Publicerad 2017   Lämna synpunkter
VERBIAGE vær1bia4ʃ, n.; best. -et.
Etymologi
[av fr. verbiage; till lat. verbum, ord (se VERB)]
(i vissa kretsar) om rikt o. innehållslöst ordflöde. Tomt verbiage. KyrkohÅ 1916, s. 186 (1798). Jag erkänner hans verbiage; men han saknar dock icke förmåga att utreda en sak. Tegnér Brev 9: 130 (1839). Men det är verbiage! Dravel! DN 20/7 1983, s. 4.

 

Spalt V 715 band 37, 2017

Webbansvarig