Publicerad 2012   Lämna synpunkter
UTILITET ɯ1tilite4t, r. l. f.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(utilité 1864. utilitet (-tét) 1861 osv.)
Etymologi
[jfr t. utilität, eng. utility; av fr. utilité, av lat. utilitas (gen. -ātis), nytta, användbarhet, till utilis, nyttig, användbar, till uti, bruka. — Jfr USUS, UTILISM, UTILIST, UTILITARISM]
1) om egenskapen att vara nyttig; nytta, gagn; nyttighet. KonvLex. 4: 344 (1865). Han ansåg .. att andra nationalekonomer hade skapat begreppsförvirring genom att använda ordet utilitet (nytta) på ett missvisande sätt. Dickson Nationalekon. 29 (1983).
2) (†) konkret, om person som är användbar (men saknar större talang); särsk. (o. i sht) om skådespelare som är användbar i olika roller; jfr ANVÄNDBARHET slutet. Vi hade ännu bröderna Kinmansson, begge i särskilda genrer ypperliga båda dramatiska och lyriska utiliteter, till och med mer, än det. Sturzen-Becker 1: 206 (1861). 1872–80 var Cetti anställd vid k. teatern i Köpenhamn och hade der en stor repertoar, men ansågs för föga mer än en utilitet. NF 20: 136 (1896). Auerbach (1916).
Ssg (till 1; numera bl. tillf.): UTILITETS-PRINCIP. om inom utilitarismen rådande princip; jfr nyttighets-princip. BEMalmström 3: 491 (c. 1860).

 

Spalt U 1072 band 36, 2012

Webbansvarig