Publicerad 2010   Lämna synpunkter
ULMA ul3ma2, v. -ade; vbalsbst. -ANDE.
Ordformer
(äv. -ll-)
Etymologi
[jfr sv. dial. ulma; åtm. delvis av d. ulme; jfr äv. nor. ulma, vara mörk (om väder l. luft); sannol. till den stam som äv. föreligger i VÄLLA]
(numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) glöda l. glimma (under askan); pyra l. sakta brinna (med tjock rök); äv. oeg. l. mer l. mindre bildl. En bakom den didaktiska tonens retoriska lugn stilla ulmande glöd. Ljunggren SVH 3: 565 (1881). När .. (blixten) sträckte ut sina smala armar och grep tag, där tändes en röd ulmande glöd. Frenssen Uhl 331 (1903). De ulmande glöden i spisen. Johansson RödaHuv. 1: 62 (1917). Det rök ur skorstenarna, tjock ulmande stenkolsrök. Martinson VägUt 293 (1936). Inte nog med cigarrerna heller; han hade snokat rätt på trädsvampar, de ullmade på sopskyffeln han ställt mitt på golvet; röken från dem skulle .. ta knäcken på sista myggan .. i rummet! Vi 1951, nr 45, s. 16.

 

Spalt U 51 band 36, 2010

Webbansvarig