Publicerad 2017   Lämna synpunkter
VEMODIG ve3~mω2dig, adj. -are; adv. -T.
Ordformer
(förr äv. w-, -ee-, -eh-; -modig 1700 osv. -mödigh 1621)
Etymologi
[liksom d. vemodig, efter mlt. wēmōdich l. t. wehmütig, ssg av VE, interj. osv., o. -MODIG, adj.1 — Jfr VEMOD]
som känner vemod, svårmodig, melankolisk; äv. om ngt sakligt: som präglas av l. vittnar om l. uttrycker vemod; förr äv. ngn gg: som plågas l. lider l. känner förtvivlan (jfr VEMODELIG). När Katten vthi thet hål månde komma .. / Och han then snara månde warse blifwe, / Tå förskreckte han sigh vthi sitt lifwe .. / Han skreek fast vthi thenna nödh .. / Weemödigh war han tå, ja fast bedröfwat. Forsius Fosz 93 (1621). Ett leende tillbakaträngde det vemodiga, sorgliga uttrycket i de mörka ögonen. Carlén Repr. 232 (1839). Några vildsvanor drogo vemodigt sjungande över mig, sköna att skåda, än skönare att höra. Holmström LändStränd. 1: 89 (1913). Jag kände mig lättad men också vemodig, någonting hade för alltid gått förlorat. Johansson GogAns. 263 (1989).
Avledn.: VEMODIGHET, r. l. f. förhållandet l. egenskapen att vara vemodig; vemod. Thomander Shakespeare SomBehag. 126 (1825). De har samma musiksmak och dras till låtar som har inslag av vemodighet. DN 14/8 2008, Kultur s. 18.

 

Spalt V 692 band 37, 2017

Webbansvarig