Publicerad 2009   Lämna synpunkter
TULTA tul3ta2, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Ordformer
(förr äv. -ll-)
Etymologi
[till TULTA, v.]
(vard.) liten flicka (med tultande gång); jfr RULTA, sbst. Spegel GW Fff 2 b (1685). Tultan, som skall profva / i dag sitt första lopp / hon sätter liten rofva, / den lilla rosenknopp. Dagen 1 ⁄ 2 1899, s. 3. Selma, som var en liten tulta i blå klänning och randigt förkläde. Lagerlöf Mårb. 12 (1922). Sist kommer en liten tulta, hon knatar på för fullt för att hänga med, men välter helt snöpligt före korsvägen. Expressen 24 ⁄ 7 1991, s. 20.

 

Spalt T 3103 band 35, 2009

Webbansvarig