Publicerad 2014   Lämna synpunkter
VAN va4n, sbst.1, m.//ig.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(förr äv. w-)
Etymologi
[av isl. vanr; av omstritt ursprung]
mytol. om var o. en av de fornnordiska gudar som är av annan ätt än asarna (men sedermera kom att upptas bland dessa); i pl. äv. [efter Snorre Sturlassons framställning] om jordisk folkstam som förde krig mot asarna (se AS, sbst.1 2). De Vaner, som skola vara ett Folkslag med de Quader, voro ofta oense med de Geter. Botin Utk. 12 (1757). När på Vaners borg / En blodröd fana svajade förmätet. Stagnelius (SVS) 3: 22 (1814). Grundtvig (har letts) till den otillfredsställande splittringen af Gudarne i Asar och Vaner. SvLitTidn. 1819, sp. 23. Vanerna voro helt säkert intet annat än .. ur dödstron uppkomna vättegudar. PopEtnolSkr. 8: 105 (1912). Vanerna var fruktbarhetens och välståndets liksom handelns och sjöfartens gudar. Religionslex. (1996).
Ssg: VANA-GUD. (numera bl. tillf.) Rydberg Gudas. 153 (1887).

 

Spalt V 202 band 37, 2014

Webbansvarig