Publicerad 2014   Lämna synpunkter
VACKA vak3a2, sbst.2, r. l. f.; best. -an; pl. -or. Anm. I ä. tid användes det rent ty. wacke. (Han), som undersökt denne wakke, har funnit den bestå av 3 delar Kiseljord och 1/4:del Lerjord. Rinman (1789).
Ordformer
(förr äv. w-)
Etymologi
[liksom dan. o. nor. vakke, eng. wacke av t. wacke, stenblock m. m., av mht. wacke; sannol. ljudhärmande bildning]
benämning på jordaktig l. porös bergart av obestämd sammansättning; numera nästan bl. ss. senare led i ssgn GRÅ-VACKA. Holländarne hade länge i .. (puzzolanens) ställe nyttjat sin Trass, d. ä. en vittrad Lava eller Vacka, som förekommer vid stranden af Rhen. JernkA 1824, s. 257. Vacka .. Med detta namn beteckna grufarbetare nästan alla oansenliga bergarter, som icke innehålla metall. Scheutz NatH 359 (1843). Doleriten såväl som basalten förvandlas ofta till s. k. vacka, hvarmed man förstår en finkornig, tät, stundom mjuk och jordartad bergmassa, som alltigenom befinner sig i ett visst upplösningstillstånd eller förvittring. Bergstrand LbGeol. 199 (1868). — jfr GRÅ-, RÅ-, RÅT-, RÖK-VACKA.

 

Spalt V 10 band 37, 2014

Webbansvarig