VIFTNING.
b) i fråga om tecken l. anvisning (till ngn att göra ngt) o. d. The som vthi besatningen lågo .. wefftade .. medh sine kläder vthaff muren och tornen, och gåfwo Båtzmännerne teckn .. at försåt lågh vthi hamnen. Schroderus JMCr. 385 (1620). Uno v. Troil måste gå fram och medelst hviftande med näsduken befalla predikanten tystna. Wieselgren SvSkL 1: 416 (1833). Hon viftade på kyparen och beställde in två kaffe. Boije af Gennäs JuMer 147 (1992). Gå på bädden, sa Sivving till Bella och viftade med handen. Larsson BlodSpill. 170 (2005).
c) i fråga om att mer l. mindre demonstrativt visa (upp) ngt; äv. närmande sig mer l. mindre bildl. anv. En del kommer på grön kvist .. Till och med vanliga nothundar (lejda karlar) och små pojkar vifta med 100-kronorsedlar. Molin SSkr. 335 (c. 1895). Karl-Axel, han gick också jämt och viftade med en revolver. Gustaf-Janson DödlKär 302 (1953). Det var då Birgersson kom stampande genom korridoren och triumferande viftade med ett papper. Mankell Villospår 392 (1995).
d) om ngt sakligt: under påverkan av vind l. luftdrag o. d. röra sig av o. an; särsk. dels om träd o. d.: vaja, dels om flagga o. d.: fladdra; ngn gg äv. med obj. o. med vind o. dyl. ss. subj.: förmå (ngt) att vaja l. fladdra. PPGothus Und. A 10 a (1590). Slöjor, dem en smekande vind ständigt hviftade af och an. Atterbom Minn. 452 (1819). Träden hviftade öfver dem med eldfärgade toppar. Bremer Nina 476 (1835). De heliga standaren hviftade. Nyblom Bild. 94 (1864). Gardinerna viftade för draget från fönstret. Martinson BakSvenskv. 41 (1944).
2) i oeg. l. mer l. mindre bildl. anv. av 1 (jfr 1 c); särsk. i fråga om att ngt sker l. utförs hastigt (o. mer l. mindre ogenomtänkt l. okontrollerat o. d.). Arvidi 141 (1651). Då natten hviftade sina skuggor öfver land och sjö. PoetK 1819, 2: 6. Då jag kom hem, tänkte jag icke på någon annan resa, än att endera dagen göra ett hviftande till Tistelön; ty den rosen, som växer der, är präktigare än alla mors balsaminer. Carlén Rosen 162 (1842). Att vifta med hot om vilda strejker är ett oskick som dessvärre blivit allt vanligare. GbgP 29/12 1989, s. 2. — särsk. (†) supa l. svira l. festa om o. d.; jfr VIFT, sbst.1 2 slutet. Tavaststjerna Barnd. 107 (1886). Ni flyttade från Helsingfors, emedan ni annars viftat er fördärvad. Helsingius Utv. 35 (1915). Pettersson Bergroth Högsv. 103 (1958).
1) till 1. Himlen viftade molnen bort. Lidner (SVS) 3: 354 (c. 1790). Gammelmor rörde i soppkoket med ena handen och viftade bort hundratals flugor med den andra. Claesson YFrej 50 (1968).
2) till 2. Wadman Saml. 1: 128 (1830). Jag gjorde en ansats för att säga något, men han viftade bort mitt svar. Anderson Brev. 18 (2004). —
VIFTA TILL10 4. till 1: plötsligt (o. ss. enstaka handling) vifta. I detsamma hwiftade swärdet till och den älskade biskopens hufwud rullade ned mot dem på marken. Fryxell Ber. 2: 267 (1826). Hon viftar till med handen framför ansiktet som om det fanns något där som hon försökte sjasa undan. Larsson BlodSpill. 400 (2005). —
VIFTA UT10 4. särsk. till 1: gm att vifta föra l. visa ut (ngn). När Paulus började tala om rättfärdighet och dom, kom landshövdingen Festus plötsligt ihåg en massa viktiga ämbetsgöromål och viftade ut den besvärlige predikanten. Andræ Herdabr. 130 (1937). De viftade ut flugorna och såg sig runt. Gripe Tordyv. 58 (1978).
B (†): VIFTE-BRÖST. om bringa av offerdjur vilken offras ss. ”viftoffer”. Tu .. skalt alt så helgha weefftebröstet och heffuoboghanar, som weefftadhe och heffne äro aff fyllelsens wädhur Aarons och hans söners. 2Mos. 29: 27 (Bib. 1541). Heinrich 1444 (1828). —
-OFFER, se A.
Spalt V 962 band 37, 2017