Publicerad 2012   Lämna synpunkter
URSKULDA, äv. URSKULLA, adj. oböjl.
Ordformer
(orskulda 1555. urskulda 1755. urskuldan 1707. vrskulla 15421572. vrskullen 1626)
Etymologi
[fsv. urskulda; avledn. av URSKULD; formerna urskuldan resp. vrskullen (båda i uttr. göra sig urskulda) sannol. hyperkorrekt m. ack. sg. av det eg. oböjliga adj.]
(†) som är utan skuld, oskyldig; särsk. i uttr. göra sig urskulda från ngt, förklara sig oskyldig till ngt. Största skullen är wel när them, likuel synes migh at j icke heller ären vrskulla. LPetri DialMess. 77 a (1542). Kan jag intet annat än declarera honom här för protocollet för infame belackare, till des han lagligen giör sig derifrån urskulda och bevisa[r] det han eij på mig dermed syftadt. 2RARP 19: Bil. 62 (1755).

 

Spalt U 867 band 36, 2012

Webbansvarig