Publicerad 2009   Lämna synpunkter
TULKÖRT tul3k~œr2t, r. l. f.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[förleden är trol. TOLK, sbst.2 (i bet. 2), senare leden är ÖRT. — Jfr TULKEGRÄS]
den till familjen Asclepiadaceae hörande örten Vincetoxicum hirundinaria Med. (vars frön uppfattats som svallika) (äv. benämnd: Asclepias vincetoxicum Lin. o. Cynanchum vincetoxicum (Lin.) Pers.); jfr HORS-KONUNG, ORMSTYNGS-GRÄS, RYL-GRÄS 4, SVAL-ROT, SVAL-ÖRT 2. Haartman Linné Indeln. 35 (1753). (Jag) mötte .. en annan bekant från mina pojkårs växtbyten, tulkörten (Cynanchum vincetoxicum), med de långdragna, lustiga fröhusen hängande ned utefter örtståndet som gröna utropstecken. TurÅ 1931, s. 205. Som larver tycks dessa .. (riddarskinnbaggar) vara helt beroende av den giftiga tulkörtens frön, som innehåller glykocider av samma hjärtstimulerande verkan för människor som digitalis. DN 15 ⁄ 3 1970, s. 40.
Ssg: TULKÖRTS-ROT. (förr ss. medicin använd) rot av tulkört. SPF 1859, s. 489.

 

Spalt T 3082 band 35, 2009

Webbansvarig