Publicerad 2014   Lämna synpunkter
VAGONG l. WAGON vagoŋ4 l. med mer l. mindre genuint franskt uttal, förr äv. WAGGON, r. l. m.; best. -en; pl. -er (SPF 1857, s. 314, osv.) ((†) -s HufvudkatalSonesson 1920, 3: 288).
Ordformer
(vagong (w-, -gg-) 1849 osv. waggon (v-) 1838–1920. wagon (v-) 1857 osv.)
Etymologi
[liksom d., t. waggon av fr. wagon, av eng. wagon, av nl. wagen (se VAGN)]
järnvägsvagn; särsk. (o. numera bl., tillf.) om järnvägsvagn för personbefordran; förr äv. om i sht i Engl. o. på kontinenten förekommande hästdragen vagn för person- l. godsbefordran. Malm eller kol, som var ställt i en vaggon på en liten railväg. JernkA 1838, s. 171. Vagong .. Fyrhjulig lastvagn. 2NF (1920). Den vagong, där jag tog plats på tåget, var överfull med jägare, alla glada, hurtiga män. Lagergren Minn. 2: 457 (1923). — jfr STALL-VAGON o. JÄRNVÄGS-VAGONG.

 

Spalt V 81 band 37, 2014

Webbansvarig