Publicerad 2012   Lämna synpunkter
URSKULDA ɯ3r~skul2da, v. -ade; förr äv. URSKYLLA, v., utom ss. vbalsbst. -ande anträffat bl. i pr. ind. sg. -er o. p. pf. -ad. vbalsbst. -AN (se avledn.), -ANDE, -ING (†, SvTr. 4: 125 (1528), Fernow Värmel. 735 (1779)), -NING (†, Möller (1790), Atterbom Siare VI. 2: 15 (1855)); -ARE (se avledn.).
Ordformer
(oskull- 16191695. oskyll- 1713. urskuld- (vr-) 1528 osv. vrskull- 1626. urskyll- 16571797)
Etymologi
[avledn. av URSKULD (jfr SKYLLA, v.2); formerna med o sannol. uppkomna gm påverkan från OSKULD]
1) frita (ngn (l. ngt)) från skuld (till ngt) l. anklagelse (för ngt) l. misstanke (om ngt), rättfärdiga, rentvå; med sakobj. äv.: finna godtagbart l. rimligt skäl för; äv. närmande sig l. övergående i bet.: överse med, ursäkta. När iagh sanningen skall bekenna, kan han ingalunda vrsäktat och oskullat warda. Bullernæsius Lögn. 232 (1619). Rådet hafver medh Camar och Krijgz Collegio gjort sin högsta flijt att försee .. (Kalmar) och .. ville .. inför Gudh etc. vara urskyllade, emedhan dhe hafve sigh så högt dher om vårdat, som dhem möijeligh varit hafver. RP 17: 185 (1657). At .. urskulda Manufactur-Contoiret, så får .. Bånge tittul af habil bedragare. 2RARP 18: 509 (1752). Jag är baron .. detta urskuldar .. mitt beteende. Hallström Händ. 15 (1927). Efter Praghändelserna kan ingen urskuldas, som tror på kommunisterna i Sverige som demokrater i den mening ordet demokrati av gammalt äger i vårt land. MorgT 1948, nr 245, s. 4. Då vi ständigt söker efter orsaker till det som sker, försöker vi urskulda livet, och oss själva. Johansson GogAns. 207 (1989).
2) refl.: framföra skäl för försummelse l. begånget fel l. klandervärt beteende o. d., ursäkta sig; äv. ss. anföringsverb; äv. i p. pr. i adjektivisk anv., överfört, om ngt sakligt; förr äv. ss. vbalsbst. -ing, i uttr. göra sin urskulding, urskulda sig. Thå huar gjorde szin vrskulding, ther han sigh medh behielpa wille, kunnom wi icke dragha offuer eens. SvTr. 4: 125 (1528). När de böra svara til redogiörelsen hos Konungen, så äro de ock skyldige at urskulda sig hos den domstoll, hvilken Kongl. Maj:t dertil i nåder förordnar. 2RARP 18: 512 (1752). Börja och sluta hela rättegången med execution, utan ransakning, utan at den angifne finge rådrum at sig urskulda? HH XXXII. 1: 27 (1776). Försten skulle höra henne, och lemna henne tillfälle att urskulda sig. Kolmodin TacAnn. 2: 45 (1835). ”Naturligtvis är du den finaste och noblaste varelse, jag träffat här i världen”, säger han i ett annat, urskuldande brev. Olsson Fröding 92 (1950). Nej du vet jag tänkte bara på de där gökarna som blev nertrampade, urskuldade sig Valdo. Brunner SvVill. 180 (1987).
Avledn.: URSKULDAN, r. l. f. (numera bl. tillf.) till 2: ursäkt (se d. o. 2); bön om (förståelse o.) förlåtelse, urskuld. Då Erkebiskopen i Lund lät inför den Heliga Stolen frambära sin .. urskuldan, att icke kunna infinna sig vid det utsatta mötet, gifver Innocentius sin högliga förundran deröfver tillkänna. Strinnholm Hist. 4: 326 (1852). David satte upp händerna för bröstet .. i en gest som kunde betyda både urskuldan och rädsla. Idun 1950, nr 13, s. 46. Det kan tyckas som om Kina systematiskt har struntat i omvärldens kritik. ”Ni förstår inte våra problem”, har, utan urskuldan, varit parollen. DN 9/1 1996, s. A2.
URSKULDARE, m.//ig. (†) till 1: person som urskuldar ngn l. ngt. Kullberg Ariosto 2: 99 (1865). De finna ofta t. o. m. försvarare eller urskuldare för sina skamliga gärningar. Kalmar 1905, nr 14, s. 4.
URSKULDLIG, adj. [möjl. till urskuld] (†) till 1: som kan urskuldas. Atterbom PhilH 400 (1835). Atterbom PoesH 1: 200 (1848). jfr o-urskuldlig.

 

Spalt U 868 band 36, 2012

Webbansvarig