Publicerad 2011   Lämna synpunkter
UPPRYMD up3~rym2d, adj. -are.
Ordformer
(förr äv. up-)
Etymologi
[liksom d. oprømt efter t. aufgeräumt, p. pf. av aufräumen, röja upp, skaffa rum för, ssg. av auf (se UPP) o. räumen (se RYMMA, v.) (jfr dock Lindroth Adj. 38 (1906))]
befriad från det som tynger, munter, glad; uppsluppen; äv.: påverkad, lätt berusad; äv. i överförd anv., om ngt sakligt. I en upprymd stämning. Serenius (1741). Man inträder icke i ett sorgehus med upprymdt anlete. Leopold 5: 186 (c. 1825). Så upprymd, som i afton, hade han icke varit sedan unga dagar. Carlén Repr. 438 (1839). Andersson, som .. af de täta påhelsningarna i buteljen började bli något upprymd. Blanche Portr. 158 (1889). Han kände sig rent av en smula upprymd. Siwertz Tråd. 53 (1957). Mycket .. som hände denna upprymda kväll i den fullpackade jättehallen bröt mot gängse traditioner. DN(A) 28/8 1964, s. 10.
Avledn.: UPPRYMDHET, r. l. f. egenskapen l. förhållandet att vara upprymd. Hemkommen från Hagaparken, förrättar den lilla jungfrun med ovanlig kryhet och upprymdhet sina sysslor. SturzenBecker 2: 47 (1844). Lyckligtvis hindrade de öfriga herrarnes upprymdhet dem ifrån att höra vårt samtal. SDS 1870, nr 26, s. 1.

 

Spalt U 632 band 36, 2011

Webbansvarig