| Publicerad 2009 | Lämna synpunkter |
TUGGA tug3a2, r. l. f.; best. -an; pl. -or (Bureus NordlL 66 (1644) osv.) ((†) -er Linc. Xx 3 b (1640)).
motsv. TUGGA, v. 1: handlingen att tugga, särsk. dels konkretare, om enskild akt av tuggande, dels (o. i sht) konkret, om den mängd av ngt (födoämne) som på en gång tugga(t)s l. kan tuggas i munnen; (muns)bit (jfr BETA, sbst.2 a, MAT-BETA); äv. bildl. Han satte en tugga i halsen. Första tuggan gick bra. Tuggan växte i munnen. I ett par tuggor slank det ner. Hon spottade ut tuggan. Een tugga tobaak. VDAkt. 1657, nr 244. Groft och föga sönderdeladt foder idislas, d. w. s. uppstötes i tuggor af långsträckt, platt form och omtuggas. Lundberg HusdjSj. 323 (1868). Hva! sa han och log mot hustrun, som just i en tugga råkat se upp mot honom. Strindberg Giftas 2: 19 (1886). Den till ”tugga” formade maten tryckes genom tungans och svalgmusklernas under viljans herravälde stående rörelser ned i matstrupen. Svenson Sinnessj. 47 (1907). Hon och hennes vägar blefvo till en tugga i käften på hvarenda giftig käring. Lindqvist BakMoln. 25 (1911). Jag såg i ödslighetens skugga / en ensam fåle, betande sin tugga. Österling Idyll. 95 (1917). Hon tog en tugga kalkonbröst, spetsad på gaffeln. Tunström Julorat. 143 (1983). — jfr SMÖRGÅS-, SNUS-TUGGA. — särsk.
a) (förr) om omgång tuggad mat, i sht om sådan mat som gavs till spädbarn; äv. (ss. botemedel) om sådan mat till djur. (Lat.) Mansum, (sv.) Tugga, som man giffuer barne. VarRerV 17 a (1579). För laketorran eller förlorad matlust gifwes åt en get tuggan vtur ett fårs mun. Broocman Hush. 3: 47 (1736). Misstänkte eller okände personer böra ej tillåtas att dägga barn eller gifva dem tuggor. SPF 2: 55 (1814). Med tuggor, hwilkas wämjelighet och skadlighet borde kunna inses af hwarje tänkande menniska, kunna äfwen farliga, smittosamma sjukdomar bibringas barnet, hwarföre missbruket med dem måste utrotas. Alm(Sthm) 1876, s. 44. Erkelius SåsomEld 209 (1989).
b) [jfr motsv. bet. i sv. dial. o. sv. slang] mun l. käft (som man tuggar med). Låter det ej göra sig att bibringa honom detta Journalernes a b c .. så må han få præcipue improbatur och förbjudas att öppna tuggan vid straff och pön att få lås för densamma. Törneros (SVS) 1: 6 (1818). Den, som nekade honom en s.k. ”bit”, förlorade på ögonblicket sitt halfva franska bröd och fick liqvid ett slag ”för tuggan”, som det på skolspråk kallades. Blanche Tafl. 1: 44 (1845, 1856).
Spalt T 3066 band 35, 2009